Jag sitter på ett café här vid Nytorget och hade egentligen bara tänkt jobba men så fastnade jag på Michaela Fornis blogg där hon i ett inlägg beskriver sin resa från Nacka ända till Östermalm. Oftast lever man bara på men sen händer något helt vanligt i ens vardag som får en stanna upp och tänka till.

Hur hamnade jag här.

Samtalen runt omkring mig är som att kliva in på Nexikos redaktion. Alla känner alla här, varenda en säger “kingen” när de kommer in på fiket. Det pratas inte högt om Della Qs senaste avsnitt, men i kodspråk handlar allt om Della Qs senaste avsnitt.

Det är inget fel på det här, jag har ju själv valt att bosätta mig i den här miljön. Det är inte det jag säger. Men ibland stannar man upp och bara – hur fan hamnade jag här?

Så tänker jag på mina tonår och ser ögonblick rusa förbi mig. Alla gånger jag suttit i en vindsvåning på Östermalm och druckit Peroni med någons välskulpterade föräldrar. De gånger jag hängde med gäng som då och då klädde upp sig i kostym på fredagarna och gick till Café Opera. Första gången jag såg en hemmabastu. Den gången jag firade nyår på Strandvägen och fick kuta mot taxin när det blev klart att vi fick komma på en efterfest.

Så känns det som att jag bara blinkade och helt plötsligt sitter jag på ett fik vid Nytorget mitt bland Della Q-lyssnarna. Men när jag tänker efter var det en lång väg från den första Peronin till dagens fatöl på Wollmars. Det var slit, stora drömmar och en vilja av något annat. Att umgås i sällskap där alla inte har ett DJ-bord hemma. Vägen från den stunden till dagens stund innehöll många olika stopp. Jag har nog umgåtts i de flesta sammanhang, klasser och typer. Jag vet inte om jag är rätt idag, men det är bättre än tonåren i alla fall. Jag såg en av mina bästa tjejkompisar från den tiden för tre år sedan. Hon satt på Centralen på en hög av vad jag skulle gissa var pengar . Hellre Nexiko än pengar.

—

Thomas Krangnes