myrna 2:35 17 Jan 2020

I julas bestämde jag mig för att i sann nöjesguiden-anda ge min rumskompis och bästis Ingrid en sk ”ironisk” (man vet hur ironiskt nått e när man ironiserar över ironin) julklapp. Eftersom jag e lat och dålig, generellt absolut men framförallt vad gäller julklappar, blev det en från min arbetsplats (Akademibokhandeln). OkEJ… Jag erkänner… om sanningen ska fram…… Jag köpte den lite till henne men mest till mig själv, just för att kunna göra det här blogginlägget (friend of the year).

Iallafall, det är en liten bok, men låt dig inte luras av dess storlek. Den e HEMSK. Och inte bara för att den egentligen mest e en förlängning av den kommersialisering av rörelser (i detta fall feminismen) som vuxit sig monstruöst stor det senaste decenniet, och inte bara för att den matar uppfattningen om att jämställdhet är nåbart så länge tjejer bara TyCkEr Om SiG sJäLvA tillräckligt mycket, och inte bara för att det är direkt farligt med kommersiell feminism eftersom den får framförallt unga tjejer att känna sig tillfreds i sitt behov av jämställdhet utan att samhällets strävan efter kvinnors missnöjdhet minskar (köpstark grupp).  Och inte bara för att den anspelar pissmkt på traditionella könsroller. OCH INTE HELLER BARA för att den är direkt nedlåtande eftersom innehållet verkar va skapt av nån som tror tjejers kognitiva kapacitet motsvarar den av en gurkas. Utan också bara för att den är sååååååååå himla töntig.

Såhär ser den ut. Ryser. Å nu tänkte jag gå igenom några av de sidor jag tyckte va mest patetiska. (Förlåt för att det e jättemånga bilder men va så svårt att välja, å sorry för bildkvalitén jag vet den e hemsk)

 

Vad fint det blir när man direktöversätter engelska citat såhär<3

Hur e detta relevant för nån modern människa som inte typ.. håller på med bdsm. När skulle man i en vanligt hederligt diskussion ge nån tillåtelse att få en känna sig underlägsen? hahaha

Omg. Lätt för nån som hjälpte till å avskaffa slaveriet att säga

Aaah. Den härliga insikten om att man bara måste va ambitiös, beslutsam å begåvad för att komma nånstans i livet:)

Tänk då vad FYRA tjejer kan göra. Total global dominans. För att inte tala om TIO tjejer?? Tio tjejer borde enligt Beräkningar kunna ta över hela solsystemet

Jag e säker på att det var precis såhär Simone de Beauvoir menade när hon skrev Det andra könet, som lite peppig girl power-kraft till alla tjejer där ute som vill ta sitt öde i egna händer, kvinnlighet som nått att sträva efter, typ inse att tjejer också kan starta företag! å inte alls som kritik mot de frihetsberövande könsroller samhället såg till att kvinnor infann sig i

Hihihi

Jag vill ha ett pisstort hus med en underbar trädgård. Och nu väntar jag eller?

– Hitler

– Hitler

Haha tjejer å deras satans choklad xD Sååå chockladtokiga hela bunten xD Haha h ååh tjejer xD

Det här piggade fan upp. Dina idéer e oftast SÄMST och du kanske ska lyssna lite på folk som har bättre koll din jävla Queen!

Jävla lätt för nån som dog med ett net worth på $10 million att säga

Omg epic winning om jag får be?? Okultiverade svin

Inte många vet, men det var det här citatet som låg till grund för häxprocesserna

 

– Hitler. HHAhahaha ok förlåt ska sluta m Hitler men. Dominera? Har det verkligen en så positiv klang?

En tyst minut för alla de 345 679 som genom åren fallit offer för dödskänslan tvivel!!!!

Alla andra kan fan dra åt helvete! Ni räknas inte!

Låt mig bryta karaktär för två sekunder och berätta att jag med ett gällt (tjejigt) skrik kastade boken från mig här

Och så just när jag samlat mig och plockat upp den igen möttes jag av dETTA. De blev en skamdusch på 30 goda minuter

Lärdomen här e å försöka va så fylld m blod att det blir ett avtryck om någon mosar dig mot ett vitt underlag. Känns spontant som en rimlig ambitionsnivå

– Hit hahaha nej okej

”… När jag e en egoistisk liten fitta som inte kan se bortom mina egna förmågor och förutsättningar och därför tror alla skulle dra lika stor nytta av en total individuell frihet som jag.”

hahahaahahahahahahahahahahahaahahdasldkjefaö

Åååååååå VAAAD ska det här betyda? Sunt å ha kompisar man vet aktivt VILL bli sedda offentligt med en

Jag… Va? Så nu behöver man också… Köpa nått coolt… Till sina fiender?

Ja, absolut, om man e helt dum i huvudet och satsar på att bli en osympatisk person ingen vill umgås med

Jag, ensam hemma, huvudet bankandes mot väggen eftersom mitt livs kärlek lämnat mig….. För mig själv mumlar jag om å om igen ”En tjej behöver ingen som inte behöver henne… Ett plötsligt skrik….: YAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSSSSSSS

Märkligt, det var precis vad min psykolog sa till mig också

SNÄLLA gumman. Var cool

Omg, varje interaktion? :( Okej :( Killen i kassan på ICA, vänta bara :(

Tack för mig!!!!

 

Hanapee 8:16 17 Jan 2020

1. Platt kanske, men jag blev GLAD.

2. Min guddotter Bonnie på Amida kolgrill i Sollentuna. Älskar att vara med henne och hennes föräldrar. Vad tänker hon på här då liksom? Hur bortskämd hon ska bli av mig och Anton när hon fyller 1 år?

3. Lagade en GANSKA god grönkålspasta. När jag adderade lite creme fraiche blev det godare tyckte jag. Här finns receptet för den som vill prova efter att jag sålde in det så bra nu.

5. Har kanske 8493002 sånna här bilder på min kille i min lur? Obehagligt? Absolut. Men jag är TOKIG i honom. Ingen är som Anton.

6. Kom hem efter en rövdag (i måndags) och så hängde den här lelle påsen från Bodyshop på dörrn. Piggades upp! (TACK)

7. Min bff Linnea skickade den här bilden och skrev  ”det här skulle du va snygg i”. Så blir till att hitta en kavaj och ettt par ljusa jeansshorts asap. Litar på allt hon säger!!!

8. SKREK. Alla killar jag gick estet med. Om jag får ranka min killsmak är det här på 0-skalan. Kanske det är på allas? Men fy fan va många killar utan ambitioner och saknad förmåga att ens torka sig själv i röven jag har varit bekant med. Egoistiska killar med ”artistiska intressen”…… ok nu lät jag hatisk, förlåt.

9. En väska jag vill ha!!! Men inte har råd med!!!!!

10. FOTEN!!!!!!! Fick en underbar vårjacka från Gant. Fint med ljusblått.

 

Erika Petersson 11:50 16 Jan 2020

En ny vecka ägnad att glo på när främlingar lagar käk i tv!

Hoppas verkligen det blir mer och mer storslagna intron för varje avsnitt för jag kan inte få nog av dessa orimliga ljusshower och konfetti och fyrverkerier inomhus för att fira 10 år av ett tvprogram inte jättemånga kollar på. Det var en härlig introscen där alla 40 deltagare stod uppställda som i början av en flashmob. Och man hade inte blivit jätteförvånad om de gjorde en flashmob och sen ställde upp sig så att varje person bildade en bokstav i ren cheerleadinganda för att tillsammans bilda ordet:

”LASAGNEPLATTOR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

(Väldigt många av deltagarna fick försöka imitera utropstecken så det var inte det ultimata ordet att bilda för 40 personer kanske men vad gör man!!!!)

När juryn vandrade in genom småstjärnorna-dimman tänkte man hmm är detta tv4play eller Kraftwerk Live in germany 1992?? Fett så in i helvete iallafall. Mer sånt!!!!!

 

Efter att introt lagt sig insåg man tyvärr att det bara var det gamla vanliga matlagningsprogrammet, ingen tysk electro i sikte. Iallafall, en sak tycker jag är lite märklig, och jag antar att programmet har den här typen av upplägg enbart för att det är svårt att bygga fet spänning kring att människor lagar mat. Det krävs mer för att det ska bli lite.. action? Jag talar om det här att deltagarna tvunget MÅSTE SPRINGA fram till skafferiet och ”ha vassa armbågar” istället för att folk i lugn och ro kan få plocka på sig sina grejer som de tänkt använda.. ÄR det verkligen förankrat i verkligheten undrar jag, den delen av programmet… Förutom att en kock kanske behöver vara rätt så stresstålig då, men den ska ju inte behöva vara fysiskt överlägsen andra människor och typ slå ner folk på ica för att få tag på den sista burken kalamataoliver… ELLER? Det är ett konstigt fenomen!!!!

Kolla stresspaniken

Äkta rea-på-ullareds-plastfolie-stämning men …. Varför, det är bara det jag undrar. Varför?? Konstigt Black Friday-inslag som jag inte förstår. Och nu när det dessutom är med en man med ett amputerat ben så är programmets ända inställning till det ”JAHAPP DÅ FÅR DU SKYNDA DIG PÅ LITE EXTRA” ja det är verkligen också ett sätt att se på kroppar. Tycker många kommuner borde ta efter det där när de anpassar städer efter funktionsvariationer. Synskadade människor får TA SIG EN EXTRA KIK så att säga. Skärpa sig!! Sen kanske man inte kan kräva av ett program på tv4 att de är i framkant vad det gäller tillgänglighet men det finns en gnutta komik i att säga till en man med ett simpelt ben att han får skynda sig på, det gör det.

Underbar, denna person. Trodde för en sekund i denna prestationsfilm att hon hade någon form av dubbelpsykos där hon hörde TVÅ röster i huvudet som bråkade med varandra…. (Men hon hörde bara sina två barn bråka med varandra) Det var spännande. Oavsett, kul att hon säger att ”det känns skönt att få laga mat i mästerkocken för det är så stressigt hemma hela tiden”, då är hon ju VÄL rustad för all form av stress tänker jag, om man tycker att det verkar ”lite skönt” att vara med i ett program där 120 kameror filmar en från alla olika vinklar när man försöker komma ihåg hur fN man gör MOLL FRITT och sen brinner nån olja i bakgrunden medan Markus Aujalay står 1cm ifrån ens ansikte och påpekar att man har det ”lite stökigt” på sin 5×5 cm stora arbetsbänk. Lite som att vilja vara med i Robinson för att det ”verkar va så lätt att få tag på mat, ta det lugnt och sova gott där”.

(Det sista man känner om man äter en tomat precis innan man dör menar han)

Men ja den där TONEN håller ju juryn på med hela tiden. Det känns tyvärr som att med den där retoriken kan de få vem som helst att göra vad som helst. För man utgår ju från att när Leif frågar någonting sådär ledande så menar han såklart ”du BORDE ha lite socker i tomatsåsen”

Är bara så rädd för vad som kan hända om de blir lite maktgalna med det där och det blir mer jackass-stämning:

-har du….. kissat i stekpannan?
-va näe.. Bor..Borde jag.. Ska jag det?
-Det har jag inte sagt jag frågar om du tänker göra det.
*Leif vandrar långsamt iväg med simmig blick mot sin jordärtkocksmatlåda i längst bort i salen*

Känns tyvärr som den här kvinnan som ”älskar kina” är ja, tyvärr, en gnutta hotad av regimen (lite grann) men hon verkar ändå tycka det är helt okej. Som att hon funnit sig i det. Tycker i övrigt att det är uppfriskande att ibland exponeras för människor som har ett genuint intresse för något. Eftersom jag i flera år ägnat mig åt att Vara Likgiltig och att Sitta Oberörd I Soffan blir det en härlig omväxling att påminnas om att det finns människor som kan åka till kina, lära sig kinesiska och laga kinesiskt mat enbart för att de är ”intresserade”. Riktigt sjukt. Men härligt!

Älskar när Leif visar ett varningens finger för sina kollegor. Älskar också när han försöker lura i dem att bra köttbullar inte innehåller kött egentligen utan det ska bara vara små små tunna runda ballonger av kött som man blåser upp lite grann och serverar med potatis. Svingott.

”…För då kommer vi tyvärr behöva döda er” önskar jag ju att Mischa fortsatte meningen med men så spännande blir det tydligen inte. Det hade verkligen varit ett program som levde upp till titeln ”hunger games”

<3 <3 <3 ps ej den riktiga tallriken ds. (Vill ej bli anmäld för förtal)

Gilade ändå honom, David Sundins okända kusin. Synd att han i världens stressigaste tvprogram tog en liten siesta där i slutet och missade en av de mer väsentliga momenten i tävlingen dvs att lägga upp maten på en tallrik. Ledsamt!! Befogad grej att åka ut på kan man tycka men han kändes så jävla snäll och ibland ska man faktiskt låta snälla människor vinna tävlingar oavsett hur kassa de är!!!

Jag när jag minglade runt i klassen första dagen på universitetet.

Vill verkligen veta hur salt det egentligen var. Känns som Leif klarar MYCKET salt.

:)

Tycker lite synd om den här mannen ändå för det känns som att produktionen snappade upp att han använde ordet ”mancave” en gång och sen blev han mancave-mannen av det. Ibland säger man ju saker lite i förbifarten vilket leder till att människor kopplar en till just den saken tills man bevisar att man är en mer mångsidig människa och det kan ju ta flera år. Men han kanske förtjänar det lite…. Svårt att avgöra vem fel det här var egentligen.

Kunde gett mig fan på att han med den välstylade bokhyllan heter KINGBORG och jobbar som EXPANSION PROCESS & SERVICE LEADER

Älskar att denna vakteluppfödare tyvärr börjat få för sig att han själv är en liten vaktel med jättekorta armar.

Och UNDERBART när Leif pratade med vaktelmannen och sa ”Lycka till, gubben”… Det är en sån enorm sorg att detta är sista säsongen som Leif är med verkligen.

Undrar hur denna göterborgsman egentligen kan arbeta som kol&stålunionens representant i nån gruva istället för att vara det han egentligen föddes till: Mingel Master Manager på något event alltså SATAN va trevligt jag tycker att jag har det när han är i bild!! Smittande skratt. HÄRLIG! Så mycket bekräftande mimik hela tiden. nickar med HELA överkroppen när någon säger något. Fan va tryggt. Så socialt kompetent.

De visade ju tillochmed ett klipp där han MINGLAR RUNT med sina kollegor samtidigt som en 140 meter stor slagborr bränner hål i asfalten 3 kliv därifrån. MEN han ser inga problem, han ser bara möjligheter att umgås med människor och LE!!! Även i ett inbördeskrig hade han tagit tillfället i akt att gå fram och klappa nån på axeln och fråga om man ska ut och resa något i sommar. Så fö-re-ban-nat glad och go. Tycker faktiskt inte ALLS att han är för klämkäck även om han besitter alla verktyg att vara det.

En glad konversation mellan Mischa och en person jag upplever mer och mer som någon sorts Astrid Lindgren-figur. Jag tycker hon är ett spännande väsen. Glad. Upprepar ofta att hon ”har jättekul” vilket förbryllar med tanke på hur hög paniknivån borde vara i den där lokalen hela tiden. Extrem hög smärttröskel för stress. Verkligen en lönneberga-tjej som förmodligen hade kunnat göra lumpen för att senare konstatera helt sorglöst att det ”var jättekul”.

Och vid den här utröstningen tyckte jag det var roligt att produktionen insett att de inte kan ta fram fem människor och ställa dem på rad och säga samma sak till alla fem. Exempelvis ta fram fem dåliga personer och säga ”ni var kassa, ni åker ut” för då har alla redan förstått vad som kommer sägas, eftersom fem personer som fått mycket kritik får gå upp samtidigt. Så istället försöker juryn vara lite LURIGA och ta fram några slumpmässigt valda personer för att sedan gång på gång vrida på sina resonemang så att man inte vet vart de ska:

”… Lisa….. Du var riktigt fruktansvärd dålig idag MEN… Benjamin… Du var utan tvekan sämre… till en början….. sen var du skitbra. Så Lisa du måste packa dina väskor…. FÖR DU SKA MED TILL FINAL…… i ditt hem…. sov-finalen. Du ska HEM och gå och lägga dig för du kan inte laga mat…. NÅGON ANNANSTANS ÄN I NEW YORK VI HAR ÖPPNAT EN EGEN RESTAURANG ÅT DIG GRATTIS LISA DU VANN ALLT!!!!

Rätt in i torsdagens avsnitt:

Där deltagarna började med att känna ångest över saker vi andra människor kanske inte så ofta känner ångest över.

Och vilken naturlig presentationsfilm av Roy som följde sen!! Helt naturligt kommer han in i vardagsrummet och serverar en pasta som verkligen inte kommer räcka till hela familjen som naturligtvis består av 14 personer

Och va naturligt när produktionen tvingade hans familj stå bakom honom och vifta med presentsnöre (som man gör) för att fira att Roy ens existerar. Ser ut som nån jättekonstig reklam för postkodmiljonären.

Och va naturligt det var när Roy ståendes visade en bebis hur det ser ut när en vuxen man äter pasta SOM MAN JU GÖR…. Herregud va produktionen tar sig rätten att styra och ställa i de här jättekonstiga presentationsfilmerna…

Skrattade högt här när Markus rekommenderade en deltagare att tona ner det här med att lägga upp mat som en gängkriminell som försöker gömma heroin på ett kreativt sätt (under några tunna skivor frukt och grönt)

Och det här var ett härligt sätt att ta vad någon säger och redigera det till något man tyckte att man hörde den säga:

Hahahahhahhahhahaha skrattade rakt ut. Exakt sådär tolkar jag allt som folk säger till mig. Jag tar 20% av vad som har sagts och sen lägger jag in mina egna värderingar.

En person: – Vilken fin tröja. Har du klippt dig?

Jag: – Sen sa hon att jag borde vara med i VOUGE??? Och att jag hade perfekt hy som passade bra med min snygga tröja. Men sen sa hon också att jag såg ut som en död ananas i  håret så va fan????? sjukt toxic person

Jaha och sen rensades folk ut i stor mängd för sista gången, och det bidrog till en del besvikelse hos mig!

Bland annat kring detta!! Att Zena åkte ut!! Hon hade något!! Roligt att hon gjorde så stark mat att juryn ruttnade i ansiktet varje gång. Ville att hon skulle få fortsätta bränna sönder Marcus mun. Tyckte det var oväntat också??? Hon gjorde ju för fan en GRANATÄPPLESIRAP och jag tycker man ska få gå vidare bara för att man kan komma på en så konstig grej.

Orimlig stämning inför att folk skulle väljas och åka ut… ”TA DEM”? Hahaha som om han ska in i ”ringen” och boxas med Markus, Mischa och Leif (han hade kanske tagit dem? Oklart)

Och det var såklart perfekt att Roy kickade kameramannen i ansiktet av glädje när han fick veta att han skulle gå vidare. Medelhavet!!!!

Och dessa två… dessa två är bra, GILLAR verkligen när unga människor är med i detta program!!!! Blir liksom rörd av att man kan vara så ung och kunna så mycket!!!! Känner mig som en mamma som tittar på sina två barn som inte är släkt och som aldrig har träffat mig, morsan. Usch men jag är verkligen stolt över vad mina två gullungar har åstadkommit i livet <3 <3 Minns när ni var små. saknar er. Så känner jag.

Och tyckte vidare att det var SYND att min nya vän Agnes åkte ut!! (Hon blev min vän tidigare under avsnittet för jag konstaterade att hon kändes väldigt sympatisk men den vänskapen höll tyvärr inte länge för hon hade inte vad som krävdes tydligen!!!!)

Men den här katastrofen alltså..

Det var väl det sämsta jävla tröstpriset eller?? Det är som att hon nekas en anställning med de tröstande orden ”MEN jag ser så mycket potential i dig så du kommer få PRAKTIK här utan betalning!!!” Det finns väl inte en människa som kollar på Efter Stängning….. Eller ska jag göra det nu när Agnes är min.. kompis…. Nej, det kommer inte hända.

Fantastiskt stimmig stämning i mingelrummet när folk blev uttagna… Får en känsla av att detta är ett gäng som kan ha RIKTIGT kul ihop. Unnar dem det. Unnar oss också en fortsatt trevlig titt.

 

Hej!

paparazzibloggen 10:13 15 Jan 2020

Okej jag fattar, när det kommer till Golden Globes ska vi egentligen bry oss om Tom Hanks och priset han tog emot för sitt livsverk i år. Men tyvärr gjorde han ett rookie mistake denna gång… han tog med sig hela familjen. Ja det är snällt av honom, men lär sig aldrig kändisar? Har du EN oberäknelig medlem i familjen, bjud ingen. Snälla.

Insert Tom Hanks son Chet Hanks, på Golden Globes röda matta:

Ni kanske tänker att detta är en one off, att denna man bara fick  en feeling… nonne nonne. Jag har nu gått igenom HELA hans instagram. Tondöva imitationer av jamaicansk Patois är tydligen ett återkommande inslag på Chet Hanks instagram:

…… hallå? Rachel Dolezal-vibes……är han liksom….tror han att han är Jamaican? *host* CA? Fattar inget. Kan någon berätta för honom? Har vi nu framför oss en risk att vår snälla och fläckfria Tom Hanks och hans namn kommer dras ner i smutsen av en fånig son. MÅR PISS av tanken.

Så vad gör Chet när han inte hänger på röda mattan på Golden Globes tänker ni? Jo…han är musiker:

Hans klädstil lämnar även den en känsla av att, ja, att man vill hjälpa till? Förlåt men detta tveksamma klädval för en dag på stranden toppar nog ändå whife-beater linnen och slitna, hängande jeans. Eller förlåt. Slitna, hängande jeans och inget på överkroppen förutom en scarf/durag (Max Lysell has left the building by now):

Och tyvärr hittar vi ÄNNU fler tveksamma videos där han pratar…på djupet…med sina följare. Ungefär lika djupt som hans tatuering på ena armen som betyder “Fortune Favours the BOLD” på latin. SNARK! 

JA ni fattar, han är en klassisk white guy med issues när det kommer till att bestämma sig om han vill vara en cool hip hop artist eller country musiker och klär sig som en redneck-version av valfri svensk PH-deltagare men med pengar från pappsen som gör att han basically kan göra all of the above och lite till.

Härmed vill jag deklarera: SNÄLLA sluta upp med sånt här trams. Finns det något som kliar under huden mer än alla världens Chet “big upppp” dudes där ute? För mer snack om Golden Globes och GIVETVIS lille Chet Hanks, lyssna på senaste avsnittet av paparazzi.

KRAM,
En kulturellt orolig Max

frasse 9:21 15 Jan 2020

Det blev just klart att jag och min kollega och vän Peyvand kommer att vara mood managers på Lounge(s) under P3 Guld. Ett fullkomligt obegripligt beslut av Lounge(s) nattklubbschef Oliver Bull. Inte att boka Peyvand. Hon kan liva upp en begravning. Men att boka mig.

På nåt sätt har jag lyckats lura alla som inte känner mig att jag alltid är festens ljus. Varje fredag framöver ska jag till exempel agera någon form av partyexpert i Fredrik Söderholms nya morgonprogram Gott Snack. Tanken är att jag ska guida lyssnarna i nattklubbsdjungeln. Och nu har jag alltså även fått en nattklubbschef i Göteborg att tro att det är en bra idé att låta mig ansvara för gästernas humör under en av årets viktigaste kvällar.

Sanningen är att jag nästan aldrig är på nattklubb längre. Jag dricker öl på någon bar tills jag blir trött och vill gå hem, vilket brukar vara runt klockan ett. Då gör jag en irish exit och går och lägger mig. De få gångerna jag faktiskt orkar följa med till klubben blir det mest att jag står och tittar på andra människor som pratar med varandra. Allting roligt händer alltid efter att jag har gått och lagt mig. Jag får nöja mig med att läsa om det i gruppchatten dagen efter.

Men för att jag inte vill bli av med hotellrummet i Gothia Towers som bokats åt mig vill jag ändå säga att det kommer att bli en jävla kanonkväll. Ni minns väl att Lounge(s) var den överlägset bästa klubben under Way Out West? Ingenting står och faller med mig. Har till exempel sett att bland andra Aron McFaul och Julia Frändfors ska dj:a. Dessutom kommer en stor svensk artist riva av några låtar på scen.

Om ni ska gå ut i Göteborg på lördag är det till Lounge(s) ni ska. Dm:a mig för gästlista. Har inte kollat om jag får skriva upp folk på listan. Men nån sorts befogenheter måste man väl ha som mood manager?

PS. Bilden är från när vi var på Åre Sessions 2017. Vilken jävla Åre-look jag hade.

Vad blir det för rap? 9:49 13 Jan 2020
Tjena.
Vi har läst Rick Ross-boken. Vilken gubbe.
Vi snackar om det och spelar några av hans sånger. Jag vet inte vad jag säga mer. Det är ett underhållande avsnitt.
Whatever?! xoxo
LYSSNA PÅ INTERNET SOM HELST T EX HÄR:

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

 

Sånger:

  1. 2 Live crew – Face Down Ass Up
  2. Eric Sermon – Music
  3. Eric Sermon feat. Teflon Don (Rick Ross) & Noah
  4. Trina feat. Ludacris – B R Right
  5. Rick Ross – Hustlin
  6. Rick Ross feat. T-Pain – The Boss
  7. 50 Cent – Tia Told Me
  8. Rick Ross vers på Devil in a new dress
  9. Rick Ross – B.M.F.
  10. Meek Mill feat. Rick Ross – Ima Boss
  11. Rocko ft. Future, Rick Ross – U.O.E.N.O.
  12. DJ Khaled ft. Drake, Rick Ross, Lil Wayne – I’m On One
  13. Rick Ross, French Montana & Drake – Stay Schemin’

ALLA SÅNGER FRÅN några av AVSNITTen:

 

Tack till alla som stöder oss på Patreon! Vi uppskattar det enormt!
Besök länken om du också vill stödja oss: www.patreon.com/VBDFR!

Eller köp MERCH! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

Pelle Tamleht 4:02 09 Jan 2020


Hej och välkommen till min dagbok. Tänkte bara säga att vi just nu lägger sista handen vid den sjätte upplagan av vår ölmässa, vill bara ge en heads up om det då vi har REKORDMÅNGA utställare i år.

Platsen är Norra Latin, datumet är den 25 januari. Läs allt om detta här.

Julian Hase 10:52 03 Jan 2020

Ibland är det jul. Det ska gudarna inte bara veta utan även ha jävligt klart för sig. När julen drabbar oss är det alltid så där plötsligt som endast jular är kapabla till, och när det sker leder det till något vi brukar kalla julstress – en muterad och högst potent variant av stress.
Den 30:e november känns allt lugnt, då är det fortfarande oceaner av tid kvar till julafton, och kanske strosar man visslande omkring på stan utan något direkt mål. Man kanske är mitt i ett danssteg när man smidigt fiskar upp en ros ur ett blomstånd på gatan, doftar på den i farten och sedan singlar iväg en slant till blomförsäljaren som bara skrockar och skakar på huvudet. Man kanske springer upp för en gungbräda, fördelar sin vikt så att den långsamt tippar över och man kan glida ner till andra änden på sina skosulor. Plötsligt dyker man kanske upp bakom ett träd och överraskar en korthårig tjej som står och fotar en plastpåse med sin analoga systemkamera, och kanske svingar man sig runt trädstammen och ger henne rosen för att sedan dansa vidare till tonerna av hennes förtjusta fnitter. När kvällen kommer sätter man kanske på sig sin pyjamas och visslar sig till sömns. Till exempel.
Men dagen efter är det första december, och då väcks man istället av att ens stress – som plötsligt har blivit så kraftfull att den på något sätt har fått en egen röst – gallskriker en i örat så att man vaknar med ett ryck, genomsvettig och fullständigt nerpissad. Och med det startskottet vet man att det nalkas jul, och att man i tre veckor framåt kommer vara totalt lamslagen och inte kommer få någonting uträttat, fram till cirka den 21:a – dagen då man måste köpa samtliga julklappar.
Och det är då man besöker Åhléns City.

Man kommer in i varuhuset och blir direkt välkomnad av det oförlåtande ljuset, vars enda syfte verkar vara att påminna en om hur ful man är. Det är en hastig övergång från det trygga mörkret utanför till att plötsligt känna sig som de smältande nazisterna i Indiana Jones. Man vill bara därifrån, tillbaka in i skuggorna, men för att undkomma ljuset är man tvungen att först passera sminkavdelningen med de strategiskt utplacerade och genomrena sminkförsäljarna. Tränade i den ädla konsten att sänka andras självkänsla fungerar de lite som varuhusens egna gladiatorer, redo att tackla egenvärdet på vilken person som än vågar passera genom deras domän. (Är man konspiratoriskt lagd kan man ju dra stora växlar på att det äckliga ljuset är i just sminkavdelningen, men nu är det här en blogg och inte Zeitgeist.)
När man lyckats sicksacka sig förbi gladiatorerna Stephanie, Alicia, Concealer och Solarplexus når man till slut fram till rulltrappan som ska leda en vidare till nästa krets.
Man åker upp för den och hamnar först av allt i Idiotrutan – plätten precis i toppen som fungerar som en mötesplats för alla som är dumma i huvudet; en plats där de kan få vara sig själva för en stund, där de kan samlas och stå stilla i lugn och ro och bara stirra rakt fram med halvöppna munnar, för att på så vis skapa en flaskhals bakom sig där alla som åker upp för trappan kan snubbla samman i en stor hög. Deras egen lilla oas.
Men sedan, när man machetat sig igenom denna igenvuxna djungel av kött, så är man äntligen uppe.

Det är folk överallt. Drivor av dem. Det är föräldrar som handlar leksaker åt barnen, det är vilsna killar som irrar omkring med ögon som lyser av panik medan de frenetiskt söker igenom sina minnespalats efter vad det nu var flickvännen sa för ett halvår sen, det är tjejer som effektivt betar av sina listor med tysk precision, det är killar som gör precis det jag just sa att tjejer gör och tjejer som gör precis det jag just sa att killar gör (eftersom vi alla är lika oavsett kön), det är influencers som unnar sig tidiga julklappar till sig själva, det är IS-sympatisörer som bara väntar på rätt tillfälle, det är folk som bara söker lite närhet, et cetera ad infinitum.
Man tränger sig fram bäst det går utan en tydlig plan och hoppas att idéer ska uppenbara sig av sig själv, men det gör de givetvis inte. En tanke som slår en är att man kan satsa på kvantitet istället för kvalitet, men den idén slås i sank så fort man kollat sin första prislapp.
Grejen med Åhléns är inte att det är överdrivet dyrt, utan grejen är att allt kostar exakt tusen spänn. Man ser en galge som är marginellt finare än vad galgar brukar vara och man blir sugen på att köpa ett gäng, men så vänder man på prislappen och smack – tusen spänn. Man hittar en jordglob av kork som man kan sticka nålar i. Lite pojkrummigt, kanske man tänker först, innan man inser att man ska sluta göra sig till och att det enbart är 100% kul. Men så kollar man prislappen och förstår att kork måste vara gjort av samma material som saffran – dvs guld. Och att den kostar tusen spänn. Men en liten piedestal till sin växt då? I svartmålad metall? Vad kan en sån tänkas kosta, frågar man sig nyfiket och tittar efter. Tusen spänn? Okej. Och om man bara dubblar det så får man en som enligt skylten ska vara något större, även om det är omöjligt att avgöra med blotta ögat? Nice.
(Personer som bara handlar på NK fattar ju såklart inte ett ord av det här. Skulle de se en galge för tusen kronor skulle de slita åt sig hundra stycken, dra hem och bränna upp alla sina gamla plastgalgar och sedan ta isär resterande trägalgar och göra såna Blair Witch-pinnfigurer av dem och hänga ut i skogarna runt sitt hem för att skrämma bort hemlösa. Men jag säger inte heller att allt är dyrt, jag säger bara att allt kostar exakt tusen spänn.)

Ju högre upp man kommer i varuhuset desto mer dör hoppet. Efter några halvhjärtade försök att hitta mening i diverse köksgeråd beger man sig till den sista rulltrappan. Med en stark känsla av nederlag i bröstet anländer man till den sista kretsen, den så kallade korgvåningen, där allt är gjort av korg. En våning dedikerad till att tillgodose alla ens korgbehov, där man kan hitta allt från fotpallar av korg till blomkrukor av korg till och korgar av korg. Man slås av tanken att något av korg kanske vore en perfekt julklapp till sin mamma, men efter några minuter av botanisering nyktrar man till och inser att ett material i sig inte är svaret på ens problem.
Med den sista droppen optimism man över huvud taget kan uppbåda tar man sig längre och längre in bland de korgtäckta hyllorna, längre och längre bort från glädjen.
Det blir mörkare och mörkare, och precis när man tror att man trängt så djupt in i labyrinten att man aldrig kommer hitta ut, rundar man ett hörn och möts av plötsligt ljus. Man finner sig på en öppen yta, en kvadrat omgiven av hyllor. Och där, i mitten av den, står han till slut. Sista bossen. Mr. Facefister. Ett två meter långt mustaschprytt muskelberg, iklädd svart linne, camobyxor och – av någon anledning – ett plommonstop. Han har en typ av samuraibatong i vardera hand, och kastar med jämna mellanrum huvudet bakåt och skrattar rått åt något som bara han vet. Instinktivt förstår man att enda vägen ut ur denna mardrömsfästning, är igenom honom. Man förstår att han måste dö. Att man måste mörda honom med sina bara händer.
Jag behöver inte gå in på några detaljer, men det som följer är ett långt och utdraget och enerverande repetitivt slagsmål – med så många slag mot ens huvud att det garanterat kommer ställa till problem längre fram – som efter många om och men slutar med att man delar ut en vältajmad roundkick rakt i tinningen på honom så att han flyger ut genom ett fönster, faller handlöst fyra våningar och till slut spetsas på parasollet till korvståndet nere på Drottninggatan.
Man står kvar, blodig och andfådd, när en gänglig man i tangorabatt dyker upp från ingenstans och räcker över tio tusen kronor i mynt för att sedan direkt och utan ett ord springa iväg och försvinna in bakom en hylla med hushållspappershållare av tvinnad vass.
Sedan är man ensam, omgiven av tystnad.

När man några minuter senare tagit sig hela vägen ut ur byggnaden är man glad och lättad över att vara vid liv. Man bestämmer sig för att aldrig mer ta livet för givet, att uppskatta det man har och börja leva mer i nuet. Det är den första dagen i resten av ens liv, tänker man kanske. Men sedan, när får man syn på en hålögd kvinna som konkar på femton proppfulla kassar, påminns man om att man fortfarande inte har handlat en enda julklapp, och så kastar man sig framför en buss.
Men överlever.

crfn 7:07 01 Jan 2020

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
regisserade och skrev min egen dramaserie för SVT men gjort humor innan så nästan redan gjort skiten?

Vad var din största framgång 2019?

nej men det var väl att Amningsrummet kommer gå på burken och inte bara web samt de otroliga summor pengar jag producerade in i projektet.

Och på ett personligt plan?
– Offrade mkt av det personliga planet. Jag var nog rätt dålig där.

Vilka platser besökte du?
Österlen.

Bästa köpet

fodrade siden gardiner från vintage Curtains kanske.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
– nej jag slappnade aldrig riktigt av det här året pga min inspelning.

Och ledsen?
– För privat  för att prata om men kommer i det jag skriver nu.

Något oväntat som hände

nej

Favoritserie?

Succession.

morning show

nån mer???

Bästa filmen?
– Once Upon a Time in Hollywood. Marriage Story Och Husbands and wives.



Vad gjorde du på din födelsedag?
– Firade m min man o Liv och Ola på Talldungens gårdshotell i Brösarp. Med fler

Nyårslöfte?

– Nope aldrig haft

Högsta önskan just nu?

– Inte åldras utseendemässigt.

amydiamondpodden 1:38 31 Dec 2019

Nyårsafton är i mångt och mycket den mest överskattade högtiden på året. Man sitter i någon sorglig lägenhet i någon ännu sorgligare förort och pimplar medhavd glögg och snaps som någons moster glömde på julafton för att man glömde köpa öl på systemet. Alla väntar på tolvslaget men den enda raketen man ser från balkongen är en nödraket som någon gamling skjutit upp i vredesmod för att den inte vann något på Bingolotto. 

Nyårsafton är som s*x. Det ser roligt ut på film men i verkligheten är det bara svettigt, över för snabbt och man ångrar ALLTID att man bjudit in den fula i E.M.D. 

Men vilka ska du fira nyår med? Det vet vi i aktiebolag amy Diamond-podden-bloggen redan nu. Här är hela listan:

 

Din kompis som precis blivit singel 

Som kvinna tar man socialt ansvar och bjuder in sin sorgsna kompis till festen och GUD vad det var ett dumt beslut. Flera är självklart intresserade av ett nyårshångel med singeln (inget är sexigare än någon som är hjärtekrosstad) men allt denna kan tänka på är ”Monica/Axel//sofia/gorm” som precis dumpat henom.

Chans för urfuckning: 50% att den går hem innan alla andra och 50% att den fuckar ur totalt och snor geniet söderholms mobil på spy bar. 

Chans för hångel: 50% chans att den hånglar med den snyggaste personen på festen och 50% risk att den aldrig någonsin hånglar igen.

kostnad: 314 kronor, du pallar inte be om swish dagen efter för bolten ni delade.

 

Det unga tjejgänget

Någon har bjudit in sin yngre syrra och hennes unga kompisar. Det unga tjejgänget lovar att de visst har roligt medans de skickar 10.000 snaps om huruvida folk ”har fest” till andra yngre förmågor runt om i Stockholmsregionen. Värdens fokus blir att försöka få det unga tjejgänget att dricka så mycket shots som möjligt för att få det unga tjejgänget att tro att de har kul. Slutar bara med att värden blir pissfull och måste gå och lägga sig 23:12 medan tjejerna smyger ut till en annan mycket roligare och yngre fest.

Chans för urfuckning: 100% på en annan fest

Chans för hångel: 100 % på en annan fest eller i Jacques Karlbergs dm. 

Kostnad: 9 kr, de tappade några ägg när de spelade in en tik tok. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den gamla pojkvännen 

En i gänget har en väldigt gammal pojkvän.

Han är supertrevlig :) 

Men supergammal :( 

Han går mest runt i kostym. Pussar sin bättre hälft. Försöker hänga med i samtalet när man pratar gamla barnprogram men förstör bara stämningen när han nämner ”från ö till a”. Jobbar han inom Bank? eller Juridik? Han är vuxen iaf och har definitivt ett isk-konto fullt med index-fonder.

Chans för urfuckning: 10%, men om han fuckar ur blir det mycket och rolig dans.

Chans för hångel: 100% med sin partner, 10 % med en kille på sanning eller konka.

Kostnad: 500+, när ingen frågar vad man ska swisha för taxin in till stan, den får han fan bjuda på. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Din farbror som kallar AirPods för earpods 

Vad gör din farbror här? På vilket sätt känner han dina kompisar? Din farbror är supertrevlig men vad gör han här? Din farbror har auran av att ha med en dessertlåda till matlådan på jobbet. Han kallar AirPods för earpods och har lagt 200.000 på att göra sitt hem ”smart”. Nej Hasse livet blir inte bättre bara för att du kan säga åt en Google home att dammsuga åt dig. Älskar fotboll och var först i Sverige med att ladda ner film.

Chans för urfuckning: 0%, han fattar rätt snart att din inbjudan på julafton var ironisk och att han inte borde kommit.

Chans för hångel: 100%, fast det får inte dina kusiner veta. Vad skulle Maria säga?

Kostnad: 1000 kronor, dricker upp all Fireball + julmust helt själv 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Personen som flyttat utomlands och som nu inte kan tänka sig att bo i Sverige

Repliker såsom ”jag kan verkligen inte ens förstå hur alla inte bara flyttar till Paris” eller ”London är mer hemma för mig än Stockholm någonsin varit, där hälsar man på folk i mataffären” varvas med ”Gud vad heter det där ordet, jag har helt tappat svenskan” och vi alla vill bara strypa det lilla aset. Såklart har den rätt och såklart vill alla bo på heltid i New York, men vi kan inte pga: Pengar, Lathet eller rädsla för att misslyckas.

Chans för urfuckning: 0%, ska hinna med flyg imorgonbitti.

Chans för hångel: 0%, ska hinna med flyg imorgonbitti.

Kostnad: 200 kronor + glömmer en dyr Acne-scarf som du kan slänga ner lite snabbt i sellpy-påsen. 

 

Göteborgaren som nu bott i Stockholm så länge att hen MÅSTE släppa göteborg NU!

”SÄTT PÅ GALENSKAPARNA AFTER SHAVE” skriker hen från soffan där den precis suttit och tittat igenom olika personers roligaste sketcher. Den använder referenser som ”Torslanda”, ”Andra lång” och ”Favoritkrogen smaka” som att du ska FÖRSTÅ. ”Jag gick i samma skola som Viktor Leksell” försöker hen imponera på det unga tjejgänget med men det biter liksom inte alls. Lovar att fixa lista på spy bar genom ”Joel Ighe” men får inget svar och blir skitsur. ”Alla blir såna f*ttor när de flyttar till stockholm” skriker hen fullt medveten om att den nu bott här i en större del av sitt liv.

Chans för urfuckning: 110%, Är du från göteborg kan du fucka ur.

Chans för hångel: 50%

Kostnad: 30 kronor, du måste köpa en alvedon efter allt skrik.

 

 

 

 

 

 

 

Sverrir Gudnasson

Vad gör Sverrir Gudnasson här? Är han släkt med någon? Är det bara någon som är väldigt lik honom? Nej visst är det Sverrir? Är inte han supergammal? Men känns ung för fick roller sent där han spelade snygg ung kille? Är han kompis med din farbror? Varför har din farbror aldrig nämnt detta?  Roligt att Sverrir Gudnasson är här!

Chans för urfuckning: 0%, dricker varannan vatten.

Chans för hångel: 0%

Kostnad: 0 kronor. Sitter mest i soffan och gör det där ”vem i disney är du”-filtret.

 

Bubblare:

Killen som har 200 följare på twitch, Din träslöjdslärare, en tjej som tappat sin mobil (den ligger i soffan), Killen som inte kan sluta prata som Jonathan Unge, Tjejen du gick i simskola med, hela Täby.

Från oss alla, till er 4 läsare, ett riktigt gott nytt år

Pål Ströbaek

hannamoody 7:30 30 Dec 2019

Ja? Du läste rätt. Hur? Vi misstänker av ett tinderragg. Och allt jag kan tänka är ska vi singelkvinnor behöva utstå mer skit det här året. Eller ja allmänt.

Det här är verkligen hur vi lever? En kille som inte ens spelar i samma liga som dig får med dig hem, han tackar med att ta ditt kort då du sover och spela upp 12 tusen kronor på Unibet. Som tur är – han är anmäld – verkar lösa sig – men ändå vad i helvete.

Tips inför 2020 som jag lärt mig denna månad. Se till att gömma soptunnan om en kille sover över, samt bankomatkortet. Alternativt gör en bakgrundskoll på alla du ligger med. (I tider som dessa förstår jag varför jag inte dejtar förrän någon verkligen är snäll med mig. Och även då lyckas oftast någon köra över även mig.)

Det är inte lätt, men vi kämpar vidare! Håller tummarna för att jag får hångla på nyår med någon snäll som inte tar mina pengar. 

Klart slut!!

syndafallet 2:54 19 Dec 2019

2019 peakade användningen av dejtingappar,ungefär 32 000 klamydiakurer har skrivits ut. I Sverige tog 115 000 barn sina första andetag. Av alla förlossningar livestreamades hälften av dem på Tiktok¹, Ebba Busch Thor agerade vigselförrättare på Marguax Dietzs bröllop. 25 000 äktenskap gick i spillror (inklusive EBTs och Marguaxs). Årets par utser jag här och nu till Stefan och Ulla Löfven. Det har varit ett vackert år i kärlekens namn. Tillsammans tar vi oss nu in i ett nytt decennium vilket ger oss chansen att lämna gårdagen bakom oss. Förlåta våra ex, blockera manipulativa bootycalls. Boka in intensiva Kbt-sessioner för att råda bot på försvarsmekanismerna som gör det lättare med meningslösa salivutbyten än att gå på en andra dejt. Men för att ta reda på vad vi kan vänta oss av 2020 och inte endast blint förlita sig på Amelias årshoroskop tror jag att vi ska flytta blicken från stjärnorna och ta en titt på vår omvärld.

 1. Faktan är lika tillförlitlig som Linnea Claessons.

Vissa menar att kärleken är ett konstant element som till större del är oberoende av yttre faktorer. Eller så kan man som Arne Jarrick, professor i Historia vid Stockholms universitet, (och jag) mena att kärlekens villkor är både kulturellt och politiskt betingade. Vilket givetvis påverkar känslor, beteende och synen vi har på sexualitet och förhållanden. O vad har inte definierat årets politiska vindar mer än klimatfrågan? Klimataktivisten har med undergång i blicken stirrat samvetet till liv i oss alla. Med skuldkänslorna på axeln varje gång man inte duschar, kissar, borstar tänderna och duschknullar i samma liter vatten, klimatkompenserar vi genom att dela en bild på ett brinnande Amazonas. Klädkedjorna gråter, flygbolagen lockar med lovord om att plantera tre nya träd och tillsammans vägrar vi skaffa körkort FÖR klimatet och mot panikångestattackerna! Troligtvis kommer vår nyfunna passion för hållbarhet fortsätta sätta dagordningen även för 2020 och redan nu kan vi tänka oss hur det kommer färga kärleken.

Några som verkar kunna spå framtiden är Handelns utredningsinstitut (HUI) som genom att för 32e gången utse årets julklapp, i år: mobillådan. Klappen ska vara en analys av rådande samhällstrender och en spegling av svenskarnas aktuella och framtida konsumentbeteenden. De som har läst husguden Liv Strömqvists senaste bok, “Den rödaste rosen slår ut” vet att kärleken håller på att dö ut pga att vi lever i en “senkapitalistisk narcissistisk era där den enorma valmöjligheten gör att vi även konsumerar kärlek som varor.” Hur speglar då framtidens sätt att konsumera, vårt sätt att konsumera kärlek?

För att förstå vad som menas med att “konsumera kärlek” gör jag en kort sammanfattning. Strömqvist refererar till filosofen Slavoj Žižek som menar att vi med hjälp av dejtingappar vänder på det tidigare sättet att oväntat “falla” och istället på ett resonerande sätt “beställer” i förväg vad vi vill ha i sängen. Tack vare internet behöver vi dessutom inte gifta oss med mannen i närmsta socken. Nu har vi oändliga valmöjligheter och är alltid ett klick ifrån en ny livslång kärlek. Det gör att vi kan föreställa oss en verklig eller påhittad person som är bättre än den man träffar just nu. Vidare resulterar detta i att vi jämför för-och nackdelar med olika personer. Jag citerar:Konsumtionssamhällets expansion gör att vi beter oss som rationella nyttomaximerande konsumenter även i våra relationer med andra människor.” Om varan eller i detta fall- personen inte lever upp till de förväntningar vi har känner man sig som en missnöjd konsument. Som att man beställt en pizza med havets läckerheter men får in en tinad laxfile på skogaholmslimpa. Trots att det skulle kunna vara ens nya favorätt skickar man tillbaka den och ber om att få något annat.

Tillbaka till frågeställningen: Hur påverkas konsumtionen, eller snarare icke-konsumtionen, 2020 års kärlek? Den fostrande klappen uppmanar till minskad skärmtid och ber oss blicka upp för att möta våra nära och kära under julen. Inga världsfrånvända twitterlikes eller endorfinfyllda tindernotifikationer kommer i år kunna rädda oss från ännu en jul med rasistiska släktingar. I år samlas vi runt brasan och njuter av frånvaron av valmöjligheter. Greta kan alltså rädda mer än… planeten. Hon kan även rädda kärleken. Mobillådan är ett rop på närhet, mellanmänsklighet och ett försök att råda bot på konsumtionshetsen, individualismen och ensamheten. Vi vill tillbaka till en tid innan VR-glasögon, Silicon Valleys hjärntvätteri, swipeandet och lätttillgängligheten. Men osar det inte också lite kärnfamilj, konservatism och bakåtsträvande?

Hur blev det då såhär? Vi spolar tillbaka till våren 1972. Olof Palme samlar en grupp Socialdemokratiska politiker för att skapa en ny vision för Sveriges framtid. Målet var att skapa ”ett samhälle av oberoende individer.” Ingen kvinna skulle vara beroende av någon annans försörjning och än idag hyllas kvinnor som inte behöver välja mellan familj och karriär. Den socialdemokratiska idealbilden har implementerats så pass att både höger- och vänsterkvinnor anammat den på olika sätt. Isabella Löwengrip som ett reellt förkroppsligande av den liberala amerikanska drömmen medan Matilda Wahl med “dumpa din kille”-feminismen är ansiktet utåt för det sista av grlpwr-eran. Båda med slagord som just oberoende. Men i denna senkapitalistisk tid av nyttomaximerande konsumenter börjar vi sakta men säkert inse baksidan av individualismen. 

Kanske har valfriheten spelat ut sig själv i den mån att vi står inför en naturlig motreaktion. Jag tror antikonsumtionen som HUI förutspår för 2020 kommer vara starten för en kommande tid där vi bejaka de delar av oss själva som rimmar med hållbarhet. Vi är redo för den kollektiva mänskliga närheten. 2020 är året då alla jordtecken flyttar ut på landet, Är du eldtecken lär du skaffa barn och ägna dig helt åt att producera egen kombucha. Alla vattentecken iklädda förkläde och förlovningsring glömmer bort allt Silleycon Valley skapat. Och jordtecken, ni kommer visa vart skåpet ska stå genom att adoptera getter och döpa dem till allt annat än St*ve J*bs. De gamla slagorden om individualism har nu suddats ut i samma takt som årets julklapp gick från häftiga framtidsprylar till bakåtsträvande uppfostringsgåvor. Våra Satisfyers Pros hamnar även dem i mobillådan och kanske är det namnet på nästa generation. Satisfyers. Vi behöver inte längre hitta oss själva, vi behöver bara hitta till varandra. Nöja oss med det vi har och leta där vi står. Tiden då vi maximerar både varor, skärmtid och personer är förbi. Vi har inte längre ett lika starkt behov av att mot alla odds vara oberoende, bita ihop och stå på egna ben. Det enda vi vill är att bara gå back to basics. Utopi eller dystopi, välj själv.

clara 4:32 10 Dec 2019

My father painted this table.

Hello everybody! Dear readers!
My name is Olaf and I live in an apartment in cosey area: DE PIJP.

I live very close to the centre.
My neighbourhood is called DE PIJP, an old labour environment.
Nowadays very popular and trendy, a very lively area, with a daily big street market close by.
I never had any trouble here in 13 years.
If you stay at my place: expect lots of colours!
I love comic books -have 6204- and comic figures.
Did you ever visit the Comic Museum in Groningen?
My apartment looks very similar.
You will eat from comic figures plates, sleep under comic figures sheets and see comic figures aroud you!
Tintin and Mickey Mouse are living here, too. So be aware that the sight of my apartment is very outspoken!
Some people love that very much.
Others don’t.
I love the comic world and colours, it makes me feel happy.
Hopefully you can enjoy it, too.
If you like it, come and stay at my apartment and visit the inspiring city Amsterdam!

Den här lyriken kommer från Airbnb-annonsen ”2 colourfull, seperate rooms in cosey area Pijp!” och jag dör för den. I mörka stunder har den varit det enda som har någon chans att bringa mig glädje i livet. Och gång på gång har den lyckats.

Det är sent 2018 eller tidigt 2019, och jag och mina vänner Astrid och Astrid planerar en resa till Amsterdam, inte för att ungdoma oss utanför att jag vill dra med dem när jag ska kolla på ett universitet jag vill plugga på. Det slutade med att jag åkte själv, men det är oväsentligt. Innan vi kommer fram till det hittar vi ett fynd, eller ja, två. Det ena är Olaf, det andra är hans lägenhet.

Om 55 bilder är nödvändigt för att visa 2 rum och kanske lite lägenhet är högst subjektivt. För Olaf är det nödvändigt. Det börjar, trots Disney-andet, som en vanlig annons.

Något som hjälpt mig i att ta till mig den här annonsen är att läsa med någon dialekt med spår av nederländska, och att tänka att kommande text i CAPS LOCK bör läsas som CAPS LOCK.

Efter 10 bilder på sov- och badrum visas resten av lägenheten. Här märker jag genast några skillnader från när jag senast unnade mig nöjet att gå igenom denna sida. Jag tror att det här var bilden som först fick mig att lyfta ett ögonbryn (något jag inte riktigt kan. Jag måste sätta fingret under och trycka upp ögonbrynet, lite som man oproffsigt sätter in en snus, men oftast med mindre saliv).

 

Det här tror jag är ett nytt tillägg. Vinkeln är annorlunda, men den känns ändå familjär. Det känns som att komma hem.

 

Den här copyn brukar hjälpa mig att komma in i hans sinne och röst:

 

För nu kommer höjdpunkten. Förr i tiden stod det ”my father painted this table” både i början och i slutet på bildtexten, som en vacker inramning, en nytänkande anafor. Ethos. Logos. Pathos.

My father painted this table. :’)

 

Det finns kanske ingen mening som betytt så mycket för mig. ”My father painted this table.” Fniss. My FATHER painted this table.

Här är han. Mannen som har en lägenhet på 4 (fyra) våningar i centrala Amsterdam, och har valt att sätta sin prägel på den med 6204 tecknade serier och figurer. Fan vad han förtjänar det. Tänk om livet var så enkelt. Tänk om man kunde glädjas och njuta som Olaf kan. Vem fan kan som han? Vem fan kan fota som han kan? ”Ugh, his mind!” som kidzen säger.Inte nog med att han är en värd som underhåller, inte nog med att han är en verifierad Superhost™ (tror inte det är trademarkat), han är också en folkbildare. Om man känner till konceptet edutainment kan jag säga såhär; han förkroppsligar det.

 

Man kan inte annat än älska en bild med två Olaf. Jo, man kan annat, man kan bli ledsen när man inser att det inte är verklighet, och att det bara finns en. Men sen får man upp hoppet när man märker att han inte bara photoshoppat sitt eget ansikte över någon annans, utan i sann konstnärlig anda vidare satt sin prägel genom att lägga till en blomkrans. 

Håll i hatten nu, för här kommer något ingen hade väntat sig! He loves Tintin! Det enda i världen som är mindre skräll än din toppartist från Spotify Wrapped det här decenniet.

Vi börjar närma oss slutet. Det är makabert, men annonsen kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Om inte på Airbnb, i våra minnen och hjärtan. Den där konstnärliga ådran som jag nämnde förut blir alltmer självklar; inte nog med att hans far målat ett bord, hans bror är såklart också konstnär, precis som Olaf är det på sitt sätt.

 

Art from my brother. Kanske den enda meningen som kan konkurrera med att vara lika rolig som ”my father painted this table”. Eller kanske ”boots until knees”, som jag såg en gång i en facebookannons för knähöga stövlar. Mm…boots until knees. Förlåt, Olaf. När jag läste baksidan på Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” (som för övrigt är en jävla dagbok och borde heta ”Jag har läst Proust”) så kände jag igen mig. Jag parafraserar;

Jag har under flera år läst Olafs annons ”2 coloufull, seperate rooms in cosey area Pijp” och nästan ingenting annat. Ja g har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Annonsen har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet.

ur Olof Lagercrantz’ förord

My father painted this table.

 

fredriksoderholm 7:43 09 Dec 2019

att allt bara faller på plats? det är inte klokt. för två veckor sen fanns inte idén ens och nu i lördags hade vi pilot-inspelning i med hela Gott snack-gänget. Bror, mor några KILLAr till och vår urgulliga ljudtekniker Calle Nilsson (ja jag är partisk men tycker han är värd att kolla in på spootify!)

Testade segmentet Relationspanelen med Thomas Krangnes Jaques Karlberg och Frida Vega. Blev inte ett dugg dåligt eller tråkigt om jag FÅR säga det själv. Finns att lyssna på HÄR.

Lite mer KLUVEN till psykologen men svagt var det inte.

Den här veckan ska jag KÖTTA på med testinspelningar med tjejor. Måste jobba med DIVERSITY så är det. Obeskrivligt glad och tacksam för att vi får husera på Nöjesguiden och köra i deras lilla poddstudio. Är sjukt jävla pepp på det här. Ska inte ta mig VATTEN ÖVER HUVUDET SOM DEN KOKAINSKALLE jag är men det KÄNNS som att det kanske går att dra igång redan i mitten på januari.

Både Patron och kickstarter kämpar på. Överväg gärna att bidra OM du har MÖJLIGHET.

 

Jesper är lite ny på det här med radio men det tar sig. Han ska bara förstå att puffskyddet inte MÅSTE användas som en burka. Det finns nåt i BIKT-känslan det ger dock?

 

inte direkt radioutseende på relationspanelen. Synd att vaska nästan.

Michael Gill 11:03 13 Nov 2019

 

Här är en liten spoiler för Spelsidan i nästa Nöjesguiden: det kommer handla om NES-spel. Nyproducerade sådana. Jag har intervjuat Ellen Larsson, som är ungefär hälften av utvecklingsteamet bakom Kickstarter-succén Project Blue.

När jag skriver detta är det 29 timmar kvar tills det att Kickstarter-kampanjen avslutas. Så om du vill vara med på tåget är det dags att lösa biljett nu!

Julia Gummesson 6:05 20 May 2019

Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Coupeglas i metall för glass från Lagerhaus

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Friterat av Paul Kulhorn

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Fritera av Paul Kulhorn

Friterat av Paul Kulhorn

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

vietnamesisk mat

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

sellerijuice

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

Morgonpasset P3 avokado

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Pilsner urquell + Nase Maso på AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

AG

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

 

Simon Strand 8:08 18 Mar 2019

För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”.

Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv, men när folk frågar brukar jag tipsa om mina favoriter. Det är inte som att man behöver ha lyssnat för att ha en favorit. Man kan ha egna uppfattningar ändå. Kanske är man till och med i bättre skick att bedöma en podd om man inte har lyssnat på den än om man har lyssnat. Det krävs lite distans för att ha perspektiv på saker.

Därför skrev jag för några veckor sedan (den 1 mars) en recension av podden Daddy Issues av Julia Frändfors och Julia Lyskova. Detta var innan recensionerna började komma i dagstidningarna, skrivna av personer som jag förmodar faktiskt har lyssnat på podden. Ändå verkar vi tycka förvånansvärt lika. Här är min recension:

”För inte så länge sedan upptäckte jag podcasten Daddy Issues, där Julia Frändfors och Julia Lyskova diskuterar sina komplexa relationer till män, i synnerhet äldre män, och varifrån denna komplexitet springer ur. Ja, titeln, är hyfsat självförklarande.

Julia F och Julia L (hädanefter benämnda JF och JL) kände inte varandra sedan tidigare, utan sammanfördes under slumpartade omständigheter. Men slumpen är inte alltid någon tillfällighet. Det visar sig omedelbart i första avsnittet. JFs och JLs intuitiva förståelse för varandra, parad med att de faktiskt inte alls känner varandra, öppnar för en spännande blandning av igenkänning och överraskning. Nu verkar ingen av dem särdeles finkänsliga i grunden, men kanske bidrar det naturliga avståndet mellan två personer utan gemensam bakgrund paradoxalt nog till att de kommer närmre varandra, och att man som lyssnare kommer närmre dem.

Nog behövs det en dos av plumphet för att en podcast ska framskynda den relation som gör att man som lyssnare ska orka stanna kvar och vilja utforska mer. Plumpheten skyndar fram det intressanta. Och plumphet levererar de. Grodorna haglar programledarna emellan, och oftast är det väldigt roligt; men ibland blir det nästan som en tävlan mellan dem, medvetet eller omedvetet, där den joviala fräckheten blir lite för forcerad. Men oftast håller de sig på rätt sida av den gränsen!

Stundtals är det becksvart. JFs långa monolog om en tidigare relation framkallar flämtningar hos vem som helst vartefter den lider. Vissa podcasts är terapeutiska för lyssnaren, andra är det för de som samtalar, och i sällsynta fall gäller det för alla inblandade. När man lyssnar på dessa två får man intrycket av att de tänker, känner och pratar samtidigt. Att de faktiskt utforskar sina egna psyken medan samtalet pågår, snarare än de i realtid bara sätter ord på sådant de tidigare upptäckt och insett. Antingen är det så, eller så är de riktigt skickliga på att ge sken av det.

Tur att podcasten känns intelligent. Annars hade kombinationen av vältrande, politiskt inkorrekta utfall och burlesk humor haft svårt att bli någonting annat än obstinat. Men de lyckas hålla ihop det, och det är just den fingertoppskänslan som är mest imponerande; man tror alltid att samtalet är på väg att kantra, men just då vänder det i stället mot nästa stup. Ett konstant chicken race mellan humor och allvar, ljus och mörker, men där de nyblivna programledarna på något sätt i slutändan lämnar en med känslan av att de vet precis, exakt, vad de gör!

Därför får podden fem plus.”

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Pers Politik 10:30 09 Jun 2018

Igår släppte SSU nya valkläder med 20 0lika motiv. Spreadshirt-kollektionen kan hittas via ungdomsförbundets webshop där illustrationerna kan appliceras på 100 stycken plagg och produkter.

Det första motivet som dyker upp när man klickar sig in på kollektionen är en T-shirt med en bild på en låda med pappersnäsdukar som vi mest känner igen från amerikanska filmer, tillsammans med texten ”Boys cry, girls masturbate”.

Näsdukslådan är i amerikansk populärkultur starkt förknippad med manlig onani.

Frågan är bara: hur använder tjejer servetter när de onanerar?

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!

 

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla