myrna 11:13 14 Aug 2023

Jag älskar egentligen Göteborg. Kanske är det därför jag bestämmer mig för att åka till Way Out West även fast jag förra året lovade mig själv att aldrig igen åka till Way Out West. Grejen är att jag inte riktigt minns varför jag avlade denna dramatiska ed, bara att det hände. Jag vet inte hur det är för er, men principer och rationalitet har aldrig lyckats styra mina beteenden – endast känslor kan knuffa mig i olika riktningar och nu saknar informationen ankare, det finns ingenting som håller den tyngd, tänk er ett barn med en heliumballong, tänk er en amputerad kroppsdel – jag känner ett fantompirr, konturerna av något som inte längre finns. Jag börjar tänka att kanske var det en sorts pose, det vore typiskt mig, något jag sa, förtjust över att få vara konträr? Att det inte kom från djupet av mitt hjärta, mitten av min själ. Istället från huvudet och ögonen och bröstkorgen (förknippad med ytlighet eftersom riktiga andetag tas med magen). 

Så kommer helgen, och den börjar inte bra – jag är på dåligt humör redan innan jag möter mina vänner på TC. Jag känner mig utsatt, som att någon tvingar mig vara där, som att alla jag kommer i kontakt med vill mig illa. Mitt tåg är ett sorts presståg, ett sorts partytåg, och jag har fått en gratisplats i utbyte mot att instagramma lite från Nöjesguidens konto. Största delen av av resan sitter jag med hörlurar i, försöker som en jävla tönt läsa ut min bok genom basgången från DJ:andet som pågår lite längre fram och tackar nej till alkohol på ett sätt som gränsar till moraliserande, min ton får nog den stackars jägermeister-tjejen att undra vad fan jag gör här. Några meter från mig är folk normala, de dansar och sjunger och dricker öl. Jag inser att jag kommer behöva posta detta snart, men förstår inte hur det ska gå till. Hur ska jag kunna bli en del av det där? Det känns lika omöjligt som om någon bett mig ta över för lokföraren och köra tåget resten av sträckan till Göteborg. Jag går in på toaletten och sköljer ansiktet med vatten man inte får dricka.

Det som kommer att utspela sig följande tre dagar är som en återbildning av den amputerade kroppsdelen, allt kommer falla tillbaka ner i sina konturer, de borttappade tyngderna hittas och jag kommer förbanna mig själv, på gränsen till självhata, för att jag misslyckades med att behålla känslan som gjorde att jag lovade mig själv att aldrig, aldrig! åka hit igen. 

Det första som återvänder är hur misantropisk jag blir av att bo med vänner. Vilket kanske är den egenskap jag tycker sämst om med mig själv. Jag önskar så himla mycket att jag inte var neurotisk, inte hade tvångsbeteenden eller fascistiska behov av renhet och ordning. Att allting inte behöver hända i en viss ordning eller folk kunde röra mina grejer utan att ge mig damp. Att jag inte behöver emotionellt avstånd eller blev obekväm av den närhet som förväntas av en när man sover i samma säng. Andra människors hud, andra människors vardagliga funderingar, andra människors känslor. Det finaste vi har? Men i mig väcks en sorts avsky, ett äckel nästan, som gör mig borderline sadistisk. Jag blir obstinat gentemot glädje och pepp, känner att jag föraktar det, blir häxan surtant – förbannad över att andra har mage att vara på bra humör när jag inte är det. Här är en ursäkt till Oskar och Lukas på sin plats, det är helt otroligt att ni fortfarande vill vara mina vänner.

Vi tar oss till “området” för att se 070shake, och jag blir faktiskt förvånad över hur jag lyckats förtränga nästa tyngd som landar, vilket är att jag hatar folksamlingar med en passion stor som solen. Alla hatar folksamlingar, väl? men det gör mig ännu mer förvirrad – antingen tycker ni om detta (hör ni misstron, ett förskräckt frågetecken, skriet vibe) eller så tycker ni precis lika illa om det som jag, men vad gör vi då här? Vad håller vi isåfall på med? Kan det finnas människor som bara inte har något emot en folksamling? Neutralt inställda? Det känns omöjligt, som att intensiteten i själva upplevelsen inte går att pussla ihop med något svalt; vissa saker kräver allt av en, kräver kärlek eller hat. 

Mycket har förändrats för mig på bara några år, iallafall när det gäller ”sånt här”. Kanske har jag bara blivit äldre, kanske är det att jag slutat ta droger, men det känns konstigt, ovant fortfarande, att inte trivas på platser jag älskat och sökt mig till sen jag var 13. Det kan vara därför jag åker, för att jag inte vet hur man annars är, för att den delen av mig fortsätter fantompirra. När jag rör mig över ”området” tänker jag tankar jag egentligen slutat tänka, tankar som uppstod i mig det år min panikångest exploderade och som jag senare fått veta var ett sorts förstadie till psykos :P Jag kallar dem konstiga tankar, och de utmärker sig för att de känns korrupta, som att de inte är mina tankar, kommer inte inifrån utan från ett svart hål någonstans i rymden, en parasit försöker tränga ut mig ur mitt eget huvud. Alla människor blir plötsligt ett enda stort kryll, en enda råttliknande massa. Varje gång någon vänder sitt ansikte mot mig är jag säker på att det inte ska vara ett ansikte utan någonting annat – att verkligheten ska kollapsa över mig, naturlagarna sluta gälla och att jag antingen ska sugas in mot jordens mitt eller sväva ut i rymden. Efter att Tove Lo spelat går jag hem, klockan är 22. 

Dagen efter sitter jag på en dagsfest och pratar med mitt sällskap om band. Inte musik-band, vilket hade varit rimligare med tanke på att det är en musikfestival vi är på, utan de band man har runt handleden som gör att man kommer in på olika fester och nattklubbar. Frasse säger att det nya i år är att inte ha några band alls, att komma in överallt ändå. Jag förstår vad han menar, det är att ställa sig utanför leken, spelet, att inte delta. Som när Hailey Bieber och Kendall Jenner går på Coachella i vitt linne och ljusa jeans. Men det bygger också på att man faktiskt kommer in överallt, och jag vågar inte lita på mig själv riktigt så. Så jag är på band-jakt: skriver till bekanta på instagram, tvingar mig själv gå fram irl och fråga, hör runt med kompisar… och en tredje tyngd landar: Jag blir mitt sämsta jag i sammanhang där status är lika synligt som antalet färgglada remmar runt ens handled. Eller snarare: alla blir sina sämsta jag. Status och makt är något som lägger sig mellan folk och sliter sönder relationer, förhindrar kommunikation. Jag hatar att vända mig till människor jag tycker mycket om, människor som är mina kompisar, och be dem om något som har med status att göra. Även fast vi båda vet att det inte är därför vi är vänner, är det som att möjligheten till det sipprar in, en svart fantomdimma. Och ändå gör jag det, för det är något allvarligt fel på mig? För att det är något allvarligt fel på sammanhangen jag rör mig i? Någonting känns iallafall allvarligt fel.

Ingen jag gillar spelar på fredagen, inte för att det spelar någon roll, jag hatar konsert och har under mitt liv gått på ett antal jag kan räkna på en hand. Förutom skräcken jag känner inför folksamlingar har jag dessutom svårt för höga ljud och hetsiga ljus, vilket givetvis inte heller är något unikt. Antagligen är vi många som behövt lämna Debaser Strand på grund av strobes fler gånger än jag varit på konsert. Vi går till det så kallade VIP-området, som egentligen inte är någonting särskilt alls. Dessutom finns det som en VIP inne i VIP:en, “coca cola-området”, där Redgert Comms huserar och alkoholen är gratis. Jag lyckas inte fixa ett band dit. Så jag sitter någonstans utanför, äter 8 vårrullar som kostar 149kr och dricker öl jag betalar för själv. Någonstans i fjärran pågår en sån där Tik Tok-intervju och jag känner mig inte tillräckligt rofylld för att kunna ha en enda normal konversation, så det blir mest olika varianter på klassikern “vad sjukt det är att man tar sig hela vägen till Göteborg för att sitta timmar i ett inhägnat område för C-kändisar”. Jag försöker säga något om att anledningen till att man inte tycker om att vara här är för att man helt enkelt inte tycker om att vara här, man bara inbillar sig att man tycker om det, man har svårt att slita sig från en fantomidentitet. Jag försöker säga något om kläderna folk har på sig, att allt känns så overkligt när människor är utklädda till sig själva på festival, att illusionen blir så synlig och att ingenting är så pinsamt som att se folks begär (som en kvarglömd prislapp, bilden man får upp i huvudet är någon i ett provrum, nöjd över hur tröjan sitter), att se folks förväntningar i hur de framställer sig själva. Men jag lyckas inte säga någonting, som att mediet inte tillåter den typen av innehåll, allting låter falskt. Jag försöker vara tyst. 

Sju timmar senare lämnar vi “VIP:en” och rör oss mot Yaki-Da, jag har fixat mina band. Kön är lång men vi ställer oss ändå, står där i kanske 30 minuter, min mobil har 2% batteri och jag får inte Klaras powerbank att funka. Vi kommer in, klockan är 01.15, det är varmt, det är en folksamling, det är ljud och ljus. Jag tittar på min mobil, klockan är 01.17. När Oskar går till baren passar jag på, spolar tillbaka de två senaste minuterna och försvinner nästan baklänges ut samma väg som jag nyss kom. Jag tänker på banden jag kämpat för trots att jag slutade tycka om att gå på klubb för tre år sen. Ett fantomskratt bubblar upp, jag tvingas skaka på huvudet åt min egen orimlighet.

Spårvagnen till Stigbergstorget går om 20 minuter. Jag väntar oroligt, vankar fram och tillbaka utan att hitta en plats att stå på som känns bra. På varje bänk sitter människor som kräks, vid perrongen rör sig stora sjok av fulla eller höga ungdomar som skriker på varandra, på en trappa längre bort tar människor lustgas. Tre poliser, handfallna i mitten av allt, med armarna i kors, som försöker och misslyckas med att utstråla auktoritet. Jag känner de första symptomen på en panikångestattack men lyckas hålla den i schack så länge jag rör på mig. Jag testar olika platser, jag går till 7Eleven och frågar om jag får ladda min telefon, det får jag inte, förståeligt. Återvänder till kaoset. De längsta 20 minuterna i mitt liv. Till slut kommer spårvagnen och jag tar mig hem. Eftersom mina ”tvångstankar” säger att jag måste skriva dagbok varje dag släcker jag inte förrän 03, och vaknar igen vid 05 av att Lukas och Oskar kommer hem. De lägger sig båda i sängen, jag försöker somna om men misslyckas, går ut och lägger mig på soffan. Slumrar till vid 07 och vaknar av mitt alarm vid 09 – jag ska DJ:a på Aplace.

Det har blivit lördag, jag dricker ingenting, eftersom jag inte längre tycker om att börja dricka tidigt, vilket är en fjärde tyngd. Min närvaro på den här festivalen går verkligen från oklarhet till oklarhet. Jag postar på mina nära vänner på instagram och frågar om någon i Göteborg vill gå och se Barbie ikväll, ingen nappar. Vi går på dagsfest, jag dricker vatten. Vi rör oss mot ”området” för att se Viagra Boys, jag dricker vatten. Är på ett uselt humör. Egentligen inte mer uselt än föregående dagar, men nykter får jag svårare att värja mig. Efter konserten äter jag den äckligaste och kanske dyraste falafel jag någonsin drabbats av. Jag står och trampar i det leriga gräset som ser lixom parodiskt blött ut, som en filmscen någon skapat utifrån direktiven “blött gräs”. Försöker se mig omkring efter något som ska få bilden att rinna tillbaka ner i sin ram, något som ska göra att allt känns verkligt, men jag hittar inte, föremålen jag tittar på säger mig inget: De är stumma, tillhör inte mig. Det känns som depression, eller iallafall förknippar jag motsatsen med lycka – resonansen jag ibland kan känna, hur allt blir meningsfullt bara av hur det ser ut. Nu är det tvärtom. Jag bestämmer mig för att gå hem.

Klockan är inte mer än halv åtta men mina kompisar är glada och stöttande, skönt för dem att slippa häxan surtant. Dessutom vågar de väl inte annat, efter att jag anklagat dem för alkoholhets när de i torsdags helt normalt frågade om jag verkligen ville gå hem när jag väldigt tidigt annonserade att jag skulle det. Såklart hade jag blivit lika sur om ingen brytt sig om att jag ville gå hem. I’m not like other girls I’m worse osv. Men när jag kommer till lägenheten vi lånar av två kompisar drabbas jag av en ännu starkare ångest och nu vet jag inte exakt varför, antagligen är jag bara djupt olycklig över att återigen befinna mig på Way Out West – överstimulerad av allt som händer, understimulerad av allt som inte händer – även fast jag faktiskt inte är på Way Out West längre. Som ett spöke med parkinson stormar jag omkring i lägenheten och försöker lista ut vad fan jag ska ta mig till. Jag kollar på tågbiljetter hem, de är slutsålda, jag funderar i två sekunder på om jag ska ringa en ambulans, bara för att ringa ambulans är det enda jag känner att man kan göra när man inte vet var man ska ta vägen. Men jag ringer ingen ambulans, jag ringer istället Scandic Rubinen och bokar en natt för 2086 kr.

På hotellet är jag lugn för första gången på hela helgen. Jag tar mig ner på avenyn och in på McDonalds, köper pommes och en sån äppelpaj, blir ännu lugnare av att befinna mig där eftersom jag älskar platser som ser likadana ut överallt – badhus, biografer, restaurangkedjor – små ambassader av vana och trygghet när allt känns främmande. Det är också därför jag älskar allt som är kitsch, allt som är billigt, eftersom det bygger på igenkänning, på den minsta gemensamma nämnaren. Det är också av den anledningen jag ser om samma filmer igen och igen, varför jag inte gillar att resa, inte gillar att prova nya saker. Det enda jag vill ha av världen är att den ska vara lik sig själv. Inne på McD minns jag så mycket, det jag ser säger mig något. All tid jag spenderade här under högstadiet: vi strödde salt på våra händer och pressade sen isbitar mot ytan, det blev små utsökta märken av köldskador. Vi hade med oss alkohol som vi hällde i pappersmuggar och med cola zero, vi blev kompisar med personalen, köpte pommes och doppade dem i glass. Jag älskar allt. 

På rummet sätter jag mig i fönsterkarmen med täcke och kuddar och tittar ut över avenyn, nu har Håkan börjat spela och det regnar ordentligt. Jag känner den största joy of missing out jag kanske någonsin känt. Efter ett tag kryper jag ner i sängen och tittar på Cody Trains (Cody Ko) på youtube, han och Kelsey ska få ett barn och det rinner små tårar av rördhet ner för mina kinder och in i öronen. Jag somnar vid 00 och sover utan avbrott till klockan 8, då jag bokat min frukost. Jag försöker äta för ett värde av 2086kr.

Den enda som tvingar mig att åka till Way Out West är jag, trots det känns det inte som något jag har kontroll över. Jag ringer min pojkvän och ber honom lova att hindra mig från att åka nästa år om jag får för mig något igen. Men han säger att jag kommer ha hittat anledningar till varför det skulle bli annorlunda denna gång, till varför det skulle bli bra denna gång. Jag vill gråta eftersom jag vet att det är sant. Så nu ber jag till Gud, förhandlar, jag gör vad som helst för att slippa åka nästa år! Jag kommer inte orka igen. Tillbaka i Stockholm känner jag mig lättad men det är fortfarande någonting i mig som känns så smutsigt, lixom förorenat, och jag har mitt första bulimiska återfall på 4 år. 

paparazzibloggen 3:34 30 Nov 2022

Efter första världskriget var Europa i sådan chock över människans mörker att konst gick från att framställa världen som den var till världen som den upplevdes.

Surrealism och Dadaism växte fram som avantgardistiska rörelser eftersom traumat av krig är surrealistiskt i sin natur.

Krig gör att ett mörker vi omöjligen kan begripa uppenbarar sig och skapar en krock mellan det vi förstår och det som är. Hur kan man skildra en verklighet efter verkligheten blottats som fiktion?

Vi vet ingenting. Ingenting. Och vi förstår ännu mindre.

Läsare, som du märker uppskattar jag kursiverade ord.

Det här går i cykler i konsthistorien. Att skapa naturalistiska skildringar, för att sen vilja skapa överdrivna, emotionella skildringar, och sen tillbaka till det rationella.

Bla bla jag vet att jag har pratat om det här tusen gånger innan, men jag har aldrig bloggat om det så det är hög tid.

När kriget i Ukraina bröt ut följde jag den fotointresserade influencern turned viral flykting Valerissshs på Tiktok.

I en video med nio miljoner visningar sprang hon genom ruiner mot familjens skyddsrum. Krigslarmet dånade i bakgrunden: “en vanlig dag i Ukraina”.

Några veckor senare dök ett nytt klipp upp i flödet. Det var en selfie på Valerissshs med söndergråtna ögon, följt av ett foto på hennes artonåriga bror. Ett barn. Han hade dött i krig.

“Jag älskar dig, bror”. Tretton miljoner visningar.

Vår tids Guernica.

 

Min poäng är att Elon Musk har köpt Twitter och allt känns som att det är på låtsas. Klipp på kvinnor som massmördas i Iran varvas med reklam för hudvård. Coca Cola sponsrade FNs klimatkonferens. Samtiden känns som Dalís smältande klockor.

Det är obegripligt men vi har lärt oss att infinna oss i det. Resultatet blir en ny epok av surrealistiska kulturella uttryck, uttryck vars obegriplighet har normaliserats till den grad att de inte längre är märkvärdiga. Dag ut och dag in marinerar vi våra hjärnor i verk så vrickade att Dalí och Duchamp vänder sig i graven av avund.

Den ultimata smältande klockan är Margaux Dietz. Hennes youtubeklipp med tillhörande kommentarsfält är vardagsmat för erfarna internetanvändare. Men om man placerar den i en annan kontext så fungerar den som en utmärkt artefakt av en samtida dystopi.

“The purest surrealist act is walking into a crowd with a loaded gun and firing into it randomly”, sa André Breton som var med och grundade den surrealistiska rörelsen. En samtida omskrivning av det citatet skulle kunna vara:

“The purest surrealist act is to commodify personhood and let oneself become a product of monetised entertainment. And then become the very embodiment of the surreal reality that everyone hates.”

 

// @itsbritneybitch__69

frasse 2:22 14 Oct 2022

Åkte taxi i London med två killar från Rom häromdagen. De berättade att det är oartigt att använda säkerhetsbälte som passagerare i Italien, eftersom det är att ifrågasätta förarens bilkörning.

Fick mig att tänka på hur CRB beskrev trafiken i Rom en gång i tiden: ”Och min pappa har fortfarande mage att fråga varför jag inte har körkort. Körkort? Herregud, de kvinnliga vespaförarna med Bottega Veneta-väskor inklämda mellan benen har sin blodgrupp målad med läppstift på hjälmen”.

Pelle Tamleht 8:27 02 Feb 2022

Turnén må ha uteblivit, men inget – absolut inget – kan stoppa Melodifestivalen från att genomföras på ett sätt eller annat. Detta fick bli en lösning då samtliga deltävlingar avgörs i Stockholm. Den första deltävlingen går av stapeln den 5 februari i Avicii Arena, och här följer mina betyg på bidragen samt förhandstips på vilka som går vidare om du frågar mig.

Nytt för i år är att det inte blir någon ”andra chans” med dueller, utan istället en extra semifinal där treorna och fyrorna får tävla om de fyra sista finalplatserna.

Ordningen nedan är den officiella startordningen och ingenting annat.

1. Malou Prytz – Bananas
Doftar inte så lite Pink (artisten, So What) om denna, men låtsnickeriet av Ace Wilder och Deb kan föra den åtminstone till semifinal absolut.

2. Theoz – Som du vill
Startfältet yngsta deltagare gör en straight on hitlåt. Den här går helt solklart vidare, annars äter jag upp min rymdraket. Kan bli farlig i finalen.

3. Shirley Clamp – Let there be angels
En smäktande ballad. Vad kul. Tror på en femteplats för Shirley denna gång.

4. Omar Rudberg – Moving like that
Tredje gången gillt för Omar i Mello. Räcker det till final denna gång? Åtminstone en semifinal om du frågar mig, och detta mer på grund av artisten än låten i sig.

5. Danne Stråhed – Hallabaloo
Kul med lite omväxling men det här blir nog en god sjundeplats absolut. Däremot raka vägen in på Svensktoppen för Hallabaloo.

6. Cornelia Jakobs – Hold me closer
Fint! Kanske en aning för svårt för Mello. Borde slåss med Malou och Omar om en plats i semifinalen, och frågan är om Cornelia inte drar det längsta strået här? Jodå, jag säger semi.

7. Robin Bengtsson – Innocent love
Robin Bengtsson har en tradition av att ta sig vidare, och jag har svårt att se att han inte gör det även denna gång. Till final.

Läs även: De tävlar i Melodifestivalen 2022.

Julian Hase 9:57 28 Jun 2021

Hat är ett starkt ord, brukar folk tycka om att påpeka. Säger man att man hatar något dröjer det inte länge innan det hoppar upp någon nasal krulltott ur buskarna för att undervisa en om ordets kraft. Och busktönten har ju visserligen rätt, det är ett starkt ord, men när vill den egentligen att man ska använda det då? Måste det sparas tills den dagen man ska lämna ett omdöme om sin familjs mördare, för annars kan det bli urvattnat?
Samma spörsmål studsar lekfullt runt i mitt huvud när jag hör orden ond och god. Man får i tidig ålder lära sig att ingen är enbart ond eller god, att det är betydligt mer komplicerat än så. Att världen inte är så binär. Men här vill jag nog bestämt hävda motsatsen.

Ett exempel är en kille jag gick högstadiet med, låt oss kalla honom Cedrik, som var känd i stan för att tillhöra traktens rikaste familj. Visserligen den rikaste familjen i en småstad i norra Svealand, så även om det på den tiden var ofattbart att de hade en egen golfbil och att Cedrik hade tre datorer så är det ju inte direkt privat pedofilö-rik vi snackar om (även om jag är övertygad om att det är det första familjen skulle köpa om de hade haft råd).
Jag och Cedrik mönstrade samtidigt, och vid dagens slut satt vi två och ett gäng av hans kompisar i samma fikarum och hängde när Cedrik började prata om sin pappas senaste affärsuppgörelse. Jag som bara kände dem ytligt satt lite på sidan av och missade därför början, men jag hajade till när jag fick höra slutklämmen där Cedrik, utan att röra en min, berättade att hans pappa väl sket fullständigt i om några ”Biafrabarn” dog om det innebar att han ”tjänade någon extra mille”.
Runt bordet började hans ryggradslösa kompisar – som väl främst var kompis med honom för statusen och möjligheten att en dag kanske få ärva någon av hans datorer – att fnissa nervöst. Jag märkte att de blev osäkra – var det ett grovt skämt eller menade han allvar? Satirens uppgift är ju att stega hela vägen fram till den yttersta gränsen och blicka ner i avgrunden, såg jag att de tänkte, men var det verkligen det som pågick här? Svaret är nej.
Glimten i ögat var så obefintlig att Cedriks hornhinnor hade börjat kröka ljuset runt dem och skapa en centimetertjock händelsehorisont där tiden verkade satt ur spel; om en bananfluga hade flugit för nära hade den sugits rakt in i pupillen och upphört att existera. Så lite skämtade han. Men det var samtidigt så parodiskt överdrivet och osubtilt, något man kanske hade kunnat förvänta sig av Krösus Sork eller Skeletor – inte av en person som lever i verkligheten.
Men det gjorde Cedrik, och nu satt han bara där och stötte med läpparna på det där fuktiga sättet som bara välbärgade män kan göra, lika obekymrad som om han just gett sin hot take på saft. Jag tror att kompisarna runt bordet såg samma sak som jag, men de var för rädda för att säga något. (Så klart hade ju jag också kunnat säga något, men jag skyller på att jag blev för ställd. Dessutom är det inte jag som är on trial här.)

Hursomhelst. Det var som att Cedrik tagit en sida ur Putins dagbok och läst högt mellan raderna, som att han var en guldmålad Kalashnikov ifrån att bli en av Saddams söner, och så vitt jag vet får han fortfarande vandra fritt på våra gator.
Jag har ingen aning om vad han gör idag, men jag är rätt övertygad om att det går bra för honom. Det gör det alltid för såna silverskedfödda fullblodspsykopater. Och det hade varit lite lättare att svälja om det i alla fall varit på bekostnad av ett rikt socialt liv; om det alltid slutade som i Citizen Kane eller för Howard Hughes, med knösen ensam och övergiven i sin herrgård med ett uppstoppat tigerhuvud som enda sexpartner, men inte ens det kan man ju trösta sig med. För de nervöst fnittrande kompisarna som satt runt bordet på mönstringen försvinner aldrig. De kanske byts ut längs vägen mot nya desperata iglar som hoppas på att få ärva en dator, men det blir aldrig tomt runt det långa bordet framför den stora eldstaden, under släktvapnet vars ornament viskar om evig lojalitet till Ku Klux Klan och diverse uråldriga pedofilnätverk.

Hursomhelst, är Cedric ond? Jag skulle bestämt hävda det. Huruvida han är en produkt av sin uppväxtmiljö och blabla *annan valfri nyansering* tycker jag inte spelar så stor roll i praktiken. Om han hade fått regera fritt över Sverige så hade landet förvandlats till Mordor inom loppet av en mandatperiod, och om vi inte får kalla Sauron ond, ja då finns väl ingen vits att bevara ordet över huvudtaget? Ut med det ur SAOL i så fall, om det nu är så viktigt att påpeka att Voldemort även hade bra sidor.

Nej, onda människor finns visst, och det är vår skyldighet att kalla dem för vad de är. Och det är alltså därför vi måste sluta blunda för Ebba Busch. Vi kan inte längre bara sitta stilla runt hennes bord och fnissa nervöst åt hennes galenskap, medan hon smider sina kolsvarta planer oemotsagd. Det finns många politiker jag hatar, men endast en som är ond. Och det är hon.

Tora Rydelius 4:03 24 Jun 2021

Vaknade idag, torsdag 24 juni, och kände mig lite sjuk, och kom på en bra sak jag skulle kunna använda min lilla förkylning till – BANTA :P

Det är svårt att jämföra med en kropp som inte finns, men jag brukar försöka. Jag tror livet hade varit annorlunda. Det känns som att jag tänker på min kropp för ofta. Varje gång en mobil åker upp. Varje gång jag träffar en person jag känner tänker jag på om den sett mig när jag var smal. Det känns mycket bättre med dem som inte gjort det, för vikt är en vanesak. Det är avgörande för om jag passerar eller inte – om man ser min vikt som konstant eller som något som borde rättas till. Jag tänker på menscykeln utifrån vikt, hungerkänslor, förstorad livmoder och vätskesamling. Jag tänker på att maten jag lagar till kompisar inte ska vara som jag ser ut. Jag tänker på fettet när jag känner det. Jag trodde att man bara tänkte på vikt när man såg den, men man kan också känna den, när den viker sig dubbelt eller när jag tar mig i ansiktet. Jag tänker mycket på kläder. Min klädstil är främst att dölja. Men man kan också dölja en kroppsdel genom att framhäva en annan. Det är en stor konst som jag inte vet om jag lyckas med. Eller om det spelar någon roll, för man ser väl ändå.  

Eftersom vikt är en vanesak skulle det innebära samma slags problem att bli smal. Om det inte finns en naturlig förklaring ser det inte friskt ut. Om det är bättre att se nerbantad ut eller att väga 10 kg för mycket, har jag fortfarande inte kommit fram till. Det är en liten del i att jag aldrig riktigt försökt bli smal igen. Men framförallt har jag inte varit ambitiös i mitt bantande för att det är svårt och jobbigt. Det är svårt att äta mindre eller äckligare och det är svårt att träna mycket. Och kanske det allra svåraste: att gå in i tanken att nåt är fel och måste fixas, för det gör dagarna och självkänslan sämre. Att öppna upp för självföraktet som rör utseendet känns som en stor risk, för jag har ingen aning om hur stort det kan bli. 

Festsammanhang är en genre för sig. För tjejer brukar att klä upp sig innebära att klä av sig. Eller att visa kroppen med hjälp av tajta passformer. Jag brukar välja det senare alternativet, det som är motsatsen till skandinaviskt mode, ungefär. Det finns en del fördelar: H&M är billigare än Our Legacy. Jag kan äta ganska mycket utan att det gör skillnad, för en större kropp verkar bränna mer. Jag bidrar kanske till och med till att vidga kroppsnormer, genom att finnas? Och den väldigt befriande tanken: det hade kunnat vara värre. 

Jag lägger stor vikt vid att va på rätt sida om BMI-skalan, så att det inte ska finnas medicinska argument för att jag är fel. Jag vet inte exakt vad det är som känns jobbigt med att gå runt i kroppen jag har. Det kanske kan vara min och världens syn på kvinnor som på något sätt äventyrar sin högsta valuta. Att nån ska tycka synd om mig eller se ner på mig. Att jag känner att jag måste väga upp med andra kvalitéer för att jag inte lyckas med det allra viktigaste. De kvaliteérna har jag inte, jag är exakt lika bra och lika dålig som en smal tjej, men med 10-20 kg extravikt (jag vet inte hur mycket).

Eller att folk ska tänka på det, så som jag själv ser det: Övervikten som ett bevis på andra, mycket värre brister. Fettprocenten som den synbara toppen av ett isberg ;).

syndafallet 7:10 26 Apr 2021

Läs min senaste text om topp tre värsta saker jag vet här!

Erika Petersson 8:50 22 Apr 2021

Lätt att missförstå min rubrik och tro att detta är en låt som jag släpper med mitt band ”Spelrecension” som heter Springvikarierna men det får bli ett senare projekt.

Nu var det länge sedan vi hördes här men jag fick ett mail för ett par veckor sedan från Felix Falk, han har skapat ett brädspel med temat gig-jobb eller att vara springvikarie (som namnet antyder så det fattade ni ju!!). En del av spelet, närmare sagt ett särskilt kort i spelet är baserat på en text jag skrev i boken Lösa Förbindelser. Texten handlar om när jag arbetade i butik och blev utsatt för återkommande sexuella trakasserier av en man när jag satt i kassan.

När Felix hörde av sig blev jag taggad på att provspela spelet och att sprida ordet för jag tycker det är viktiga frågor. Jag får inte en slant för detta ska ni veta utan det är en volontär text ni läser!! Så kan man också använda internet, det är inte många som vet det nuförtiden!!!!!!! Det enda sättet jag fått betalt på är att jag fick vara med och testspela spelet tillsammans med Felix själv, Jenny Wrangborg (poet + redaktören för boken Lösa Förbindelser) och en underbar springvikarie samt skådespelerska i London vid namn: Linn. Det andra sättet jag får betalt på är att jag får skryta om att något jag skapat har skapat inspiration till ett annat skapande.

Jag ska försöka förklara spelet i korta men utförliga drag!

Du och dina spelkamrater är springvikarier. Ni spelar mot spelet, inte mot varandra. Spelet går ut på att överleva i 14 dagar utan att försämra din hälsa så pass mycket att du kraschar, och samtidigt kunna betala de utgifter som dyker upp längs vägen genom att ta olika jobbpass inom hemtjänst, restaurang, förskola, lager osv. Här är en del av spelplanen som främst visar vilka utgifter som kan komma att dyka upp längs vägen:

Förutom spelplanen med dagarna (antal drag) du har framför dig finns ytterligare en spelplan som visar din hälsostatus. Blir din hälsa för låg går du in i väggen, då har du förlorat spelet. Alla spelare börjar på samma hälsostatus, och varje drag börjar med att alla lägger fram ett kort som visar hur stressade de är inför uppgiften att kunna betala hyran innan tiden är slut.

Är du desperat eller stressad har du störst chans att få vara den som först får välja bland de olika jobbpass som dyker upp i spelet, men du får också betala med din hälsa. Du kan också välja att visa ett kort som innebär att du är ganska lugn. Då förlorar du inte din hälsa (eftersom du vilar) men du kommer få välja jobb sist, och kan isåfall få ett ganska dåligt pass, eller i värsta fall stå utan helt.

De spelande får i turordningen mest stressad -> minst stressad välja olika jobbpass. Vissa pass innebär ytterligare offrande av den personliga hälsan. Passen betalar olika mycket och är förlagda över olika tider på dygnet. När alla jobb är slut får varje spelare ta ett kort som markerar en händelse. De kan se ut såhär:

Händelsekorten kan gynna eller förstöra för din hälsa eller ekonomi. I vissa kort ställs spelaren inför ett val där ekonomi och hälsa kan ställas emot varandra på olika sätt.

Mitt favoritkort:

:)

Spelet fortsätter såhär tills alla 14 dagar har gått. Har du tillräckligt med pengar kvar i slutet av spelet för att kunna betala hyran, trots att du inte har gått in i väggen, har du klarat spelet.

Även om jag brukar föredra spel där alla medverkande är motståndare till varandra tyckte jag det var roligt att spela Springvikarierna. Spelet är välbalanserat: det tar upp ett viktigt ämne men lyckas ändå upprätthålla ett egenvärde i form av ren spel-underhållning. Det är svårt att med tillräcklig respekt göra något kul av något som är hemskt. Felix och resterande medverkande har gjort ett fantastiskt jobb, spelet belyser frågor om arbetsrätt och utsatthet men är trots detta roligt och trevligt.

Eftersom alla delar är välarbetade och händelsekorten särskilt bitande (då de ligger så nära verkligheten) blir spelet underhållande bara att betrakta. Spelupplevelsen är också bra, det blir en utmaning att klara hyran. Eftersom ens handlingsutrymme är begränsat i spelet landar man som spelare gärna i frågan hur mycket man egentligen bestämmer över sitt eget öde. Både i spelet men tyvärr också…… ja. ni fattar.

Spelet ska kunna spelas både online och fysiskt. För närvarande är släppdatumet 3e Maj.

Max Gustafsson har gjort illustrationer

Jan Kustfält har skapat spelets layout

Spelet kan följas och senare beställas via kickstarter

Du kan också följa spelet på facebooksidan

hej och kram från mig!!

Vad blir det för rap? 9:10 27 Feb 2021

 

Shoooo!

10 jävla år.
200+ avsnitt.
Hundratals artister.
Tusentals sånger.
Tre rapnördar.
Två sista avsnitt.
Nu hör ni ett nytt VBDFR för sista gången.
Nu lägger vi ner podden.
Tack alla lyssnare.
Tack Onda!

Det här är vårt hej då.

Whatever?! xoxo

 Sånger Del 1:
  1. Creek Boyz – With My Team

Sånger Del 2:

  1. The Last Mr Bigg – Only If You Knew
  2. Nicole feat. Missy Elliott & Mocha – Make It Hot
  3. Destiny’s Child – Stimulate Me (feat. Mocha)
  4. Timbaland – What’cha Know About This (f/ Mocha & Babe Blue of 1 Life 2 Live)
  5. Gina Thompson Ft Mocha Why Do Fools Fall In Love
  6. MC Lyte – Want What I Got (feat. Missy Elliott and Mocha)
  7. Mocha – Runnin’ Shit (feat. Timbaland) (osläppt)
  8. Mocha – I Know Whatcha U Like (f/ Missy Elliott, Lil’ Mo & Petey Pablo) (osläppt)
  9. Morray – quicksand
  10. Morray – Big Decisions
  11. 23 – Adressen

 

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

Hanapee 5:36 10 Sep 2020

NYSTART! Jag flyttar bloggen! Tjoho!

Nu hittar ni mig här:

https://hanapee.baaam.se/

 

Simon Strand 9:50 29 Apr 2020

Jag vet inte om det hänger ihop, men samtidigt som coronakrisen har nya omvälvande fakta om lite allt möjligt börjat dyka upp rakt framför näsan på mig i en helt ny takt. Häromdagen lärde jag mig att landet Swaziland i södra Afrika bytt namn till eSwatini (vilket tydligen undgått mig i två år innan dess). Jag lärde mig också att om man viker ett A4-papper 42 gånger så når det ända till månen. Det är sant, om ni inte visste det, ni kan kontrollräkna själva här. Jag är förvisso vare sig astronaut eller matematiker, eller vilka experter som nu kopplas in i ett sådant experiment, men det ser riktigt ut för mig. När jag häromdagen pratade med en kompis som håller på med kvantdatorer — vad det nu är exakt — berättade han att det om två år kan finnas en kvantdator som har lika stor kapacitet som alla nuvarande datorer i världen tillsammans. Vad allt detta får för implikationer har jag ingen aning om, men denna monumentala osäkerhet, så kraftfull och oförutsägbar samtidigt, är väl just vad som är så besvärande.

Det är som att förekomsten av det där viruset har varseblivit hjärnan om att inga gamla sanningar överhuvudtaget längre gäller. Som att det inte vore nog med viruset ska min Macbook bli inkapaciterad av kvantdatorerna också. Plötsligt är hela ens liv och hela ens person av en gammal modell som gick ut i år och därför blivit meningslös.

Kanske gäller detta fler. Och om det är så behöver ju vi i Sverige någonting, eller någon, att hålla oss fast vid. Egentligen finns det nog bara en psykologisk lösning för att rehabilitera den svenska folksjälen under ett pågående trauma av det här slaget: 

Att återuppfinna Leif GW Persson för denna nya situation.

Precis som GW har hjälpt oss att skapa struktur i Palmemordet och alla dess osäkerheter, men förstås också många andra frågor, behöver vi här en liknande gestalt som “går genom rutan” med sin bestämda vresighet, och som kan sortera coronavirusets omständigheter åt oss. 

Som tur är har Sverige lyckats hitta någon som kan iträda den rollen. Epidemiologins GW, Johan Giesecke, har på nolltid uppnått samma odiskutabla upphöjdhet. 

Ja, på ett sätt samlas människor naturligtvis kring Anders Tegnell också, men det är en annan typ av samling. Tegnell är mer befläckad av vardagens problem och kontroverser. Man kan säga att han är mer som Jesus, en kille på gatunivå som är kontroversiell i sin samtid, medan Gieseckes friare och mer överinseende roll påminner mycket mer om Guds. Eller Leif GW Perssons.

En snabb googling visar att jag inte är den första att dra en jämförelse mellan GW och Giesecke, men det intressanta är att undersöka vad det egentligen betyder.

Denna upphöjdhet har inte tillkommit utan anledning naturligtvis. Leif GW Persson har väldigt ofta rätt, och det har Johan Giesecke också. Det är verkligen inga skojare vi pratar om. Upphöjdheten härrör från att de har rätt oftare än de flesta.

Det som händer när någon av svenska medier dubbas till rollen som Leif GW Persson-figur, är att vi slutar tänka på de gångerna de haft fel, eller att föreställa oss tanken att de kan ha fel. Vi undanskuffar allt som inte passar in i den auktoritativa bilden. Själva idén om att de någonsin skulle kunna ha fel blir till ett tabu som vi inte pratar om, eftersom deras ofelbarhet är det enda som står mellan ordning och kaos i det nationella lynnet.

Det finns gott om sådana tabun som omgärdar de mest upphöjda mediala figurerna i Sverige, som nästan alltid är äldre farbröder. Något om Ingvar Kamprad som sällan togs upp upp var att han inte bara åkte Volvo 740, snusade och åt gårdagens mackor, där osten hunnit härskna och anta formen av en skateboard — allt för att spara pengar — utan att han också bodde på en herrgård i Schweiz. Men detta talade vi aldrig om, då det inte passade in i vår bild av Kamprad. Till och med nazismen passade enklare in än en idé som så tydligt motsade den småländska vardagligheten och anspråkslösheten.

Eller ta just Leif GW, som också innehåller något fler motsägelser än vad vi velat erkänna. Inför valet 2010 skrev han en krönika om att han röstade på Kristdemokraterna, för att sedan skriva en krönika 2018 som beskrev hur han röstat på Socialdemokraterna genom hela sitt liv. Man skulle ju kunna tänka sig att en så pass exponerad och inflytelserik person därav möttes av en del frågetecken: “men GW, du sa ju att…?”. Om det hade varit Isabella Löwengrip eller Camilla Läckberg som skickat dubbla budskap om sina politiska val på motsvarande sätt föreställer jag mig att detta hade skett.

När man letar i arkiven kan man konstatera att GW lanserat ett flertal olika teorier om Palmemordet också. Det kanske inte är så konstigt i och för sig: information förändras ju över tid och därmed ens teorier. Det har hänt mig också, många gånger, och är verkligen inget att sticka under stol med. 

Skillnaden är väl just att när GW eller Giesecke gör det betraktas teorin aldrig som särskilt spekulativ. Inte av andra, och säkert inte heller av dem själva — för är det inte just deras innerliga pondus och självsäkerhet, som bottnar lika djupt ned som i Marianergraven, som smittar av sig på oss andra?

Jag läste för ett tag sedan i en bok av Martin Gelin att den amerikanska flottan kommunicerar med sina u-båtar genom att smälla till i jordskorpan på havets botten så att knackningarna avger små vibrationer som bara de egna u-båtarnas besättning kan förstå. När en av dessa svenska farbröder gör något motsägelsefullt händer kanske något liknande inom Sverige: en knackning går ut till oss alla om att bara förbise det.

Det finns nämligen inget som skulle leverera ett så hårt slag mot den nationella gemenskapen som odiskutabla bevis om att Leif GW Persson haft fel, om så bara för en gång. Det hade räckt för att krossa den svenska spegelbilden, på många sätt heligare än den mer utåtriktade internationella “Sverigebild” som det ofta talas om. Därför skulle vare sig medier eller allmänhet komma på frågan att ta upp det i någon större omfattning, trots att många andra offentliga personers — i många fall mindre kända och mindre betydelsefulla — minsta inkongruenser ska nagelfaras. Men här vore det lika osannolikt som om en rysk nyhetsbyrå skulle ifrågasätta ifall Vladimir Putin bjöd in till ett fototillfälle där han red på en grizzlybjörn.

Sådant medialt idoliserande är inte lika problematiskt alla gånger. Det är mer problematiskt när idolen befinner sig nära makten, pågående skeenden och betydelsefulla policybeslut.

Jag tänker på det när en mängd olika riksmedier går ut och vidareförmedlar Gieseckes påstående om att “99 procent eller fler” av de som har smittats av coronaviruset inte märker av att de har haft det, vilket han sa i en SVT-intervju häromveckan. Det är en siffra som saknar motstycke i den internationella expertdiskussionen om viruset. Och sker samtidigt som stora drivor av människor över hela Sverige ligger utslagna i ofta flera veckor långa sjukdomstillstånd, som absolut märks så det dånar om det, och som inte heller påminner om någon annan tänkbar sjukdom de varit med om själva (källa: Novus 22/4, som till skillnad från FHM datainsamlar hos ett urval av befolkningen som helhet).

I normalfallet hade ett så utstickande påstående som Gieseckes lett till frågor om hur avsändaren kommit fram till en teori med så pass spekulativa förtecken, om det inte hade varit för det magnetfält som bildas runt en person med Leif GW Persson-aura. Ett magnetfält som attraherar intresse men repellerar ifrågasättande.

Uppgifter som dessa brukar medier annars gilla att inte bara rapportera om, utan också kontextualisera. En del av den så kallade nyhetsvärderingen: ju mer uppseendeväckande påstående, desto mer intressant! Därmed blir det värt att vända och vrida på — inte bara basunera ut som en ny odiskutabel sanning totalt frikopplad från tidigare kunskap eller omgivande forskning, utan att samtidigt förklara hur det hänger ihop (eller inte).

Är det då något medie som har gett sig på att fråga om förklaringen till denna utmärkande faktauppgift, som vänder upp och ned på tidigare kunskap om viruset? På ett sätt hade man kunnat tro det, men samtidigt naturligtvis inte: för Giesecke har Leif GW Persson-aura, och det är alltid bevis nog.

kvinnaikarriaren 4:34 27 Apr 2020

Oh my god hej? Funkar den här bloggen ens haha. Ja Gud vad den här våren inte alls blev som man tänkt sig. Har fått avboka möhippor i Frankrike, bröllop på Mallorca (ej mitt OBS!), semester i Miami och ett jätteroligt event som jag och Myrna planerat i Köpenhamn. Och det var liksom bara första veckorna i mars.

Tänkte att vi skulle roa oss med en lista istället. Det har jag lånat från en kille som heter Frasse som jobbar på Nöjesguiden. Lite rolig bakgrund om mig och Frasse var att vi träffades på Spy Bar första gången. Jag trodde först att han var en turist från Estland så vi pratade engelska hela kvällen. Han såg verkligen inte svensk ut! Frågade honom vart han kom ifrån och då sa han Volmarz, tänkte att det kanske var någon by eller nått. Sen berättade Myrna för mig att han visst är svensk. Så sjukt?! Var tvungen att fråga en extra gång vart Lisen kom ifrån och hon är, som jag trodde, svensk. Skönt!

Men nu till listan:

När lyssnade du på radio senast?
Jag har valt att inte ta del av nyheter. Tror att den här hysterin som skapar dålig stämning och oro är MINST lika dödligt som corona. Jag ber Lisen hitta på egna nyheter istället och hon är superduktig på det.

Husvagnssemester eller hyra stuga?
Har så mycket hus redan så vore spännande med husvagn. Mysigt!

Vilken är den bästa prylen i din lägenhet?
Lisen <3!

Vilken är den senaste låten du upptäckte?
Asså jag skulle inte säga att jag är ett fan av schlager, men Säg Mig Var Du Står med Carola är sååå bra!

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?
Oj jag hade blivit glad tror jag. Hade ju planer på att bli prinsessa men tyvärr är Carl Philip för kort L

Vilken karaktär du skapat tycker du mest om? Vem tror du att du skulle vara bäst kompis med?
Fattar inte riktigt.

Rangordna årets högtider från bäst till sämst.
Lätt! Midsommar (för alla outfits), Halloween (ällllskar maskerad), påsk (när Miami är som bäst), julafton (mysig) och sämst är kanske den när man ska tänka på döden.

Vilka är dina favoritskor?
Nej men gud går inte att svara på!

Hur ofta noppar du ögonbrynen?
Längesen jag gjorde det själv!

 Har du en favoritväxt i lägenheten?
Skulle kanske vara min selleri i kylen haha.

Nämn tre saker du förknippar med ordet trygghet.
Huset i Menton.

Har du smakat färska nypon någon gång?
Ja! Det ingick i en cleanse jag gjorde för några år sedan.
Blev tyvärr inlagd på sjukhus men det är en annan historia.

Beskriv den perfekta pastan.
Solnedgång, krispig klänning och perfekt hår! Lovar att det blir like-fest.

Vilken är den mysigaste gruppen du är med i på Facebook?
Heja Livet! Älskar dom. Så mycket pepp från underbara tjejer.

 Messenger, sms eller Instagram DM?
A L L T !

Vad ska du göra nu?
Ska försöka lura ut Lisen på en liten AW. Hon är så himla överdriven nu, enda hon gör är att prata om att hålla avstånd och att vara försiktig. SNÄLLA SLAPPNA AV! Tror hon skulle må bra av en ordentlig fylla och en kram ärligt talat. Förstår ärligt talat inte hon som är SÅ rädd.

amydiamondpodden 6:44 15 Apr 2020

”Hjälp! Vi har fyra barn och nu har de börjat lajva ‘Tre vännerna och Jerry’ jämt?”, ”Jag kan ha råkat ligga med mitt fadderbarn”, ”Min karantängäri har high-key BO (body odour) vad göra?”. Såhär ser min DM-inkorg ut dagligen, jag har börjat kalla mig själv för Relations-Thomas. Det är inget konstigt med det, trots att vissa verkar motarbeta mig. Jag kastade ut frågan ”Vad är ditt relationsproblem?” på Instagram och här är svaren.

Folk som genuint tappar hakan när någon har/inte har ananas på sin pizza, hur mår ni? Denna ständiga fascination vid folks matkombinationer? Tycker ni det är intressant? TJEjen HAR ToMaTbaSERad sås På kÖTt. Suck. Här kommer en lista över andra personligheter som får en att vilja kasta sig från guldbron:

  1. ”Nån som vet om det snöar ute?”-personen. Cynikern som har sett igenom världen, han är Neo i The Matrix. När vi vanliga dödliga lägger upp simpla videor på snöfall utanför våra fönster har Neo redan dragit på sig läderrocken, duckat för kulregn och böjt skedar. Neo är inget får. Neo gör inte som alla andra. Neo är alltid ett steg före. Neo filmar inte snöfallet ute och lägger upp det på story, HAHA, nej nej nej. Neo lägger ut texten ”Nån som vet om det snöar ute?”.
  2. Grafgrafskaparen. Han som gjort en graf som visar att användandet av grafer ökat.
  3. Mcuze i Paradise Hotel.

Hej kille! Tror du att det generellt är så att du vill att din tjej ska dela dina intressen, för det är nog inte så ovanligt, eller tänker du att detta gäller just intresset tiktok/vines/memes? Om fallet är det sistnämnda så kan det vara så att du dejtar folk som, antingen är för gamla (von oben-personer som koketterar med att inte ha laddat ner ”plick-plock eller vad det nu heter”) eller alldeles för unga. De som är födda mellan 00-04 hänger inte på tiktok och sysslar inte med memes, det är en vanlig missuppfattning. 00-04:orna är en obehagligt konservativ skara människor som dyrkar EBT, täljer barkbåtar och dansar swing. Om du däremot träffar folk födda senare än 04, så tycker jag du gör rätt i att undvika att fortsätta träffa dem. De är barn Victor.

Övervikt är ditt sista problem här. Hundar är, om jag tolkar graferna rätt, inte toppenbra på det här med att smälta laktos. Jag vägrar skriva ut ordet pr*tt eller f*s, men det är vad vi har att jobba med här om din ”pv” fortsätter sitt münchhausen by proxy-beteende.

Det enda som funkar mot ghostning är att ge tillbaka med samma medicin. Utfallet av den taktiken är tragiskt nog sällan positivt, hon kommer förmodligen aldrig höra av sig igen, men det är den enda taktiken som faktiskt KAN funka. Det ska tilläggas att ni nog inte var SUPERMYCKET ”på g” från hennes sida om hon bestämde sig för att sticka iväg ett år.

Thomas Krangnes

hannamoody 4:22 02 Mar 2020

Två veckor i rad har jag varit en hel del på Barabicu. Först så hade dom ett event där ett gäng duktiga bartenders tävlade i Ramos Fizz Challange. Det var sjukt bra stämning, och min vän Emilio vann!

I lördags så hade dom premiär för Club Ramos som är deras nya koncept. Där kommer två djs köra back to back och spela guilty pleasures. Eventet var grymt och det var fullt hus och bra stämning. (kolla deras instagram för att se mer info om kommande event.)

Igår Söndag så var jag på ett event hostat av Tullamore Dew som var ett stängt event men så roligt. Massor av personal från resturanger tävlade i en version av Beerpong. Dom bjöd på käk och tatueringar och jag skaffade mig såklart en innan jag gick hem.

Framåt så kommer både Zamenhof och Barabicu släppa massa roliga event, så vill du ha med info om kommande saker dom hittar på så kolla in instagram. Tills nästa gång – så fortsätter Zamen och Barret vara mina favoritställen för fest just nu.

(Foto av Rebecka Bjurmell)

 

 

clara 4:32 10 Dec 2019

My father painted this table.

Hello everybody! Dear readers!
My name is Olaf and I live in an apartment in cosey area: DE PIJP.

I live very close to the centre.
My neighbourhood is called DE PIJP, an old labour environment.
Nowadays very popular and trendy, a very lively area, with a daily big street market close by.
I never had any trouble here in 13 years.
If you stay at my place: expect lots of colours!
I love comic books -have 6204- and comic figures.
Did you ever visit the Comic Museum in Groningen?
My apartment looks very similar.
You will eat from comic figures plates, sleep under comic figures sheets and see comic figures aroud you!
Tintin and Mickey Mouse are living here, too. So be aware that the sight of my apartment is very outspoken!
Some people love that very much.
Others don’t.
I love the comic world and colours, it makes me feel happy.
Hopefully you can enjoy it, too.
If you like it, come and stay at my apartment and visit the inspiring city Amsterdam!

Den här lyriken kommer från Airbnb-annonsen ”2 colourfull, seperate rooms in cosey area Pijp!” och jag dör för den. I mörka stunder har den varit det enda som har någon chans att bringa mig glädje i livet. Och gång på gång har den lyckats.

Det är sent 2018 eller tidigt 2019, och jag och mina vänner Astrid och Astrid planerar en resa till Amsterdam, inte för att ungdoma oss utanför att jag vill dra med dem när jag ska kolla på ett universitet jag vill plugga på. Det slutade med att jag åkte själv, men det är oväsentligt. Innan vi kommer fram till det hittar vi ett fynd, eller ja, två. Det ena är Olaf, det andra är hans lägenhet.

Om 55 bilder är nödvändigt för att visa 2 rum och kanske lite lägenhet är högst subjektivt. För Olaf är det nödvändigt. Det börjar, trots Disney-andet, som en vanlig annons.

Något som hjälpt mig i att ta till mig den här annonsen är att läsa med någon dialekt med spår av nederländska, och att tänka att kommande text i CAPS LOCK bör läsas som CAPS LOCK.

Efter 10 bilder på sov- och badrum visas resten av lägenheten. Här märker jag genast några skillnader från när jag senast unnade mig nöjet att gå igenom denna sida. Jag tror att det här var bilden som först fick mig att lyfta ett ögonbryn (något jag inte riktigt kan. Jag måste sätta fingret under och trycka upp ögonbrynet, lite som man oproffsigt sätter in en snus, men oftast med mindre saliv).

 

Det här tror jag är ett nytt tillägg. Vinkeln är annorlunda, men den känns ändå familjär. Det känns som att komma hem.

 

Den här copyn brukar hjälpa mig att komma in i hans sinne och röst:

 

För nu kommer höjdpunkten. Förr i tiden stod det ”my father painted this table” både i början och i slutet på bildtexten, som en vacker inramning, en nytänkande anafor. Ethos. Logos. Pathos.

My father painted this table. :’)

 

Det finns kanske ingen mening som betytt så mycket för mig. ”My father painted this table.” Fniss. My FATHER painted this table.

Här är han. Mannen som har en lägenhet på 4 (fyra) våningar i centrala Amsterdam, och har valt att sätta sin prägel på den med 6204 tecknade serier och figurer. Fan vad han förtjänar det. Tänk om livet var så enkelt. Tänk om man kunde glädjas och njuta som Olaf kan. Vem fan kan som han? Vem fan kan fota som han kan? ”Ugh, his mind!” som kidzen säger.Inte nog med att han är en värd som underhåller, inte nog med att han är en verifierad Superhost™ (tror inte det är trademarkat), han är också en folkbildare. Om man känner till konceptet edutainment kan jag säga såhär; han förkroppsligar det.

 

Man kan inte annat än älska en bild med två Olaf. Jo, man kan annat, man kan bli ledsen när man inser att det inte är verklighet, och att det bara finns en. Men sen får man upp hoppet när man märker att han inte bara photoshoppat sitt eget ansikte över någon annans, utan i sann konstnärlig anda vidare satt sin prägel genom att lägga till en blomkrans. 

Håll i hatten nu, för här kommer något ingen hade väntat sig! He loves Tintin! Det enda i världen som är mindre skräll än din toppartist från Spotify Wrapped det här decenniet.

Vi börjar närma oss slutet. Det är makabert, men annonsen kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Om inte på Airbnb, i våra minnen och hjärtan. Den där konstnärliga ådran som jag nämnde förut blir alltmer självklar; inte nog med att hans far målat ett bord, hans bror är såklart också konstnär, precis som Olaf är det på sitt sätt.

 

Art from my brother. Kanske den enda meningen som kan konkurrera med att vara lika rolig som ”my father painted this table”. Eller kanske ”boots until knees”, som jag såg en gång i en facebookannons för knähöga stövlar. Mm…boots until knees. Förlåt, Olaf. När jag läste baksidan på Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” (som för övrigt är en jävla dagbok och borde heta ”Jag har läst Proust”) så kände jag igen mig. Jag parafraserar;

Jag har under flera år läst Olafs annons ”2 coloufull, seperate rooms in cosey area Pijp” och nästan ingenting annat. Ja g har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Annonsen har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet.

ur Olof Lagercrantz’ förord

My father painted this table.

 

fredriksoderholm 7:43 09 Dec 2019

att allt bara faller på plats? det är inte klokt. för två veckor sen fanns inte idén ens och nu i lördags hade vi pilot-inspelning i med hela Gott snack-gänget. Bror, mor några KILLAr till och vår urgulliga ljudtekniker Calle Nilsson (ja jag är partisk men tycker han är värd att kolla in på spootify!)

Testade segmentet Relationspanelen med Thomas Krangnes Jaques Karlberg och Frida Vega. Blev inte ett dugg dåligt eller tråkigt om jag FÅR säga det själv. Finns att lyssna på HÄR.

Lite mer KLUVEN till psykologen men svagt var det inte.

Den här veckan ska jag KÖTTA på med testinspelningar med tjejor. Måste jobba med DIVERSITY så är det. Obeskrivligt glad och tacksam för att vi får husera på Nöjesguiden och köra i deras lilla poddstudio. Är sjukt jävla pepp på det här. Ska inte ta mig VATTEN ÖVER HUVUDET SOM DEN KOKAINSKALLE jag är men det KÄNNS som att det kanske går att dra igång redan i mitten på januari.

Både Patron och kickstarter kämpar på. Överväg gärna att bidra OM du har MÖJLIGHET.

 

Jesper är lite ny på det här med radio men det tar sig. Han ska bara förstå att puffskyddet inte MÅSTE användas som en burka. Det finns nåt i BIKT-känslan det ger dock?

 

inte direkt radioutseende på relationspanelen. Synd att vaska nästan.

Michael Gill 11:03 13 Nov 2019

 

Här är en liten spoiler för Spelsidan i nästa Nöjesguiden: det kommer handla om NES-spel. Nyproducerade sådana. Jag har intervjuat Ellen Larsson, som är ungefär hälften av utvecklingsteamet bakom Kickstarter-succén Project Blue.

När jag skriver detta är det 29 timmar kvar tills det att Kickstarter-kampanjen avslutas. Så om du vill vara med på tåget är det dags att lösa biljett nu!

crfn 10:21 13 Nov 2019

 

Julia Gummesson 6:05 20 May 2019

Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Coupeglas i metall för glass från Lagerhaus

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Friterat av Paul Kulhorn

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Fritera av Paul Kulhorn

Friterat av Paul Kulhorn

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

vietnamesisk mat

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

sellerijuice

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

Morgonpasset P3 avokado

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Pilsner urquell + Nase Maso på AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

AG

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

 

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Pers Politik 5:40 09 May 2018

Igår gick Centerpartiet ut med att man vill införa giljotiner i Stockholm igen. Mördarmaskinerna ska placeras ut på 2 175 skolor, vårdboenden, bostäder och arbetsplatser med förhoppningen att döda en kvarts miljon.

Valåret 2018 blir bara konstigare och konstigare och partierna har haft ett race to the bottom om vem som kan vara mest hårdför. Möjligen har Centerpartiet känt att de upplevs som lite för snälla efter att ha släppt igenom regeringens förslag om ensamkommande. Partiet har därför bestämt sig för att lägga in ett förslag om att installera giljotiner Stockholms stads fastigheter i nästa budget.

”Med hjälp av giljotiner och samarbete” är alltså det pånyttfödda, hårda Centerpartiets nya motto. Förslaget kommer från Centerns vice gruppledare i Stockholms stad Jonas Naddebo, som i fullmäktiges talarstol även går under den självutnämnda titeln ”Råttmannen”. Råttmannens strategi är att ”beta av kvarter för kvarter för att döda dem”.

Många är nu oroliga för den mordiska retorik som präglar debattklimatet, och föräldrar vill skydda sina barn från den hätska tonen. Den här bloggen har därför tagit sitt samhällsansvar och skapat en guide för oroliga föräldrar.

 

Chattar ditt barn om Centern? Lär dig tugget:

tbh = Ta bort huvudet

imho = Inga mer halshuggningar? Otroligt

rofl = Råttor offras för liberalism

vgd? = Vem giljotinerar du?

l8r = Lemlästa 8 råttor

afk = Annies första kill

idgaf = Idag dekapiterades gnagare av Federley

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!

 

Mest läst Stockholm

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg