Läste en sån töntig krönika i SvD som massa konservativa litterära personer delat och kommenterat i bestörtning. Den hette ”Tack så jävla mycket för den vältaligheten!” och var skriven av Anders Q Björkman. Haha, bra sarkasm i rubriken där, Q! *Applåderar*. Nej, men seriöst, är så allergisk mot ”äldre” (sorry) människor som typ tycker att unga använder språket slappt. Som skymtar samhällets kollaps i att en politiker säger ”okej”, i att en artist utropar ett euforiskt ”fuck”, i att en filmjournalist säger ”skådis”, men sen (kanske) skiter i politiker och ledarskribenter som vrider till språket på andra, subtilare sätt? Återkommer till det där sista.

Q Björkman har sett på svenska galor, han har studerat tacktal, han har ett case, han skriver: ”Det är inte i första hand svordomarna som jag reagerar mot, utan mer hur andefattiga dessa yttranden är – att talarna inte ens har försökt, den totala bristen på lust att använda språket. Vi talar om kreativa människor – filmregissörer, skådespelare, musiker och kompositörer – men förmågan eller viljan att skapa med ord tycks inte riktigt finnas där, åtminstone inte i dessa sammanhang.”

Det där sista är ganska viktigt, Q. Dessa sammanhang. Varför skulle en full och glad Little Jinder bry sig om att uttrycka ett, enligt Q Björkmans tveksamma smak, språkligt ekvilibristiskt tal när hon tar emot ett pris? (Hennes tal var för övrigt briljant och jätteroligt). Nä, tacka vet jag Povel Ramel? Eller vadå? Varför är det andefattigt att Silvana Imam skriker ”Jag fucking gjorde det”? Jag tycker att det är underbart. Jag tycker att det är ”vältaligt”. Jag tycker inte att det visar på en ”total brist på lust att använda språket”. (För övrigt var talet bra mycket längre än så). Och om talet inte övertygar kan ju Q Björkman lyssna på en av hennes låtar. Hans krönika visar en ”total brist på lust att använda språket” i jämförelse.

Och sen det här med Stefan Löfvens ständiga användande av favoritordet ”okej”, att det skulle vara problematiskt. Det underbara ordet ”okej”. Lol! Q Björkman skriver: ”Löfvens återkommande retoriska grepp att ‘det är inte okej’ går nog dessvärre att använda också för att beskriva svenska politikers talekonst.” Det märks att han skäms. Pinsamma svenska politiker utan borgerlig elegans! Björn Ranelid tog i lite mer, skrev att ordet är en ”slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.” Som om ett frekvent användande av ”okej” var problemet med Löfven den här hösten!? Haha!

Välj dina strider! Det är mitt ödmjuka tips. Jag tänker inte ens särskilt mycket på eventuellt ”klassförakt” (som det osar om hos Ranelid?) nu… språk förändras hela tiden och det är, med risk att låta som Fredrik Lindström, en bra sak. Oftast – i grund och botten – är det en soft grej. (I egenskap av poet ;) är det något man ständigt förhåller sig till och utnyttjar, jag skrev en gång att jag tycker att vi urvattnar språket alldeles för långsamt.) Unga kreativa människor, såna som till exempel tacktalar på P3 Guld eller andra galor, kan både skrika ”tack så jävla mycket!” och skriva referenstunga ”intelligenta” epos till låtar eller dikter. Det existerar liksom ingen motsättning!

Om man ska uttrycka bestörtning över någon typ av språklig ”kollaps” se upp för hur ledarskribenter och fascister (Sverigedemokrater) förändrar språket. Det sker långsammare, såklart. Det smyger sig in. Se upp för hur de förskjuter ords betydelser och normaliserar begrepp och figurer som får konsekvenser för riktiga kroppar. Läs Victor Klemperers fullkomligt oumbärliga LTI: tredje rikets språk (Glänta produktion)! Alla borde läsa den. Låt artister säga sina vältaliga och spirituella ”fuck” om de känner för det, och om du förfasas, håll det för dig själv, sätt dig inte, likt Stig Larsson, i SVT Debatt och gnäll över särskrivningar. Det blir bara pinsamt.

Det är naturligtvis bra om alla kan läsa, skriva och uttrycka sig (att jag ens behöver skriva det?), men det är inte det som oroar dessa upprörda och omoderna röster. Språket står inte still och det finns ingen motsättning mellan ”andefattiga” tacktal och ”retorisk finess”. De bästa sysslar kanske med båda.

/Elis