frasse 3:01 28 Feb 2020

Ett ganska tydligt minne från min första dag på journalistprogrammet på Göteborgs Universitet var att föreläsaren frågade klassen hur många av oss som läser Aftonbladet. På allvar var vi tre personer som räckte upp handen. De andra drygt 50 personerna var så äcklade av kvällstidningar att de inte ens ville kännas vid att de någonsin läser en artikel i en sådan.

Alla i min klass ville jobba på Dagens Nyheter. Det ville aldrig jag. Dagens slå sig för bröstet-artikel om att de nu låser upp alla artiklar som handlar om coronaviruset är ett bra exempel på varför.

I en krissituation är det viktigt att det finns tillförlitlig och saklig information för alla” säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i artikeln.

Det jag är näst mest irriterad på är DN:s övertygelse om sin egen viktighet. På Peter Wolodarski låter det nästan som att det är Dagens Nyheter som kommer att sätta stopp för den här pandemin. Att han genom att riva DN:s betalvägg förskonar oss från mänsklighetens utplåning.

Men det som verkligen driver mig till vansinne är att om de nu tycker att den här informationen är så viktig att den måste vara gratis, varför har de då haft den bakom betalvägg från början? Är det inte som att stolt meddela att man har bestämt sig för att sluta slå sin fru?

kvinnaikarriaren 1:45 28 Feb 2020

Hej snyggingar!

Ett snabbt hej såhär en fredag med sol! Jag vet inte hur det är för er, men jag blir alltid så glad när solen skiner? För mig är det extra viktigt att ta tillvara på de positiva stunderna såhär efter min tid som sjuk. Och för mig är solen = positiv.

Apropå min sjukdom; i onsdags var jag som sagt på Sveriges Radio och fick berätta om min Sjukdom Utan Namn. Det blev ett jätteintressant samtal som faktiskt inte alls handlade om sjukdomar som jag trodde utan det slutade med att vi pratade om mitt favoritämne; PENGAR. Han som intervjua mig verkade inte ha några men ställde ändå jättemycket bra och intressanta frågor. Kul!


Jag och han som intervjuade mig. Fotograf: Lisen Sandberg

För er som inte kunde lyssna på programmet här kommer mina tips om pengar.

  1. Lär dig simma: Jag tror verkligen att alla kan tjäna pengar; bara man vill. Finns inte viljan så blir det svårt. Lite som när man var liten och skulle lära sig simma. Om man inte ville så lärde man sig inte. Så känner jag med pengar; alltså lär dig simma.
  2. Gör en lista på saker du vill köpa. Dröm dig bort för ett ögonblick och verkligen frossa i hur underbart om du hade alla dom sakerna. Ny väska? Kök? Läppar? Ta ett glas vin, dröm dig bort och skriv ner.
  3. Gör sen en kalkyl över hur mycket dom sakerna skulle kosta och tjäna ihop det beloppet.

Hoppas att ni känner er minst lika inspirerade som jag. Nu ska jag göra mig i ordning för att kolla på min minsta lillasyster Myrna och hennes lesbiska vän. De har ett band ihop som heter little my – little you. Jag lyssnar inte supermycket på lesbisk musik, men tycker att det är coolt och bra att dom vågar!

Hanapee 11:53 28 Feb 2020

Fredag! Är glad! Pigg! Det är sol! Va som vanligt uppe inatt och åt banan, drack vatten och tog nässpray! Det är för övrigt min nya rutin. Vaknar typ 04:30 av andnöd pga nästäppa och måste rusa till nässprayen och hitta rätt bland 45 stycken tomma sprayar jag givetvis inte orkat slänga. Är helt klart beroende nu, men vet ni, det kan jag TA. Längesen man drog på sig ett härligt litet beroende!

Och nej det är inte farligt för fostret – får jag ens TILLSTYMMELSE till den typen av uppfostrande kommentarer blir det block direkt. Jag är 31 år gammal och kan ta egna beslut. Mm redan bra att va tydlig från början här med gravidrörelsen som så gärna vill ge ”oombedda tips”. Vill inte ha ett enda oombett tips, oavsett ”snällt syfte”.

Nåväl! Nu ska vi inte skapa dålig stämning. En solig förmiddag har gått och den har sett ut såhär:

08:21
Marmleadmacka. Fy i helvete va gott det är med marmeladmacka. Det söta som blandar sig med salta smöret på riktigt sånt krispigt bröd.

09:15
Sminkade mig, lockade håret, klädde på mig en outfit som va lite så ”utklädd eller påklädd?!”. Bestämde mig för att det va mer påklätt än utklätt.

Jävlar va gammal jag ser ut btw???? Ja ja, andas in och accepterar.

09:38
Sen till jobbet givetvis. Men mycket härlig väg till kontoret! Älskar verkligen kyrkogårdar och att tänka på att man ska dö. Hahahahaha. Det är SANT. Jag uppskattar ju nuet då. Döden döden döden. Nu nu nu. Mmm.

10:01 
Tjejerna på kontoret!!! Jag hade med mig capuccino till dem och mig själv. Om en vecka slutar praktikant-Ebba och det känns PISS. Älskat varje sekund av att ha henne här. Vem ska nu fota mina kvitton, klippa podden, bygga min hemsida och vara med på inspelningar? Och framförallt: skratta åt mig och bygga mitt oklädsamma självförtroende. Snyft.

Nu ska vi tre gå och käka lunch! Pöss

Vad blir det för rap? 5:13 25 Feb 2020

 

God morgon,

Välkommen till avsnitt 194. Vi pratar om SVT-serien Älskade Husby och om New Orleans-rapparen Treety. Ha en ok lyssning.

Whatever?!? xoxo

 

LYSSNA PÅ INTERNET SOM HELST T EX HÄR:

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

Sånger från avsnittet:

  1. Treety – Dick Drop Offs
  2. Treety – Pressure
  3. Treety feat. Cashhh – Hot Girl Winter
  4. Treety – Party Party
  5. Treety – One for me
  6. Treety – Yea I T-Rock – So high

ALLA SÅNGER FRÅN ALLA AVSNITT:

 

Tack till alla som stöder oss på Patreon! Vi uppskattar det enormt!
Besök länken om du också vill stödja oss: www.patreon.com/VBDFR!

Eller köp MERCH! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

syndafallet 4:17 18 Feb 2020

Jag ägnar söndagsmorgonen åt att ha mensvärk. Ligger i sängen och krälar omkring. Scrollar på telefonen och går med på att betala 149 kr för att få läsa en artikel från DN Sport. (Har tydligen fler intressen än att misslyckas med bechdeltestet dag in och dag ut.) Rubriken “Zlatan- älskad och hatad i sitt eget Malmö.” får mig att tänka att det troligtvis är ännu en notis om hur de malt ner Zlatanstatyn till råbiff och placerat på ett fat tillsammans med hans avhuggna huvud likt Johannes döparen eller något annat kreativt. The bigger the better tänker jag för att distrahera mig från smärtan.

Kommande 45 minuter känner jag hur intensiteten av gåshud ökar, det är ingen liten notis utan en personlig djupdykning i Detet, Jaget och Överjaget. När jag läser om Zlatanstatyns undergång fylls jag av förnimmelser som endast går att förklara som psykisk reaktion kopplad till arv och miljö. Jag spelade nämligen som back under pseudonymen ”Klippan” när jag var yngre. Blev kär i en som spelade i P96. Upptäckte att jag hade bröst när jag av en motståndare blev armbågad och förstod skillnaden mellan att bli skjutsad till träningen i BMW eller behöva gå till träningen själv. 

Sporten blev, som för många andra, en del av min identitet. O eftersom Malmö inte är tillräckligt stort för att ha flera lag till skillnad från Stockholm där du alltid tillhör ett av de tre lagen är det i Malmö, MFF eller inget som gäller. Malmöidentiteten är därför ganska skör. Vi får hänga upp den på våra sm-guld, falafeln (snark) eller det påhittade tillståndet “Malmö-mentaliteten.” Politikerna använder det som argument mot den svartmålade stad Malmö oftast reduceras till. Kriminalitet och segregation härjar, men! vi har iallafall ett bra lag, billig falafel o en go! jävla! inställning! till! livet! Manana manana-attityden. Det löööser sig-attityden. Visa dem vad du kan a la Zlatan-attityden. Zlatan har ju på så sätt blivit politiskt laddad. Jag har själv vid ett flertal tillfällen använt honom i uppsatser för att stödja Pierre Bourdieus teser om klassresor. Han är Sveriges egna american dream och Malmö stads största alibi. En stad med svinstora problem men hänvisa bara till Zlatan som mot alla odds klarade det. Måste va pga storsatsning av sportlovsaktiviteter.

Zlatan är känd för att skita i riktlinjer o det är därför vi älskar honom. Så när han från ingenstans meddelar att han köpt 25% av Hammarby idrottsförening gör han det igen. Och nu hatar vi honom för det. Han har gjort slut med oss. På helt rimliga grunder iofs, rasistisk och tråkig stad. Alla vet det och alla är med i en tyst överenskommelse om att det säger vi inte högt. Alla förutom Zlatan.

Om man blir dumpad, då tar man ner bilderna på väggen från engångskameran och sätter upp med tejp mot ett träd. Man köper ett jävla tolvpack ägg. Man kastar äggen och skriker DIN JÄVLA FITTA. HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT MIG. Man ligger med hans kompis och låtsas som ingenting när man springer på varandra på stan. I verkligheten fyller man milslånga anteckningar om den ljusblå skjortan han brukade ha på sig och hur ful han var i hans nya gröna höstjacka. Man lyssnar på Oskar Linnros och sjunger med i raderna “Din maaammmma borde lärt dig litegranna” och spänner käkarna så fort en liten fras, eller lukt eller något annat som associeras med honom kommer förbi. Du går runt i tröjan han hatar och ber dina vänner skicka spellistor med empowering musik och plötsligt känns det enkelt att springa 45 minuter på löpbandet för du är så jävla förbannad. Om det funnits en staty av han som dumpade en out of nowhere, klart man hade sågat av hans näsa, sprayat Judas och klättrat över staketet för att totalt fälla honom vid fötterna. Samtidigt som man i smyg önskar, snälla bli min igen. 

I artikeln läser jag om toalettlocket, soppåsen, hatbrotten och surströmmingen. Det är dumt och vidrigt och skriker kränkt man som får F i emotionellt självansvar. Och trots att det kostat Malmö 200 000 kr att hantera vandaliseringen blir mina känslor marinerade i patos. För första gången kan jag försvara det. Det är en historia om att göra slut. Ett breakup där båda parter fuckar upp varandra genom att älska varandra på ojämn basis. Ni vet vad de säger: i kärlek och krig finns inga regler. Det går inte att ta sig ur utan att såra den andra. Konsekvenstänket elimineras och plötsligt har man en näsa i brons i fickan. Det är banalt och sorgligt men samtidigt, är det inte så man reagerar när man blivit sviken, dumpad, och lämnad med obesvarade känslor? Speciellt när man hade köpt biljetter till Håkan Hellström i sommar, och planerat caption till framtida instagrambilder. Vill du ha en idiot lägg din hand i min. Men nej. Zlatan vill inte ha nån jävla idiot. Han har hittat en ny, roligare, smartare och snyggare tjej som inte skorrar på sina ”r.”

Jag åker till Malmö i ren solidaritet, cyklar i motvind in till stan och ber till gud att de bilar som bländar mig med strålkastarljus inte körs av gamla spöken. Går till valfri bar i tro om att kusten e klar. Självklart sitter dem där allihopa. Stela leenden utbyts och någon frågar om jag lämnat hufvudstaden nejnej bara på besök försäkrar jag dem. Vi nämner statyn och de säger att jag inte har nån talan för jag är också en svikare. Jag säger att relationen till Malmö är en komplicerad kärlekshistoria. “Jag kommer alltid älska dig.” Tänker jag. “Kanske att det skulle kunna bli vi i ett annat liv, i ett senare liv, det vet jag säkert. Tills dess, farväl” viskar jag påväg från Malmö Centralstation iklädd snälltåg och fotsvett. 

Jag tar med min Mff-halsduk upp till Stockholm. Känner att iprenen kickar in och att gåshuden efter läsningen börjat lägga sig. Tänker att det är dags att bota melankolin genom att träffa en vän. 0 gradigt ute och jag virar halsduken ett extra varv. Sätter på “Jag hatar att jag älskar dig” i lurarna. Går förbi Folkungagatan till baren Balthazar. Beställer en öl och ser den inramade bilden i guldram bland spritflaskan. Frågar varför ägaren har en bild av honom här. Ett enkelt svar: Sveriges stolthet. Vill av ren reflex förtydliga att han är MaLmÖs Stolthet. Inget som vi alla kan dela på. Det kommer alltid vara vi och jag kommer alltid vara hans första kärlek. Min vän lägger en hand på min axel: Men Minna du måste glömma honom, han är inte värd det här, dessutom har ju du emigrerat och dejtar andra. Skit i honom bara. 

Jag tänker att kärlek är ett brev skickat tusen gånger. O ibland är de fyllt med irrationella hämndaktioner. Mensvärken slår till igen, eller så är det bara ett brustet Malmöhjärta. 

Pelle Tamleht 1:46 17 Feb 2020

 

Vill du lära dig precis allt om hur man jobbar på en arbetsplats som förutom att varje månad nå över 500 000 unika läsare även producerar över ett femtiotal event varje år?

Perfekt, då tycker jag att du ska höra av dig med en ansökan om praktikplats på hel- eller deltid. Gärna för en period om minst tre månader. Troligtvis pluggar du något inom event och/eller marknadsföring. Eller så har du gjort det. Eller så brinner du helt enkelt för marknadskommunikation och vill lära dig mer om hur man omsätter det i praktiken.

Vi söker någon som:
…vill lära sig mer om att jobba operativt med event.
…har en förståelse och ett stort intresse för kommunikation.
…inte är rädd för att hugga i.

Vi erbjuder dig: 
…en rolig och omväxlande arbetsplats i centrala Stockholm.
…en crash course i hur det är att jobba på marknadsavdelningen för en av Sveriges största tidningar.
…kaffe.

Låter det intressant? Maila min kollega Peyvand Ahmedi på pey@ng.se. Hörs!

Erika Petersson 9:29 17 Feb 2020

Hej hej!! Jag kommer vara bortrest ett tag och således missa avsnitt 9 och 10 av sveriges mästerkock!! Antingen kommer jag kolla (läs: blogga) ikapp när jag kommer hem men förmodligen hinner jag inte det, utan plockar upp vid avsnitt 11.

Tack och kram!

hannamoody 1:46 15 Feb 2020

Om det är någonting jag alltid varit grym på så är det att ha koll på vart man ska hänga, vilka event man ska besöka, vart det finns bra vin och mat. Jag älskar att upptäcka nya häng och ställen och efter fyra år så måste jag säga att. Zamenhof är just nu stans bästa ställe.  För er som inte varit där så är det en lokal med tre restauranger under samma tak. Dom har en GRYM cocktailbar, hela personalen är kunnig och duktig och dom tar faktiskt hand om dig. (Dom har både ett brett sortiment av BRA viner och öl och en personal som faktiskt lär dig något om du frågar. ) Brunchen är otrolig och kommer ruinera mig en vacker dag. Samt det vegetariska utbudet är faktiskt ofta godare än fisken. Vilket i en stad som Göteborg är rätt ovanligt.

Det finns både arkadspel och pingis samt bra lunch och jag sitter ofta här och jobbar för att det är en ljus och pigg miljö eftersom lokalen har stora fönster. På kvällen har dom djs och hela stället byter vibe (jag spelade igår) och mer fest och egentligen behöver man inte ens gå vidare efteråt vilket den nya versionen av mig tycker om. Du kan gå till Zamenhof och hänga från middag till 01 då dom stänger och jag kan nästan garantera att det är bättre och roligare än att ramla in på *beep* 00 på en fredag.

Zamenhof är nästan alltid fullt trots en enorm lokal,  dom är före resten av hela stan med att spela musik folk faktiskt tycker om. Inne i Silver lining där du kan spela spel är det ofta Hiphop något som resten av stan inte har. Och i ett klimat då Göteborgs hiphopkultur håller i sig för glatta livet är ett ställe som The silver lining (baren längst in) det viktigaste vi har. – Allt det här gör att det är en extrem variation i människor som hänger här. Allt från stans hypekids till en mer vuxen crowd. Det finns helt enkelt något för alla. Och Stockholm kanske tror att andra ställen i Göteborg är i framkant för att dom gör två bra fester per år. Men gänget på Zamenhof gör det faktiskt bra helg efter helg.

Zamenhof som helhet får 10/10 i betyg från mig. Så enkelt är det. Gå dit! Låter verkligen som att jag är sponsrad här. Men det här är ett genuint inlägg i kärlek till ett ställe som alltid får mig att ha en bra dag – eller kväll.

 

paparazzibloggen 4:37 12 Feb 2020

Oscars! Vilken grej!!! Årets kändisfest som jag hade offrat min torso och förstfödde för att få närvara på. Brad Pitt, Laura Dern, Joaquin Phoenix och Renee Zellweger tog hem skådispriserna. Och Parasites regissör Bong Joon Ho tog hem fyra priser samt allas hjärtan. <3

Men tbh är jag ganska ointresserad av självaste prisutdelningen. Istället har jag valt ut de stunder och händelser som underhöll mig mest på The 92nd Academy Awards!

 

Galan inleddes med ett nummer av Janelle Monae! Älskar Janelle men det här får 2 av 5 stjärnor av mig. Känns lite som att akademin försöker komma undan med sina väldigt vita, manliga nomineringar genom att låta kvinnliga, svarta, queera artister sjunga och dansa på sina galor? And I oop just got political.

Vi pratar om ett favoritämne istället: Blac Chyna!!!! Nej men i was gagginggg när jag såg att ingen mindre än ansiktet utåt för guldgrävande sol-och-vårare befann sig på röda mattan! Hon var alltså dejt till någon musikproducent. Förlåt but we have no choice but to stan!!! Låg sig in i Kardashianklanen, låg sig in på Oscars. A national treasure. 

View this post on Instagram

”Angela White” #oscars2020

A post shared by Blac Chyna (@blacchyna) on

 

Ursäkta Shia LaBoeuf bar en förlovningsring, que pasa?

 

Maya Rudolph och Kristen Wiig delade ut ett par priser och var jätteroliga som vanligt. Vi har verkligen inte tackat dem tillräckligt. 

 

Besatt av att Rebel Wilson och James Corden delade ut ett pris utklädda till sina karaktärer i Cats, årtiondets mest ikoniska FLOPP. 

Kan någon förklara en sak för mig: varför hatar Chanel Margot Robbie? Precis som Alicia Vikander är ambassadör för Louis Vuitton är nämligen Margot ambassadör för Chanel. Men av någon himla anledning så finns det någon på Chanels team som lyckas ge henne – en av de vackraste kvinnorna på planeten – de PLATTASTE, tråkigaste Chanel-klänningarna, gala efter gala. Jag vet inte ens varför jag brinner för det här men det gör jag. Klänningen är så klart inte ful men vill se Margot SKINA.

 

Det här uppträdandet av Cynthia Erivo var ju fantastiskt. 

 

Ja sen har vi ju då efterfesterna som ofta är ännu mer spännande än självaste ceremonin. Störst var Vanity Fairs efterfest samt Jay z och Beyonces fest på Chateau Marmont. 

Kardashians och Kanye West var bjudna till Beyonce och Jay Zs efterfest. :’’’’) Mina föräldrar är fortfarande gifta men jag kan tänka mig att det är exakt såhär det känns när ens familj är återförenad efter flera år av bråk. <3 

Det om det men det enda jag egentligen vill att vi tar mer oss från årets Oscarsgala är vetskapen om att Jessica Alba har en växande Tiktok-karriär och måste stoppas.

 

Något mer kul som jag har missat???

Och ni glömmer väl inte att lyssna på Paparazzi, i senaste avsnittet gästar Julia Frändfors! Vi spelar upp ett ljudklipp från Johnny Depp och Amber Heards terapisamtal och recenserar Calvin Harris nudes! 😘

/Michelle

Julian Hase 7:31 26 Jan 2020

För ett par veckor sedan var jag på Nöjesguidens Stockholmspris, en gala för folk som utmärkt sig inom det vida begreppet ”nöje” under det gångna året. Jag var hedrande nog där som nominerad i kategorin Text för mitt fanzine Wiener Melange, och det var en afton jag sett fram emot ända sedan dagen jag av en ren slump hittade nomineringsmailet i min skräppostmapp.
Övriga nominerade i samma kategori var Alex Schulman och Karolina Ramqvist, så som ni förstår var jag helt övertygad om att vinna. Alex släktforskningsprojekt är väl främst menat att undervisa hans barn om deras blodsband och saknar ju egentligt värde för alla utanför familjen, och Ramqvist är det ju ingen som faktiskt har läst, så att jag skulle plocka hem diplomet tog nog både dem, jag och alla andra i Sverige för givet.

Kvällen började anspråkslöst – jag och min +1 Jonas tog först varsin fish and chips på ett helt vanligt brunställe på Götgatan, drack ett par standardöl och anlände sedan till Södra Teatern alldeles lagom klädsamt sent.
Den stora salen var smockad till bristningsgränsen; hundratals hipsters, influencers, proffsminglare och aspirerande DJ-duos som alla med själ och hjärta gav sitt allt för att vara den som var allra mest blasé. En semikänd nöjeslivsprofil, som jag stött på hundra procent av alla gånger jag någonsin befunnit mig i närheten av en kändis – eftersom hon jobbar som sån där parasitfisk som klänger sig fast i sidan på hajar, fast på kändisar – som var så blasé att henne ena ögonlock hade ruttnat och torkat och nu bara hängde ner över halva ögat som en stelnad bit bakplåtspapper, ledde tävlingen stort.
Alla som är någon var där, hade jag kunnat säga om jag visste något om vem någon är, och känslan var den att jag verkligen befann mig mitt i det så nyckfulla ”smöret”. Robyn, Clara Henry, Yung Lean, Zara Larsson, Peter Siepen plus många, många andra var inte där, men jag tror att jag eventuellt kan ha sett Alexander Bard stå i ett hörn och skälla ut en ung tjej som han tyckte såg ”horig” ut. Men något som slog mig, när jag lät mina vattniga små ögon glida över rummet som två pilska strålkastare, var att Alex Schulman, min motståndare och nemesis, verkade saknas. Det var inte många minuter kvar till själva galan skulle börja, men ingenstans gick han att finna. (Ramqvist såg jag för övrigt inte heller, men eftersom jag inte vet hur hon ser ut kan hon mycket väl ha stått bredvid mig hela kvällen.)
Hans frånvaro oroade mig en aning. Vad hade han som var så viktigt att han inte kunde komma till sin egen nominering? Hade han något i görningen månne? Eller var jag bara paranoid? Förmodligen var han väl bara hemma och översåg byggandet av en ny bastu som vanligt, men jag kunde inte skaka känslan av att det var något lurt i görningen. Och det skulle snart visa sig att jag hade all rätt att vara orolig…

Med varsin dyr whisky utblandad med billig cola rörde vi oss genom folkvimlet för att fylla våra fria händer med varsin öl (jag hade vid det här laget börjat bli rätt nervös), när Jonas plötsligt stoppades av en kvinna som han tydligen hade någon luddig koppling till. De avhandlade de vanliga artighetsfraserna och det var väl gemytligt nog, men när Jonas efter en stund presenterade mig för henne så hände något. Så fort hon hörde mitt namn var det som att en svag elektrisk stöt gick genom hennes kropp och fick henne att stelna till. Med det nyss så varma leendet fastfruset i en kall grimas tittade hon på mig med orolig blick, och jag insåg att hon kände igen mitt namn.
Hon förklarade att hon var en av Stockholmsprisets jurymedlemmar och alltså hade koll på vem jag var, men att hon tyvärr hade röstat på Alex i vår kategori. Det var så klart ingen fara, försäkrade jag henne om, men det märktes att någonting gnagde på henne. Och efter någon minut av att hålla god min i vårt samtal var det som att hon inte längre kunde tygla sig, och hon greppade tag i min arm och slet mig åt sidan, in bakom en pelare. Jag hann knappt förstå vad som pågick innan hon tog mig i skjortkragen och drog mitt ansikte nära hennes. Hon doftade svagt av lavendel och något odefinierbart som kan ha varit fisk.
”Du måste härifrån,” väste hon så att salivet sprutade in i min mun. ”Jag vet inte hur många av oss han kom åt, men om du vinner ikväll så svävar du i livsfara!”
Jag bara stirrade på henne. Försökte tyda hennes flackande blick. ”Vad pratar du om?”
”Alex!” Hon råkade säga det för högt och tittade sig oroligt över axeln, och när hon fortsatte prata var det i en obehaglig viskning. ”Han hotade mina barn. Sa deras namn och vilken skola de går i. Jag ville inte rösta på honom …”
Hon tystnade. En ensam tår trängde fram ur ena ögat och rann ner för hennes kind.
”Du ville inte rösta på Alex bok?” frågade jag förvirrat.
”Det är väl klart att jag inte ville! Jag skiter väl för fan i hans jävla moster och hennes äckliga jävla incestskit eller vad fan i helvete den nu handlar om för jävla skit! Men han gör vad som helst för att vinna. Och om han inte gör det ikväll, kommer han att döda dig.”
Hon tystnade igen och kollade hastigt runt i lokalen. Det var för galet för att ta in, och innan jag lyckats formulera min nästa fråga släppte hon taget om min skjorta och rusade in i folkvimlet och försvann. Jag stod ensam kvar vid pelaren, utan att riktigt förstå vad som just hänt, när en ringklocka ljöd i fjärran. Det var dags för gala.

Jag vann inte den kvällen. Priset gick till Alex Schulman och hans bok om sina släktingar och deras incestuösa förehavanden. Men precis som jag misstänkt var han inte där för att ta emot priset själv, utan upp på scenen kom istället en lång och skranglig albinoman i vit kostym och kargt ansikte som presenterade sig som Spaghetti. Ingen visste vem han var, men det var något med hans uppenbarelse som fick hela publiken att tystna och hålla andan. Han sa bara ett kort och hårt ”tack” och gick sedan av, till spridda och osäkra applåder, och fortsatte med bestämda steg fram genom gången utan att möta en enda blick. Den allmänna känslan i salongen var att det skulle bli skönt när han och hans märkliga energi gått, men precis när han kommit i höjd med min rad stannade han plötsligt tvärt mitt i sitt steg, som om han vore radiostyrd. Utan att röra överkroppen vred han sin bleka gamnacke åt sidan och tittade rakt mot mig så våra ögon möttes. I vad som kändes som minuter, men nog egentligen bara var några sekunder, stod han så utan att säga ett ord eller röra en muskel, medan resten av teatern höll andan. Min puls hade skenat så illa att den snart skulle nå oroväckande nivåer, när Spaghetti plötsligt vred bort blicken, fortsatte framåt och slutligen lämnade lokalen.
Rummet andades ut och efter några sekunders mental återhämtning kunde galan fortsätta, men det var inte längre samma sak. Stämningen hade förändrats i grunden och skulle aldrig mer bli sig riktigt lik. Kvällen hade hört sitt sista skratt.

Dagen efter är jag hemma i min lägenhet när jag hör ett paket dimpa ner genom brevinkastet. En anonym liten kartong utan vare sig avsändare eller min adress. Genom titthålet i dörren hinner jag precis se skymten av en blek gestalt innan han försvinner ner för trappan, och även om jag har mina misstankar om vem det var såg jag för lite för att vara säker.
Stående i hallen river jag upp det mystiska paketet och finner enbart en ensam Polaroidbild. Den visar en man sittande naken på en stol mitt i ett kalt och fuktigt rum, hans händer bundna bakom ryggen. Ansiktet är så svårt misshandlat att det tar en stund innan jag känner igen honom; det är täckt i blod och förvrängt av alla svullnader och missfärgningar, men tack vare tändsticksasken som ligger placerad bredvid stolen kan jag bedöma mannens ringa längd, och i kombination med det lilla jag ser av ögonen är det tillräckligt för att kunna identifiera honom – tillräckligt för att se att det är Calle Schulman. Jag vänder på fotot och ser en text, skriven med rödbruna, oregelbundna bokstäver i vad jag antar är Calles blod. Svetten tränger fram ur min panna när jag börjar läsa:
”Om jag kan göra så här mot min egen bror, som jag älskar och kommer jättebra överens med (och som verkligen inte förtjänar att bli behandlad på det här viset) tänk då vad jag kan göra med dig. Du har två veckor på dig att ge en offentlig ursäkt för nomineringen. Annars, min vän, blir det Spaghetti. /A”

Så, jag vill nu ta tillfället i akt att be er alla om ursäkt. Förlåt för att jag blev nominerad till Stockholmspriset. Det ska aldrig mer upprepas.

myrna 2:35 17 Jan 2020

I julas bestämde jag mig för att i sann nöjesguiden-anda ge min rumskompis och bästis Ingrid en sk ”ironisk” (man vet hur ironiskt nått e när man ironiserar över ironin) julklapp. Eftersom jag e lat och dålig, generellt absolut men framförallt vad gäller julklappar, blev det en från min arbetsplats (Akademibokhandeln). OkEJ… Jag erkänner… om sanningen ska fram…… Jag köpte den lite till henne men mest till mig själv, just för att kunna göra det här blogginlägget (friend of the year).

Iallafall, det är en liten bok, men låt dig inte luras av dess storlek. Den e HEMSK. Och inte bara för att den egentligen mest e en förlängning av den kommersialisering av rörelser (i detta fall feminismen) som vuxit sig monstruöst stor det senaste decenniet, och inte bara för att den matar uppfattningen om att jämställdhet är nåbart så länge tjejer bara TyCkEr Om SiG sJäLvA tillräckligt mycket, och inte bara för att det är direkt farligt med kommersiell feminism eftersom den får framförallt unga tjejer att känna sig tillfreds i sitt behov av jämställdhet utan att samhällets strävan efter kvinnors missnöjdhet minskar (köpstark grupp).  Och inte bara för att den anspelar pissmkt på traditionella könsroller. OCH INTE HELLER BARA för att den är direkt nedlåtande eftersom innehållet verkar va skapt av nån som tror tjejers kognitiva kapacitet motsvarar den av en gurkas. Utan också bara för att den är sååååååååå himla töntig.

Såhär ser den ut. Ryser. Å nu tänkte jag gå igenom några av de sidor jag tyckte va mest patetiska. (Förlåt för att det e jättemånga bilder men va så svårt att välja, å sorry för bildkvalitén jag vet den e hemsk)

 

Vad fint det blir när man direktöversätter engelska citat såhär<3

Hur e detta relevant för nån modern människa som inte typ.. håller på med bdsm. När skulle man i en vanligt hederligt diskussion ge nån tillåtelse att få en känna sig underlägsen? hahaha

Omg. Lätt för nån som hjälpte till å avskaffa slaveriet att säga

Aaah. Den härliga insikten om att man bara måste va ambitiös, beslutsam å begåvad för att komma nånstans i livet:)

Tänk då vad FYRA tjejer kan göra. Total global dominans. För att inte tala om TIO tjejer?? Tio tjejer borde enligt Beräkningar kunna ta över hela solsystemet

Jag e säker på att det var precis såhär Simone de Beauvoir menade när hon skrev Det andra könet, som lite peppig girl power-kraft till alla tjejer där ute som vill ta sitt öde i egna händer, kvinnlighet som nått att sträva efter, typ inse att tjejer också kan starta företag! å inte alls som kritik mot de frihetsberövande könsroller samhället såg till att kvinnor infann sig i

Hihihi

Jag vill ha ett pisstort hus med en underbar trädgård. Och nu väntar jag eller?

– Hitler

– Hitler

Haha tjejer å deras satans choklad xD Sååå chockladtokiga hela bunten xD Haha h ååh tjejer xD

Det här piggade fan upp. Dina idéer e oftast SÄMST och du kanske ska lyssna lite på folk som har bättre koll din jävla Queen!

Jävla lätt för nån som dog med ett net worth på $10 million att säga

Omg epic winning om jag får be?? Okultiverade svin

Inte många vet, men det var det här citatet som låg till grund för häxprocesserna

 

– Hitler. HHAhahaha ok förlåt ska sluta m Hitler men. Dominera? Har det verkligen en så positiv klang?

En tyst minut för alla de 345 679 som genom åren fallit offer för dödskänslan tvivel!!!!

Alla andra kan fan dra åt helvete! Ni räknas inte!

Låt mig bryta karaktär för två sekunder och berätta att jag med ett gällt (tjejigt) skrik kastade boken från mig här

Och så just när jag samlat mig och plockat upp den igen möttes jag av dETTA. De blev en skamdusch på 30 goda minuter

Lärdomen här e å försöka va så fylld m blod att det blir ett avtryck om någon mosar dig mot ett vitt underlag. Känns spontant som en rimlig ambitionsnivå

– Hit hahaha nej okej

”… När jag e en egoistisk liten fitta som inte kan se bortom mina egna förmågor och förutsättningar och därför tror alla skulle dra lika stor nytta av en total individuell frihet som jag.”

hahahaahahahahahahahahahahahaahahdasldkjefaö

Åååååååå VAAAD ska det här betyda? Sunt å ha kompisar man vet aktivt VILL bli sedda offentligt med en

Jag… Va? Så nu behöver man också… Köpa nått coolt… Till sina fiender?

Ja, absolut, om man e helt dum i huvudet och satsar på att bli en osympatisk person ingen vill umgås med

Jag, ensam hemma, huvudet bankandes mot väggen eftersom mitt livs kärlek lämnat mig….. För mig själv mumlar jag om å om igen ”En tjej behöver ingen som inte behöver henne… Ett plötsligt skrik….: YAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSSSSSSS

Märkligt, det var precis vad min psykolog sa till mig också

SNÄLLA gumman. Var cool

Omg, varje interaktion? :( Okej :( Killen i kassan på ICA, vänta bara :(

Tack för mig!!!!

 

crfn 7:07 01 Jan 2020

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
regisserade och skrev min egen dramaserie för SVT men gjort humor innan så nästan redan gjort skiten?

Vad var din största framgång 2019?

nej men det var väl att Amningsrummet kommer gå på burken och inte bara web samt de otroliga summor pengar jag producerade in i projektet.

Och på ett personligt plan?
– Offrade mkt av det personliga planet. Jag var nog rätt dålig där.

Vilka platser besökte du?
Österlen.

Bästa köpet

fodrade siden gardiner från vintage Curtains kanske.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
– nej jag slappnade aldrig riktigt av det här året pga min inspelning.

Och ledsen?
– För privat  för att prata om men kommer i det jag skriver nu.

Något oväntat som hände

nej

Favoritserie?

Succession.

morning show

nån mer???

Bästa filmen?
– Once Upon a Time in Hollywood. Marriage Story Och Husbands and wives.



Vad gjorde du på din födelsedag?
– Firade m min man o Liv och Ola på Talldungens gårdshotell i Brösarp. Med fler

Nyårslöfte?

– Nope aldrig haft

Högsta önskan just nu?

– Inte åldras utseendemässigt.

amydiamondpodden 1:38 31 Dec 2019

Nyårsafton är i mångt och mycket den mest överskattade högtiden på året. Man sitter i någon sorglig lägenhet i någon ännu sorgligare förort och pimplar medhavd glögg och snaps som någons moster glömde på julafton för att man glömde köpa öl på systemet. Alla väntar på tolvslaget men den enda raketen man ser från balkongen är en nödraket som någon gamling skjutit upp i vredesmod för att den inte vann något på Bingolotto. 

Nyårsafton är som s*x. Det ser roligt ut på film men i verkligheten är det bara svettigt, över för snabbt och man ångrar ALLTID att man bjudit in den fula i E.M.D. 

Men vilka ska du fira nyår med? Det vet vi i aktiebolag amy Diamond-podden-bloggen redan nu. Här är hela listan:

 

Din kompis som precis blivit singel 

Som kvinna tar man socialt ansvar och bjuder in sin sorgsna kompis till festen och GUD vad det var ett dumt beslut. Flera är självklart intresserade av ett nyårshångel med singeln (inget är sexigare än någon som är hjärtekrosstad) men allt denna kan tänka på är ”Monica/Axel//sofia/gorm” som precis dumpat henom.

Chans för urfuckning: 50% att den går hem innan alla andra och 50% att den fuckar ur totalt och snor geniet söderholms mobil på spy bar. 

Chans för hångel: 50% chans att den hånglar med den snyggaste personen på festen och 50% risk att den aldrig någonsin hånglar igen.

kostnad: 314 kronor, du pallar inte be om swish dagen efter för bolten ni delade.

 

Det unga tjejgänget

Någon har bjudit in sin yngre syrra och hennes unga kompisar. Det unga tjejgänget lovar att de visst har roligt medans de skickar 10.000 snaps om huruvida folk ”har fest” till andra yngre förmågor runt om i Stockholmsregionen. Värdens fokus blir att försöka få det unga tjejgänget att dricka så mycket shots som möjligt för att få det unga tjejgänget att tro att de har kul. Slutar bara med att värden blir pissfull och måste gå och lägga sig 23:12 medan tjejerna smyger ut till en annan mycket roligare och yngre fest.

Chans för urfuckning: 100% på en annan fest

Chans för hångel: 100 % på en annan fest eller i Jacques Karlbergs dm. 

Kostnad: 9 kr, de tappade några ägg när de spelade in en tik tok. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den gamla pojkvännen 

En i gänget har en väldigt gammal pojkvän.

Han är supertrevlig :) 

Men supergammal :( 

Han går mest runt i kostym. Pussar sin bättre hälft. Försöker hänga med i samtalet när man pratar gamla barnprogram men förstör bara stämningen när han nämner ”från ö till a”. Jobbar han inom Bank? eller Juridik? Han är vuxen iaf och har definitivt ett isk-konto fullt med index-fonder.

Chans för urfuckning: 10%, men om han fuckar ur blir det mycket och rolig dans.

Chans för hångel: 100% med sin partner, 10 % med en kille på sanning eller konka.

Kostnad: 500+, när ingen frågar vad man ska swisha för taxin in till stan, den får han fan bjuda på. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Din farbror som kallar AirPods för earpods 

Vad gör din farbror här? På vilket sätt känner han dina kompisar? Din farbror är supertrevlig men vad gör han här? Din farbror har auran av att ha med en dessertlåda till matlådan på jobbet. Han kallar AirPods för earpods och har lagt 200.000 på att göra sitt hem ”smart”. Nej Hasse livet blir inte bättre bara för att du kan säga åt en Google home att dammsuga åt dig. Älskar fotboll och var först i Sverige med att ladda ner film.

Chans för urfuckning: 0%, han fattar rätt snart att din inbjudan på julafton var ironisk och att han inte borde kommit.

Chans för hångel: 100%, fast det får inte dina kusiner veta. Vad skulle Maria säga?

Kostnad: 1000 kronor, dricker upp all Fireball + julmust helt själv 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Personen som flyttat utomlands och som nu inte kan tänka sig att bo i Sverige

Repliker såsom ”jag kan verkligen inte ens förstå hur alla inte bara flyttar till Paris” eller ”London är mer hemma för mig än Stockholm någonsin varit, där hälsar man på folk i mataffären” varvas med ”Gud vad heter det där ordet, jag har helt tappat svenskan” och vi alla vill bara strypa det lilla aset. Såklart har den rätt och såklart vill alla bo på heltid i New York, men vi kan inte pga: Pengar, Lathet eller rädsla för att misslyckas.

Chans för urfuckning: 0%, ska hinna med flyg imorgonbitti.

Chans för hångel: 0%, ska hinna med flyg imorgonbitti.

Kostnad: 200 kronor + glömmer en dyr Acne-scarf som du kan slänga ner lite snabbt i sellpy-påsen. 

 

Göteborgaren som nu bott i Stockholm så länge att hen MÅSTE släppa göteborg NU!

”SÄTT PÅ GALENSKAPARNA AFTER SHAVE” skriker hen från soffan där den precis suttit och tittat igenom olika personers roligaste sketcher. Den använder referenser som ”Torslanda”, ”Andra lång” och ”Favoritkrogen smaka” som att du ska FÖRSTÅ. ”Jag gick i samma skola som Viktor Leksell” försöker hen imponera på det unga tjejgänget med men det biter liksom inte alls. Lovar att fixa lista på spy bar genom ”Joel Ighe” men får inget svar och blir skitsur. ”Alla blir såna f*ttor när de flyttar till stockholm” skriker hen fullt medveten om att den nu bott här i en större del av sitt liv.

Chans för urfuckning: 110%, Är du från göteborg kan du fucka ur.

Chans för hångel: 50%

Kostnad: 30 kronor, du måste köpa en alvedon efter allt skrik.

 

 

 

 

 

 

 

Sverrir Gudnasson

Vad gör Sverrir Gudnasson här? Är han släkt med någon? Är det bara någon som är väldigt lik honom? Nej visst är det Sverrir? Är inte han supergammal? Men känns ung för fick roller sent där han spelade snygg ung kille? Är han kompis med din farbror? Varför har din farbror aldrig nämnt detta?  Roligt att Sverrir Gudnasson är här!

Chans för urfuckning: 0%, dricker varannan vatten.

Chans för hångel: 0%

Kostnad: 0 kronor. Sitter mest i soffan och gör det där ”vem i disney är du”-filtret.

 

Bubblare:

Killen som har 200 följare på twitch, Din träslöjdslärare, en tjej som tappat sin mobil (den ligger i soffan), Killen som inte kan sluta prata som Jonathan Unge, Tjejen du gick i simskola med, hela Täby.

Från oss alla, till er 4 läsare, ett riktigt gott nytt år

Pål Ströbaek

clara 4:32 10 Dec 2019

My father painted this table.

Hello everybody! Dear readers!
My name is Olaf and I live in an apartment in cosey area: DE PIJP.

I live very close to the centre.
My neighbourhood is called DE PIJP, an old labour environment.
Nowadays very popular and trendy, a very lively area, with a daily big street market close by.
I never had any trouble here in 13 years.
If you stay at my place: expect lots of colours!
I love comic books -have 6204- and comic figures.
Did you ever visit the Comic Museum in Groningen?
My apartment looks very similar.
You will eat from comic figures plates, sleep under comic figures sheets and see comic figures aroud you!
Tintin and Mickey Mouse are living here, too. So be aware that the sight of my apartment is very outspoken!
Some people love that very much.
Others don’t.
I love the comic world and colours, it makes me feel happy.
Hopefully you can enjoy it, too.
If you like it, come and stay at my apartment and visit the inspiring city Amsterdam!

Den här lyriken kommer från Airbnb-annonsen ”2 colourfull, seperate rooms in cosey area Pijp!” och jag dör för den. I mörka stunder har den varit det enda som har någon chans att bringa mig glädje i livet. Och gång på gång har den lyckats.

Det är sent 2018 eller tidigt 2019, och jag och mina vänner Astrid och Astrid planerar en resa till Amsterdam, inte för att ungdoma oss utanför att jag vill dra med dem när jag ska kolla på ett universitet jag vill plugga på. Det slutade med att jag åkte själv, men det är oväsentligt. Innan vi kommer fram till det hittar vi ett fynd, eller ja, två. Det ena är Olaf, det andra är hans lägenhet.

Om 55 bilder är nödvändigt för att visa 2 rum och kanske lite lägenhet är högst subjektivt. För Olaf är det nödvändigt. Det börjar, trots Disney-andet, som en vanlig annons.

Något som hjälpt mig i att ta till mig den här annonsen är att läsa med någon dialekt med spår av nederländska, och att tänka att kommande text i CAPS LOCK bör läsas som CAPS LOCK.

Efter 10 bilder på sov- och badrum visas resten av lägenheten. Här märker jag genast några skillnader från när jag senast unnade mig nöjet att gå igenom denna sida. Jag tror att det här var bilden som först fick mig att lyfta ett ögonbryn (något jag inte riktigt kan. Jag måste sätta fingret under och trycka upp ögonbrynet, lite som man oproffsigt sätter in en snus, men oftast med mindre saliv).

 

Det här tror jag är ett nytt tillägg. Vinkeln är annorlunda, men den känns ändå familjär. Det känns som att komma hem.

 

Den här copyn brukar hjälpa mig att komma in i hans sinne och röst:

 

För nu kommer höjdpunkten. Förr i tiden stod det ”my father painted this table” både i början och i slutet på bildtexten, som en vacker inramning, en nytänkande anafor. Ethos. Logos. Pathos.

My father painted this table. :’)

 

Det finns kanske ingen mening som betytt så mycket för mig. ”My father painted this table.” Fniss. My FATHER painted this table.

Här är han. Mannen som har en lägenhet på 4 (fyra) våningar i centrala Amsterdam, och har valt att sätta sin prägel på den med 6204 tecknade serier och figurer. Fan vad han förtjänar det. Tänk om livet var så enkelt. Tänk om man kunde glädjas och njuta som Olaf kan. Vem fan kan som han? Vem fan kan fota som han kan? ”Ugh, his mind!” som kidzen säger.Inte nog med att han är en värd som underhåller, inte nog med att han är en verifierad Superhost™ (tror inte det är trademarkat), han är också en folkbildare. Om man känner till konceptet edutainment kan jag säga såhär; han förkroppsligar det.

 

Man kan inte annat än älska en bild med två Olaf. Jo, man kan annat, man kan bli ledsen när man inser att det inte är verklighet, och att det bara finns en. Men sen får man upp hoppet när man märker att han inte bara photoshoppat sitt eget ansikte över någon annans, utan i sann konstnärlig anda vidare satt sin prägel genom att lägga till en blomkrans. 

Håll i hatten nu, för här kommer något ingen hade väntat sig! He loves Tintin! Det enda i världen som är mindre skräll än din toppartist från Spotify Wrapped det här decenniet.

Vi börjar närma oss slutet. Det är makabert, men annonsen kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Om inte på Airbnb, i våra minnen och hjärtan. Den där konstnärliga ådran som jag nämnde förut blir alltmer självklar; inte nog med att hans far målat ett bord, hans bror är såklart också konstnär, precis som Olaf är det på sitt sätt.

 

Art from my brother. Kanske den enda meningen som kan konkurrera med att vara lika rolig som ”my father painted this table”. Eller kanske ”boots until knees”, som jag såg en gång i en facebookannons för knähöga stövlar. Mm…boots until knees. Förlåt, Olaf. När jag läste baksidan på Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” (som för övrigt är en jävla dagbok och borde heta ”Jag har läst Proust”) så kände jag igen mig. Jag parafraserar;

Jag har under flera år läst Olafs annons ”2 coloufull, seperate rooms in cosey area Pijp” och nästan ingenting annat. Ja g har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Annonsen har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet.

ur Olof Lagercrantz’ förord

My father painted this table.

 

fredriksoderholm 7:43 09 Dec 2019

att allt bara faller på plats? det är inte klokt. för två veckor sen fanns inte idén ens och nu i lördags hade vi pilot-inspelning i med hela Gott snack-gänget. Bror, mor några KILLAr till och vår urgulliga ljudtekniker Calle Nilsson (ja jag är partisk men tycker han är värd att kolla in på spootify!)

Testade segmentet Relationspanelen med Thomas Krangnes Jaques Karlberg och Frida Vega. Blev inte ett dugg dåligt eller tråkigt om jag FÅR säga det själv. Finns att lyssna på HÄR.

Lite mer KLUVEN till psykologen men svagt var det inte.

Den här veckan ska jag KÖTTA på med testinspelningar med tjejor. Måste jobba med DIVERSITY så är det. Obeskrivligt glad och tacksam för att vi får husera på Nöjesguiden och köra i deras lilla poddstudio. Är sjukt jävla pepp på det här. Ska inte ta mig VATTEN ÖVER HUVUDET SOM DEN KOKAINSKALLE jag är men det KÄNNS som att det kanske går att dra igång redan i mitten på januari.

Både Patron och kickstarter kämpar på. Överväg gärna att bidra OM du har MÖJLIGHET.

 

Jesper är lite ny på det här med radio men det tar sig. Han ska bara förstå att puffskyddet inte MÅSTE användas som en burka. Det finns nåt i BIKT-känslan det ger dock?

 

inte direkt radioutseende på relationspanelen. Synd att vaska nästan.

Michael Gill 11:03 13 Nov 2019

 

Här är en liten spoiler för Spelsidan i nästa Nöjesguiden: det kommer handla om NES-spel. Nyproducerade sådana. Jag har intervjuat Ellen Larsson, som är ungefär hälften av utvecklingsteamet bakom Kickstarter-succén Project Blue.

När jag skriver detta är det 29 timmar kvar tills det att Kickstarter-kampanjen avslutas. Så om du vill vara med på tåget är det dags att lösa biljett nu!

Julia Gummesson 6:05 20 May 2019

Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Coupeglas i metall för glass från Lagerhaus

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Friterat av Paul Kulhorn

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Fritera av Paul Kulhorn

Friterat av Paul Kulhorn

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

vietnamesisk mat

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

sellerijuice

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

Morgonpasset P3 avokado

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Pilsner urquell + Nase Maso på AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

AG

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

 

Simon Strand 8:08 18 Mar 2019

För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”.

Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv, men när folk frågar brukar jag tipsa om mina favoriter. Det är inte som att man behöver ha lyssnat för att ha en favorit. Man kan ha egna uppfattningar ändå. Kanske är man till och med i bättre skick att bedöma en podd om man inte har lyssnat på den än om man har lyssnat. Det krävs lite distans för att ha perspektiv på saker.

Därför skrev jag för några veckor sedan (den 1 mars) en recension av podden Daddy Issues av Julia Frändfors och Julia Lyskova. Detta var innan recensionerna började komma i dagstidningarna, skrivna av personer som jag förmodar faktiskt har lyssnat på podden. Ändå verkar vi tycka förvånansvärt lika. Här är min recension:

”För inte så länge sedan upptäckte jag podcasten Daddy Issues, där Julia Frändfors och Julia Lyskova diskuterar sina komplexa relationer till män, i synnerhet äldre män, och varifrån denna komplexitet springer ur. Ja, titeln, är hyfsat självförklarande.

Julia F och Julia L (hädanefter benämnda JF och JL) kände inte varandra sedan tidigare, utan sammanfördes under slumpartade omständigheter. Men slumpen är inte alltid någon tillfällighet. Det visar sig omedelbart i första avsnittet. JFs och JLs intuitiva förståelse för varandra, parad med att de faktiskt inte alls känner varandra, öppnar för en spännande blandning av igenkänning och överraskning. Nu verkar ingen av dem särdeles finkänsliga i grunden, men kanske bidrar det naturliga avståndet mellan två personer utan gemensam bakgrund paradoxalt nog till att de kommer närmre varandra, och att man som lyssnare kommer närmre dem.

Nog behövs det en dos av plumphet för att en podcast ska framskynda den relation som gör att man som lyssnare ska orka stanna kvar och vilja utforska mer. Plumpheten skyndar fram det intressanta. Och plumphet levererar de. Grodorna haglar programledarna emellan, och oftast är det väldigt roligt; men ibland blir det nästan som en tävlan mellan dem, medvetet eller omedvetet, där den joviala fräckheten blir lite för forcerad. Men oftast håller de sig på rätt sida av den gränsen!

Stundtals är det becksvart. JFs långa monolog om en tidigare relation framkallar flämtningar hos vem som helst vartefter den lider. Vissa podcasts är terapeutiska för lyssnaren, andra är det för de som samtalar, och i sällsynta fall gäller det för alla inblandade. När man lyssnar på dessa två får man intrycket av att de tänker, känner och pratar samtidigt. Att de faktiskt utforskar sina egna psyken medan samtalet pågår, snarare än de i realtid bara sätter ord på sådant de tidigare upptäckt och insett. Antingen är det så, eller så är de riktigt skickliga på att ge sken av det.

Tur att podcasten känns intelligent. Annars hade kombinationen av vältrande, politiskt inkorrekta utfall och burlesk humor haft svårt att bli någonting annat än obstinat. Men de lyckas hålla ihop det, och det är just den fingertoppskänslan som är mest imponerande; man tror alltid att samtalet är på väg att kantra, men just då vänder det i stället mot nästa stup. Ett konstant chicken race mellan humor och allvar, ljus och mörker, men där de nyblivna programledarna på något sätt i slutändan lämnar en med känslan av att de vet precis, exakt, vad de gör!

Därför får podden fem plus.”

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Pers Politik 10:30 09 Jun 2018

Igår släppte SSU nya valkläder med 20 0lika motiv. Spreadshirt-kollektionen kan hittas via ungdomsförbundets webshop där illustrationerna kan appliceras på 100 stycken plagg och produkter.

Det första motivet som dyker upp när man klickar sig in på kollektionen är en T-shirt med en bild på en låda med pappersnäsdukar som vi mest känner igen från amerikanska filmer, tillsammans med texten ”Boys cry, girls masturbate”.

Näsdukslådan är i amerikansk populärkultur starkt förknippad med manlig onani.

Frågan är bara: hur använder tjejer servetter när de onanerar?

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!

 

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla