myrna 11:05 16 Nov 2018

Halli hallo

Vad har hänt sen senast:

1. Jag har…… Skaffat en PT. ? Eller skaffat och skaffat. Man kan väl kanske mer säga att det drabbade mig:

:=) Ibland händer livet lite väl fort. Vi hade första passet imorse, förlåt mig men fy faaaaan vad duktigt präktig  man känner sig i träningskläder kl 06.45 på tunnelbanan. Min dröm hade varit att möta nån som uppenbart e på väg hem fr en festkväll, har lixom varit DEN så himla många gånger. Släpat mig sj genom nån typ park en pissig söndagsmorgon med hundra grader ångest och dobby-liknande  impulser självskade-mässigt. Varje gång jag haft en sån morgon har jag passerat nån outhärdligt hurtig ung person med starkt hånfull aura, ute på ”en liten springrunda” (1 mil). Man vet att de ska hem sen å äta granola med havregurt. If you can’t beat them be them! Jaja, jag och ”min PT” möttes på det där utegymet vid Eriksdalsbadet kl prick 07. Om ni någonsin undrat vad det e för psykfall som hänger på ett utegym kl 07 en torsdagsmorgon så kan jag berätta att det numer då e jag, en kille i jeans, mocka-jacka och ryggsäck, en gullig gubbe i reflex-väst, nån jätteobehaglig å så nåra sjukhuvuden till. Just me and my gang xD

2. Fått ett otroligt erbjudande fr chiquelle

Humans of late capitalism….. :P Att va influencer har blivit nått så eftersträvansvärt och statusfyllt att unga tjejer förväntas va (och i stor utsträckning säkert också är) glada och tacksamma om de får göra reklam för vilket skitföretag som helst på sina sociala medier. Att det ses som en statusmarkör.:( Det är så sorgligt att….. Jag vet inte vad. Mailet e lixom: ”Hej bästa du får den stora äran att göra reklam för oss, din betalning är att du får köpa vår produkt”. Shaking my damn head!!!!!!! Å jag menar. Jag har inte ens många följare, men jag tror det e så de jobbar, siktar in sig på tjejer med inte SÅ många följare, tjejer de tänker är aspirerande influencers, så de kan erbjuda denna typ av ”betalning” dvs ingen betalning alls utan tvärtom? Möjlighet att konsumera deras produkt? Gud det gör mig verkligen förbannad. Tkr det e på hög tid att vi förbjuder företag.

3. Granen e inte woke! Vem hade kunnat ana. Han umgås ju iof bara med män, dagarna i ända, och fotbollskulturen är väl ksk inte direkt känd för att vara.. Ehmn.. Medvetenast. Men ändå e man chockad som fan!!! Över att en kille som blev allmänt känd när han hjälpte Sverige komma helt ok långt i fotbolls-VM inte har en djupgående feministisk analys. Herrfotboll och feminism som annars så ofta korrelerar :D

Nåväl! Det är inte därför jag skriver till er idag. Jag har något mycket, mycket!!! Viktigare på hjärtat. För lite mer än ett år sedan twittrade jag ut en lista på saker man kan göra om man hatar nazister och gärna ser deras liv förstörda men inte har samma mod som our brave troups.

Jag skulle aldrig ha så mkt hybris att jag antar att jag på nått sätt inspirerat AFA… Ett så himla härligt sammanträffande bara att de använde sig av en av metoderna jag tipsade om, de krossade nämligen en nazists hjärta. (Kan mkt väl vara så att de använt den här metoden länge men jag tänker inte låtsas om det.)

Så afa-influencer eller ej inspirerade det mig till att vidga listan. Är du en fegis? En svagis? En med mkt dödsångest? Kolla här!

 

1. Skryt oförskämt för en nazist.

Händer det något bra i ditt liv? Minsta lilla? Har din chef sagt att du gjorde bra ifrån dig? Har din partner sen 3 år tillbaka uttryckt kärlek? Skrattade nån åt ditt skämt? Ring en nazist och skryt om det. Detta e faktiskt det mest outhärdliga man kan utsätta en annan människa för. Se till också så att han aldrig får en syl i vädret. Prata BARA om dig själv.

2. Sno en nazists skämt på Twitter.

Nu e ju nazister inte den roligaste sorten men om du mot förmodan ser en nazist twittra nått kul, sno det rakt av! Alltså på pricken precis. No mercy. Om du behöver inspiration kan du kolla D*na P*urk*meylian eller Jownathwanw1.

3. Se till så att det alltid är nazisten som hör av sig till dig och aldrig tvärtom. 

Du säger att du älskar honom, att han är en av dina närmsta, att du vill umgås, men du hör ALDRIG av dig. Och om han konfronterar dig säg bara att det beror på att han är nazist och är lite svår att ha med sig på sociala events osv. Eller att du haft mycket på jobbet.

4. ”Råka” skicka en skärmdump på ngt nazisten skrivit till dig, till nazisten, som att det egentligen skulle till någon annan.

Ursäkta knappt, skriv bara ”whoops”.

5. Bitch-blicka en nazist.

En sån riktig nerifrån-och-upp-blick. Alltså verkligen så ”hur FAN ser du ut?”. Om du behöver inspiration kan du kolla alla fjortonåriga tjejer någonsin. Rivaliteten taught us well.

6. Gå otroligt långsamt framför en nazist.

Man kan behöva va flera för det här, för att verkligen ta upp hela trottoaren. Samla hela gänget och gör det till en härlig söndags-utflykt.

7. Sprid en nazists hemligheter.

Han ba ”okej jag berättar men du MÅSTE lova att det stannar mellan oss”, du ba ”ja men självklart”. Sedan berättar du omedelbart för alla du känner. Krydda gärna hemligheten lite, med grejer som inte är i nazistens favor.

8. Be en nazist hjälpa dig flytta.

Helst flera gånger om året. Utlova öl och pizza som sedan inte ”hinns med”.

9. Köp ett djur i födelsedagspresent till en nazist.

Helst ett djur som e riktigt jobbigt att ta hand om, typ en exotisk apa eller en häst eller nått. Vet inte riktigt vilka djur som är jobbiga att ta hand om men vilket fult och störigt djur som helst funkar egentligen. En hamster typ.

10. Få nazisten att börja tro på medium.

Asså han ska tro på riktigt, tro stenhårt. Så hårt att han lägger flera tusentals kronor på tjänsten varje månad och sätter sig själv i personlig konkurs.

 

Tack och bock det var allt för mig. Hoppas ni kan ta med er mina tips ut i vardagen. Det är viktigt att vi alla gör vad vi kan för att förstöra nazisters liv, många bäckar små. Vill slutligen förtydliga att jag absolut inte tar avstånd från våld mot nazister.

Kram till alla förutom nazister.

Hanapee 11:14 15 Nov 2018

Hatar ni också att frysa? Ni bah ”nääää?” hahaha ändå sjuk grej? Att folk så pass ofta har det som ett säg att; ”jag hatar verkligen att frysa”. Vem fan GILLAR det? Sen har man ju olika lätt för det. Det kan jag ge er.

Jag lider ju tex av extrema svettattacker som innefattar flammigt fejs och rygg/bröstsvett. Sen fryser jag också lätt eftersom jag så ofta är… stilla helt enkelt. Jaja nu har jag tagit fram fem stycken SNYGGA och VARMA jackor åt er (och mig!).

1. Älskar den här färgen på jackor generellt. De får mig att känna att jag äger en gods och har jägarexamen, och som precis alla manliga värden får det mig att må gott. Matchar den underbara jacka från h&m, precis som på bilden, med råa raka jeans, kängor och en knallröd mössa på toppen. INGEN HALSDUK TILL DENNA, tack.

2. Den här har jag!!!!!!!!!! VARNING: den är väldigt, väldigt stor. Men tur för mig att det tydligen är väldigt väldigt modernt med stora jackor ping Fjällrävenjackorna som Acne ”tagit in”. Den här är från Peak och har en magisk färg och ingen kan på riktigt frysa i den.

3. ”Nu har Päschon tappat det” suckar ni och jämför jackan med en soptunna. Och ….ja… det kanske är LITE likt? Men det här med att håna långa dunkappor måste vi ta oss förbi och börja inse modet och funktionen med dem. Sätt på dig en snygg mössa, lite rosiga kinder + glossiga läppar, avklippta jeans och beiga kängor – FASHION WEEK READY. Från Weekday.

4. Är du cool????? Om ja; köp den här från Brixtol som äntligen lyckats tagit fram GUL camo. Perfekt när du ska gömma dig i solen. Matchas med uppnosig attityd, grovstickad stor mohairmössa, dr martens och snäva braxor. VA SARU SARU?!?!?!

5. Den här känns lite Stella McCartney, vilken TUR att det är Zara så att man har råd med mer än halv ärm. Älskar färgkombon här och det lite roliga vid ärmarna!!! Äntligen en jacka som med fördel kan bäras ihop med kjol och strumpyxa. Mkt mkt snyggt.

 

amydiamondpodden 10:38 14 Nov 2018

November har av någon anledning blivit månaden då vi män ska spexa till det lite. Antingen odlar vi mustasch, ”Movember”, eller så slutar vi onanera, ”No Nut November”. Det förstnämnda spexet går väl att försvara med argumentet att det är för en god sak, låt oss uppmärksamma prostatacancer. Det sistnämnda spexet är en skam för det manliga släktet. 

Vissa av er kanske inte vet vad No Nut November är? Ni kanske är som min vän Jacques som (på riktigt) trodde det handlade om att inte äta nötter på en månad (”inte ens nutella??”). För er kommer här en sammanfattning från Reddit:

”No Nut November is an event where guys such as myself who find it hard to go even a few days without playing tug of war with the cyclops, attempt to go the entire month without making the bald man cry”. 

Det är alltså en månad då killar som liknar onani vid ”en dragkamp med cykloper” och/eller ”få den skallige mannen att gråta”, hindrar sig själva från att ”dra i trollspöt”. Varför gör de detta? Jo, för att testa sin viljestyrka. De vill kontrollera sina manliga lustar, inte vara slav under begäret och framförallt slippa skammen av att se sin reflektion i datorskärmen efter en 10 minuters ”tuppruskning” till furry-porr.

Det finns något så djupt tragiskt i denna rörelse. Kanske är det synen på män som testosteron-monster som måste handfängsla sig själva för att tygla sin sexdrift. Kanske är det för att det lite känns som en inkörsport till Incel-rörelsen. Eller så är det kanske för att jag är omgiven av No Nut Novmeber-idioter som inte ens klarar av 30 dagar utan att ”strypa ålen”.

Ta min vän som pluggar på KTH som ett exempel (det hör egentligen inte till historien att han går KTH, men visst känns det som en detalj som verkligen hör till historien?), han klarade alltså fyra dagar. 1 November, 2 November, 3 November, stopp. Det är svagt. Ta min andra vän som pluggar på KTH (återigen, hör inte till historien, men… hör ändå till historien va?), efter sju dagar av avhållsamhet går min vän på en dejt och får ligga (Tydligen är det okej att ligga inom vissa No Nut-kretsar). Dagen efter bestämmer sig min vän för att onanera för att ”man måste ju runka dagen efter man legat?”.

Kanske är det just den bristande viljestyrkan som är det djupt tragiska. Kanske har de alltså rätt. Kanske är vi alla inte bara omgivna, utan vi alla är No Nut November-idioter.

Thomas Krangnes

 

 

 

 

Julia Gummesson 3:42 05 Nov 2018

Hej på er. I dagens inlägg kommer jag att ägna mig åt att besvara en läsarfråga som gjorde mig lite extra i gasen.

Maja frågar: Jag ska ha 00-talsfest. Vet du vad jag borde bjuda på som snacks? Vad var inne typ 2002? funderar på fetaost, ruccola? Bara ifall du tycker ämnet är intressant, haha.

För det första, vad härligt att vi nu har millennieskiftet så pass långt i backspegeln att vi med ogrumlad blick kan ironisera över de då rådande mode-, inrednings- och mattrenderna! Låt mig börja denna tidsresa med en moodboard jag kvickt svängt ihop, så vi alla är med på vilken vibe som eftersöks:

När jag tänker på maten vi åt och vurmade för i det här landet strax efter millennieskiftet tänker jag på buffémat. Buffémat med medelhavssmaker. ”Fräsch” mat. Och det tycks som att många som var i trettiofem-fyrtioårsrycket under den perioden har stannat där, för när man går på buffétillställningar av olika slag eller middag hos någon ny familj eller vad det nu kan vara så dyker de där rätterna och smakerna upp igen. Grejen är att det är ganska god mat, eller ska jag säga oförarglig mat. Den har inte mycket karaktär, men därför finns heller inget att tycka illa om.

Minns att jag läste det här roliga blogginlägget av tidigare Nöjesguiden-skribenten Greta Thurfjell (nu på DN) där hon redogör för sina intryck under Aftonbladets årliga kulturfest. Om buffématen är hon spot on i ovan beskrivna avseende: ”All mat som serverades var som hämtad ur en fräsch receptbilaga som står vid kassan i mataffären – fast från tidigt tvåtusental. Här följer ett urval: couscoussallad med grillad zucchini och paprika, foccacia, röra på soltorkade tomater, kycklingspett, rostade rotfrukter, rödbetor och fetaost. Det är inte att det inte var gott – det var gott – men herregud, uppdatera er referensbank. Har ni ens hört talas om grönkål?”. Ni hör ju. Fräscht. Medelhav. Och helt utan spår av personlighet.

För att signaturen Maja ska känna att hon får ut något konkret av den här texten tänker jag nu tipsa om specifika rätter, och i några fall även hur hon kan jobba när det gäller det estetiska. (Att säga ”man äter lika mycket med ögat som med munnen” känns faktiskt riktigt 00-tal i sig, det tycker jag att hon kan säga till gästerna när de tar för sig av maten.)

1. Matmuffins
Den salta versionen av en muffins som under relevant period lanserades som ”det perfekta mellanmålet” i varenda mattidning och program som Emmas kök i TV4 känns så mossig att den nästan börjar bli lite kul igen. Här gäller det att jobba stort, det får inte vara några små fjantmuffins. När det gäller smaksättning är det bara att tänka medelhavssmaker, det kan inte gå fel. Varför inte försöka sig på en smarrig pizzamuffin?

2. Kycklingbröst lindat i parmaskinka
Detta minns jag som fin-fredagsmyset nummer ett när man råkade vara hemma hos någon vän vars förälder nyligen noggrant läst sin mest besökta mataffärs senast utkomna kundtidning. Det finns en ansträngning där, kanske någon tandpetare som måste fästas på ett intrikat vis, men ändå tillräckligt enkelt för att det ska känns görbart för folk som dig och mig. Det är egentligen ganska vettigt, kycklingbröst är så magert och trådigt i sig och kan behöva lite smak- och fetthjälp av något som en bit parmaskinka, men jag vrider mig som en mask vid tanken. Bonus är att fylla kycklingfilén innan, kanske med ost.

3. Små spett med minimozzarella, coctailtomat och basilikablad
OBS! Använd inga kryddor.

4. Pizzakitet
När nittiotalet hade gått och dragit något gammalt över sig ville vi inte bara göra om våra kök till öppna planlösningar som tillät avslappnat umgänge där den tidigare maten-på-bordet-när-gästen-kommer-middagsbjudningen schasades ut, vi ville också blanda in gästen i lagandet av middagen. Matlagningsprogram på TV spädde på detta fenomen då programledare sattes i arbete med att hacka lite persilja eller skiva en morot, och vi gjorde samma sak med gästerna i vårt hem. Pizzakitet förkroppsligar detta nya på ett optimalt sätt. Fram med några skålar fyllda av olika toppings, lägg den färdiga degen på en plåt och låt din och dina gästers kreativitet flöda!

5. Såser i swirls och spiraler
Här kommer det kanske viktigaste tipset när det gäller presentation: jobba med trögflytande såser som ringlas på tallriken i swirls, eller för all del: spiraler. En efterrättstallrik är inte komplett utan en konstfull ringling chokladsås, vars främsta uppgift förstås ska vara att se vacker ut, men som egentligen har som främsta egenskap att den är fruktansvärt irriterande då den är för utspridd för att få upp på gaffeln och göra bruk av. Du kan också jobba med balsamicoswirls, och då är det enklast att investera i en sån där liten klämflaska med trögflytande balsamicoreduktion. Mer om att dekorera med såser nedan.

6. Pannacotta och chokladfondant
Världshistoriens mest uttjatade desserter, här är er time to shine.

Och så några bubblare:
Grissini
Parmesankex så som i detta recept
Alla former av pastasallad men helst innehållandes pesto och kycklingfilé
Amerikanska pannkakor och amerikanska jättemuffins
Chiabatta och focaccia

Jag vill som sagt också att vi tar ett ögonblick för att prata om presentation. Vi har redan diskuterat hur man kan jobba med såser. Idag är det vanligt att använda sig av en pensel när det ska såsas på talriken, alternativt att man splattar på såsen a la Jackson Pollock, eller gör små ”pluttar” med en klämflaska. Men i millennieskiftesammanhang är det viktigt att tänka runda former och smala strängar.  När det gäller porslin: i second hand-affärer kan man hitta många skatter från 2000-talets början. Rikta gärna in dig på fyrkantiga tallrikar samt kärl med stor och tydlig text – tänk exempelvis en stor kruka där det står ”popcorn” eller ett fat på vilket det kanske står ”plate”. Här är ett collage som sammanfattar lite hur man kan tänka med dekoren.

Med detta anser jag frågan vara besvarad! Hoppas att 00-talsfesten blir riktigt lyckad.

Hej så länge,
/Slaktarn

Simon Strand 5:59 03 Nov 2018

 

Nyligen drabbades jag av min första ålderskris. Den kom i samband med att jag fyllde 29 härommånaden. Min kompis Fanny sa till mig att det inte är så konstigt, ålderskriser inträffar nämligen på udda år, inte på jämna. Men ofta just före ett brytår som 30 eller 40. Det är ju när man ska träda in i ett nytt decennium som man blir bekymrad, inte när man har gjort det. Rimligt.

Jag påminns om det när jag ser Nöjesguiden ta in ungdom efter ungdom i sitt bloggsortiment och börjar fundera på om jag är som en kille jag träffade i Beirut som berättade att han varit resident DJ på ett hotell i Nigeria i åtta år, det vill säga någon som dröjt sig kvar lite för länge? Alla skeenden jag befinner mig i har gått i så många cykler vid det här laget att jag kan dem utan och innan. Ingenting förvånar längre. Allra minst jag själv. Det är som att vara med i tv-serien Våra bästa år, den som det har gjorts över 13 000 avsnitt av. ”Like sands through the hourglass, so are the days of our lives”.

Men samtidigt som det känts som att jag har gjort allt, känns det också som att jag inte har gjort någonting. Kanske är det ålderskrisens själva definition; att man känner sig klämd mellan allt och inget. Jag vet inte.

Jag tänker på om man skulle skaffa barn och vad man i så fall hade velat ha sagt till det barnet. Man kanske hade skrivit något, “Brev till mitt barn” hade det kunnat stå på kuvertet, och lagt i en liten amulett som barnet hade fått öppna när det fyllde 15 eller 18 eller när man dog. Men jag kommer inte på vad jag hade skrivit. Jag har inga råd att ge, förutom möjligen att inte konsumera råd, utan i stället fokusera på att internalisera dem. Råd är så flyktiga. Man ska vara försiktig med dem. Så kanske hade brevpapperet varit helt tomt på innehåll, med den underfundiga andemeningen att barnet får tänka självt, lösa sin egen skit. Inte så dumt det i och för sig, även om barnet kanske skulle känna ambivalens inför upptäckten att pappa är som Jordan B. Peterson fast med “glimten i ögat”.

Även om jag börjar bli så gammal har jag inte lärt mig mycket, och jag har inte heller något särskilt att säga. När ens referenser börjar bli daterade kan man lösa det ett litet tag genom att börja umgås en generation nedåt, men när till och med de som är födda i början eller mitten av 90-talet börjar kännas trötta förstärks känslan av att man själv är långt inne på ålderns höst. Lite så kände jag när min några år yngre bloggkollega Thomas Krangnes skrev ett parodiskt Min helg-reportage i sin blogg. Där står han med sitt 2015-format och här står jag med min Fest hos Mange-CD-ROM och undrar vad det var som hände. Farväl, samtiden.

Och jag inser att även om jag redan fallit offer för många av åldrandets besynnerligheter är det fortfarande mycket som ska komma. Jag kommer förmodligen bli äldre än vad de flesta hade förväntat sig, kanske längre än jag hade velat. Även om det inte är under övervägande för egen del kan jag verkligen respektera människor som upplever någon slags fullbordning och sedan väljer att checka ut, efter noggrant övervägande. “67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed” skrev Hunter S. Thompson innan han sköt skallen i bitar. Det har något.

Nåja, detta är säkert övergående, och förmodligen nyttigt. Ålderskrisen är som en luftgrop man hamnar i när man inser att man tappat sin relevans i det gamla, utan att ha hittat sin relevans i det nya. Därmed förmodar jag att detta inte är något man väntar ut, utan något man trampar sig ur. Men 39-årskrisen gör mig redan orolig och bekymrad. Då känns det som att det finns risk att man skämmer ut sig fullständigt.

Pelle Tamleht 9:35 02 Nov 2018

Ses på egen risk.

Vad blir det för rap? 9:28 31 Oct 2018

Shoo!

Dags att göra något vi borde gjort för länge sen. Och som känns fantastiskt bra att göra just nu: En Nicki Minaj-special.

Var är Onika Tanya Maraj idag? Hur hamnade hon där? Vi tar allt från början och pratar igenom våra känslor för allt längs vägen. Från Nicki Lewinsky till Chun Lee, från Smack DVDs till senaste albumet QUEEN. Och vad tror vi om hennes framtid?

Whatever?!? xoxo
LYSSNA PÅ INTERNET SOM HELST TEX HÄR:

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

Sånger från avsnittet:

  1. Nicki Minaj – Yeah Yeah Yeah freestyle
  2. Sean Garret feat. Nicki Minaj – Get it all
  3. Kanye West feat. Nicki Minaj mfl. – Monster
  4. Jefree Star feat. Nicki Minaj – Lollipop Luxury
  5. Nicki Minaj feat. Drake – Moment 4 Life
  6. Nicki Minaj – Whip it
  7. Nicki Minaj feat. 2Chainz – Beez in the trap
  8. Nicki Minaj feat. Lil Wayne & Drake – Truffle Butter
  9. Nicki Minaj feat. Foxy Brown – Coco Chanel
  10. Nicki Minaj – Dear old Nicki

ALLA SÅNGER FRÅN ALLA AVSNITT:

Tack till alla som stöder oss på Patreon! Vi uppskattar det enormt!
Besök länken om du också vill stödja oss: www.patreon.com/VBDFR!

Eller köp MERCH! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

Erika Petersson 3:41 21 Oct 2018

Ja kära nån, jag LEVER faktiskt trots att jag inte lever just här på bloggen just nu. Anledningarna är två:

-Jag har heltidspraktik och är således trött på kvällarna
-Min identitet svävar längre och längre ifrån ”blogg-identiteten” varje dag. Jag känner att jag inte hör hemma här!! Men ibland… Ibland åker man dit. Ner i bloggträsket. Som nu!

Jag fick en fråga för några veckor sedan:

Och jag skriver GÄRNA lite om min tidspessimism för det är en egenskap som följt mig hela livet. Denna egenskap är en ganska stor del av mig, för den hänger ihop med många av mina andra egenskaper/brister.

Vi ska väl börja någonstans och exempelvis kan vi börja här: jag, Erika P purke petersson, är en stundtals ängslig person. Detta går absolut i ojämna cykler och är bundet till årstid, dagsform, sömnstatus, livssituation. Men ängslig är jag iallafall.

Den här ängsligheten tar sig uttryck i många skepnader. Exempel:

Jag vill inte göra folk besvikna
Jag vill inte vara en börda för andra
Jag vill inte att folk ska tro att jag tror att jag är något

När man slår ihop dessa tre komponenter i min personlighet kan man se summan: Jag Vill Inte Komma För Sent.

Utöver min egen ängslighet så finns det en annan del av mig som gör mig till en tidspessimist. Det är följande: 

(ursäkta jag har blivit ALLDELES för bra på photoshop jag ber om ursäkt)

Jo: jag litar för det första inte på att saker kommer gå som de ska. Jag är alltid förberedd på att grejer kommer gå helt åt helvete fel. Ett exempel: Man ska på en grej som är lite viktig. Säg att jag ska ha ett möte med en person. (går aldrig på möten men SÄG DET iallafall) Jag kanske måste åka en bit för att ta mig till mötet. Här kommer då en lista på saker som kan gå fel:

  • Jag kan tappa mina ben
  • Bussen kan gå sönder (om jag åker buss)
  • Tåget kan bli inställt (om jag åker tåg)
  • Jag kan gå vilse
  • Jag kan få akut skoskav och behöva kräla på mina knäskålar hela vägen
  • Vägen, cykeln, kickboarden eller fötterna kan gå sönder
  • Något kanske sprängs

Detta är bara exempel!! axplock!! Ur denna SKATTKISTA med förslag på vad som kan gå fel när man ska på ett möte. Och även om jag inte tänker aktivt på alla dessa punkter när jag ska någonstans sitter det i hjärnan. Jag är ohjälpligt skeptisk till min omgivning. Herregud JAG måste ta mitt eget ansvar när min omgivning inte kan göra det. Det är upp till mig att bege mig av en kvart innan tiden en sund människa hade gett sig av. För man vet aldrig!!!!

I grund och botten tycker jag detta är en riktig toppenegenskap. Jag känner att jag kan lita på mig själv. När andra kommer för sent korsar jag armarna förnöjt och känner att jag är en enda sak: oklanderlig. Det är självklart också bara  jag som får betala priset för mitt eget beteende. Mitt liv har varit en enda lång väntan på att få gå in, komma fram, gå på och så vidare. Om jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag endast: ett evigt stirrande på en vägg i väntan på att någon ska säga ”Erika?”.

Jag kan också tycka att det här är förjävla ocharmigt. Det är klart jag hade velat unna mig att vara en lite avslappnad person. Men herregud jag gör väl vad jag KAN med den genpool jag har fått. Jag förmår mig helt enkelt inte lämna lägenheten för sent.

Att leva som tidspessimist är egentligen inget problem förrän man stöter på en tidsoptimist. Och det verkar vara en naturlag att är du tidspessimist och intresserad av att bli ihop med någon så kommer den personen UTAN TVEKAN vara tidsoptimist. Och du får helt enkelt stå ut med att du är den som blir:

  1. stressad innan ni kommer iväg
  2. stressad under tiden ni är på väg
  3. stressad efter att ni kommit fram lite sent

Men nu är det bara så att vi är en skara människor i världen som tänker exakt så här: Antingen kommer man lite för tidigt eller så Brinner Man I Helvetet För Evigt Amen.

Ha det gottglenn!!!!!!

Erika

 

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Michael Gill 5:20 13 Aug 2018

Barcelona-baserade Nomada Studio har precis laddat upp reveal-trailern för kommande 2D-äventyret GRIS. Det är något av det vackraste jag sett i spelväg. Kolla bara!

Pers Politik 10:30 09 Jun 2018

Igår släppte SSU nya valkläder med 20 0lika motiv. Spreadshirt-kollektionen kan hittas via ungdomsförbundets webshop där illustrationerna kan appliceras på 100 stycken plagg och produkter.

Det första motivet som dyker upp när man klickar sig in på kollektionen är en T-shirt med en bild på en låda med pappersnäsdukar som vi mest känner igen från amerikanska filmer, tillsammans med texten ”Boys cry, girls masturbate”.

Näsdukslådan är i amerikansk populärkultur starkt förknippad med manlig onani.

Frågan är bara: hur använder tjejer servetter när de onanerar?

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!