Tora Rydelius 3:12 06 May 2021

Södermalm är min trädgård och min syster bor granne. Jag träffade en bekant vid årstaviken, hon skulle kunna vara en nära vän, men någon annan blev det istället. Husen står här för att de måste, men utan dem är söder en plätt, och alla samlas vid vattnet för att tvätta sig. Mina fiender är där, men de har inga åsikter om mig. Kroppen är bara hur den känns och mitt ansikte kan jag inte se. Jag går till ett jobb för att tjäna pengar. En kollega visar en bild på sin son ”Julian” där han gråter i en skidbacke. Jag har aldrig funderat på vem jag är, men jag vet att jag inte har några barn och jag vet att jag jobbar på kontor. På kvällen ska jag gå på en ”dejt”. Han frågar vad jag jobbar med, var jag gick i skolan, säger att han gillar min tröja. Bakom honom finns en spegel som jag tittar på mig själv i. Jag har på mig min uppväxt, mina åsikter och mitt utseende. Bär min yrkestitel som läppstift. På vägen hem lägger jag upp en story för mina 244 följare, minus 2 fiender med för starka åsikter om mig, som jag dolt den för.

syndafallet 7:10 26 Apr 2021

Läs min senaste text om topp tre värsta saker jag vet här!

Erika Petersson 8:50 22 Apr 2021

Lätt att missförstå min rubrik och tro att detta är en låt som jag släpper med mitt band ”Spelrecension” som heter Springvikarierna men det får bli ett senare projekt.

Nu var det länge sedan vi hördes här men jag fick ett mail för ett par veckor sedan från Felix Falk, han har skapat ett brädspel med temat gig-jobb eller att vara springvikarie (som namnet antyder så det fattade ni ju!!). En del av spelet, närmare sagt ett särskilt kort i spelet är baserat på en text jag skrev i boken Lösa Förbindelser. Texten handlar om när jag arbetade i butik och blev utsatt för återkommande sexuella trakasserier av en man när jag satt i kassan.

När Felix hörde av sig blev jag taggad på att provspela spelet och att sprida ordet för jag tycker det är viktiga frågor. Jag får inte en slant för detta ska ni veta utan det är en volontär text ni läser!! Så kan man också använda internet, det är inte många som vet det nuförtiden!!!!!!! Det enda sättet jag fått betalt på är att jag fick vara med och testspela spelet tillsammans med Felix själv, Jenny Wrangborg (poet + redaktören för boken Lösa Förbindelser) och en underbar springvikarie samt skådespelerska i London vid namn: Linn. Det andra sättet jag får betalt på är att jag får skryta om att något jag skapat har skapat inspiration till ett annat skapande.

Jag ska försöka förklara spelet i korta men utförliga drag!

Du och dina spelkamrater är springvikarier. Ni spelar mot spelet, inte mot varandra. Spelet går ut på att överleva i 14 dagar utan att försämra din hälsa så pass mycket att du kraschar, och samtidigt kunna betala de utgifter som dyker upp längs vägen genom att ta olika jobbpass inom hemtjänst, restaurang, förskola, lager osv. Här är en del av spelplanen som främst visar vilka utgifter som kan komma att dyka upp längs vägen:

Förutom spelplanen med dagarna (antal drag) du har framför dig finns ytterligare en spelplan som visar din hälsostatus. Blir din hälsa för låg går du in i väggen, då har du förlorat spelet. Alla spelare börjar på samma hälsostatus, och varje drag börjar med att alla lägger fram ett kort som visar hur stressade de är inför uppgiften att kunna betala hyran innan tiden är slut.

Är du desperat eller stressad har du störst chans att få vara den som först får välja bland de olika jobbpass som dyker upp i spelet, men du får också betala med din hälsa. Du kan också välja att visa ett kort som innebär att du är ganska lugn. Då förlorar du inte din hälsa (eftersom du vilar) men du kommer få välja jobb sist, och kan isåfall få ett ganska dåligt pass, eller i värsta fall stå utan helt.

De spelande får i turordningen mest stressad -> minst stressad välja olika jobbpass. Vissa pass innebär ytterligare offrande av den personliga hälsan. Passen betalar olika mycket och är förlagda över olika tider på dygnet. När alla jobb är slut får varje spelare ta ett kort som markerar en händelse. De kan se ut såhär:

Händelsekorten kan gynna eller förstöra för din hälsa eller ekonomi. I vissa kort ställs spelaren inför ett val där ekonomi och hälsa kan ställas emot varandra på olika sätt.

Mitt favoritkort:

:)

Spelet fortsätter såhär tills alla 14 dagar har gått. Har du tillräckligt med pengar kvar i slutet av spelet för att kunna betala hyran, trots att du inte har gått in i väggen, har du klarat spelet.

Även om jag brukar föredra spel där alla medverkande är motståndare till varandra tyckte jag det var roligt att spela Springvikarierna. Spelet är välbalanserat: det tar upp ett viktigt ämne men lyckas ändå upprätthålla ett egenvärde i form av ren spel-underhållning. Det är svårt att med tillräcklig respekt göra något kul av något som är hemskt. Felix och resterande medverkande har gjort ett fantastiskt jobb, spelet belyser frågor om arbetsrätt och utsatthet men är trots detta roligt och trevligt.

Eftersom alla delar är välarbetade och händelsekorten särskilt bitande (då de ligger så nära verkligheten) blir spelet underhållande bara att betrakta. Spelupplevelsen är också bra, det blir en utmaning att klara hyran. Eftersom ens handlingsutrymme är begränsat i spelet landar man som spelare gärna i frågan hur mycket man egentligen bestämmer över sitt eget öde. Både i spelet men tyvärr också…… ja. ni fattar.

Spelet ska kunna spelas både online och fysiskt. För närvarande är släppdatumet 3e Maj.

Max Gustafsson har gjort illustrationer

Jan Kustfält har skapat spelets layout

Spelet kan följas och senare beställas via kickstarter

Du kan också följa spelet på facebooksidan

hej och kram från mig!!

Julian Hase 4:50 18 Apr 2021

En gång för ett par år sedan fattade jag ingenting.
Min bild av Åsa ”Kristi brud” Waldau hade alltid varit att hon var dårpippin i täten av en sekt i Knutby, och att hon på ett eller annat sätt varit delaktig i flertalet mord. Hon fälldes aldrig, men så vitt jag förstod var alla ändå helt överens om att hon var skyldig på något sätt, precis som alla är överens om att Sorans borsta-säd-ur-håret-historier kanske inte är riktigt så romantiska som han vill få dem att verka.
Men för ett par år sedan hände något, och det var detta något jag inte förstod. Åsa hade, tillsynes från ingenstans, plötsligt blivit folkkär. Nu är det här en blogg och inte din främsta källa till nyheter så förlåt om jag inte researchat fram exempel, men en sak jag minns är att hon dök upp i ett avsnitt av På spåret, som om det vore världens mest naturliga mysgrej, och tro mig när jag säger att det bara är ett exempel av många.
Den allmänna inställningen till henne verkade ha tvärvänt, helt utan förklaring. På något sätt hade hon lyckats göra den mest framgångsrika rebrandingkampanjen sedan Bert Karlsson, och faktiskt än mer framgångsrikt. Bert var en rasistisk gargoyle till människa som via sin politik indirekt måste hållas ansvarig för att jag en gång nästan blev nedklubbad med fjäderbatong av en nynazistisk viking från Ludvika – men han hade ju faktiskt aldrig fysiskt skadat någon personligen. Ingen visste vad Åsa hade gjort, men någon skit visste vi ju alla att det handlade om, och ändå, drygt tio år senare, stod hon där och lyste med kristet lugn på TV.

Så det var med förhoppning om att en gång för alla få svar på den här gåtan som jag slog igång första avsnittet av HBOs dokumentärserie om Knutby-dramat. Äntligen kanske hennes rätta ansikte skulle avslöjas en gång för alla, igen. Men efter bara några minuter in i detta första avsnitt hände något som fick mig att totalt glömma allt jag trott mig vilja veta om Åsa Waldau. För hur skulle jag överhuvud taget kunna koncentrera mig på henne, när ett nytt, så mycket större mysterium tornade upp sig på TV:n?

Jag har väl lyssnat på första säsongen av Spår precis som alla andra, och jag har väl hört ett och annat P3 dokumentär genom åren, men när de två journalisterna bakom dessa program nu äntrade scenen i egen hög person var det första gången jag sett dem i bild. I smakfullt dramatiserade scener, där vi får följa deras journalistiska arbete och se dem leka med modellbyggen på sitt kontor, fick jag slutligen ett ansikte på de två personerna som dansat i mina hörselgångar så många gånger.
Att han som har en dialekt och röst som är omöjlig att föreställa sig i något annat professionellt sammanhang än radio skulle ha ett helt neutralt utseende är väl inte så mycket att orda om. Det var väntat. Om en så stor del av ens gener går åt till att forma en röst så finns det ju inte så många kvar till att spetsa utseendet, givetvis. Nej, det som verkligen fick mig att ramla av stolen var den andra killen.
För där satt han, en low energi guy med fullständigt nedtonad uppsyn, och såg på pricken ut som Andrev Walden. Jag fick bokstavligen nypa mig i armen och slänga ett glas kolsyrat vatten i ansiktet, för återigen förstod jag ingenting. Hur kunde den här personen, som dokumentären påstod inte var Andrev Walden, inte vara Andrev Walden? Alla tecknen fanns ju där; han såg ut precis som Andrev Walden, lät precis som Andrev Walden och hade precis samma blick som Andrev Walden hade haft om han försökt låtsas att han var någon annan än Andrev Walden. Och att sitta så där stilla, med blicken så där spänd i sin datorskärm, gör man bara om man desperat vill smälta in i inredningen och försvinna ur folks medvetanden. Spårmannen i dokumentären gör allt han kan (det vill säga så mycket ingenting som möjligt) för att kamerorna inte ska registrera hans existens, trots att de är riktade rakt mot hans ansikte. Han sitter mitt i bild, i fokus, och försöker utstråla samma energi som ryggstödet på sin stol. Och vem kan vara mer angelägen om att inte synas, än någon som inte vill få sin identitet röjd? Tänk på det – en man som lever för att avslöja sanningen om andra samtidigt som han själv lever ett dubbelliv. Man behöver inte vara Freud för att se någon slags symmetri där.
Jag var i princip helt övertygad om min egen upptäckt i samma sekund som jag först såg honom stryka längs väggarna och in i bild. Men sedan, någonstans halvvägs in i programmet, gick något upp för mig som skulle avgöra allt, en detalj som legat rätt framför näsan på mig hela tiden:
Waldau – Walden.
Det kunde inte vara en slump. Gåshuden kom som ett brev på posten.

Så har Andrev Walden alltså lyckats lura en hel nation att han är två olika personer? Om de häpnadsväckande uppgifter jag kommer med här faktiskt stämmer, så är vi onekligen något väldigt spännande på spåret. Jag har redan glömt allt om Kristi brud och hennes oförklarliga renässans – det är det här jag vill se en True crime-serie i sex delar om.
Så fort jag skrivit klart det här ska jag påbörja mitt eget researcharbete. Jag kommer börja med att googla fram hans namn, det blir steg ett, och vem vet vart det kommer leda mig vidare. Jag vågar knappt tänka på det.

The hunter has become the hunted.

paparazzibloggen 1:08 13 Apr 2021

Usch SOS vi har ett nytt kändispar som är inne i en förlovningspsykos. Det är något med kända personer och kärlek, det slår slint. Lite som med vanliga människor.

Det är också något som pågår med väldigt unga personer just nu. Skillnaden mellan unga personer idag jämfört med förr är att förr visste man bättre än att flaunta sin kink på det här ohämmade sättet. Att Justin och Hailey Bieber inte hade sex innan bröllopet för att sen ha orden ”till death do us part” skrivet i stora bokstäver på Haileys slöja… liksom vi fattar ni gillar typ “återhållsamhet” aka edging som bygger upp mot ett climax av intimitet och sexual possession. Ni behöver inte go tell your most intimate sexual fantasies on a mountain.

Har ni lyssnat på Justins album som kom ut i veckan förresten? Förutom att raden “on god, running to the altar like a trackstar” slaps hard så är det ett helt sinnessjukt album. Första intrycket är kanske att det är vanliga låtar med temat kärlek. Men vid närmare inspektion så inser man att han sysslar med något slags stockholmsyndromsprojekt. Låt oss ta en titt på texterna:

Deserve you:
I need you, don’t let me go
Need you, don’t let me go

As I am:
Take me as I am, swear I’ll do the best I can
Say, ”I’m not goin’ anywhere”

Unstable:
There were times I couldn’t even breathe
But you never once abandoned me

Somebody:
Who gon’ defend you likе an army
And nеver let go (Never let go)

Anyone:
You say that I won’t lose you, but you can’t predict the future
So just hold on like you will never let go

Loved by you:
I wish that I could change but-
(All I do) Is wait around and hate myself
Oh, I hate the way I need to be loved by you
I need to be loved by you
I need to bе loved by you
I need to be loved by you
I need to bе loved by you

 

… och då har jag ändå inte inkluderat låtar där han säger saker som “I say ‘I love you’ under my breath more times than you can digest.”

Aldrig i mitt liv har jag hört ett album som tvångsmatar någon med sin kärlek på det här sättet. Hailey måste känna sig som en foie gras-anka.

Justin har uppenbarligen abandonment issues, och genom att hylla Hailey för att hon aldrig lämnar honom no matter what så sätter han henne på en piedestal hon nu omöjligen kan lämna utan att svika honom totalt. (Dr Phil is shaking.)

Det hela påminner mig om en gång när jag typ skulle göra slut med en kille men det avbröts av att han gav mig ett smycke hans mamma hade gett honom precis innan hon dog. Jag blev så oj nej abort mission, kan aldrig göra slut med honom nu. Men det var ju bara master manipulation. Lite så är det här albumet.
But it still slaps.

 

Men nog om Justin och Hailey, det här blogginlägget skulle egentligen handla om ett annat kändispar som behöver min akuta hjälp. Sist bloggade jag om Sarah Hylands förlovningspsykos, den här gången är det dags att belysa galenskapen som är Brooklyn Beckham och Nicola Peltz.

Trogna poddlyssnare har hört oss dissekera det här innan, men ny information har tillkommit and I’m not ok.

Brooklyn är, som alla vet, Victoria och David Beckhams äldsta son, och Nicola är dotter till “american billionaire businessman” Nelson Peltz. Pengar finns.

En snabb scrollning genom Brooklyns flöde och du kommer inse att någonting inte står rätt till. 80% av hans inlägg består av bilder på hans fästmö. Just det jag glömde säga, de är förlovade. Brooklyn är 22 och Nicola 26. Han friade i juli förra året, “you’re so codependent lol” skrev en instagramföljare när de delade nyheten online.

Varje caption han delar är typ “I love you baby <3 I am the happiest man on earth I love you so much baby I can’t wait to grow old with you <3 I want to make you smile until we die <3” Det här var tyvärr knappt en parafrasering utan bara copy paste.

Den här besattheten av att bli gamla och dö ihop? Har inte ett sådant uttalande normaliserats lite väl mycket i proportion till hur absurt det är? Nog om det, låt oss istället kolla på en video Nicola la upp på sin instagram:

Det är alltså en video Brooklyn spelat in i smyg in på hennes mobil där han bara säger osammanhängande saker om hur kär han är.

Vilket tar oss vidare till Brooklyns tatuering. Först var det bara en tatuering föreställandes hennes ögon, i nacken. A choice. Sen la han till texten:

My forever boy. Read this anytime you feel anxious. (svårt att läsa text som står i nacken bara) I want you to know how deeply loved you are. You have the kindest heart I’ve ever met and hope I never go a day without your love. I think you are so incredible. Just know we can get through it all together if you breathe slow and trust. I love you beyond.
Love always, your future wifey.

Nooooooooooooooo

Så dålig idé!!!!!

 

 

View this post on Instagram

 

A post shared by @brooklynbeckham

 

Men hörrni, vet ni vad de gjort nu? Nicola har gjort ett smycke av deras visdomständer i guld. Kan någon ringa soc?? Jag oroar mig över om de försöker toppa varandra i bekräftelse?

 

 

Grejen är den att hade jag varit miljardär och dödskär hade jag förmodligen gjort någonting ännu sjukare än tatueringar i nacken och visdomständer i guld. Min kille hade varit tacksam om det enda jag guldpläterade var saker han tappat.

Men frågan jag ställer oss som samhälle är om vi inte gått för långt? Är det inte dags att sätta ner foten och dra någon slags maxgräns för kärlek? Hit men inte längre säger jag!!!

 

//Michelle

Pelle Tamleht 9:44 09 Apr 2021

…lite iallafall? 

Nu på lördag firar vi ettårsdagen av Låt Live Leva med en låååång livesändning där en massa artister uppträder. Nöjesguiden håller i festivalstudion och ”snackar upp” inför konserterna. Vi passar också på att dela ut en specialversion av Nöjesguidenpriset (i vanligt fall kallat ”Stockholmspriset”, ”Malmöpriset” och ”Göteborgspriset”).

Hur man kollar? Klicka dig hit så har du all info du kan tänkas behöva!

Lucia Haag 9:00 06 Apr 2021

Du har haft en hund sen du var liten. Nu är du i tjugoårsåldern och har med dig hunden överallt. Det gör att nästan ingen orkar med dig längre. För ingen orkar med din dumma hund.

Sist när du och hunden var hos dina föräldrar så frågade din pappa ifall hunden snälla, snälla kunde stanna ute i trädgården medans ni fikade inne i huset. Med tanke på vad som hände sist sa din mamma. Sönderbitna soffkuddar i den nya dyra soffan. En soffa köpt för pengar du egentligen tyckte skulle gått till ditt lägenhetssparande. Hunden stannade ute och ni gick in.

På tunnelbanan på vägen hem klappade du hunden medans du pratade i telefon med din mamma. Hon grät och grät. Tulpanerna i trädgården var uppgrävda. Rosenbuskarna nedtrampade och trädgården förstörd. Du tyckte att dina föräldrar var barnsliga. Men det var klart att du skämdes ändå. Självklart önskade du att det skulle vara på något annat sätt, men nu var det ju inte det. 

Du bad så hemskt mycket om ursäkt och lovade att du skulle få ordning på hunden. Du ljög. 

Ungefär så här brukade det gå till. Hunden fick skäll och du ursäktade. På jobbet klagade kunder om kiss på golvet i provrummen och om avbitna skosnören på fula skor dom köpt. Du erbjöd halva priset på allting i butiken i utbyte mot att dom inte sa något till din chef.

Över midsommar hälsade du och hunden på hos ett par som du gick i gymnasiet med. Paret hade flyttat till landet och gjorde en stor jävla grej av det. Dom hade börjat ha snickarbyxor fastän dom inte byggde något alls och köpt några skabbiga höns. Paret och hunden och du åt middag i trädgården och under bordet slickade hunden på ditt ben. Hönsen kacklade och både hunden och du tänkte att ni hamnat på ett riktigt skitställe. 

Medan paret i snickarbyxor var i köket och gjorde i ordning efterrätten så hade hunden tydligen varit uppe på bordet. Vinet hade välts ut så det hade blivit stora, lila fläckar på spetsduken. På grusplanen under bordet låg brutna blommor och en krossad vas. Alla tallrikar var rena och resterna uppätna. 

Oj förlåt sa du. Ni kan fortsätta med efterrätten medans jag plockar upp sa du. Sen sa du att det inte skulle hända igen.

På natten blev tre av hönsen ihjälbitna. 

Efter det började folk i din närhet prata om att du borde göra dig av med hunden. Såklart kändes det fruktansvärt. Det gjorde både dig och hunden hemskt stressade.

Så en bebis blev biten i huvudet på jobbet. Den skrek och snorade. Det såg faktiskt värre ut än vad det var men alla skrek och sprang omkring precis som hönsen hade gjort i hönsgården. Det kom en ambulans och du och hunden blev hemskickade. Du hade fått migrän av allt skrikande. Gud vad bebisar har mjuka huvuden tänkte du.

Senare samma dag fick du ett samtal från butikschefen. Butikschefen sa att företagspolicyn tyvärr sa att hunden måste avlivas. Att du behövde förstå hur det såg ut utifrån. Att det var bättre än att du skulle bli polisanmäld. 

Du fick åka till veterinären senare samma dag. Sa hejdå och tack för allt. Förlåt stackars hund.

Nästa dag på jobbet beklagade alla sig. Sa usch vad jobbigt. Du sa ja herregud och snyftade. Det var lätt för dig att tycka synd om dig själv. Det som skulle bli svårare var att förklara dom uppätna soporna i köket och vem som kissat i chefens handväska på lunchrasten.

frasse 11:38 23 Mar 2021

Smal tweet men behöver få det här ur mitt system: Såg just det norska omslaget till Serotonin och blev irriterad. Omslaget pryds nämligen av en blurb som lyder: ”Boken er et absolutt must hvis man liker Houellebecq”. Känns som förlaget har missförstått hela syftet med blurbs. Om man redan gillar Houellebecq köper man väl Houellebecqs senaste bok utan att någon blurb har sagt åt en att göra det? Meningen med blurbs är väl ändå att få någon som inte redan har tänkt köpa boken att slå till? Och för det ändamålet är den här blurben fullständigt värdelös, eftersom den bara predikar för kören av människor som redan är hooked på Houellebecq. Nej, det här var ogenomtänkt, dåligt och upprörande på alla sätt och vis. Det måste jag säga.

Vad blir det för rap? 9:10 27 Feb 2021

 

Shoooo!

10 jävla år.
200+ avsnitt.
Hundratals artister.
Tusentals sånger.
Tre rapnördar.
Två sista avsnitt.
Nu hör ni ett nytt VBDFR för sista gången.
Nu lägger vi ner podden.
Tack alla lyssnare.
Tack Onda!

Det här är vårt hej då.

Whatever?! xoxo

 Sånger Del 1:
  1. Creek Boyz – With My Team

Sånger Del 2:

  1. The Last Mr Bigg – Only If You Knew
  2. Nicole feat. Missy Elliott & Mocha – Make It Hot
  3. Destiny’s Child – Stimulate Me (feat. Mocha)
  4. Timbaland – What’cha Know About This (f/ Mocha & Babe Blue of 1 Life 2 Live)
  5. Gina Thompson Ft Mocha Why Do Fools Fall In Love
  6. MC Lyte – Want What I Got (feat. Missy Elliott and Mocha)
  7. Mocha – Runnin’ Shit (feat. Timbaland) (osläppt)
  8. Mocha – I Know Whatcha U Like (f/ Missy Elliott, Lil’ Mo & Petey Pablo) (osläppt)
  9. Morray – quicksand
  10. Morray – Big Decisions
  11. 23 – Adressen

 

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

myrna 11:33 20 Nov 2020

Jag minns inte om jag hade några förväntningar på metoo, antagligen inte. Det var nice med en liten känsla av upprättelse, det var nice att killar i min omgivning började fundera över vilken deras roll i “allt detta” var, och även om jag inte var en av dem som tyckte uthängningarna i sig var “nice” förstår jag att de var absolut nödvändiga för att rörelsen skulle få den spridning den fick, bli det spektakel den blev. Ändå blir jag irriterad när jag tänker på metoo, att något som kändes så överväldigande mest tycktes resultera i att vi nu vet vilka kända gubbar som mer eller mindre kan klassas som förövare. Ingen faktisk politik. Inga debatter om hur vi som samhälle behöver arbeta för att undvika detta. Ingen väg framåt. Jag vägrar tro att skambeläggande är det enda effektiva verktyg vi har att använda i en strid mot “giftig maskulinitet” och patriarkala strukturer. 

Det händer att jag hatar killar. Det är ett svart förakt som blixtrar från hjärtat och ut genom ögonen när något sker som får mig att inse hur lite killar fattar av på vilka sätt jag är ofri, hur stor inverkan krafter jag har noll kontroll över har på mig och mitt liv. Hur mycket man som tjej böjer och snurrar på sig själv för att ta form efter andras behov, göra sig så enkel och liten som möjligt. Hur förnedrande det är att bli dömd efter hur man ser ut och ändå inte kunna låta bli att sträva efter just det. Hur läskigt det är att i intima situationer behöva lita på att den främmande mannen inte är en av dem man hört om. Hur sårande insikten om att ens killkompisar i många avseenden inte kan betrakta en på samma positiva sätt de betraktar sina manliga vänner är. Och detta är några de lättaste sakerna med att vara tjej, för jag har inte gått in på våldet, det sexuella och det som inte är det, det som kvinnor varje år dör av. Jag ser hatandet av killar som en nödvändighet, en sund respons på ett förtryck, som ett sätt att slå sig fri. Jag skulle aldrig tycka att någon borde försöka “jobba med” manshat. Ändå önskar jag mer av de som ser strukturerna. 

Det är märkligt, på ett sätt är alla som erkänner patriarkatet också överens om att det är något strukturellt, att det skär med sina vassa små knivar på en samhällelig nivå. Trots det behandlas många av de problem som uppstår till följd av patriarkatet som problem enskilda individer (män) har med sig själva. Ibland tänker jag att våra värderingar har sprungit om våra strukturer. För strukturerna är ju kvar, strukturerna uppfostrar fortfarande män till förövare, till okänsliga, empatilösa, våldsamma, maktgalna “monster”. Män lär sig att de behöver ta för sig för att få, framförallt i sexuella situationer. Där ska män vara självsäkra, veta vad de håller på med, inte tveka. Men så finns det också en annan röst, en som säger att de ska vara inkännande och försiktiga och veta precis var gränsen går. Jag menar inte att det är en omöjlig uppgift att balansera de två, många lyckas, men jag har sympati för att det för vissa är svårare än för andra. För många killar jag pratat med verkar sex vara en lika jobbig och (om än på andra sätt) skrämmande uppgift som för tjejer.

Detta betyder inte att killar inte ska hållas ansvariga för sexuella övergrepp; Ansvarsutkrävande är en självklarhet, det finns inga alternativ. Iallafall inte utan att ifrågasätta den fria viljan, vilket skulle kräva ett helt eget inlägg. Men vid förutsättningen att individer kan styra sina handlingar har vi alla en skyldighet att inte skada andra människor, just där spelar det ingen roll vilka ens anledningar är. Men samhället har också ett ansvar, ett större ansvar. Hur tar man sönder strukturer? Det är inte bara att vi behöver bestämma oss för att sluta upprätthålla patriarkala strukturer, även om enskilda individer kan “göra sitt” för att vi ska nå den värld vi önskar. Men mest av allt behövs en aktiv motrörelse, ett sammanhang att bygga förändring från, och för att nå framgång i en sådan rörelse behöver vi “alla” på vår sida. Vi behöver identifiera det som skadar oss, skadar de absolut flesta av oss, och sedan hitta strategier för hur vi tar oss bort.

Vi vet att kvinnors roll i ett patriarkalt samhälle är otacksam, avhumaniserande och farlig. Det kommer många fördelar med att vara man, vara den som bär på makten, men inte heller med mansrollen kommer frihet. Den är mindre otacksam, mindre avhumaniserande och mindre farlig än kvinnans, men den är fortfarande alla dessa saker, och att den inte är lika skadlig för de den tvingar sig på, gör inte att den inte är värd att behandlas som ett problem, för den är ett problem, ett stort problem. Kvinnorollen är hemsk på flera sätt, men det den iallafall gett mig är förmågan att ifrågasätta den, jag har lärt mig tänka på ett visst sätt som givit mig verktygen att kunna ta avstånd från den, medan själva ifrågasättandet av mansrollen fortfarande är att inte leva upp till samma roll, att vara feg eller svag eller feminin, vilket blir till en svårbrytlig paradox. Nästan alltid känner jag stor tacksamhet över att inte vara kille, inte bara på grund av min könsidentitet, utan också i detaljerna, som när min pojkvän berättar om våldet som tar sig en stor bit av många pojkars(!) liv. Hur det smög sig in redan på lågstadiet, kanske till och med tidigare, när de fortfarande var barn, och sedan egentligen aldrig lämnade. Hur uppfostrar man en pojke, när man både vill förbereda honom på världen som den är, och samtidigt lära honom vara en “bra person”?

Konflikter mellan män beskrivs ofta (av män) som mer “tacksamma” än de mellan kvinnor. Mellan män ligger det inget under ytan, aggressiviteten är direkt och inte passiv, män snackar inte skit om varandra utan löser det direkt, med våld eller för höga röster. Det låter fruktansvärt! Alla dagar i veckan tar jag passiv aggressivitet framför direkt. En verkligt sorglig sak med mansrollen är att den sätter män i en situation där de för att leva upp till den också måste fortsätta försvara den. 

Världen är hård, för nästan alla. Inte bara på grund av patriarkatet. Vi befinner oss också i en rasande kapitalism som mer och mer alienerar oss från verkligheten och varandra. För mig är kapitalismen oerhört maskulint kodad: den är hård, våldsam och hierarkisk. Med det menar jag inte att ett feminint språk eller en feminin blick skulle “lösa problemet med kapitalism”, inte ens jag är så naiv, men jag tror att det blir svårare för oss att se andra sätt än det kapitalistiska, på grund av hur högt det maskulina värderas. För att ta oss vidare behöver vi bli av med en viss typ av maskulinitet och idéen om att den är värdefull, vi behöver sammanhang där den inte är värdefull. 

Att kunna älska och knyta ann till människor är avgörande i en värld som är kall som vår, och ur det hemska föds gemenskap. Det är lätt att hitta sin identitet i hur mycket samhället nekar en. Det är enkelt att känna närhet med människor som på exakt samma sätt som man själv upplever att världen skadar och bryter, det är befriande att få ta del av andras identifikation. Få sådana sammanhang finns för män, för dem att kunna prata om på vilka sätt de lider av samhället. Att inte kunna delta, att ibland till och med aktivt stängas ute från gemenskapen kring känslan av alienation och offerskap, skulle jag tro påverkar den som upplever sig också lida av dessa saker, även om han inte har språket att kunna beskriva det för sig själv. För den som påstår att män inte lider av samhället saknar både klassperspektiv och förståelse för patriarkatet. Vi behöver varandra så mycket, vi behöver nära, intima och kärleksfulla relationer med andra människor. 

På grund av hur mansrollen är utformad är det många män som aldrig på riktigt lär sig älska, för den enskilde är detta en tragedi. Till och med (eller kanske just därför) bland mina mest medvetna vänner är det många killar som beskriver hur svårt de har med viss typ av intimitet och hur mycket kunskap om relationer de känner att de gått miste om. Och även om det blivit bättre i vuxen ålder är såren från långa perioder av liten eller ingen riktig närhet med andra människor ännu ömma. Inte konstigt. Mansrollen är inte bara farlig för de kvinnor som kommer i kontakt med män som drabbats av den, utan också för männen själva. Hur mycket en individ påverkas av mansrollen varierar givetvis till följd av andra omständigheter, och hur svårt det är att lära sig saker som kodats som feminina beror med stor sannolikhet på graden av variation. Men bara för att det inte är omöjligt för vissa män att lära sig älska kan det ändå vara så pass svårt att många misslyckas. 

Anledningen till att någon blir “incel” är inte för att just den personen föds med en inneboende tro på att kvinnor är skyldiga dem sex, och att denna tro leder till ilska och frustration, som leder till mer utanförskap, utan på grund av att samhället lär honom det. Det är mycket begärt att människor ska möta dessa inte bara själviska och sexistiska utan också potentiellt farliga människor med värme och förståelse, och jag “kräver” (som att jag skulle kunna kräva något av någon) det lika lite som jag kräver att folk ska sluta hata män. Det är sunt och viktigt att call out beteenden hos människor som skadar andra, eftersom det socialiserar om en individ och i förlängningen individer. Men jag önskar ändå ett annat fokus, från den enskilda till det samhälle som format henne, eller ja, honom. Hur häver vi dessa strukturer och hur får vi män att engagera sig i sin egen frigörelse? Vi behöver att rimligare grupper tar vara på de negativa känslor män upplever på grund av vårt skeva samhälle, annars är vi fast i en evig loop av Jordan B Petersens-besatta killar med märkliga idéer om att det är kvinnors och feministernas fel att de mår som de gör. För män är, som jag nu sagt flera gånger, inte heller fria. Patriarkatet tvingar in dem i roller av förövare, in i en viss sorts maskulinitet där de vaktar varandra och gemensamt tvingar utvecklingen i en riktning som är destruktiv för alla. Vilket typ av uppvaknande behöver vi för att något ska förändras på riktigt? 

Hanapee 5:36 10 Sep 2020

NYSTART! Jag flyttar bloggen! Tjoho!

Nu hittar ni mig här:

https://hanapee.baaam.se/

 

Simon Strand 9:50 29 Apr 2020

Jag vet inte om det hänger ihop, men samtidigt som coronakrisen har nya omvälvande fakta om lite allt möjligt börjat dyka upp rakt framför näsan på mig i en helt ny takt. Häromdagen lärde jag mig att landet Swaziland i södra Afrika bytt namn till eSwatini (vilket tydligen undgått mig i två år innan dess). Jag lärde mig också att om man viker ett A4-papper 42 gånger så når det ända till månen. Det är sant, om ni inte visste det, ni kan kontrollräkna själva här. Jag är förvisso vare sig astronaut eller matematiker, eller vilka experter som nu kopplas in i ett sådant experiment, men det ser riktigt ut för mig. När jag häromdagen pratade med en kompis som håller på med kvantdatorer — vad det nu är exakt — berättade han att det om två år kan finnas en kvantdator som har lika stor kapacitet som alla nuvarande datorer i världen tillsammans. Vad allt detta får för implikationer har jag ingen aning om, men denna monumentala osäkerhet, så kraftfull och oförutsägbar samtidigt, är väl just vad som är så besvärande.

Det är som att förekomsten av det där viruset har varseblivit hjärnan om att inga gamla sanningar överhuvudtaget längre gäller. Som att det inte vore nog med viruset ska min Macbook bli inkapaciterad av kvantdatorerna också. Plötsligt är hela ens liv och hela ens person av en gammal modell som gick ut i år och därför blivit meningslös.

Kanske gäller detta fler. Och om det är så behöver ju vi i Sverige någonting, eller någon, att hålla oss fast vid. Egentligen finns det nog bara en psykologisk lösning för att rehabilitera den svenska folksjälen under ett pågående trauma av det här slaget: 

Att återuppfinna Leif GW Persson för denna nya situation.

Precis som GW har hjälpt oss att skapa struktur i Palmemordet och alla dess osäkerheter, men förstås också många andra frågor, behöver vi här en liknande gestalt som “går genom rutan” med sin bestämda vresighet, och som kan sortera coronavirusets omständigheter åt oss. 

Som tur är har Sverige lyckats hitta någon som kan iträda den rollen. Epidemiologins GW, Johan Giesecke, har på nolltid uppnått samma odiskutabla upphöjdhet. 

Ja, på ett sätt samlas människor naturligtvis kring Anders Tegnell också, men det är en annan typ av samling. Tegnell är mer befläckad av vardagens problem och kontroverser. Man kan säga att han är mer som Jesus, en kille på gatunivå som är kontroversiell i sin samtid, medan Gieseckes friare och mer överinseende roll påminner mycket mer om Guds. Eller Leif GW Perssons.

En snabb googling visar att jag inte är den första att dra en jämförelse mellan GW och Giesecke, men det intressanta är att undersöka vad det egentligen betyder.

Denna upphöjdhet har inte tillkommit utan anledning naturligtvis. Leif GW Persson har väldigt ofta rätt, och det har Johan Giesecke också. Det är verkligen inga skojare vi pratar om. Upphöjdheten härrör från att de har rätt oftare än de flesta.

Det som händer när någon av svenska medier dubbas till rollen som Leif GW Persson-figur, är att vi slutar tänka på de gångerna de haft fel, eller att föreställa oss tanken att de kan ha fel. Vi undanskuffar allt som inte passar in i den auktoritativa bilden. Själva idén om att de någonsin skulle kunna ha fel blir till ett tabu som vi inte pratar om, eftersom deras ofelbarhet är det enda som står mellan ordning och kaos i det nationella lynnet.

Det finns gott om sådana tabun som omgärdar de mest upphöjda mediala figurerna i Sverige, som nästan alltid är äldre farbröder. Något om Ingvar Kamprad som sällan togs upp upp var att han inte bara åkte Volvo 740, snusade och åt gårdagens mackor, där osten hunnit härskna och anta formen av en skateboard — allt för att spara pengar — utan att han också bodde på en herrgård i Schweiz. Men detta talade vi aldrig om, då det inte passade in i vår bild av Kamprad. Till och med nazismen passade enklare in än en idé som så tydligt motsade den småländska vardagligheten och anspråkslösheten.

Eller ta just Leif GW, som också innehåller något fler motsägelser än vad vi velat erkänna. Inför valet 2010 skrev han en krönika om att han röstade på Kristdemokraterna, för att sedan skriva en krönika 2018 som beskrev hur han röstat på Socialdemokraterna genom hela sitt liv. Man skulle ju kunna tänka sig att en så pass exponerad och inflytelserik person därav möttes av en del frågetecken: “men GW, du sa ju att…?”. Om det hade varit Isabella Löwengrip eller Camilla Läckberg som skickat dubbla budskap om sina politiska val på motsvarande sätt föreställer jag mig att detta hade skett.

När man letar i arkiven kan man konstatera att GW lanserat ett flertal olika teorier om Palmemordet också. Det kanske inte är så konstigt i och för sig: information förändras ju över tid och därmed ens teorier. Det har hänt mig också, många gånger, och är verkligen inget att sticka under stol med. 

Skillnaden är väl just att när GW eller Giesecke gör det betraktas teorin aldrig som särskilt spekulativ. Inte av andra, och säkert inte heller av dem själva — för är det inte just deras innerliga pondus och självsäkerhet, som bottnar lika djupt ned som i Marianergraven, som smittar av sig på oss andra?

Jag läste för ett tag sedan i en bok av Martin Gelin att den amerikanska flottan kommunicerar med sina u-båtar genom att smälla till i jordskorpan på havets botten så att knackningarna avger små vibrationer som bara de egna u-båtarnas besättning kan förstå. När en av dessa svenska farbröder gör något motsägelsefullt händer kanske något liknande inom Sverige: en knackning går ut till oss alla om att bara förbise det.

Det finns nämligen inget som skulle leverera ett så hårt slag mot den nationella gemenskapen som odiskutabla bevis om att Leif GW Persson haft fel, om så bara för en gång. Det hade räckt för att krossa den svenska spegelbilden, på många sätt heligare än den mer utåtriktade internationella “Sverigebild” som det ofta talas om. Därför skulle vare sig medier eller allmänhet komma på frågan att ta upp det i någon större omfattning, trots att många andra offentliga personers — i många fall mindre kända och mindre betydelsefulla — minsta inkongruenser ska nagelfaras. Men här vore det lika osannolikt som om en rysk nyhetsbyrå skulle ifrågasätta ifall Vladimir Putin bjöd in till ett fototillfälle där han red på en grizzlybjörn.

Sådant medialt idoliserande är inte lika problematiskt alla gånger. Det är mer problematiskt när idolen befinner sig nära makten, pågående skeenden och betydelsefulla policybeslut.

Jag tänker på det när en mängd olika riksmedier går ut och vidareförmedlar Gieseckes påstående om att “99 procent eller fler” av de som har smittats av coronaviruset inte märker av att de har haft det, vilket han sa i en SVT-intervju häromveckan. Det är en siffra som saknar motstycke i den internationella expertdiskussionen om viruset. Och sker samtidigt som stora drivor av människor över hela Sverige ligger utslagna i ofta flera veckor långa sjukdomstillstånd, som absolut märks så det dånar om det, och som inte heller påminner om någon annan tänkbar sjukdom de varit med om själva (källa: Novus 22/4, som till skillnad från FHM datainsamlar hos ett urval av befolkningen som helhet).

I normalfallet hade ett så utstickande påstående som Gieseckes lett till frågor om hur avsändaren kommit fram till en teori med så pass spekulativa förtecken, om det inte hade varit för det magnetfält som bildas runt en person med Leif GW Persson-aura. Ett magnetfält som attraherar intresse men repellerar ifrågasättande.

Uppgifter som dessa brukar medier annars gilla att inte bara rapportera om, utan också kontextualisera. En del av den så kallade nyhetsvärderingen: ju mer uppseendeväckande påstående, desto mer intressant! Därmed blir det värt att vända och vrida på — inte bara basunera ut som en ny odiskutabel sanning totalt frikopplad från tidigare kunskap eller omgivande forskning, utan att samtidigt förklara hur det hänger ihop (eller inte).

Är det då något medie som har gett sig på att fråga om förklaringen till denna utmärkande faktauppgift, som vänder upp och ned på tidigare kunskap om viruset? På ett sätt hade man kunnat tro det, men samtidigt naturligtvis inte: för Giesecke har Leif GW Persson-aura, och det är alltid bevis nog.

kvinnaikarriaren 4:34 27 Apr 2020

Oh my god hej? Funkar den här bloggen ens haha. Ja Gud vad den här våren inte alls blev som man tänkt sig. Har fått avboka möhippor i Frankrike, bröllop på Mallorca (ej mitt OBS!), semester i Miami och ett jätteroligt event som jag och Myrna planerat i Köpenhamn. Och det var liksom bara första veckorna i mars.

Tänkte att vi skulle roa oss med en lista istället. Det har jag lånat från en kille som heter Frasse som jobbar på Nöjesguiden. Lite rolig bakgrund om mig och Frasse var att vi träffades på Spy Bar första gången. Jag trodde först att han var en turist från Estland så vi pratade engelska hela kvällen. Han såg verkligen inte svensk ut! Frågade honom vart han kom ifrån och då sa han Volmarz, tänkte att det kanske var någon by eller nått. Sen berättade Myrna för mig att han visst är svensk. Så sjukt?! Var tvungen att fråga en extra gång vart Lisen kom ifrån och hon är, som jag trodde, svensk. Skönt!

Men nu till listan:

När lyssnade du på radio senast?
Jag har valt att inte ta del av nyheter. Tror att den här hysterin som skapar dålig stämning och oro är MINST lika dödligt som corona. Jag ber Lisen hitta på egna nyheter istället och hon är superduktig på det.

Husvagnssemester eller hyra stuga?
Har så mycket hus redan så vore spännande med husvagn. Mysigt!

Vilken är den bästa prylen i din lägenhet?
Lisen <3!

Vilken är den senaste låten du upptäckte?
Asså jag skulle inte säga att jag är ett fan av schlager, men Säg Mig Var Du Står med Carola är sååå bra!

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?
Oj jag hade blivit glad tror jag. Hade ju planer på att bli prinsessa men tyvärr är Carl Philip för kort L

Vilken karaktär du skapat tycker du mest om? Vem tror du att du skulle vara bäst kompis med?
Fattar inte riktigt.

Rangordna årets högtider från bäst till sämst.
Lätt! Midsommar (för alla outfits), Halloween (ällllskar maskerad), påsk (när Miami är som bäst), julafton (mysig) och sämst är kanske den när man ska tänka på döden.

Vilka är dina favoritskor?
Nej men gud går inte att svara på!

Hur ofta noppar du ögonbrynen?
Längesen jag gjorde det själv!

 Har du en favoritväxt i lägenheten?
Skulle kanske vara min selleri i kylen haha.

Nämn tre saker du förknippar med ordet trygghet.
Huset i Menton.

Har du smakat färska nypon någon gång?
Ja! Det ingick i en cleanse jag gjorde för några år sedan.
Blev tyvärr inlagd på sjukhus men det är en annan historia.

Beskriv den perfekta pastan.
Solnedgång, krispig klänning och perfekt hår! Lovar att det blir like-fest.

Vilken är den mysigaste gruppen du är med i på Facebook?
Heja Livet! Älskar dom. Så mycket pepp från underbara tjejer.

 Messenger, sms eller Instagram DM?
A L L T !

Vad ska du göra nu?
Ska försöka lura ut Lisen på en liten AW. Hon är så himla överdriven nu, enda hon gör är att prata om att hålla avstånd och att vara försiktig. SNÄLLA SLAPPNA AV! Tror hon skulle må bra av en ordentlig fylla och en kram ärligt talat. Förstår ärligt talat inte hon som är SÅ rädd.

amydiamondpodden 6:44 15 Apr 2020

”Hjälp! Vi har fyra barn och nu har de börjat lajva ‘Tre vännerna och Jerry’ jämt?”, ”Jag kan ha råkat ligga med mitt fadderbarn”, ”Min karantängäri har high-key BO (body odour) vad göra?”. Såhär ser min DM-inkorg ut dagligen, jag har börjat kalla mig själv för Relations-Thomas. Det är inget konstigt med det, trots att vissa verkar motarbeta mig. Jag kastade ut frågan ”Vad är ditt relationsproblem?” på Instagram och här är svaren.

Folk som genuint tappar hakan när någon har/inte har ananas på sin pizza, hur mår ni? Denna ständiga fascination vid folks matkombinationer? Tycker ni det är intressant? TJEjen HAR ToMaTbaSERad sås På kÖTt. Suck. Här kommer en lista över andra personligheter som får en att vilja kasta sig från guldbron:

  1. ”Nån som vet om det snöar ute?”-personen. Cynikern som har sett igenom världen, han är Neo i The Matrix. När vi vanliga dödliga lägger upp simpla videor på snöfall utanför våra fönster har Neo redan dragit på sig läderrocken, duckat för kulregn och böjt skedar. Neo är inget får. Neo gör inte som alla andra. Neo är alltid ett steg före. Neo filmar inte snöfallet ute och lägger upp det på story, HAHA, nej nej nej. Neo lägger ut texten ”Nån som vet om det snöar ute?”.
  2. Grafgrafskaparen. Han som gjort en graf som visar att användandet av grafer ökat.
  3. Mcuze i Paradise Hotel.

Hej kille! Tror du att det generellt är så att du vill att din tjej ska dela dina intressen, för det är nog inte så ovanligt, eller tänker du att detta gäller just intresset tiktok/vines/memes? Om fallet är det sistnämnda så kan det vara så att du dejtar folk som, antingen är för gamla (von oben-personer som koketterar med att inte ha laddat ner ”plick-plock eller vad det nu heter”) eller alldeles för unga. De som är födda mellan 00-04 hänger inte på tiktok och sysslar inte med memes, det är en vanlig missuppfattning. 00-04:orna är en obehagligt konservativ skara människor som dyrkar EBT, täljer barkbåtar och dansar swing. Om du däremot träffar folk födda senare än 04, så tycker jag du gör rätt i att undvika att fortsätta träffa dem. De är barn Victor.

Övervikt är ditt sista problem här. Hundar är, om jag tolkar graferna rätt, inte toppenbra på det här med att smälta laktos. Jag vägrar skriva ut ordet pr*tt eller f*s, men det är vad vi har att jobba med här om din ”pv” fortsätter sitt münchhausen by proxy-beteende.

Det enda som funkar mot ghostning är att ge tillbaka med samma medicin. Utfallet av den taktiken är tragiskt nog sällan positivt, hon kommer förmodligen aldrig höra av sig igen, men det är den enda taktiken som faktiskt KAN funka. Det ska tilläggas att ni nog inte var SUPERMYCKET ”på g” från hennes sida om hon bestämde sig för att sticka iväg ett år.

Thomas Krangnes

hannamoody 4:22 02 Mar 2020

Två veckor i rad har jag varit en hel del på Barabicu. Först så hade dom ett event där ett gäng duktiga bartenders tävlade i Ramos Fizz Challange. Det var sjukt bra stämning, och min vän Emilio vann!

I lördags så hade dom premiär för Club Ramos som är deras nya koncept. Där kommer två djs köra back to back och spela guilty pleasures. Eventet var grymt och det var fullt hus och bra stämning. (kolla deras instagram för att se mer info om kommande event.)

Igår Söndag så var jag på ett event hostat av Tullamore Dew som var ett stängt event men så roligt. Massor av personal från resturanger tävlade i en version av Beerpong. Dom bjöd på käk och tatueringar och jag skaffade mig såklart en innan jag gick hem.

Framåt så kommer både Zamenhof och Barabicu släppa massa roliga event, så vill du ha med info om kommande saker dom hittar på så kolla in instagram. Tills nästa gång – så fortsätter Zamen och Barret vara mina favoritställen för fest just nu.

(Foto av Rebecka Bjurmell)

 

 

crfn 7:07 01 Jan 2020

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
regisserade och skrev min egen dramaserie för SVT.

Vad var din största framgång 2019?

nej men det var väl att Amningsrummet kommer gå på burken.

Och på ett personligt plan?
– Offrade mkt av det personliga planet. Jag var nog rätt dålig där.

Vilka platser besökte du?
Österlen.

Bästa köpet

fodrade siden gardiner från vintage Curtains kanske.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
– nej jag slappnade aldrig riktigt av det här året pga min inspelning.

Och ledsen?
– För privat  för att prata om men kommer i det jag skriver nu.

Något oväntat som hände

nej

Favoritserie?

Succession.

morning show

nån mer???

Bästa filmen?
– Once Upon a Time in Hollywood. Marriage Story Och Husbands and wives.



Vad gjorde du på din födelsedag?
– Firade m min man o Liv och Ola på Talldungens gårdshotell i Brösarp. Med fler

Nyårslöfte?

– Nope aldrig haft

Högsta önskan just nu?

– Inte åldras utseendemässigt.

clara 4:32 10 Dec 2019

My father painted this table.

Hello everybody! Dear readers!
My name is Olaf and I live in an apartment in cosey area: DE PIJP.

I live very close to the centre.
My neighbourhood is called DE PIJP, an old labour environment.
Nowadays very popular and trendy, a very lively area, with a daily big street market close by.
I never had any trouble here in 13 years.
If you stay at my place: expect lots of colours!
I love comic books -have 6204- and comic figures.
Did you ever visit the Comic Museum in Groningen?
My apartment looks very similar.
You will eat from comic figures plates, sleep under comic figures sheets and see comic figures aroud you!
Tintin and Mickey Mouse are living here, too. So be aware that the sight of my apartment is very outspoken!
Some people love that very much.
Others don’t.
I love the comic world and colours, it makes me feel happy.
Hopefully you can enjoy it, too.
If you like it, come and stay at my apartment and visit the inspiring city Amsterdam!

Den här lyriken kommer från Airbnb-annonsen ”2 colourfull, seperate rooms in cosey area Pijp!” och jag dör för den. I mörka stunder har den varit det enda som har någon chans att bringa mig glädje i livet. Och gång på gång har den lyckats.

Det är sent 2018 eller tidigt 2019, och jag och mina vänner Astrid och Astrid planerar en resa till Amsterdam, inte för att ungdoma oss utanför att jag vill dra med dem när jag ska kolla på ett universitet jag vill plugga på. Det slutade med att jag åkte själv, men det är oväsentligt. Innan vi kommer fram till det hittar vi ett fynd, eller ja, två. Det ena är Olaf, det andra är hans lägenhet.

Om 55 bilder är nödvändigt för att visa 2 rum och kanske lite lägenhet är högst subjektivt. För Olaf är det nödvändigt. Det börjar, trots Disney-andet, som en vanlig annons.

Något som hjälpt mig i att ta till mig den här annonsen är att läsa med någon dialekt med spår av nederländska, och att tänka att kommande text i CAPS LOCK bör läsas som CAPS LOCK.

Efter 10 bilder på sov- och badrum visas resten av lägenheten. Här märker jag genast några skillnader från när jag senast unnade mig nöjet att gå igenom denna sida. Jag tror att det här var bilden som först fick mig att lyfta ett ögonbryn (något jag inte riktigt kan. Jag måste sätta fingret under och trycka upp ögonbrynet, lite som man oproffsigt sätter in en snus, men oftast med mindre saliv).

 

Det här tror jag är ett nytt tillägg. Vinkeln är annorlunda, men den känns ändå familjär. Det känns som att komma hem.

 

Den här copyn brukar hjälpa mig att komma in i hans sinne och röst:

 

För nu kommer höjdpunkten. Förr i tiden stod det ”my father painted this table” både i början och i slutet på bildtexten, som en vacker inramning, en nytänkande anafor. Ethos. Logos. Pathos.

My father painted this table. :’)

 

Det finns kanske ingen mening som betytt så mycket för mig. ”My father painted this table.” Fniss. My FATHER painted this table.

Här är han. Mannen som har en lägenhet på 4 (fyra) våningar i centrala Amsterdam, och har valt att sätta sin prägel på den med 6204 tecknade serier och figurer. Fan vad han förtjänar det. Tänk om livet var så enkelt. Tänk om man kunde glädjas och njuta som Olaf kan. Vem fan kan som han? Vem fan kan fota som han kan? ”Ugh, his mind!” som kidzen säger.Inte nog med att han är en värd som underhåller, inte nog med att han är en verifierad Superhost™ (tror inte det är trademarkat), han är också en folkbildare. Om man känner till konceptet edutainment kan jag säga såhär; han förkroppsligar det.

 

Man kan inte annat än älska en bild med två Olaf. Jo, man kan annat, man kan bli ledsen när man inser att det inte är verklighet, och att det bara finns en. Men sen får man upp hoppet när man märker att han inte bara photoshoppat sitt eget ansikte över någon annans, utan i sann konstnärlig anda vidare satt sin prägel genom att lägga till en blomkrans. 

Håll i hatten nu, för här kommer något ingen hade väntat sig! He loves Tintin! Det enda i världen som är mindre skräll än din toppartist från Spotify Wrapped det här decenniet.

Vi börjar närma oss slutet. Det är makabert, men annonsen kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Om inte på Airbnb, i våra minnen och hjärtan. Den där konstnärliga ådran som jag nämnde förut blir alltmer självklar; inte nog med att hans far målat ett bord, hans bror är såklart också konstnär, precis som Olaf är det på sitt sätt.

 

Art from my brother. Kanske den enda meningen som kan konkurrera med att vara lika rolig som ”my father painted this table”. Eller kanske ”boots until knees”, som jag såg en gång i en facebookannons för knähöga stövlar. Mm…boots until knees. Förlåt, Olaf. När jag läste baksidan på Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” (som för övrigt är en jävla dagbok och borde heta ”Jag har läst Proust”) så kände jag igen mig. Jag parafraserar;

Jag har under flera år läst Olafs annons ”2 coloufull, seperate rooms in cosey area Pijp” och nästan ingenting annat. Ja g har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Annonsen har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet.

ur Olof Lagercrantz’ förord

My father painted this table.

 

fredriksoderholm 7:43 09 Dec 2019

att allt bara faller på plats? det är inte klokt. för två veckor sen fanns inte idén ens och nu i lördags hade vi pilot-inspelning i med hela Gott snack-gänget. Bror, mor några KILLAr till och vår urgulliga ljudtekniker Calle Nilsson (ja jag är partisk men tycker han är värd att kolla in på spootify!)

Testade segmentet Relationspanelen med Thomas Krangnes Jaques Karlberg och Frida Vega. Blev inte ett dugg dåligt eller tråkigt om jag FÅR säga det själv. Finns att lyssna på HÄR.

Lite mer KLUVEN till psykologen men svagt var det inte.

Den här veckan ska jag KÖTTA på med testinspelningar med tjejor. Måste jobba med DIVERSITY så är det. Obeskrivligt glad och tacksam för att vi får husera på Nöjesguiden och köra i deras lilla poddstudio. Är sjukt jävla pepp på det här. Ska inte ta mig VATTEN ÖVER HUVUDET SOM DEN KOKAINSKALLE jag är men det KÄNNS som att det kanske går att dra igång redan i mitten på januari.

Både Patron och kickstarter kämpar på. Överväg gärna att bidra OM du har MÖJLIGHET.

 

Jesper är lite ny på det här med radio men det tar sig. Han ska bara förstå att puffskyddet inte MÅSTE användas som en burka. Det finns nåt i BIKT-känslan det ger dock?

 

inte direkt radioutseende på relationspanelen. Synd att vaska nästan.

Michael Gill 11:03 13 Nov 2019

 

Här är en liten spoiler för Spelsidan i nästa Nöjesguiden: det kommer handla om NES-spel. Nyproducerade sådana. Jag har intervjuat Ellen Larsson, som är ungefär hälften av utvecklingsteamet bakom Kickstarter-succén Project Blue.

När jag skriver detta är det 29 timmar kvar tills det att Kickstarter-kampanjen avslutas. Så om du vill vara med på tåget är det dags att lösa biljett nu!

Julia Gummesson 6:05 20 May 2019

Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Coupeglas i metall för glass från Lagerhaus

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Friterat av Paul Kulhorn

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Fritera av Paul Kulhorn

Friterat av Paul Kulhorn

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

vietnamesisk mat

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

sellerijuice

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

Morgonpasset P3 avokado

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Pilsner urquell + Nase Maso på AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

AG

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

 

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Pers Politik 5:40 09 May 2018

Igår gick Centerpartiet ut med att man vill införa giljotiner i Stockholm igen. Mördarmaskinerna ska placeras ut på 2 175 skolor, vårdboenden, bostäder och arbetsplatser med förhoppningen att döda en kvarts miljon.

Valåret 2018 blir bara konstigare och konstigare och partierna har haft ett race to the bottom om vem som kan vara mest hårdför. Möjligen har Centerpartiet känt att de upplevs som lite för snälla efter att ha släppt igenom regeringens förslag om ensamkommande. Partiet har därför bestämt sig för att lägga in ett förslag om att installera giljotiner Stockholms stads fastigheter i nästa budget.

”Med hjälp av giljotiner och samarbete” är alltså det pånyttfödda, hårda Centerpartiets nya motto. Förslaget kommer från Centerns vice gruppledare i Stockholms stad Jonas Naddebo, som i fullmäktiges talarstol även går under den självutnämnda titeln ”Råttmannen”. Råttmannens strategi är att ”beta av kvarter för kvarter för att döda dem”.

Många är nu oroliga för den mordiska retorik som präglar debattklimatet, och föräldrar vill skydda sina barn från den hätska tonen. Den här bloggen har därför tagit sitt samhällsansvar och skapat en guide för oroliga föräldrar.

 

Chattar ditt barn om Centern? Lär dig tugget:

tbh = Ta bort huvudet

imho = Inga mer halshuggningar? Otroligt

rofl = Råttor offras för liberalism

vgd? = Vem giljotinerar du?

l8r = Lemlästa 8 råttor

afk = Annies första kill

idgaf = Idag dekapiterades gnagare av Federley

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!

 

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla