Hanapee 6:57 12 Jul 2020

3 stämningshöjare just nu

1. *Teambuildingen* med Anton. Det är väl nån blandning med att han och jag jobbat hemma ihop sen mars och att vi väntar en unge ihop – men sånt team som vi är nu har vi nog aldrig varit??? Skönt att bygga upp en sån grund innan det raseras av slitiga småbarnsår hö hö hööö 🥴

2. Stockholm! På väg dit nu. Sitter i bilen och känner pirr inför att få komma hem till lägenheten och DONA. Äta frukost vid Nytorget och åka båt i Mälaren.

3. Min väska!!! Den gör mig på riktigt bra humör dagligen. Bra bild jag tog på den nu:

3 stämningsdödare just nu

1. Förlossningslitteratur. Ok inte ALLA förlossningsböcker, men läser just nu ”Föd på dina villkor” och tycker absolut det finns guldkorn att hämta i form av typ ”visualisera din förlossning” och att man ska känna till sina rättigheter i förlossningsrummet. Men att på riktigt rekommendera typ nattljusolja och hallonbladste för att få igång förlossning utan att ha vetenskapliga belägg STÖR MIG. Som tur är går det ju att googla på vad som det forskats på och inte. Dessutom stör jag mig på att de tjatar om hur dåligt EDA är och trycker på typ klitorisstimulans istället…? Hahahaha.

2. Att lämna våra föräldrar. Hua. Grin i bilen i år igen. Men! Om allt går bra med Nisse osv. så är vi tillbaka i augusti. Hemskt bara att inte få ge dem hejdåkramar.

3. Vädret.

Tre framtidsplaner just nu

1. Måla om i vårt vardagsrum! Eller egentligen i samma färg som är nu (bruten vit) men väggarna är spruckna så vi ska spackla osv. Ja ni fattar. Och med ”vi” menar jag som vanligt Anton.

2. Prata The Sims i P3. På måndag runt kl 16 hör ni mig snacka nya showen The Sims Spark’d som börjar sändas den 17:e juli. Deltagare tävlar i att bygga hus, skapa simmar och historieberättande. Gåshud. Vill producera svensk variant genast.

3. Få barn. Ni kanske har missat det eftersom jag knappt nämnt det men jag är alltså gravid.

Vad blir det för rap? 12:07 11 Jul 2020

 

Hej!

Avsnitt 200 !!!

Otroligt att vi tog oss hit! För att fira har vi gjort ett helt nytt sorts avsnitt. Det handlar nästan inte alls om rap utan istället svara på:

  • Lyssnarfrågor
  • Frågor Sanna, Petter & Hugo ställt till varandra

Lyssna på det här om ni vill lära känna oss bättre :)

Whatever?!?! xoxo

Låtlista:

  1. Big Tymers – Still Fly

Sponsra oss på Patreon om ni vill. Ni betalar 1$ eller mer när vi släpper ett avsnitt. Patreon.com/vbdfr. Och gå med i vår Facebook-grupp Vad blir det för rap?! Eftersnacket.

 

 

 

LYSSNA PÅ INTERNET SOM HELST T EX HÄR:

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

ALLA SÅNGER FRÅN ALLA AVSNITT:

 

Eller köp MERCH! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

frasse 10:02 08 Jul 2020

Har ni varit på krogarna där de stora feta affärskontrakten signeras någon gång? Där lunchtimmen omärkligt glider över i à la carte och där mattorna är mjuka som sandstränder? Sådan är stämningen på Sturebadet. Hade gjort vad som helst för att bli medlem. Förutom möjligen att betala de 30 000 kronorna det kostar i årsavgift.

Jag fick i alla fall följa med min kompis Simon dit och träna i går. Det skulle bli första etappen på resan mot min hämndkropp. Tyvärr gjorde jag bort mig direkt. Hade med mig ombytesstrumpor och hårgele. Man får träningskläder där, så mycket visste jag. Men jag visste inte att strumpor ingick. Och att det vid spegeln i omklädningsrummet står en orgel av Björn Axén-produkter. Det borde jag ha räknat ut, att man inte behöver kånka runt på strumpor och hårgele som en cro magnon-människa.

Det var hur som helst första gången jag motionerade sedan Stockholm marathon 2014. Man tror ju att man ska belönas för ett sådant hjältedåd. Men inte jag. Min belöning blev att jag drömde en mardröm. Och det var inte vilken mardröm som helst, kan jag tala om. Jag drömde att Kent skulle återförenas för tre spelningar i Storbritannien. I Storbritannien!!! Hemska tanke. Jag hatar Kent. Kent-fans är lika självgående och kritiska som cocktailbär, som CRB en gång skrev. Men det vägrar Spotify förstå. Trots att jag bläddrar förbi så fort en Kent-låt dyker upp fortsätter jag få Kent-låtar i min daily mix varje dag. Algoritmen har helt enkelt bestämt sig för att det, givet min musiksmak, är omöjligt att jag inte tycker om Kent.

Därför har jag nu bestämt mig för att aldrig mer träna. Jag kan inte riskera att det här händer igen.

paparazzibloggen 3:36 02 Jul 2020

Många personer är jag besatt av här i livet och Dr Phil är en av dem. Så speciell person och liv? Inte nog med att han uppfann psykologi och är således en av TV-industrins rikaste personer, han är också ganska sjuk i huvet? Eller liksom hela den där daytime television-världen verkar ganska knäpp. Vi har Dr Phil, psykopaten Ellen DeGeneres, ikonen Judge Judy (så bisarrt program?) och min personliga husgud Wendy Williams. Vilket problematiskt himla järngäng. Malou von Sivers could never

 

Kids these days kommer aldrig förstå att på min tid så innebar att stanna hemma från skolan att man helt enkelt var tvungen att hjärntvättas av Dr Phils certified zaddy-uppsyn. Hade man inte daddy issues sen innan så kultiverades de sannerligen då. 

Det ryktas till exempel om att när Dr Phil skulle intervjua en nykter alkoholist så ställde hans team in massa spritflaskor i den nyktra personens loge. Vilket succéprogram det blev… återfall mitt framför rullande kameror… vad är oddsen. 

Sen har vi hans otroliga fru, Robin McGraw. Ni vet, hon som sitter i publiken VARJE avsnitt och programmet avslutas med att de lämnar studion hand i hand. Att behöva sitta och KLAPPA HÄNDER åt min man som gör sitt jobb? Kalla mig feminist men jag äter hellre glas

Anywho här är några av mina bästa instagram-inlägg från Robin! Att skrolla i hennes flöde är som att få inblick i den knäppaste, knäppaste vardagen i mannaminne. enjoyyyy 

 

View this post on Instagram

It’s the month of LOVE!!! ❤️❤️❤️

A post shared by Robin McGraw (@robin_mcgraw) on

Estetiken är off the rails. Vad är the month of love ens? Februari? Hahghahjgfhsj absolut INTE

 

La upp den här på vår story med texten “Dr Phils frus klädstil, besatt”. Ni var inte få som reagerade på att hennes huvud ser inklippt ut :)  Men alltså, haha, det ser så extremt inklippt ut? Tror tyvärr det är pga försök till att släta ut huden i en fotoredigeringsapp.

 

Veeet inteeee eeennsss var jag ska börja med den här Halloween-outfiten????? De är utklädda till ett par som precis gift sig? Hon som gullig brud och han som som livstidsfånge? “Goodbye single fun life” “Just married just awful”. Hahahah vad i—. ”Kul skämt om att män hatar att vara gifta” :PpPPPpp

Also, jag till min framtida wedding planner: “so I’m thinking a theme inspired by the outfit Dr Phil wore on Halloween 2019…“

 

Ursäkta? Hon sitter och kollar övervakningsvideo på Phil? Nog för att det ryktas om att han vänsterprasslar men det här är yikes.

 

Är extremt o-förvånad över att Robyns smak i julpynt är ansiktet utåt för migrän.

 

Jag hoppas ni inte sover på deras yngsta son Jordan McGraws karriär som artist!!!!! Dr Phil är familjevän med The Jonas Brothers familj så Jordan får alla låtar som The Jonas Brothers inte vill ha :’) 

 

Och en fun fact om deras andra son är att han är gift med en av Playboy-trillingarna. :)))) 

 

Step on me <3

 

För att runda av tycker jag vi påminner oss om den här tweeten av Dr Phil.

 

Det var allt, tack för mig. Och som vanligt kan ni lyssna på vår podd!! I det senaste avsnittet gästar Tramsfrans och vi diskuterar kändisar som endast är ihop av PR-skäl, Beyoncés allra första instagraminlägg från 2012, George Bushs karriär som konstnär och mycket mer!!! Sök på Paparazzi där poddar finns! 

 

// Michelle

syndafallet 6:36 21 Jun 2020

Mayaindianerna räknade fel när de skulle förutspå jordens undergång. Till en början trodde man att det var år 2012 som gällde. Men åtta år mer eller mindre gör ingen skillnad. Nu är vi här i något som påminner om början av slutet, i början av sommaren och de hade rätt tillslut. 

Mitten av maj: Det var en dystopi utanför fönstret. Det luktade syren om man hade något luktsinne kvar. På Medborgarplatsen vid Max fanns en stor skylt som när man stod tillräckligt nära täckte halva delen av himlen som tillhör oss. Eller er. Skärmen lyste upp ens oroade ansikte med den cerisa grafiska profil som tagits fram till Folkhälsomyndigheten. I högtalaren på tunnelbanan sa någon med dålig engelska något om att fortsätta ta hänsyn till viruset och det känns som ett intro till P3 dystopia. Min Instagram är först fylld av en svart man som dör på en brusig iphonekamera. Sedan 10 sätt för att bidra till förändring, sedan 10 sätt att vara en bra allierad, sedan 10 böcker man kan läsa, 10 Netflix filmer man kan se. Sedan upplopp från en brusig iphonekamera. Sedan en svart bild och sedan inget mer. 

När jag blir arg vill jag tatuera mig. Det spelar ingen roll om det är på grund av 500 år av slaveri, mina killkompisars inställning till sexköpslagen eller bara känslan av maktlöshet jag känner när min mobilskärm släcks och jag tittar upp över munskyddsprydda ansikten. Det är inte så att jag vill tatuera in något kopplat till ilskan. Jag vill inte tatuera in Paolo Robertos avhuggna huvud eller ACAB. Jag vill tatuera en citronklyfta, en liten pinnstol eller en lavendel. Jag tror det är för att jag på något sätt vill ta kontroll över något som jag upplever ligger utanför min makt. Jag kan inte avgöra eller se hur jag ser ut. Om min rumpa är platt eller inte. Om mitt hår ser fettigt ut där bak. Hur mitt ansikte ser ut när jag är koncentrerad. Mitt utseende och min kropp är något jag med tiden insett att jag inte kan förändra. Och så länge jag förhåller mig likgiltig till den insikten, behöver jag inte ständigt leta efter nya saker jag borde ändra på.  Men en tatuering konkretiserar känslan av en kroppslig förändring. Min underarm blir inte bara en underarm när mina intatuerade tärningar är ovanför det sista lagret av vit hy. Tärningarna som någon slog och slumpen som avgjorde mitt utseende, min hy och mitt lilla lilla liv. Min mage är inte bara en mage som man kan tycka om eller tycka illa om. Den har en liten glad smiley på och plötsligt är mitt skinn något annat. 

Jag sitter hos tatueraren och vet inte om jag njuter mest av ljudet från tatueringsmaskinen eller de små små nålarna som präntar in svart bläck på min ljusa hud. Jag frågar vad det skulle kosta att tatuera in en svart fyrkant och hon svarar en summa jag inte har råd med. Jag tatuerade mig en gång när jag ville ha en kropp han inte hade rört. Förnyelsen av ens utseende är nog essentiell i ett liv som präglas av andras blickar på en. Oavsett om det är genom en brusig iphonekamera eller inte.

Jag tänker på det som Mercies May skrev i sina brev till Johannes Anyuru för några dagar sen. ”Jag undrar om min vithet är en sköld eller ett vapen” 

Juni: Solen gör att jag bränner mig på axlarna när jag ligger i solen och lyssnar på The Daily. Jag stör mig på att den amerikanska journalisten pratar med en tillgjord spänning i rösten. Undrar om det är något man får lära sig för att amerikaner ska bry sig. Eller för att svenskar ska bry sig. Jag orkar inte bry mig om att jag bränner mig. Låter huden bli röd och svida i flera nätter. Jag gillar doften av svett och solkräm. Jag ogillar att vi sätter oss med popcorn i famnen och tittar ut över ett hav för att se på rasism. Jag gillar lysrörsbelysning i kommunala byggnader och jag ogillar fascinationen över våld som en storslagen hollywoodscen. Vad hände med närhetsprincipen? Är rasism bara spännande på film? 

Fortfarande juni: Det har gått några dagar nu och i efterskalvet av en världsomfattande händelse sitter jag på tåget till Malmö för att plocka sju sorters blommor att lägga under min kudde. Dystopin utanför fönstret är nationalromantisk med stora ömma sommarmoln. Mamma har köpt Hawaiipynt och jag glömmer för en kort sekund att Hawaii är en av 50 delstater. Tänker att det skulle kunna vara ett försök att omdefiniera svenskheten. Men min mamma gillar nog mest bara pynt. Det var fullt med människor på perrongen. Jag gillade det. Känslan av att alla var på väg, till sitt Skåne. Att allt var som vanligt. Jag tänker på en bekant som flyttade från Tomelilla till LA. Omgiven av idioter likt Kristina och Karl-Oskar lämna lander i hopp om frihet från eller frihet till. Hon måste åka hem till Sverige nu. För i USA finns det ingen dröm kvar. Den ligger och har andnöd på intensiven men ingen bryr sig om att rädda den för den är svart. Jag kommer somna med sju sorters blommor, snodda från grannarna i mitt villaområde, under kudden ikväll. Sömnen kommer sakta kväva mig och bakom mina ljusa ögonlock ser jag bara en svart fyrkant.

Det blir aldrig helt mörkt i mitt sovrum och aldrig helt tyst. Utanför en värld som har kolsyra i hjärnan. Katterna jamar. Sommarkatterna. De är små söta killar med hårsvall som lägger sig lockigt i nacken efter ett dopp i bräckt vatten. De är årstidsbundna och gör sig bäst i fuktiga rum med öppna fönstren. Man kan fråga vad de tycker om saker och ting men oftast är det bäst att inte göra det. Bäst att hålla sig på två meters avstånd. Jag somnar och hoppas att min sommarkatt dyker upp i sömnen istället. Jamar och spinner, lägger sig till rätta i min näthinna. Jag vill fly verkligheten på det skönaste sätt man kan: med en annan. 

Mörkret är quick and dirty inatt.

 

Julian Hase 7:03 14 Jun 2020

Återigen befann jag mig på tunnelbanan. Om jag har en enda läsare som inte bor i Stockholm (för att inte tala om en enda läsare över huvud taget – den enda som kommenterar mina inlägg nu för tiden är nån okänd new age-schaman som envisas med att skriva femtusen tecken om nån rot eller nåt som tydligen ska göra underverk, men om jag ska vara ärlig känns det inte som att hon riktigt tar in mina texter) så kanske det är störigt för denna att jag skriver om något så exkluderande som Stockholms tunnelbana, så då kan det vara på sin plats att nämna att jag inte kommer från Stockholm ursprungligen. Jag är från Dalarna och hade innan jag flyttade hit bara hört talas om tunnelbanor från visorna och målningarna. Därav min outsinliga fascination för det jag har valt att kalla Tortyren i Helvetet.

Den här gången var jag på väg till min kompis Dennis för att hjälpa honom flytta. Det var mitt på dagen och vid min sida hade jag en liten lammungeliknande Bedlingtonterrier som jag passat åt min kompis Ida och nu skulle lämna av på vägen. Den här hunden är så söt och genomsnäll att ingen kan göra annat än smälta i hans närhet. Till och med när Ida berättade historien om hur han en gång kräktes upp mänsklig avföring på hennes vardagsrumsmatta samt sängöverkast blev jag alldeles varm inombords – sådan är hans kraft. Detta hör till historien.
Det var lugnt i vår vagn. Folk satt ensamma och utspridda lite här och där och det enda ljudet som hördes, förutom tunnelbanans egna, var den muttrade monologen från alkisen som satt mittemot mig i nästa fyrsäte. Mannen monotona, söderkis-klingande malande smälte ihop med miljöljudet och det var lätt att ignorera; jag stirrade bara ut genom fönstret och låtsades som ingenting, som vanligt. Ända tills jag hörde honom säga:
”Jaha. Stirra ut genom fönstret, låtsas som ingenting?”
Och till min fasa förstod att han pratade med mig.

Jag sneglade snabbt i hans riktning och såg en medelålders man i pilotglasögon och t-shirt med stökig frisyr som jag insåg att jag kände igen – vi hade väntat på samma pendeltåg redan i Sundbyberg, där min och hundens resa hade börjat, och vi hade också gått bakom honom i bytet till tunnelbanan. Vi hade alltså gjort exakt samma resa alla tre, och det var något som inte verkade ha gått den här mannen förbi.
”Du tror inte att ja fattar?” fortsatte han. ”Lurar inte mej me dom där jävla kläderna. Följt mej fan från Sumpan. Jävla nolla.” Han var långt ifrån nykter, men blicken var – av vad jag kunde döma av pilotbrillornas riktning – fast. Och den blicken hade tydligen gjort en analys och av någon anledning dragit slutsatsen att jag måste vara en civilare, vilket är konstigt eftersom jag inte hade en Slipknot-T-shirt på mig.

Övriga i vagnen började skruva på sig obekvämt, men inte mer än vad jag redan gjorde. Jag var inte helt säker på hur jag skulle hantera situationen, allt jag ville var ju att han skulle låta mig vara, men att bara ignorera verkade allt mer lönlöst. På grund av hunden hade jag inga hörlurar som jag brukar så dessa gick inte att gömma sig bakom, men hunden gjorde också att jag inte ville säga något tillbaka; skulle det uppstå en situation där jag blev tvungen att antingen fly eller fäkta för mitt liv så skulle kopplet garanterat ställa till problem, samtidigt som jag inte ville att hundens oskyldiga små ögon skulle behöva se mig slå ihjäl en annan människa med min Macbook. Så i brist på bättre idéer fortsatte jag att ignorera. Jag ville heller inte att omgivningen skulle förstå att det var mig han pratade med, så i ett desperat försök att distansera mig satte jag på mig mina solglasögon.
”Jaha. Sätter han på sej sina solglasögon också,” sa mannen, som nu hade börjat livekommentera. Att förbli anonym tedde sig allt svårare.

Kanske framstår jag nu som överdrivet konflikträdd, men då ska man också veta att jag provat allt. Jag är nämligen vad man skulle kunna kalla för en Missbrukare-magnet (MM). Min vän John har en teori om att det beror på att mitt mörka hår och skägg gör att jag syns bra i dimma; att man ser ungefär vad som är vad i mitt ansikte även med nedsatt syn eftersom mina anletsdrag är inramade, vilket gör att påverkade människor gärna väljer att fokusera på just mig. Jag blir bojen i det stormiga hav som är deras verklighet, om den metaforen kan göra dig lite pilsk.
Det är ofelbart. Även om jag så sitter i ett sällskap på flera personer så kommer den berusade personen tränga sig förbi samtliga för att nå fram till mig så han kan spruta saliv i just mitt ansikte. Det är olika vad de vill; ibland verkar de bara vilja ha någon att prata med och då pratar jag oftast gärna tillbaka, men i ungefär sjuttiofem procent av fallen vill de slåss. En gång på tunnelbanan satt det en finsk alkis på andra sidan gången från mig, och trots att det satt fem personer mellan oss var det mig han valde att hota att hugga med kniv helt utan anledning. Ja, han var finsk och hotade med kniv, vad ska jag säga, det var så det var.

I ett försök att se upptagen ut började jag klia hunden bakom örat på ett väldigt målmedvetet sätt, som att det fanns en anledning, för mannen hade nu dragit i en mer rättfram växel och börjat ge målande beskrivningar av vad han skulle göra med mig i allmänhet och mitt näsben i synnerhet, och tro mig när jag säger att det inte lätt vackert. Eftersom det var mitt på dagen var jag inte direkt livrädd, men det var svårt att komma ifrån att det var aningen obekvämt. Att åka tunnelbana är ju en veritabel mardröm även de bästa av dagar, och resan blir knappast bättre av att behöva dela den med en paranoid alkis som vill döda en.

Sakta började folk lämna vagnen ju längre från innerstaden vi kom, och till slut var det nästan bara vi kvar. Och det var då han – mannen som blivit soundtracket till mitt liv – tog sin chans och reste sig upp.
Med andan i halsen, tummen svävande ovanför mobilskärmen och mitt testamente bifogat i ett mailutkast redo att skickas till en gammal dejt som pluggat affärsjuridik, stålsatte jag mig för vad som komma skulle, medan han svajigt och lätt bakåtlutad korsade de två metrarna som tidigare skiljt oss åt och föll ihop i sätet bredvid mig på andra sidan gången. Tiden att låtsas som ingenting var förbi och jag mötte hans pilotglasögon, som i vanlig ordning var vända rakt emot mig. Han knyckte med käken, jag svalde, och han började prata.
”Är det den farliga polishunden?” Han nickade mot den bedårande lilla terriern vid mina fötter. Orden studsade runt i mitt huvud. Omställningen var för plötslig för att jag skulle koppla direkt, men när jag tillslut tagit in hans tonfall och lyckats pussla ihop det med hans nu oväntat mjuka ansiktsuttryck förstod jag att han skojade.
Jag stammade fram nåt otydligt jakande till svar, omtumlad av krocken mellan mina förväntningar och den nya sinnesstämning han så sömlöst äntrat på en sekund, och han lutade sig närmre.
”Fölåt,” sa han med mjuk stämma, ”ja såg inte hunden.”

Och så var det med det. Någonstans under promenaden från sin plats hade han fått syn på hunden och omedelbart vänt i sin uppfattning om mig. Jag har inte sett filmen Hundtricket, men gissar att det är exakt det här den handlar om – hur Alexander Skarsgård med en hunds hjälp lyckas undvika att bli ihjälslagen mitt på ljusa dagen av en blandmissbrukare.
Vår stormiga relation avslutades med ett oväntat gemytligt samtal om hunden och vad som skulle göras i helgen, och även om våra första intryck av varandra gjort det lite svårt för mig att fullt lita på honom, så blev det ändå till en trevlig liten stund. Hade livet varit som en Alexander Skarsgård-film hade det säkerligen lett vidare till en Oväntad Vänskap, men nu blev det istället så att han efter tre stationer hoppade av och försvann. Om jag inte minns fel skulle han vidare till nåt berg och dynga ner sig totalt, men det kan också vara mitt gamla önsketänkande som är inne och romantiserar.

En kvart senare anlände jag aningen försenad men vid gott mod till min kompis Dennis och hans flytt. Jag var sist på plats och möttes direkt av ett femtal kompisar bärande på diverse lådor och möbler. Jag såg mig snabbt omkring bland stöket och högg sedan in direkt – genom att lyfta upp en av de tomma pirrorna som stod på golvet och börja bära den mot flyttbilen.
Och det, hörni ni ni, var alltså historien om det bästa skämtet jag någonsin dragit.

Erika Petersson 12:24 09 May 2020

I veckan ägde svensk tv-historia rum. Ja det tror kanske inte ni som inte kan tänka er att kategorisera något ur realityvärlden som ”svensk tv-historia” men det hände faktiskt. Händelsen var full av mystik. Ragnar Westberg Martinez bytte dialekt från sin relativt tydliga stockholmska till en typ av norrländska efter mången dagars magkatarr och kroppsliga smärtor. Ironiskt nog ägde händelsen rum i tvprogrammet Robinsons egen blindtarm: Gränslandet. När situationen tog plats var vi många som började fundera på vad som låg bakom det plötsliga skiftet i Ragnars tal. Är han en Sveriges Tarzan, men istället för att bli uppfostrad av apor blev han kanske bortadopterad av gänget i Pistvakt i tidig ålder? Sedan efter många månaders övning i storstaden försvann den ursprungliga dialekten och ersattes av stockholmska.. Och nu, när alla tarmar vridit sig i kroppen kunde inte hjärnan fortsätta med sin sent inlärda dialekt.

Nåväl, det sketna extraprogrammet förlorade de flesta tittares intresse så fort de gav urinvånarna Cruise och Jonas någon slags konstig ”vloggkamera” där de skulle helt ta hand om sin egen skildring av programmet för några veckor sedan. Dessutom har Anders Öfvergård nästan aldrig varit där. Likt en frånvarande chef eller familjefar har han fått de som bott på gränslandet att sköta verksamheten helt själva. Allt från tävlingar till programlederi. Detta har gjort att många av oss känner ett milt eller inget intresse för att titta på jävla-skit-Gränslandet.

Men efter att Ragnar och hans magknip flyttade in förändrades dramatiken drastiskt i programmet.

Psykologen Katarina spenderade tid vid Ragnars sida. Hon nämnde inte vid en enda synk att hon märkt att Ragnar börjat prata annorlunda. En händelse som man annars tänker sig att en erfaren psykolog lägger märke till, även när hon har tjänstledigt och befinner sig på Fiji med en 20årig dansare. Grejen med Ragnar är att han bor i Stockholm men kommer norrifrån, där den typen av dialekt som han anammade i avsnittet inte är ovanlig. Reaktionerna svämmade över hos svenska folket (eller iallafall min tappra skara av instagramföljare som också gillar robinson):

 

Jo, teorierna var många. Opiatutlöst dialektbyte, regelrätt kraftig stroke, känslotriggat skifte i talteknik, Freuds gamla goda regressionsteori… Ingen visste!! Alla i chock!!

In på ön seglade Fijis mest kompetenta språkpedagoger när produktionen började uppmärksamma talskiftet (hoppades jag men ack så fel jag hade).

 

Tyvärr var det inga retoriker som vandrade runt i sanden till Ragnars räddning utan ett vanligt gäng kompetenta sjukvårdare. Sen ägde den här betryggande konversationen rum. Vi vet såklart ingenting om Robinsons sjukvårdarteam men man blev väl försiktigt skeptisk när personen som gav Ragnar en spruta i röven resonerade såhär: eftersom att Ragnar skrattar håller han inte på att dö. Det är ju vedertaget att det som sist lämnar människan inte är hoppet, utan humorn.

Avsnittet igenom fortsatte Ragnar prata sin plötsligt kraftiga varma renskavsdialekt utan att själv påtala det för tittarna. Det passerade som om ingenting hade hänt. Även på Ragnars instagram har människor livligt kommenterat ”va sjukt att du blev norrlänning i förra avsnittet!!” utan att få några vidare svar från Ragnar. Inte ens han själv vet vad som hände, eller så vill han inte dela det med allmänheten.

Slutligen kom detta meddelande till mig som både skruvade upp dramatiken och samtidigt lugnade situationen på något vis:

hahaha. Inte ens familjen vet vad som hände lillebrorsan <3 han har ALDRIG PRATAT SÅ INNAN!!!

Det är så jävla roligt tycker jag.

 

Gla helg!!

Erkan

Simon Strand 9:50 29 Apr 2020

Jag vet inte om det hänger ihop, men samtidigt som coronakrisen har nya omvälvande fakta om lite allt möjligt börjat dyka upp rakt framför näsan på mig i en helt ny takt. Häromdagen lärde jag mig att landet Swaziland i södra Afrika bytt namn till eSwatini (vilket tydligen undgått mig i två år innan dess). Jag lärde mig också att om man viker ett A4-papper 42 gånger så når det ända till månen. Det är sant, om ni inte visste det, ni kan kontrollräkna själva här. Jag är förvisso vare sig astronaut eller matematiker, eller vilka experter som nu kopplas in i ett sådant experiment, men det ser riktigt ut för mig. När jag häromdagen pratade med en kompis som håller på med kvantdatorer — vad det nu är exakt — berättade han att det om två år kan finnas en kvantdator som har lika stor kapacitet som alla nuvarande datorer i världen tillsammans. Vad allt detta får för implikationer har jag ingen aning om, men denna monumentala osäkerhet, så kraftfull och oförutsägbar samtidigt, är väl just vad som är så besvärande.

Det är som att förekomsten av det där viruset har varseblivit hjärnan om att inga gamla sanningar överhuvudtaget längre gäller. Som att det inte vore nog med viruset ska min Macbook bli inkapaciterad av kvantdatorerna också. Plötsligt är hela ens liv och hela ens person av en gammal modell som gick ut i år och därför blivit meningslös.

Kanske gäller detta fler. Och om det är så behöver ju vi i Sverige någonting, eller någon, att hålla oss fast vid. Egentligen finns det nog bara en psykologisk lösning för att rehabilitera den svenska folksjälen under ett pågående trauma av det här slaget: 

Att återuppfinna Leif GW Persson för denna nya situation.

Precis som GW har hjälpt oss att skapa struktur i Palmemordet och alla dess osäkerheter, men förstås också många andra frågor, behöver vi här en liknande gestalt som “går genom rutan” med sin bestämda vresighet, och som kan sortera coronavirusets omständigheter åt oss. 

Som tur är har Sverige lyckats hitta någon som kan iträda den rollen. Epidemiologins GW, Johan Giesecke, har på nolltid uppnått samma odiskutabla upphöjdhet. 

Ja, på ett sätt samlas människor naturligtvis kring Anders Tegnell också, men det är en annan typ av samling. Tegnell är mer befläckad av vardagens problem och kontroverser. Man kan säga att han är mer som Jesus, en kille på gatunivå som är kontroversiell i sin samtid, medan Gieseckes friare och mer överinseende roll påminner mycket mer om Guds. Eller Leif GW Perssons.

En snabb googling visar att jag inte är den första att dra en jämförelse mellan GW och Giesecke, men det intressanta är att undersöka vad det egentligen betyder.

Denna upphöjdhet har inte tillkommit utan anledning naturligtvis. Leif GW Persson har väldigt ofta rätt, och det har Johan Giesecke också. Det är verkligen inga skojare vi pratar om. Upphöjdheten härrör från att de har rätt oftare än de flesta.

Det som händer när någon av svenska medier dubbas till rollen som Leif GW Persson-figur, är att vi slutar tänka på de gångerna de haft fel, eller att föreställa oss tanken att de kan ha fel. Vi undanskuffar allt som inte passar in i den auktoritativa bilden. Själva idén om att de någonsin skulle kunna ha fel blir till ett tabu som vi inte pratar om, eftersom deras ofelbarhet är det enda som står mellan ordning och kaos i det nationella lynnet.

Det finns gott om sådana tabun som omgärdar de mest upphöjda mediala figurerna i Sverige, som nästan alltid är äldre farbröder. Något om Ingvar Kamprad som sällan togs upp upp var att han inte bara åkte Volvo 740, snusade och åt gårdagens mackor, där osten hunnit härskna och anta formen av en skateboard — allt för att spara pengar — utan att han också bodde på en herrgård i Schweiz. Men detta talade vi aldrig om, då det inte passade in i vår bild av Kamprad. Till och med nazismen passade enklare in än en idé som så tydligt motsade den småländska vardagligheten och anspråkslösheten.

Eller ta just Leif GW, som också innehåller något fler motsägelser än vad vi velat erkänna. Inför valet 2010 skrev han en krönika om att han röstade på Kristdemokraterna, för att sedan skriva en krönika 2018 som beskrev hur han röstat på Socialdemokraterna genom hela sitt liv. Man skulle ju kunna tänka sig att en så pass exponerad och inflytelserik person därav möttes av en del frågetecken: “men GW, du sa ju att…?”. Om det hade varit Isabella Löwengrip eller Camilla Läckberg som skickat dubbla budskap om sina politiska val på motsvarande sätt föreställer jag mig att detta hade skett.

När man letar i arkiven kan man konstatera att GW lanserat ett flertal olika teorier om Palmemordet också. Det kanske inte är så konstigt i och för sig: information förändras ju över tid och därmed ens teorier. Det har hänt mig också, många gånger, och är verkligen inget att sticka under stol med. 

Skillnaden är väl just att när GW eller Giesecke gör det betraktas teorin aldrig som särskilt spekulativ. Inte av andra, och säkert inte heller av dem själva — för är det inte just deras innerliga pondus och självsäkerhet, som bottnar lika djupt ned som i Marianergraven, som smittar av sig på oss andra?

Jag läste för ett tag sedan i en bok av Martin Gelin att den amerikanska flottan kommunicerar med sina u-båtar genom att smälla till i jordskorpan på havets botten så att knackningarna avger små vibrationer som bara de egna u-båtarnas besättning kan förstå. När en av dessa svenska farbröder gör något motsägelsefullt händer kanske något liknande inom Sverige: en knackning går ut till oss alla om att bara förbise det.

Det finns nämligen inget som skulle leverera ett så hårt slag mot den nationella gemenskapen som odiskutabla bevis om att Leif GW Persson haft fel, om så bara för en gång. Det hade räckt för att krossa den svenska spegelbilden, på många sätt heligare än den mer utåtriktade internationella “Sverigebild” som det ofta talas om. Därför skulle vare sig medier eller allmänhet komma på frågan att ta upp det i någon större omfattning, trots att många andra offentliga personers — i många fall mindre kända och mindre betydelsefulla — minsta inkongruenser ska nagelfaras. Men här vore det lika osannolikt som om en rysk nyhetsbyrå skulle ifrågasätta ifall Vladimir Putin bjöd in till ett fototillfälle där han red på en grizzlybjörn.

Sådant medialt idoliserande är inte lika problematiskt alla gånger. Det är mer problematiskt när idolen befinner sig nära makten, pågående skeenden och betydelsefulla policybeslut.

Jag tänker på det när en mängd olika riksmedier går ut och vidareförmedlar Gieseckes påstående om att “99 procent eller fler” av de som har smittats av coronaviruset inte märker av att de har haft det, vilket han sa i en SVT-intervju häromveckan. Det är en siffra som saknar motstycke i den internationella expertdiskussionen om viruset. Och sker samtidigt som stora drivor av människor över hela Sverige ligger utslagna i ofta flera veckor långa sjukdomstillstånd, som absolut märks så det dånar om det, och som inte heller påminner om någon annan tänkbar sjukdom de varit med om själva (källa: Novus 22/4, som till skillnad från FHM datainsamlar hos ett urval av befolkningen som helhet).

I normalfallet hade ett så utstickande påstående som Gieseckes lett till frågor om hur avsändaren kommit fram till en teori med så pass spekulativa förtecken, om det inte hade varit för det magnetfält som bildas runt en person med Leif GW Persson-aura. Ett magnetfält som attraherar intresse men repellerar ifrågasättande.

Uppgifter som dessa brukar medier annars gilla att inte bara rapportera om, utan också kontextualisera. En del av den så kallade nyhetsvärderingen: ju mer uppseendeväckande påstående, desto mer intressant! Därmed blir det värt att vända och vrida på — inte bara basunera ut som en ny odiskutabel sanning totalt frikopplad från tidigare kunskap eller omgivande forskning, utan att samtidigt förklara hur det hänger ihop (eller inte).

Är det då något medie som har gett sig på att fråga om förklaringen till denna utmärkande faktauppgift, som vänder upp och ned på tidigare kunskap om viruset? På ett sätt hade man kunnat tro det, men samtidigt naturligtvis inte: för Giesecke har Leif GW Persson-aura, och det är alltid bevis nog.

kvinnaikarriaren 4:34 27 Apr 2020

Oh my god hej? Funkar den här bloggen ens haha. Ja Gud vad den här våren inte alls blev som man tänkt sig. Har fått avboka möhippor i Frankrike, bröllop på Mallorca (ej mitt OBS!), semester i Miami och ett jätteroligt event som jag och Myrna planerat i Köpenhamn. Och det var liksom bara första veckorna i mars.

Tänkte att vi skulle roa oss med en lista istället. Det har jag lånat från en kille som heter Frasse som jobbar på Nöjesguiden. Lite rolig bakgrund om mig och Frasse var att vi träffades på Spy Bar första gången. Jag trodde först att han var en turist från Estland så vi pratade engelska hela kvällen. Han såg verkligen inte svensk ut! Frågade honom vart han kom ifrån och då sa han Volmarz, tänkte att det kanske var någon by eller nått. Sen berättade Myrna för mig att han visst är svensk. Så sjukt?! Var tvungen att fråga en extra gång vart Lisen kom ifrån och hon är, som jag trodde, svensk. Skönt!

Men nu till listan:

När lyssnade du på radio senast?
Jag har valt att inte ta del av nyheter. Tror att den här hysterin som skapar dålig stämning och oro är MINST lika dödligt som corona. Jag ber Lisen hitta på egna nyheter istället och hon är superduktig på det.

Husvagnssemester eller hyra stuga?
Har så mycket hus redan så vore spännande med husvagn. Mysigt!

Vilken är den bästa prylen i din lägenhet?
Lisen <3!

Vilken är den senaste låten du upptäckte?
Asså jag skulle inte säga att jag är ett fan av schlager, men Säg Mig Var Du Står med Carola är sååå bra!

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?
Oj jag hade blivit glad tror jag. Hade ju planer på att bli prinsessa men tyvärr är Carl Philip för kort L

Vilken karaktär du skapat tycker du mest om? Vem tror du att du skulle vara bäst kompis med?
Fattar inte riktigt.

Rangordna årets högtider från bäst till sämst.
Lätt! Midsommar (för alla outfits), Halloween (ällllskar maskerad), påsk (när Miami är som bäst), julafton (mysig) och sämst är kanske den när man ska tänka på döden.

Vilka är dina favoritskor?
Nej men gud går inte att svara på!

Hur ofta noppar du ögonbrynen?
Längesen jag gjorde det själv!

 Har du en favoritväxt i lägenheten?
Skulle kanske vara min selleri i kylen haha.

Nämn tre saker du förknippar med ordet trygghet.
Huset i Menton.

Har du smakat färska nypon någon gång?
Ja! Det ingick i en cleanse jag gjorde för några år sedan.
Blev tyvärr inlagd på sjukhus men det är en annan historia.

Beskriv den perfekta pastan.
Solnedgång, krispig klänning och perfekt hår! Lovar att det blir like-fest.

Vilken är den mysigaste gruppen du är med i på Facebook?
Heja Livet! Älskar dom. Så mycket pepp från underbara tjejer.

 Messenger, sms eller Instagram DM?
A L L T !

Vad ska du göra nu?
Ska försöka lura ut Lisen på en liten AW. Hon är så himla överdriven nu, enda hon gör är att prata om att hålla avstånd och att vara försiktig. SNÄLLA SLAPPNA AV! Tror hon skulle må bra av en ordentlig fylla och en kram ärligt talat. Förstår ärligt talat inte hon som är SÅ rädd.

amydiamondpodden 6:44 15 Apr 2020

”Hjälp! Vi har fyra barn och nu har de börjat lajva ‘Tre vännerna och Jerry’ jämt?”, ”Jag kan ha råkat ligga med mitt fadderbarn”, ”Min karantängäri har high-key BO (body odour) vad göra?”. Såhär ser min DM-inkorg ut dagligen, jag har börjat kalla mig själv för Relations-Thomas. Det är inget konstigt med det, trots att vissa verkar motarbeta mig. Jag kastade ut frågan ”Vad är ditt relationsproblem?” på Instagram och här är svaren.

Folk som genuint tappar hakan när någon har/inte har ananas på sin pizza, hur mår ni? Denna ständiga fascination vid folks matkombinationer? Tycker ni det är intressant? TJEjen HAR ToMaTbaSERad sås På kÖTt. Suck. Här kommer en lista över andra personligheter som får en att vilja kasta sig från guldbron:

  1. ”Nån som vet om det snöar ute?”-personen. Cynikern som har sett igenom världen, han är Neo i The Matrix. När vi vanliga dödliga lägger upp simpla videor på snöfall utanför våra fönster har Neo redan dragit på sig läderrocken, duckat för kulregn och böjt skedar. Neo är inget får. Neo gör inte som alla andra. Neo är alltid ett steg före. Neo filmar inte snöfallet ute och lägger upp det på story, HAHA, nej nej nej. Neo lägger ut texten ”Nån som vet om det snöar ute?”.
  2. Grafgrafskaparen. Han som gjort en graf som visar att användandet av grafer ökat.
  3. Mcuze i Paradise Hotel.

Hej kille! Tror du att det generellt är så att du vill att din tjej ska dela dina intressen, för det är nog inte så ovanligt, eller tänker du att detta gäller just intresset tiktok/vines/memes? Om fallet är det sistnämnda så kan det vara så att du dejtar folk som, antingen är för gamla (von oben-personer som koketterar med att inte ha laddat ner ”plick-plock eller vad det nu heter”) eller alldeles för unga. De som är födda mellan 00-04 hänger inte på tiktok och sysslar inte med memes, det är en vanlig missuppfattning. 00-04:orna är en obehagligt konservativ skara människor som dyrkar EBT, täljer barkbåtar och dansar swing. Om du däremot träffar folk födda senare än 04, så tycker jag du gör rätt i att undvika att fortsätta träffa dem. De är barn Victor.

Övervikt är ditt sista problem här. Hundar är, om jag tolkar graferna rätt, inte toppenbra på det här med att smälta laktos. Jag vägrar skriva ut ordet pr*tt eller f*s, men det är vad vi har att jobba med här om din ”pv” fortsätter sitt münchhausen by proxy-beteende.

Det enda som funkar mot ghostning är att ge tillbaka med samma medicin. Utfallet av den taktiken är tragiskt nog sällan positivt, hon kommer förmodligen aldrig höra av sig igen, men det är den enda taktiken som faktiskt KAN funka. Det ska tilläggas att ni nog inte var SUPERMYCKET ”på g” från hennes sida om hon bestämde sig för att sticka iväg ett år.

Thomas Krangnes

hannamoody 1:16 27 Mar 2020

Det finns saker hos alla, små eller stora saker som man samlar mod för att säga högt. Man sitter i en soffa hos någon som är trygg och fantastisk och hur många vis man än börjar meningen så slutar man upp i en annan anekdot. Någontig mildare om hur gymnasiet var. Allt förutom det. Man samlar mod i flera dagar att säga det till någon man dejtar eller en kompis så dom ska förstå varför man håller så hårt varför man lever så intensivt varför man försöker trycka ut lycka ur varje liten atom. Det hänger över mig alltid. Att jag är så rädd för att verka svag att jag inte pratar om vad som gjort att jag är så stark hela tiden. 

En gång för något som känns som hundra år sen, som en annan dimension av mig så älskade jag någon väldigt mycket. Jag vet inte om du minns hur det känns att vara kär första gången men det tar över allt. Man tappar sig själv och det var fantastiskt. Jag var femton år gammal och i två år så var det vi.

Jag behöver inte kanske säga mer än så. Det var vi. Han var min bästa vän och när jag blev sjutton år gammal så hade vi varit ihop i två år. Han bodde granne med mig och knackade på mitt fönster och vi åkte skateboard och vi var overvinnerliga. Allting var rätt med oss men han mådde aldrig bra och jag kände det. Jag kände det så länge och jag gjorde nog typ allt i min väg för att ändra på det men det finns mörker dit inga ljus når in. Livet var tungt för honom att bära. Och en vårnatt så bestämde han sig för att han inte orkade mer. Och det fanns ingenting jag eller någon kunde göra för att ändra på det. När han försvann så blev allt bara mörkt för mig också. Jag glömde hur man skrattade. Jag var vaken dagar i sträck och gick runt stan i timmar. Jag grät ensam i soluppgången. Men ingenting kunde ta honom tillbaka. Jag klarade knappt gymnasiet och flyttade in i en lägenhet ensam och gömde mig från världen. Jag gick på festerna men ingenting kändes likadant. 

Åren gick. Jag stannade i staden jag växte upp. Jag hatade det. Jag försökte alltid göra mitt bästa men jag kände mig alltid halv där, men jag var samtidigt rädd för att lämna på riktigt. Jag gjorde allt jag kunde komma på. Jag flyttade till en ö utanför stan ett halvår. Jag skrev musik. Skaffade nya vänner. Jag träffade någon ny. Jag spelade. Slutade dricka. Jag sökte efter mig själv för jag hade tappat bort mig när han försvann. Men jag hittade inte mig någonstans. Mina relationer gick sönder. Ingen kunde förstå eller älska sig igenom att vara med någon som saknade en bit av sig själv. Iallafall så minns jag det. Det var så det kändes. Vänskaper gick också sönder. Det är som ett moln över dig Hanna och det regnar hela tiden sa någon på en fest. (Idag när jag tänker på det var alla mina gamla kompisar sämst. Som inte lyfte upp mig istället. Sånt fattar man oftast långt efteråt.)

Sen en sommarkväll så satt jag på en bar jag hatade (jag hatade mycket på den tiden) och så bokade jag en enkelbiljett till en stad jag inte visste någonting om. Jag minns att alla brukade säga till mig att man kan inte fly från sina problem men jag var alltid övertygad om att jag bara behövde börja om. Jag var övertygad att jag behövde våga någonting. I flera år så hade jag varit en person som knappt rest eller upplevt någonting större. Jag vågade inte ens ta en öl ensam då.  Världen kändes enorm. Jag kändes minst på jorden. Så jag satte mig på ett tåg mot Göteborg med en väska och jag åkte aldrig tillbaka. Det visade sig vara det bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Allting löste sig såklart inte magiskt i Göteborg. Jag sov på soffor. I trapphus haha. Fick en lägenhet. Sov på luftmadrass ett bra tag innan jag lyckades lösa en säng. Jag jobbade dag och natt i resturang. Hela första året var en mess. Men det var min mess. Jag vågade gå ut på klubb ensam. Jag hade på mig vad jag ville. Jag gjorde nya regler. Jag växte. Ingen såg mig då men jag växte. Jag skrev mycket och stegvis byggde jag om mig till någon jag ville vara. Ett år senare träffade jag mina första vänner. Jag fick för första gången vara den personen jag ville vara. Jag vågade vara mig. Och alla accepterade mig. Det var fantastiskt. Ingen bad mig att ändra mig. Dom ville se mig bli mer. Jag glömde bort hur tungt allt brukade vara. Jag skrattade igen. På riktigt liksom. Och det stannade kvar.

Varför skriver jag det här? Jag förstår att det kanske inte platsar med mina texter i övrigt. Och jag förstår att det kanske inte bringar nöje. Men. Min poäng är att fem år senare i samma stad så har jag hittat hem. Inte just i staden utan i mig. Trots att det här är någonting som påverkat mitt liv mer än jag vågar erkänna. Trots att allting inte alls har gått min väg dom här fem åren. Trots att jag satsat på musik helhjärtat minst tio gånger och börjat om misslyckats gjort det igen. Trots att våren gör mig ledsen fast den är det finaste jag vet.

Så har varje steg hit varit värt det. Varje beslut jag gjort för mig. Varje person som valt mig för den jag är och inte den jag kan bli. Alla som stannat. Alla som vill att jag ska lyckas. Det är någonting vackert i sprickorna på vägen jag gått. Jag såg inte det förr men jag ser det nu.

Det kanske gör ont för någon nu men i framtiden så väntar något större. Dom här sakerna dom stora, som sätter hål i dig och som stannar hela livet. Dom är alltid där. Men med tid så lär du dig att andas så det känns mörkt. Även om det äter upp mig vissa dagar. Som idag då jag minns allting och har ont på samma vis som jag hade 2011. Så är det en del av livet. Och man klarar det. Även om det inte alltid känns så. Så finns det en plats där ute som är din. Du måste bara våga söka efter den. Och det är okej att vara ledsen sa någon till mig. Det är okej för alla är det någon gång. Och det finns saker man inte kan fixa. Saker som bara måste få göra ont. Det finns gånger då jag blir som mig för sex år sen. När jag glömmer vem jag är nu. Men det går också över.

Vem har jag blivit? Någon som håller sig själv och människor runt mig hårt. Någon som kastar sig hejdlöst in för jag vet hur det är då allting man tog för givet försvinner. Någon som rest runt. Någon som spelat stora scener trors att jag är så rädd att jag spyr innan jag kliver på. Någon som bygger och skapar och ständigt utvecklas. Någon som kanske är halvgalen. Helt nevrotisk. För mycket ibland. Någon som lever. Är pinsam. Gör misstag.  Är 80 år ibland och 15 annars. Men vad stolt jag är ändå att jag är precis så. Det fanns en tid då jag var rädd för allt. Och i snart åtta år så har det här hängt över mig för jag vet inte hur man säger det till nya människor utan att låta sorglig. Jag inser idag att det inte bara är sorgligt. För det är mitt liv. Varje del av det, det bra och det dåliga. Och det är jag som bestämmer vad den är. Och det är jag som skriver min historia. Det är jag som måste prata om dom dåliga sakerna också för att komma ihåg vad som jag också klarat av. Vad jag vunnit. Vem jag nu är. Hela mitt liv har jag övat på att lyssna mer på mig och mindre på andra. Och det kanske fortfarande finns ett moln över mig. Men det finns sol också. Och en dag kanske det nästan bara är sol hela tiden. Jag har bestämt att det ska bli så.

så trots våren känns tung. av massor av anledningar. och världen är kaos. och saker har hänt innan som ärrat oss alla eller påverkat oss till att tveka. så hoppas jag att du vaknar och fångar solen imorgon. och håller hårt i dina nära. och inte tar allting för givet. så jävla smörigt. men livet kommer alltid hända hoppas bara att du fortsätter våga mer. våga alltid mer. försök alltid igen.

myrna 2:35 17 Jan 2020

I julas bestämde jag mig för att i sann nöjesguiden-anda ge min rumskompis och bästis Ingrid en sk ”ironisk” (man vet hur ironiskt nått e när man ironiserar över ironin) julklapp. Eftersom jag e lat och dålig, generellt absolut men framförallt vad gäller julklappar, blev det en från min arbetsplats (Akademibokhandeln). OkEJ… Jag erkänner… om sanningen ska fram…… Jag köpte den lite till henne men mest till mig själv, just för att kunna göra det här blogginlägget (friend of the year).

Iallafall, det är en liten bok, men låt dig inte luras av dess storlek. Den e HEMSK. Och inte bara för att den egentligen mest e en förlängning av den kommersialisering av rörelser (i detta fall feminismen) som vuxit sig monstruöst stor det senaste decenniet, och inte bara för att den matar uppfattningen om att jämställdhet är nåbart så länge tjejer bara TyCkEr Om SiG sJäLvA tillräckligt mycket, och inte bara för att det är direkt farligt med kommersiell feminism eftersom den får framförallt unga tjejer att känna sig tillfreds i sitt behov av jämställdhet utan att samhällets strävan efter kvinnors missnöjdhet minskar (köpstark grupp).  Och inte bara för att den anspelar pissmkt på traditionella könsroller. OCH INTE HELLER BARA för att den är direkt nedlåtande eftersom innehållet verkar va skapt av nån som tror tjejers kognitiva kapacitet motsvarar den av en gurkas. Utan också bara för att den är sååååååååå himla töntig.

Såhär ser den ut. Ryser. Å nu tänkte jag gå igenom några av de sidor jag tyckte va mest patetiska. (Förlåt för att det e jättemånga bilder men va så svårt att välja, å sorry för bildkvalitén jag vet den e hemsk)

 

Vad fint det blir när man direktöversätter engelska citat såhär<3

Hur e detta relevant för nån modern människa som inte typ.. håller på med bdsm. När skulle man i en vanligt hederligt diskussion ge nån tillåtelse att få en känna sig underlägsen? hahaha

Omg. Lätt för nån som hjälpte till å avskaffa slaveriet att säga

Aaah. Den härliga insikten om att man bara måste va ambitiös, beslutsam å begåvad för att komma nånstans i livet:)

Tänk då vad FYRA tjejer kan göra. Total global dominans. För att inte tala om TIO tjejer?? Tio tjejer borde enligt Beräkningar kunna ta över hela solsystemet

Jag e säker på att det var precis såhär Simone de Beauvoir menade när hon skrev Det andra könet, som lite peppig girl power-kraft till alla tjejer där ute som vill ta sitt öde i egna händer, kvinnlighet som nått att sträva efter, typ inse att tjejer också kan starta företag! å inte alls som kritik mot de frihetsberövande könsroller samhället såg till att kvinnor infann sig i

Hihihi

Jag vill ha ett pisstort hus med en underbar trädgård. Och nu väntar jag eller?

– Hitler

– Hitler

Haha tjejer å deras satans choklad xD Sååå chockladtokiga hela bunten xD Haha h ååh tjejer xD

Det här piggade fan upp. Dina idéer e oftast SÄMST och du kanske ska lyssna lite på folk som har bättre koll din jävla Queen!

Jävla lätt för nån som dog med ett net worth på $10 million att säga

Omg epic winning om jag får be?? Okultiverade svin

Inte många vet, men det var det här citatet som låg till grund för häxprocesserna

 

– Hitler. HHAhahaha ok förlåt ska sluta m Hitler men. Dominera? Har det verkligen en så positiv klang?

En tyst minut för alla de 345 679 som genom åren fallit offer för dödskänslan tvivel!!!!

Alla andra kan fan dra åt helvete! Ni räknas inte!

Låt mig bryta karaktär för två sekunder och berätta att jag med ett gällt (tjejigt) skrik kastade boken från mig här

Och så just när jag samlat mig och plockat upp den igen möttes jag av dETTA. De blev en skamdusch på 30 goda minuter

Lärdomen här e å försöka va så fylld m blod att det blir ett avtryck om någon mosar dig mot ett vitt underlag. Känns spontant som en rimlig ambitionsnivå

– Hit hahaha nej okej

”… När jag e en egoistisk liten fitta som inte kan se bortom mina egna förmågor och förutsättningar och därför tror alla skulle dra lika stor nytta av en total individuell frihet som jag.”

hahahaahahahahahahahahahahahaahahdasldkjefaö

Åååååååå VAAAD ska det här betyda? Sunt å ha kompisar man vet aktivt VILL bli sedda offentligt med en

Jag… Va? Så nu behöver man också… Köpa nått coolt… Till sina fiender?

Ja, absolut, om man e helt dum i huvudet och satsar på att bli en osympatisk person ingen vill umgås med

Jag, ensam hemma, huvudet bankandes mot väggen eftersom mitt livs kärlek lämnat mig….. För mig själv mumlar jag om å om igen ”En tjej behöver ingen som inte behöver henne… Ett plötsligt skrik….: YAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSSSSSSS

Märkligt, det var precis vad min psykolog sa till mig också

SNÄLLA gumman. Var cool

Omg, varje interaktion? :( Okej :( Killen i kassan på ICA, vänta bara :(

Tack för mig!!!!

 

crfn 7:07 01 Jan 2020

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?
regisserade och skrev min egen dramaserie för SVT men gjort humor innan så nästan redan gjort skiten?

Vad var din största framgång 2019?

nej men det var väl att Amningsrummet kommer gå på burken och inte bara web samt de otroliga summor pengar jag producerade in i projektet.

Och på ett personligt plan?
– Offrade mkt av det personliga planet. Jag var nog rätt dålig där.

Vilka platser besökte du?
Österlen.

Bästa köpet

fodrade siden gardiner från vintage Curtains kanske.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
– nej jag slappnade aldrig riktigt av det här året pga min inspelning.

Och ledsen?
– För privat  för att prata om men kommer i det jag skriver nu.

Något oväntat som hände

nej

Favoritserie?

Succession.

morning show

nån mer???

Bästa filmen?
– Once Upon a Time in Hollywood. Marriage Story Och Husbands and wives.



Vad gjorde du på din födelsedag?
– Firade m min man o Liv och Ola på Talldungens gårdshotell i Brösarp. Med fler

Nyårslöfte?

– Nope aldrig haft

Högsta önskan just nu?

– Inte åldras utseendemässigt.

clara 4:32 10 Dec 2019

My father painted this table.

Hello everybody! Dear readers!
My name is Olaf and I live in an apartment in cosey area: DE PIJP.

I live very close to the centre.
My neighbourhood is called DE PIJP, an old labour environment.
Nowadays very popular and trendy, a very lively area, with a daily big street market close by.
I never had any trouble here in 13 years.
If you stay at my place: expect lots of colours!
I love comic books -have 6204- and comic figures.
Did you ever visit the Comic Museum in Groningen?
My apartment looks very similar.
You will eat from comic figures plates, sleep under comic figures sheets and see comic figures aroud you!
Tintin and Mickey Mouse are living here, too. So be aware that the sight of my apartment is very outspoken!
Some people love that very much.
Others don’t.
I love the comic world and colours, it makes me feel happy.
Hopefully you can enjoy it, too.
If you like it, come and stay at my apartment and visit the inspiring city Amsterdam!

Den här lyriken kommer från Airbnb-annonsen ”2 colourfull, seperate rooms in cosey area Pijp!” och jag dör för den. I mörka stunder har den varit det enda som har någon chans att bringa mig glädje i livet. Och gång på gång har den lyckats.

Det är sent 2018 eller tidigt 2019, och jag och mina vänner Astrid och Astrid planerar en resa till Amsterdam, inte för att ungdoma oss utanför att jag vill dra med dem när jag ska kolla på ett universitet jag vill plugga på. Det slutade med att jag åkte själv, men det är oväsentligt. Innan vi kommer fram till det hittar vi ett fynd, eller ja, två. Det ena är Olaf, det andra är hans lägenhet.

Om 55 bilder är nödvändigt för att visa 2 rum och kanske lite lägenhet är högst subjektivt. För Olaf är det nödvändigt. Det börjar, trots Disney-andet, som en vanlig annons.

Något som hjälpt mig i att ta till mig den här annonsen är att läsa med någon dialekt med spår av nederländska, och att tänka att kommande text i CAPS LOCK bör läsas som CAPS LOCK.

Efter 10 bilder på sov- och badrum visas resten av lägenheten. Här märker jag genast några skillnader från när jag senast unnade mig nöjet att gå igenom denna sida. Jag tror att det här var bilden som först fick mig att lyfta ett ögonbryn (något jag inte riktigt kan. Jag måste sätta fingret under och trycka upp ögonbrynet, lite som man oproffsigt sätter in en snus, men oftast med mindre saliv).

 

Det här tror jag är ett nytt tillägg. Vinkeln är annorlunda, men den känns ändå familjär. Det känns som att komma hem.

 

Den här copyn brukar hjälpa mig att komma in i hans sinne och röst:

 

För nu kommer höjdpunkten. Förr i tiden stod det ”my father painted this table” både i början och i slutet på bildtexten, som en vacker inramning, en nytänkande anafor. Ethos. Logos. Pathos.

My father painted this table. :’)

 

Det finns kanske ingen mening som betytt så mycket för mig. ”My father painted this table.” Fniss. My FATHER painted this table.

Här är han. Mannen som har en lägenhet på 4 (fyra) våningar i centrala Amsterdam, och har valt att sätta sin prägel på den med 6204 tecknade serier och figurer. Fan vad han förtjänar det. Tänk om livet var så enkelt. Tänk om man kunde glädjas och njuta som Olaf kan. Vem fan kan som han? Vem fan kan fota som han kan? ”Ugh, his mind!” som kidzen säger.Inte nog med att han är en värd som underhåller, inte nog med att han är en verifierad Superhost™ (tror inte det är trademarkat), han är också en folkbildare. Om man känner till konceptet edutainment kan jag säga såhär; han förkroppsligar det.

 

Man kan inte annat än älska en bild med två Olaf. Jo, man kan annat, man kan bli ledsen när man inser att det inte är verklighet, och att det bara finns en. Men sen får man upp hoppet när man märker att han inte bara photoshoppat sitt eget ansikte över någon annans, utan i sann konstnärlig anda vidare satt sin prägel genom att lägga till en blomkrans. 

Håll i hatten nu, för här kommer något ingen hade väntat sig! He loves Tintin! Det enda i världen som är mindre skräll än din toppartist från Spotify Wrapped det här decenniet.

Vi börjar närma oss slutet. Det är makabert, men annonsen kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Om inte på Airbnb, i våra minnen och hjärtan. Den där konstnärliga ådran som jag nämnde förut blir alltmer självklar; inte nog med att hans far målat ett bord, hans bror är såklart också konstnär, precis som Olaf är det på sitt sätt.

 

Art from my brother. Kanske den enda meningen som kan konkurrera med att vara lika rolig som ”my father painted this table”. Eller kanske ”boots until knees”, som jag såg en gång i en facebookannons för knähöga stövlar. Mm…boots until knees. Förlåt, Olaf. När jag läste baksidan på Olof Lagercrantz ”Att läsa Proust” (som för övrigt är en jävla dagbok och borde heta ”Jag har läst Proust”) så kände jag igen mig. Jag parafraserar;

Jag har under flera år läst Olafs annons ”2 coloufull, seperate rooms in cosey area Pijp” och nästan ingenting annat. Ja g har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Annonsen har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet.

ur Olof Lagercrantz’ förord

My father painted this table.

 

fredriksoderholm 7:43 09 Dec 2019

att allt bara faller på plats? det är inte klokt. för två veckor sen fanns inte idén ens och nu i lördags hade vi pilot-inspelning i med hela Gott snack-gänget. Bror, mor några KILLAr till och vår urgulliga ljudtekniker Calle Nilsson (ja jag är partisk men tycker han är värd att kolla in på spootify!)

Testade segmentet Relationspanelen med Thomas Krangnes Jaques Karlberg och Frida Vega. Blev inte ett dugg dåligt eller tråkigt om jag FÅR säga det själv. Finns att lyssna på HÄR.

Lite mer KLUVEN till psykologen men svagt var det inte.

Den här veckan ska jag KÖTTA på med testinspelningar med tjejor. Måste jobba med DIVERSITY så är det. Obeskrivligt glad och tacksam för att vi får husera på Nöjesguiden och köra i deras lilla poddstudio. Är sjukt jävla pepp på det här. Ska inte ta mig VATTEN ÖVER HUVUDET SOM DEN KOKAINSKALLE jag är men det KÄNNS som att det kanske går att dra igång redan i mitten på januari.

Både Patron och kickstarter kämpar på. Överväg gärna att bidra OM du har MÖJLIGHET.

 

Jesper är lite ny på det här med radio men det tar sig. Han ska bara förstå att puffskyddet inte MÅSTE användas som en burka. Det finns nåt i BIKT-känslan det ger dock?

 

inte direkt radioutseende på relationspanelen. Synd att vaska nästan.

Michael Gill 11:03 13 Nov 2019

 

Här är en liten spoiler för Spelsidan i nästa Nöjesguiden: det kommer handla om NES-spel. Nyproducerade sådana. Jag har intervjuat Ellen Larsson, som är ungefär hälften av utvecklingsteamet bakom Kickstarter-succén Project Blue.

När jag skriver detta är det 29 timmar kvar tills det att Kickstarter-kampanjen avslutas. Så om du vill vara med på tåget är det dags att lösa biljett nu!

Julia Gummesson 6:05 20 May 2019

Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Coupeglas i metall för glass från Lagerhaus

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Friterat av Paul Kulhorn

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Fritera av Paul Kulhorn

Friterat av Paul Kulhorn

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

vietnamesisk mat

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

sellerijuice

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

Morgonpasset P3 avokado

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Pilsner urquell + Nase Maso på AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

AG

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

 

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Pers Politik 10:30 09 Jun 2018

Igår släppte SSU nya valkläder med 20 0lika motiv. Spreadshirt-kollektionen kan hittas via ungdomsförbundets webshop där illustrationerna kan appliceras på 100 stycken plagg och produkter.

Det första motivet som dyker upp när man klickar sig in på kollektionen är en T-shirt med en bild på en låda med pappersnäsdukar som vi mest känner igen från amerikanska filmer, tillsammans med texten ”Boys cry, girls masturbate”.

Näsdukslådan är i amerikansk populärkultur starkt förknippad med manlig onani.

Frågan är bara: hur använder tjejer servetter när de onanerar?

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!