Bloggbevakning 9:00 20 Oct 2017

Katrin Zyto:

Här hittar du all info du behöver kring eventet på Facebook!

Jag och en kompis håller på med en grej kring #metoo som ni snart kommer få ta del av och som vi hoppas kommer få stor spridning. Håll ögonen öppna!

Hanapee 7:21 20 Oct 2017

HALLÅÅÅÅ ERA FREDAGSTOKAR

Äh, vad är det här då? Jo en helt vanlig kvinna i sina bästa år som har råkar ha relativt nygjorda naglar och hår på samma gång.

Ja, ibland står verkligen stjärnorna i linje hörni. Så pass mycket att min bihåleinflammation lagt sig. Är helt övertygad om att mina 12 timmar i sängen efter amerikanska pillren gjorde mig frisk. Gillar verkligen mediciner.

Hela helgen ska jag spendera i Sundsvall. Har någon idé om att spendera ”friska höstdagar” hemma på gården hos mamma och pappa med typ krattning och promenader men vet ju att det kommer bli mycket ligga i soffan och ropa på typ muffins av morsan. Ska i alla fall hänga lite med mina syskonbarn och försöka inte vara en tonåring.

Det är konstigt det här med att ha ett liv i Stockholm som går på rutin och saker händer hela tiden och sen plötsligt vara i Sundsvall och känna hur livet typ DRABBAR en. Svårt att förklara – men det är alltid med liiite vemod och ångest jag åker hem. Det blir såklart superhärligt oftast men tycker det är obehagligt att komma nära en familj man saknat för att sedan lämna dem direkt. Plus att föräldrarna blir äldre, saker inte är som när man var barn etc etc. kanske är det TIDEN som drabbar mig?

Julia Gummesson 11:34 20 Oct 2017

Hallå där. Lista över glädjande saker:

1. Det är fredag!

2. Slaktarn-bloggen är nominerad till Matbloggspriset 2017 i kategorin ”folkets val”! Den som skriver en blogg som blir nominerad blir intervjuad! Intervjun med mig finns att läsa här, gör det!

Ha en breezig fredag allesammans,
/Slaktarn

Kristin Zetterlund 6:09 19 Oct 2017

Innehåller annonslänkar

Nä alltså mönster är vanligtvis inte alls min grej? MEN jag kunde faktiskt inte motstå denna perfekta jobbklänning från…………………. jobbet. Minipaisley eller kanske rentav grodyngel som mönster, vad vet jag.

Den är så himla perfekt bekväm men ger ändå ett väldigt uppklätt intryck, aka en drömkombo! Att få komplimanger för man ser så tjusig ut när det känns som man bär en tunn och skön morgonrock är ju inget annat än toppen.

klänning – & Other Stories, skor – gamla Zara liknande från Vagabond, halsband – Jane Koenig

Pelle Tamleht 2:10 19 Oct 2017

Till: Ansvarig reporter på AB
Från: Pelle
Ämne: Fel dörr i puff
Hejsan,
Tänkte bara säga att det är fel dörr som pilen pekar på (från) här. Det är vi på Nöjesguiden som sitter bakom den, det där vita på dörren är våra betygsgubbar.
PRO-gubbarna (och gummorna) hittar du däremot på Slussplan 9, dörren under varningsskylten där.
Mvh, Pelle

Till: Ansvarig reporter på AB
Från: Pelle
Ämne: Re: Fel dörr i puff
Tack.

We found Rihanna 7:16 14 Oct 2017

YouTube alert!

Alex Alvina Chamberland and I talk about sports and politics in this first ever Fangirls Talk episode. If your interested in any of the following you’ll enjoy this video:

Hillary Clinton (and her hot sauce)
Maria Sharapova (and her bitchiest moments)
Rafael Nadal (and his OCD)
Cristiano Ronaldo (and his love for Rihanna)
Serena Williams (and aaaaall the drama off and on the tennis court)
Margaret Thatcher (and the impossibility of fangirlin’ her)
Tonya Harding (and all her heroine ways)
Ursula (and other villainesses)
Nick Kyrgios (and his goodboybadboy ways)
Seve Ballesteros (and the fruitcake incident)

The list goes on and the video is long but there was just so much to talk about that we could have easily gone on for another 4 hours to be honest. It’s a name dropping paradise where we get lost in the world of sports and politics and our fangirlin’ desires. If you get tired of watching us you could always just listen to it as well, while you’re doing the dishes or playing in your bullet journal or eating some good food or you know, whatever makes you happy!

Enjoy!

Vad blir det för rap? 6:20 13 Oct 2017

 

Cherries senaste låt ”163 För Evigt” handlar om hennes egna områden längst ut på blåa i Sthlm, ändå har låten helt på egen hand blivit en internationell succé. För och fatta vad som händer ringde vi upp Cherrie, som är i London och gör intervjuer om precis det här. Samtidigt har ingen media i Sverige uppmärksammat det, eftersom nästan ingen i svensk media fattar nånting :P Så vi var tvungna att göra ett extrainsatt avsnitt, för kulturen!

 

Cherrie feat. Z.e 163 För Evigt ute överallt

 

PS: Se oss podda live på Kulturhuset i Sthlm 31/10 kl 18!

 

Lyssna i din podcast-app eller rakt HÄR:

 

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud (äldre avsnitt

 
Tack till alla som stöder oss på Patreon! Vi uppskattar det enormt!
Besök länken om du också vill stödja oss: www.patreon.com/VBDFR!

Varför? Hur? Vad? Läs här.

Eller köp MERCH! Vi har en ny shop med nya sweatshirts, t-shirts och påsar i en hel del olika tryck! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

(Vi har lite gamla grejer på vbdfr.tictail.com också)

 S/O till vår redovisningsbyrå Åhnberg & Partners som fixa vår ekonomi!

Livets ord 8:27 10 Oct 2017

Är man inte en cool människa som jobbar inom media ska man finnas på LinkedIn. För er som inte känner till LinkedIn är det ett ”yrkesnätverk”, typ ett sätt för folk att skryta om sig själva så att potentiella samarbetspartners eller framtida arbetsgivare kan spana in en.

Alltså ett sätt att i en enda gigantisk ring runka av varandra.

– Du är så duktig på ledarskap!!!
– Amen durå! VÄRSTA projektledaren!!

Gemensamt för allt på LinkedIn är att det helt saknar självdistans och att ironi är förbjudet. Det kan missuppfattas. Av din framtida arbetsgivare eller någon annan. På LinkedIn ska man vara serigös. Man skriver statusuppdateringar som ”Gör det ena – så leder det till det andra!” eller ”I never lose – either I win or learn!” 423415151565 likes.

Ibland funderar jag, troende som jag är, på hur helvetet ser ut. Vad händer lixom? Jag börjar bli mer och mer säker på att mitt helvetet är att komma till LinkedIn i verkligheten. Det första som händer är att djävulen, en glad, käck nykläckt handelsstudent kommer fram till mig med ett brett, blekt, perfekt leende och hälsar:

– Men Filip! Vad kul att du kunde komma, häng med här så ska du få träffa din handledare Anna. Hon har en fil.kand i statsvetenskap och har jobbat som politiskt sekreterare i Bryssel. Superengagerad i miljöfrågor. 

Någon tjej närmar sig i byxdress och vinkar frenetiskt. Djävulens leende är konstant. Hans käkben sticker nästan hål på kinderna.

– Åh vad kul! Du är ny här? Välkommen! Du kommer älska att vara här. Gud, eller förlåt jag menar djävulen haha omg, jag trodde verkligen inte att det här var helvetet. Det är så himla underbart! Alla bara minglar runt, man har alltid någon att prata med och Anna där borta har 52 635 kontakter! Kom ska jag presentera dig för Gunilla, hon är rekryterare och har varit här längst av alla, hon kan allt!

– Såja, Anna! Vi ska nog låta Filip känna göra sig lite hemmstad först, vi har inte bråttom och det finns oändligt med människor att hälsa på. Här i helvetet nätverkar vi året om, dygnet runt. Eller ja, vem räknar dagar när vi ska vara här i en evighet lixom, haha!

I panik försöker jag fly. Men djävulen förklarar för mig att om jag inte minglar och skaffar så många kontakter jag kan så kommer jag bli gruppvåldtagen av 60 demoner i kopiatorrummet. Bring the demons on säger jag!!!

/ Filip

Jenny Nordlander 10:05 10 Oct 2017

Nya serien We Can’t Do It hade premiär på Svt Play i slutet av september. I söndags publicerades en krönika på SvD Kultur skriven av Lotta Lundberg (absolut inte Lundgren) som på ett provocerande sätt har missuppfattat allting. Och det kan jag fan skriva utan att ens ha sett serien.

We Can’t Do It handlar om att så många unga kvinnor bränner ut sig. Fler och fler sjukskrivs för utmattningssymptom bland unga vuxna och kvinnorna är överrepresenterade i statistiken. Bra serie med ett tydligt och viktigt syfte.


Lotta Lundberg skriver att hon “är med på” att någonting måste ändras, och att det är förfärligt. Vad hon däremot inte “är med på” är att det är samhällets fel. Hon skriver att det gäller att gå på äggskal när man uttrycker sig om det här men raljerar:
Det handlar om unga svenska kvinnor som ligger på soffan i åratal, de orkar inte, de bara gråter, de är sjukskrivna och berättar om hur de skäms, att de gått över alla gränser och gått in i väggen.”

Förutom att Fanna Ndow Norrby som programleder serien träffar ett vårdbiträde och en ung kvinna som råkat ut för en olycka inom byggbranschen pga sin utbrändhet så är det ju inte heller vilket jobb man har som det handlar om.

Att det är samhällets fel att de duktiga flickorna tävlar med varandra i duktighet håller jag inte med om. Av samma skäl som jag inte tycker att det är krogägarens fel att vi blir alkoholister eller bankens fel att snorungar tar miljonlån som de inte kan betala tillbaka.”.

Så den extra stress som många kvinnor upplever på grund av att de är just kvinnor är ett val? Som inte samhället har någonting att göra med. Det är ett val i samma kategori som att köpa en bostadsrätt att man tar på sig allt emotional labour för hela familjen. Eller att du som kvinna så ofta måste kämpa mot och igenom strukturer och hela tiden bevisa dig själv så att all energi redan har tagit slut när du väl kommit fram till punkten där du kan börja att göra ditt actual jobb?

Nej det är ju inte det Lotta. För det är det som är strukturer. De går inte att välja bort, även om man är medveten om dem.

Simon Strand 7:38 08 Oct 2017

SL har börjat med business class, eller ”prioriterad sittplats” som de kallar sin business class-kabin, i regel placerad längst fram och längst bak i vagnarna. Sedan införandet brukar jag alltid försöka sno åt mig en business-plats om möjligt. Där kan man ofta sitta och jobba lite mer ostört, det är inte samma huggsexa om platserna. Precis som i ekonomiklass är säteskonfigurationen 2-2 i business. Boardingen kan gå något fortare ibland om man själv högljutt signalerar ”priority, priority” inför ombordstigning. Men den stora fördelen med SLs priority seats är ändå avskildheten och det relativa lugnet, annars lämnar konceptet lite i övrigt att önska. Särskilt när man åker långdistans hade det varit trevligt med exempelvis eluttag, touchscreen och åtminstone enklare servering. Kallas det priority vill man verkligen känna sig prioriterad, och det gör man inte i SLs vagnar alla gånger. På det stora hela taget: ett lovvärt initiativ av SL, men här finns också stor utvecklingspotential.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Divalicious 10:08 17 Jul 2017

Jag vet hur svårt det har varit. Att du skulle komma så långt som du har gjort nu fanns inte i dina tankar. Du har legat alldeles för många gånger i fosterställning, gråten i halsen, armarna runt om dig själv medan tankarna spökade. Alldeles för många gånger för att du skulle börja tvivla på allt. Alldeles för många gånger för att vela försvinna och sluta existera. Och varje gång krympte ditt hjärta lite mer och en del av dig försvann. ” Jag vill inte leva’’ har du tänkt hundratals gånger. ’’Kommer jag överleva detta?’’ Ja du har överlevt hittills. Om, och om. Det gör du alltid.

Förlåt. För att jag tvivla på dig. Inte trodde på dig. Förlåt till den 10åriga du, som grät sig till sömns varje natt och trodde allt var hennes fel. Förlåt till den 15åriga för att jag inte tog hand om dig. Förlåt till den 19åriga du, för att spenderade timmar, dagar och mängder på att hata varenda del av dig. Förlåt att jag var grym mot dig, för att jag försökte dämpa ner dig, trycka in dig i en mall, för att jag försökte tysta ner dig. Förlåt. För att jag inte fanns där för dig. För att jag inte trodde på dig. Jag borde ha skyddat dig. Älskat dig.

 

Det har tagit dig allt att börja läka. Så jag tackar dig. För ditt mod. Tack för din styrka men också din svaghet. För att du vågar och tillåter dig att känna trots att du mest vill slippa. För att du låter dig falla, misslyckas och lyckas. Tack för alla gånger du tvingade dig själv att göra saker du tyckt var jobbiga, tack för de gångerna du lät dig slippa det jobbiga. Tack för att du alltid söker kunskap och försöker utvecklas. TACK FÖR ATT DU GER UPP IBLAND OCH TACK FÖR ATT DU INTE GER UPP FÖR DET MESTA. Du är min hjälte.

Var inte hård mot dig själv, det gör inget om du inte når dina mål idag. Du har morgondagen. Skratta mer, du har det vackraste leendet jag sett. Våga drömma och dröm stort. Jag är så så så stolt över dig. Överrösta dig själv med snälla tankar. Unna dig då och då med sådant som gör dig glad. Omringa dig med människor som får dig att känna dig trygg. Jag har sett dig utvecklas och blomma ut till denna otroligt omtänksamma, starka och kloka personen och jag kan inte vara annat än stolt. Tillåt dig själv att läka, att älskas och älska andra. Låt inte din rädsla för misslyckande stoppa dig, gör allt du vill göra. Jag tror på dig, vi kommer komma långt. Din resa är inte över. Du har en lång väg att gå men jag vet att det inte skrämmer dig längre. Du kommer vara okej.

Festivalbloggen 4:05 16 Jul 2017


Har ni hört? Nu går det att vinna en extremt lyxig resa till Hotell Nöjesguiden 10-13 augusti, och den där festivalen som pågår samtidigt.

Våra vänner på Opel lånar ut tre exemplar av nya Opel Adam, som tre vinnare plus varsin vän får använda till att göra en roadtrip mellan Stockholm och Göteborg den 10 augusti. De som vinner får dessutom ta med sig en person var, och får bo i dubbelrum på Hotell Nöjesguiden 10-13 augusti. Och får biljetter till en festival som äger rum samtidigt. Och får åka med Nöjesguidens tåg tillbaka till Stockholm. Galet bra tävling.

Gå in här och tävla.

Break the Internet 11:33 24 May 2017

Jahopp… Det var ju tråkigt att min karriär som komiker skulle ta slut såhär. Jag kan faktiskt lika gärna lägga ner nu när jag sett en mås som dansar till Maniac, för jag kommer ändå aldrig kunna skapa något roligare själv.

 

Tack måsen, för ingenting. Du har förstört min karriär. Hoppas du är nöjd.

/C. Fågelborg.

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Clara Henry 10:53 01 Feb 2017

HEJ BLOGGEN!

DID YOU MISS MEEEEE (*skriker fast med Moriarty-rösten från Sherlock*)

Jag har inte bloggat på hela 2017. Wow. Life as a blogger. Tack Nöjesguiden för att ni betalar mig per klick. Och nu kanske ni förväntar er ett förlåt-jag-ska-bli-bättre-inlägg, men NÄHÄ! No ragrets! Jag har mått superbra av att inte blogga! Tjohoooo!

Jag har typ ändå bara repat, mer eller mindre hela januari, inför det där lilla giget som börjar nu på lördag. Och nu är jag i Göteborg! Varsågoda för dagens selfie nummer ett, som jag skulle vilja kalla ”den leende tågresenären”:

DET ÄR SÅ SJUKT att det faktiskt händer nu. Melodifestivalen. Herregud. Fick någon form av sammanbrott igår runt fem-snåret för jag tror att jag för typ första gången insåg vad det är jag ska utsätta mig för. Jag har vetat detta sedan juni och nu fattade jag. Typ som att bränna sig på en spisplatta och känna stinget en stund efteråt. Sju och en halv månad efteråt. 

Men nu känns allt bra igen för jag ligger nedbäddad i en hotell-dubbelsäng i ett hotellrum som är typ tio kvadrat större än min egen lägenhet.

Dagens selfie nummer två, som jag kallar ”blir en verkligen sådär jävla glad av att tvätta bort sminket”.

Så idag har vi anlänt, käkat lunch, repat manus, repat resultatpresentation, provat scenen, ätit middag, repat dansnummer och åkt tillbaka till hotellet. I exakt den ordningen. 

Har, turnén till ära, köpt ett helt nytt kit med hudvårdsprodukter. Alltså allt i samma serie. Sminkborttagning + tvätt, ansiktsvatten, kräm, peel och mask. Den inre tillfredsställelsen över detta är svår att beskriva. Får dock inte visa dem här på den lelle blöggen, eftersom jag är en god public service-medarbetare, men något som jag får visa är min nästa selfie som jag skulle vilja kalla ”förkyldningsblåsa”:

Har på riktigt världens största blåsa innanför läppen som gör ont som en liten djävel. Svider när jag käkar gör det också, så livet är mer eller mindre över. Huskurer? Någon? Snälla?

Anyhoo. Läggdags nu. Sov gott.

Michael Gill 11:53 08 Dec 2016

Gillsnack testar arbetslivet! Och den här gången utan den där jobbiga pappan…

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!

 

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla