Hanapee 9:38 16 Oct 2019

Igår tog jag ny bild för att förnya mitt körkort. Över tio år sen sist. Då var året 2009 och jag bodde fortfarande i Sundsvall. Jag hade kommit in på Medievetarprogrammet på Södertörn och flytten till Stockholm skulle gå dagen efter min uppkörning.

Tänk om jag hade vetat allt det som de här tio åren skulle innehålla. Då hade jag fått nåt slags känslomässigt bryt och inte kunnat hantera det såklart. Kanske mest av det sjuka i att kunna se in i framtiden iofs??? Men det är ju svindlade att tänka på vad tio år av en människas liv faktiskt kan innehålla. Tio år av så mycket fantastiskt och så mycket jobbigt.

Enda vi har är nuet etc etc et

Jag klarade förresten den där uppkörningen. 2009 var nämligen långt innan jag hade ens en sekunds konsekvenstänk och blev därför sällan sådär jättenervös över just sånna saker som en uppkörning. Blir jag väl eventuellt inte nu heller??? Hade alla rätt utom två på teorin också…. JA NU SKRYTER MAN PÅ HÄR MEN FÖRLÅT FÖR ATT JAG ÄLSKAR BILKÖRNING MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HAFT ALLA RÄTT I OCH FÖR SIG (som a*ton såklart hade) …

Usch hatar att vara nostalgisk. Blä och burr. Vi går vidare till nuet:

Nya körkortsbilden

Tycker för övrigt att jag detta år verkligen är i en slags brytålder. 31 är tydligare än 30. Märker av ålderskillnader mellan mig och andra som aldrig förr. Folk delas upp i att ha barn vs inte ha barn. Prioriteringar förändras och jag känner hela tiden kontakt med ett ”slut”.

Kanske också för att jag tänker på dem jag älskar som är sjuka och att saker och ting plötsligt ställs på sin spets på helt nytt sätt.

Knäppa livet va!!! Att tiden går osv. Mm mycket filosoflektion-i-nian-tankar nu.

Kram alla, det ska vi alla ha som genomför detta

crfn 6:00 16 Oct 2019

Jag vart utsatt för en författare. Jag borde ju sett det komma för jag gör ju själv så mot folk. Eller ja. Gör jag??? Stort moraliskt dilemma va. Jag VILL göra så. Jag vill vara fri och skriva om hur de omkring mig ÄR. Först då…. först då kan d bli riktigt dope.

Anyways hoes and gays. Inte d jag skulle prata om utan om när JAG blev utsatt för en författare.

Vi kan kalla honom Al*x Sch*lman, för att han heter d.

Iaf. Bokmässan i Gbg. Jag hade haft samtal med tunga Vigdis Hjorth å så kommer min vän dit o jag förstår inte va han vill. Men han vill nåt. Lite häst i spilta-vibe. Frust. Frust. Men vad ÄR det?

Han ville bli presenterad för giganten. Såklart.

Varför fattade jag inte det?

Eller jag fattade nog det. Undermedvetet. Men inte där o då. Eller fattade jag det redan där o då? Men varför presenterade jag inte honom då? Om jag ska rannsaka mig själv? Å d ska jag ju. Vad e d för intressant att läsa lögner. Kanske nu det undermedvetna styr: jag njöt av att hon frågade honom ”Å vad heter du då?”. När han höll fram en bok till henne att signera.

För det öppnade sig en verklighet?  Ett alternativ till mitt liv som föreslog att Vigdis, en av ja världens bästa författare var mig nära, visste vem jag va, men inte vem den folkkära DN-älskade, penga-genererande, vältränade vackra, roliga mannen var. Njöt e för stort ord. Men d va spännande. D va tabu. Så kanske att jag lät d ske? Eller hur som helst.

Jag LÄT d inte ske. Men jag tabbade mig ju. Jag släppte på etiketten.

Usch. Varför usch?

För sen fick jag höra det i deras podd. Och jag gjöts* till is. Jag frös. Jag slängde mobilen så den studsade på sängen.

Författare A hade berättat om min sociala fadäs. Han hade sett situationen utifrån och memorerat sekund för sekund. Och sen var det innehåll podden. Han hade inte fel. Jag hade gjort fel. Jag hade undlåtit att presentera honom för Vigdis. Vigdis som just nu är hyllad i New Yorker. Det var lågt gjort av mig.

Men min slapphet i etiketten var inte orsaken till den fasa jag kände när jag lyssnade på podden. Det var att författaren berättade om det. Nålade ner min själ i några enkla pins och sa ”sån e hon”.  I got författad’. And I didnt like it.
Erika Petersson 10:58 12 Oct 2019

Ingen anledning att dra ut på det här, vi börjar väl direkt:

2 minuter in i avsnittet var majoriteten av oss redan förundrade över hur tv4 ORKAR hålla på.. Vad är det för praktikantgalning som får igenom idéer så som ”kan inte två av bondetjommarna dricka tropicana på terassen i inledningsscenen” nej nej nej ingen av oss köper det där.

 

I övrigt startar avsnittet med en, hos tittaren, oro för Alexanders sömnbrist. Han har i 100% av avsnitten berättat att han sovit dåligt. Långvarig sömnbrist kan leda till allvarliga psykiska problem. I tredje avsnittet börjar Alexander med att fråga alla brevskrivare om de vill komma hem till honom (istället för det han egentligen ska fråga, om de vill hänga med på en gruppdejt) till Linda Lindorffs stora förtret. Detta är på grund av någon av dessa två anledningar:

  1. Han är trött på programmet redan och skiter faktist fullständigt i dejterna, han vill bara att någon ska komma hem till honom NU
  2. Sömnbristen har börjat driva in honom i en lugn och harmonisk psykos

Hahaha älskar….. älskar…

Han får kritik av Linda men jag känner bara….. det är väl hans jävla program eller? Låt honom göra som han vill? Vill han ha ett Big Brother i sitt hus i Dannike så låt honom?

”VILL DU KOMMA HEM?” Det är faktiskt ett väldigt romantiskt sätt att be någon flytta in hos en på… Men nu ska ju ingen av dessa kvinnor flytta in till honom i det här skedet, så frågan blir istället gränspsykotisk.. Men det är fint oavsett. Jag tycker faktiskt det är svårt att inte känna att Alexander är jävligt FIN i sin själ eller hur man nu ska uttrycka det.

Och Pelle Pelle Pelle…..

Äh så jävla trött på Pelle här…. Gissa vem han bjuder in

Jaa ja ni har varit ihop i sju år och spelat innebandy varje dag jag är klar med er. Färdig!!

 

Och Jimmy Jimpalainen Jimpster…

Jag tänker på Susanne… Susanne arbetar som förskolelärare och har, som så många av oss andra, gått in en hel del i sitt yrke. Det är liksom en LIVSSTIL att vara förskolelärare. Man får ett speciellt sätt att prata med människor på, för man är ju mest van vid att prata med väldigt små människor. Det är i många fall oerhört skönt när någon pratar med en som om man är ett barn. Irriterande ibland, ja absolut, men när någon liksom mentaliserar överdrivet mycket i ens konversationer slappnar ens hjärna av och faller i regression. Man behöver inte ta ansvar för någonting. Det är så jävla skönt. Därför förstår jag Jimmy, för jag hade också valt att dejta en person om den personen alltid pratade med mig som om den precis ätit en god glass. Man blir glad och lugn. Man kanske egentligen inte kan bli lycklig förrän man blivit ihop med någon som väcker en varje morgon för att fråga vilken färg man vill ha på sina pannkakor (hade faktiskt en tjej i min högstadieklass vars vardag såg ut så, ett spännande sätt att uppfostra en 14åring).

 

Vi behöver också diskutera segmentet efter valceremonin när bönderna får krama de lättade utvalda. Kramen är, så att säga, fri. Man får kramas hur man vill. Men när man ska dejta ett gäng personer samtidigt på bästa sändningstid, då kan man väl ändå bespara dem förödmjukelsen att kramas i grupp… Man kan väl det?

Alexander, som den KÄNSLIGA man han hittills upplevts som, tar sitt jävla ansvar och kramar varje solroskvinna var för sig. För så GÖR MAN faktiskt. Om de har formulerat brev i flera timmar och valt ut sina soligaste outfits är väl en personlig kram det enda man kan begära i gengäld….

Oscar det lilla lammet skiter dock i deltagarnas rätt till egenkram och placerar sina armar som en hök över allas nackar. Verkar som att de leker den där leken man hade på gympan ibland, där man skulle se hur många femteklassare som fick plats i en och samma rockring. Här är Oscars armar rockringen. Alla verkar få plats och ha gott om utrymme för att bli obekväma med att andas in varandras andedräkter. Tillsammans stirrar de ut över rabatten. En märklig kram. Kanske mysig också, vad vet jag!

 

Ja, Jimmy Den Trygge tar sitt förnuft till fånga och visar detta genom att omfamna varje person för sig. Tack. Hittills tycker jag faktiskt att han bara osar ansvar, den mannen.

Men Pelle han är färdig med sånna dumheter som att kramas enskilt, jaja. Det är också jävla magstarkt att fråga gruppen om man får en gruppkram…. Vad är alternativet? Stå bredvid och kolla på medan han kramar de fem andra? Ett genidrag… Tycker också man kan skåda i denna printscreen att gruppkramen egentligen är en kram mellan Pelle och Anna, där resten av brevskrivarna liksom ställer sig runtom och skyddar det älskande paret med sina famnar. Det ska bli härligt att se resten av säsongen som består av att i 8 avsnitt spelar Pelle och Anna innebandy ihop samtidigt om 4 cheerleaders med brustet hjärta står vid sidan av och hejar.

Tycker vidare att det var en härlig stund när Pelle ville dansa med sina dejter och den här härliga konversationen dök upp:

Men vad jobbar egentligen älskade Josephine med om hon ”ALLTID RAMLAR på jobbet”?? Och HUR kan Pelle bemöta detta med ”Det får man göra” istället för ett normalt svar som kanske hade varit ”Ta upp det med facket, det låter inte som en trygg arbetsmiljö”.

Finns inga ord för hur trött man blir på de där två… Trots att det är ett dejtingprogram vi kollar på, så orkar man redan inte med dem. Men BLI IHOP DÅ…

 

Ja, och den här skärgårdsdoktor-dejten var ju inte direkt någon glädjestund heller. Jag lider med de stackars deltagarna!! Det slog mig hur jävla hemskt det måste vara att sitta ihop i en båt med människor som konkurrerar om samma partner….. Dricka lite bubbel och skåla med en sverigeflagga i bakgrunden medan man guppar över vågorna… KÄRA NÅN…

Men Oscar är taggad på att åka lite vattenskoter iallafall. Att han blivit så kär i att en av deltagarna är en jätteliten tjej som kör en jättestor lastbil, ja det är kanske inte särskilt förvånande. Jag tror dock inte att det är den slutgiltiga kärleken i Oscars liv. Det är klart att man blir blixtförälskad när en så liten varelse kör monster truck till vardags men den brinnande besattheten ÄR inte tillräcklig grund för ett äktenskap… Oscar vet inte riktigt själv vad han letar efter än.

 

Förmodade händelser i nästa avsnitt:

Alexander har sovit sammanlagt 4 timmar under veckan och börjar tala i tungor och virka peruker av hö

Anna och Pelle har förlovat sig i en innebandyhall

Susanne tar med Jimmy till legoland

 

Kram och hej, va härligt det är med tv.

Vad blir det för rap? 5:04 07 Oct 2019

 

Massa olika ämnen i det här avsnittet, och de flesta kommer från Er, våra lyssnare. Bland annat försöker vi svara på frågan ”Finns det en svensk underground?” vilket leder oss till både Gatuslangs och Adis Don Deminas youtube-kanaler. Häng med!

Whatever?! xoxo

LYSSNA VAR PÅ INTERNET SOM HELST T EX HÄR:

Ljud:

Podbean | iTunes / Podcaster Subscribe | Android Subscribe | Acast | RSS | Soundcloud

 

Sånger från avsnittet:

  1. Schadiflex feat. Malika Dervishi – Tiden
  2. Modo Banja – När Glasen Toppas
  3. A Boogie With Da Hoodie – Mood Swings
  4. Lil Gotit feat. Lil Baby – Da Real HoodBabies Remix
  5. Lil Gotit feat. Lil Keed – Brotherly Love
  6. Ruben East, Ivory, Finess & MIVAS – DaBaby på svenska
  7. Mahalia feat. Ella Mai – What You Did
  8. Rzo Munna x Soze – Phonecalls
  9. Rankz & Guleed – Missiler

ALLA SÅNGER FRÅN ALLA AVSNITT:

 

Tack till alla som stöder oss på Patreon! Vi uppskattar det enormt!
Besök länken om du också vill stödja oss: www.patreon.com/VBDFR!

Eller köp MERCH! Kolla in printmotor.com/vbdfr!

Pelle Tamleht 4:50 03 Oct 2019

Det är inte synd om mig, jag vet. Jag tänker inte ens försöka få ert medlidande. Men när jag skriver dessa rader har jag precis passerat tresiffrigt antal nätter på ett hotell på Södermalm i Stockholm. Anledningen kan vi låta vara osagd, men konsekvensen är att jag börjar känna mig alltmer som Tom Hanks i The Terminal. Eller Bill Murray i Groundhog Day för att fortsätta på det populärkulturella spåret.

Varje dag är nämligen slående lik den föregående. Jag går ner till frukosten, hälsar på personalen och äter mina pannkakor. Drar samma skämt om att ”hoppas vi inte ses igen” till receptionen innan jag Voiar till jobbet, bara för att återvända efter arbetsdagens slut.

Ni kanske undrar vad vi saknar allra mest med att inte ha någonstans att bo? Lustigt nog är det inte våra saker, vår soffa eller bara den lyxen att inte dela alla gemensamma utrymmen med 800 turister.

Det som vi saknar allra mest är att kunna gå upp närsomhelst och ta en macka, kanske med kalla köttbullar, och dricka direkt ur mjölkpaketet. Att öppna kylen och anta utmaningen att försöka få ihop något gott av det som finns där.

Kanske var det också därför detta nummer fick ha ett tema mat & dryck, kanske var det bara en slump. Jag vet faktiskt inte. Men väldigt trevlig läsning blev det iallafall.

Hoppas att du håller med!

Nöjesguiden #9 med detta och massor av annat innehåll finns ute nu!

myrna 3:05 15 Sep 2019

På Wollmars i fredags hamnade vi i en diskussion om huruvida vi kunnat tänka oss vara kompis med en person om det framkom att denne tänder på barn men själv insett faran i sin sexuella avvikelse och istället för att agera på den försökt och försöker göra någonting åt den. Jag var snabb med att svara ja. Sedan funderade jag på om det är för generöst av mig, finns det vissa saker vi inte bör ha förståelse för? Vet ni vad, jag tror inte det. 

Jag har nästan aldrig varit arg på någon. Jag skriver nästan därför det känns för orimligt att jag aldrig varit arg på någon även fast jag inte kan minnas en enda gång jag varit det. Med ”arg på någon” menar jag blivit arg på en vän för att den betett sig på ett sätt mot mig jag upplevt felaktigt eller elakt. Jag har självklart snäst när jag varit irriterad eller stört mig på en främling online. Anledningen till att jag befriats från “riktig” ilska verkar ha med några olika saker att göra och jag skulle vilja dela med mig av dessa, eftersom det genom livet sparat mig mycket lidande.

Jag har alla mina tonår och många av mina vuxna gått till olika psykologer och därför tvingats lära känna mig själv på ett sätt som gjort det omöjligt för min personlighet att överraska mig. Jag tror en djup förståelse för sig själv och de egna många dåliga (och bra) sidor är det första steget mot att lyckas uppbringa samma förståelse för andras många dåliga (och bra) sidor. Jag tror det är i just det många brister, man har helt enkelt inte tillräckligt mycket självinsikt för lyckas se sig själv i andra, vilket jag också har förståelse för, det är ett privilegium att ha lärt känna sig själv på ett så kartläggande sätt jag varit tvungen till för att fungera som en person bland andra. Vi är mer benägna att se oss själva som bra människor som ibland felar och andra när de felar som dåliga människor, detta för att vi ju vet om våra egna intentioner på ett sätt vi aldrig fullt ut kan göra med andras. 

När jag pratar om min förståelse för andra människor har det inte så mycket med skryt eller koketterande att göra som med en egoistisk självbevarelsedrift. Det vore helt enkelt inte rimligt att jag, med mina egna många tillkortakommanden, skulle utkräva mer och bättre av mina medmänniskor. Hitintills i mitt liv har jag inte utsatts för något av en medmänniska jag själv inte har eller hade kunnat utsätta någon annan för. Och då har jag nog ändå utsatts för lika många “svek” som vem som helst. Mitt skuggjag är (om jag låter det springa fritt) en om inte lika stor så iallafall verklig del av min personlighet som mitt konstruktiva jag. Jag tror det är så för de flesta. 

Förståelse för mänskligt beteende för oss närmare varandra men också närmare konfliktlösning, som i sin tur leder oss bort från ett liv där vi tvingas bära det tunga som ilska är. Det blir enklare att komma fram till saker om den andres tillstånd på riktigt med en emotionell grund, går upp för en. Det blir enklare att komma med lösningar som tilltalar den andre och därför i slutändan även en själv eftersom det är dränerande att vara arg eller inte komma överens. Dessutom är det vårt ansvar att förstå andra människor, eftersom det är vårt ansvar att försöka vara så bra människor som möjligt även när den vi är det mot inte varit det mot oss. Kanske har du haft bättre förutsättningar.

Jag tror vägen till att inte såra andra först och främst inte handlar om att respektera den andra till varje pris, utan mer om att förstå sig själv. Bara när man lyckats identifiera sina egna brister och exponerat dem för den medvetna delen av personligheten blir de ofarliga och möjliga att bearbeta. En del av världen går bara att förstå genom andra och varför de agerar som de gör. Väldigt få människor bär på en vilja att skada, detta samtidigt som nästan ingen går genom livet utan att göra det. Är det möjligt att leva ett liv utan att skada en medmänniska? Jag tror inte det. Vad som däremot inte bara är möjligt utan nödvändigt är att ta ansvar när man gör det, och försöka sitt genuint bästa för att inte göra det igen. Att förstå sig själv är alltså det första steget, nästa steg är att ta ansvar för vad man hittat och inte med endast vetskapen om sina fel och brister göra anspråk på förlåtelsen. Bara när man tagit ansvar för sina fel kan man be om förlåtelse utan att skada den man behöver den från.

I vilken grad man bör förlåta blir väl en filosofisk fråga, när blir det skadligt att signalera medkänsla för människor som kanske inte förtjänar det? Är det nyttigt att förstå Hitler? Nej antagligen inte. Är det nyttigt att förstå en frånvarande förälder? Ja, antagligen. Behöver människor förtjäna förståelse eller är det något man kan skänka dem ändå? Jag antar att det inte går att svara på så enkelt. Men, att förstå någon är inte att benåda den från ansvar. Det är något som behöver balanseras, om man igen och igen blivit illa behandlad av en människa behöver man inte signalera “jag förstår, det är lugnt”, när det uppenbarligen inte är det. Det man däremot kan försöka göra är att säga “jag förstår varför du gjorde som du gjorde, om du tar ansvar för vad du gjort och jag märker att det med största sannolikhet inte kommer hända igen, kan jag så småningom börja känna att det är lugnt”. 

Att förstå andra är att förstå vad man inte förstår.  Även de mekanismer jag inte alls kan identifiera mig med, som att tända på barn, kan jag ändå inse (uppenbarligen) existerar hos andra. Eller för att ta ett mildare exempel kan jag absolut förstå att det finns förlopp som gör någon till en skolmobbare, även om jag inte var det själv. Jag kan förstå varför någon blir tungt kriminell, även om jag inte är det själv. När ansvar tagits är det såklart upp till var och en att välja vad som är sonbart, någon kanske kan förlåta den som utsatt en för övergrepp, vissa kanske inte ens kan se förbi en elak pik. Men förståelsen tror jag alla mår bättre av att sträva efter. 

amydiamondpodden 4:10 07 Aug 2019

Varje år träffas staten (alltså folk som jobbar på förskola) och kapitalet (alltså folk som har råd att dricka havredryck) i Slottskogen för att lyssna på ”musik” och leta febrilt efter sina ”k0mpisar” man tappade bort för två timmar sen. Det årliga evenemanget heter Way Out West och det är som alla vet engelska för väldigt dyr kreditkortsräkning pga ljummen öl. Många tycker Way out West har ett lite tråkigt startfält i år, andra är sponsrade av @Eldoradovaror och håller inte med. Här är 1o saker du kan göra om du skippar årets WOW.

 

Dj:Brinkenstjärna / Party Maniaa

Brinkenstjärna ser ut som energidryck luktar. Ingen i Sverige har mer dyslexi och adhd-aura, ingen har någonsin grävt ner 30k i guldtackor i Årsta mera. Vill du dansa med tanter i Oscar Enestads flickväns ålder är det bara att köra. Engelen har dock varje gång vi försökt komma in där ”30-årsgräns” så ta med dig mormors körkort och kör!

Risk för regn: 0%

Risk för att bli knivmördad: 23%

Risk för att behöva dela svarttaxi med Rebecca och Fiona från ett rave i Delsjön: 1%

Länk: https://www.facebook.com/events/203626977224149

 

Hoffmaestro på Grönan

Hoffmaestro är kända för att de flera gånger har ”sålt ut” Gröna Lund. Många verkar tro att detta beror på att de dragit mycket publik men sanningen är att Hoffmaestro har så många medlemmar att de på egen hand fyller Gröna Lund. Hoffmaestro består av 23 musiker, fyra dreadlocks, 87 mammor, 92 pappor, 33 halta, 22 lytta, en mäklare, fyra shamaner, tre regelrätta övertramp, din gamla träslöjdslärare samt 33.000 killar som gillar att röka gräs.

Risk för regn: 47%

Risk att ramla in i Hoffmaestro: 100% (är du på plats så är du med all sannolikhet med i Hoffmaestro)

Länk: https://www.facebook.com/events/430646220844617/

 

Möt romerna på Skansen

När Jonas ”Skansen-Jonas” Wahlström plockade upp en rom ur sin säck i veckans Nyhetsmorgon var det många som höjde ett ögonbryn. Jesper Börjessons försök att dölja sin rädsla misslyckades när kameran fångade programledarens darrande händer. I ett försök att stävja svenska folkets rädsla för romerna anordnas nu en mötesplats på Skansen. Bollhav, fiskedamm och ansiktsmålningar står på programmet.

Risk för sura blickar från förbipasserande kärnfamiljer: 44%

Risk för Daddy Issues livepodd: 0%

Länk: https://www.facebook.com/events/369618156990686/?event_time_id=369618166990685

 

Get-Yoga #2

Succén med Get-Yoga fortsätter! För endast TREHUNDRA kronor kan du sitta skräddare på en äng bland getter. Det handlar alltså inte om getter som utför yoga vilket undertecknad tycker krävs för att rättfärdiga priset. Yogaläraren Anneli Mahara växte tydligen delvis upp bland getter (ja vi snackar uppenbarligen om nån slags Mowgli-situation här) och hennes dröm var att bli getfarmare. Nu blev det istället kombucha och ett efternamn som skriker: tantrakurs med PH-Olinda.

Risk för get-nafs på obehagliga ställen: 56%

Risk för inställda headliners: 0%

Länk: https://www.facebook.com/events/3133053706705088/

 

Konsert med Landslaget i Blåsmusik

Vem gillar inte ett ordentligt blåsj0bb? Om du vill se musiker som faktiskt åstadkommit något och inte bara kommit på ett coolt namn och sen lurat Luger att de är stora i London så ska ni passa på att gå på Konsert med Landslaget i blåsmusik.

Chans för regn: 0%

Chans för att behöva småprata med Daniel Redgert: 0%

Chans för kul: 0%

Länk: https://www.facebook.com/events/710083276070162/

 

Shamansk Skogsterapi med Magisk Afton

Skit i alla dåliga skogsrave som någon roffig göteborgare tvingar med dig på och gå ut i skogen och shamana loss. Bredängs skogar är kända för sina helande krafter. Anmälningsavgiften på 1200kr kanske låter lite hög men tänk då på att det inkluderar: ” Icke-Verbal Kommunikation med Naturens Varelser”, ”Trumresa med Medicintrumman” och klassikern ”Utforska Kraften av Ritual”.

Risk för regn: 90%

Risk för att behöva småprata med ”sotarn”: 3%

Risk att hon på bilden istället kommer vara på way out west: 100%

Länk: https://www.facebook.com/events/2726416127431523/

 

Visning Brf Dykaren

Du hittar oss i det vita huset vid Grenadjärsbryggan. Följ skyltar med Magnusson Nyproduktion/Tornstaden. Ingen föranmälan krävs men anmäl gärna ditt intresse för projektet så missar du ingen information från oss.

Risk för att Joel Ighe säljer svettband för 300kr: 0%

Risk för att Rindö Hamn snart kallas Stockholms Neukölln: 67%

Länk: https://www.facebook.com/events/356748508354883/

 

Truck kurs i Malmö 08-08-2019 + دورة الروافع الشوكية في مالمو

Vad är pluset? Är det Lotta Engberg som ska spela skivor? Är det Petter Bristav som ska starta Cirkus? Enligt google translate betyder دورة الروافع الشوكية في مالمو bara Gaffeltruckskurs i Malmö, så eventet heter alltså ”Truck kurs i Malmö 08-08-2019 + Gaffeltruckskurs i Malmö”. Vi rekommenderar detta till alla som vill gå på truck kurs, eller gaffeltruckskurs i just Malmö.

Risk för snö: 0%

Risk för att du på fyllan tatuerar dig med en serietecknare: 0%

Länk: https://www.facebook.com/events/2339555422777692/?event_time_id=2339555432777691

 

Torsdagsträff Pizza Hut

”Kom och sparka lite däck, dela några ord och är en god pizza!!”

Risk för god pizza: 0%

Risk för att du i panik sparkar lite däck: 100%

Risk för att du är en god pizza: 100%

Länk: https://www.facebook.com/events/294038134730181/

 

Scotts på Liseberg

Är du i Göteborg och inte på Way Out West har du antagligen någon slags störning. Då kan man passa på att gå på Scotts på Liseberg. Scotts har hittar såsom ”Dansbandsmedley” och ”60talsmedley”.

Risk för hälsporre: 22%

Risk för sorglig stämning: 66%

Risk för att du i ren panik cyklar till bananpiren: 100%

Länk: https://www.facebook.com/events/436838790452301/

Thomas Krangnes

Pål Ströbaek

Julia Gummesson 6:05 20 May 2019

Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Coupeglas i metall för glass från Lagerhaus

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Friterat av Paul Kulhorn

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Fritera av Paul Kulhorn

Friterat av Paul Kulhorn

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

vietnamesisk mat

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

sellerijuice

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

Morgonpasset P3 avokado

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Pilsner urquell + Nase Maso på AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

AG

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

 

Simon Strand 8:08 18 Mar 2019

För något decennium sedan upptäckte jag en blogg som hette ”Reviews of movies I haven’t seen”.

Bloggen är inte aktiv längre, men idén var alltså att hitta på recensioner av filmer som skribenten inte hade sett. Utan att tänka särskilt på det har jag tillämpat samma beteende vad gäller poddar i nutid. Jag har aldrig lyssnat på en podd i hela mitt liv, men när folk frågar brukar jag tipsa om mina favoriter. Det är inte som att man behöver ha lyssnat för att ha en favorit. Man kan ha egna uppfattningar ändå. Kanske är man till och med i bättre skick att bedöma en podd om man inte har lyssnat på den än om man har lyssnat. Det krävs lite distans för att ha perspektiv på saker.

Därför skrev jag för några veckor sedan (den 1 mars) en recension av podden Daddy Issues av Julia Frändfors och Julia Lyskova. Detta var innan recensionerna började komma i dagstidningarna, skrivna av personer som jag förmodar faktiskt har lyssnat på podden. Ändå verkar vi tycka förvånansvärt lika. Här är min recension:

”För inte så länge sedan upptäckte jag podcasten Daddy Issues, där Julia Frändfors och Julia Lyskova diskuterar sina komplexa relationer till män, i synnerhet äldre män, och varifrån denna komplexitet springer ur. Ja, titeln, är hyfsat självförklarande.

Julia F och Julia L (hädanefter benämnda JF och JL) kände inte varandra sedan tidigare, utan sammanfördes under slumpartade omständigheter. Men slumpen är inte alltid någon tillfällighet. Det visar sig omedelbart i första avsnittet. JFs och JLs intuitiva förståelse för varandra, parad med att de faktiskt inte alls känner varandra, öppnar för en spännande blandning av igenkänning och överraskning. Nu verkar ingen av dem särdeles finkänsliga i grunden, men kanske bidrar det naturliga avståndet mellan två personer utan gemensam bakgrund paradoxalt nog till att de kommer närmre varandra, och att man som lyssnare kommer närmre dem.

Nog behövs det en dos av plumphet för att en podcast ska framskynda den relation som gör att man som lyssnare ska orka stanna kvar och vilja utforska mer. Plumpheten skyndar fram det intressanta. Och plumphet levererar de. Grodorna haglar programledarna emellan, och oftast är det väldigt roligt; men ibland blir det nästan som en tävlan mellan dem, medvetet eller omedvetet, där den joviala fräckheten blir lite för forcerad. Men oftast håller de sig på rätt sida av den gränsen!

Stundtals är det becksvart. JFs långa monolog om en tidigare relation framkallar flämtningar hos vem som helst vartefter den lider. Vissa podcasts är terapeutiska för lyssnaren, andra är det för de som samtalar, och i sällsynta fall gäller det för alla inblandade. När man lyssnar på dessa två får man intrycket av att de tänker, känner och pratar samtidigt. Att de faktiskt utforskar sina egna psyken medan samtalet pågår, snarare än de i realtid bara sätter ord på sådant de tidigare upptäckt och insett. Antingen är det så, eller så är de riktigt skickliga på att ge sken av det.

Tur att podcasten känns intelligent. Annars hade kombinationen av vältrande, politiskt inkorrekta utfall och burlesk humor haft svårt att bli någonting annat än obstinat. Men de lyckas hålla ihop det, och det är just den fingertoppskänslan som är mest imponerande; man tror alltid att samtalet är på väg att kantra, men just då vänder det i stället mot nästa stup. Ett konstant chicken race mellan humor och allvar, ljus och mörker, men där de nyblivna programledarna på något sätt i slutändan lämnar en med känslan av att de vet precis, exakt, vad de gör!

Därför får podden fem plus.”

Michael Gill 2:24 21 Feb 2019

Vet du vad som skiljer dig åt från framgångsrika personer? Idéer – och förmågan att kunna genomföra dessa idéer. Shaun Lord hade en idé. Han och hans evenemangsföretag Exciting Events (bra namn) skulle haka på Fortnite-tåget och skapa en festival riktad mot en yngre publik. Festivalen, som hölls i Norwich, sålde makalösa 2500 förköpsbiljetter.

Problemet med Shaun Lord var att han hade en idé – men han hade ingen aning om hur han skulle genomföra den.

När 8 av hans 19 evenemangsanställde inte dök upp så sprack allt. Eller ja, det var ursäkten. När de där tusentals kidsen och deras föräldrar köat i timmar för att få sina armband och komma in på området så visade det sig att festivalen var långt ifrån Exciting. Bilden ovan visar ”grottupplevelsen”, aka nån slags lastbilsflak täckt av presenning och kamouflagenät.

Ja, precis. Det här är spelvärldens Fyre-festival. Arrangörerna måste ju långt innan insläpp insett att det här inte skulle hålla. En stackars klättervägg, tre termosar ljummen drickchoklad och en handfull bågskyttetavlor KOMMER inte räcka till 2500 kids.

Epic Games, företaget som skapat Fortnite (och tjänar MILJARDER varje månad) stämmer nu Exciting Events och Fortnite Live Norwich.

Festivalbloggen 5:01 04 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

Pers Politik 10:30 09 Jun 2018

Igår släppte SSU nya valkläder med 20 0lika motiv. Spreadshirt-kollektionen kan hittas via ungdomsförbundets webshop där illustrationerna kan appliceras på 100 stycken plagg och produkter.

Det första motivet som dyker upp när man klickar sig in på kollektionen är en T-shirt med en bild på en låda med pappersnäsdukar som vi mest känner igen från amerikanska filmer, tillsammans med texten ”Boys cry, girls masturbate”.

Näsdukslådan är i amerikansk populärkultur starkt förknippad med manlig onani.

Frågan är bara: hur använder tjejer servetter när de onanerar?

Livets ord 8:30 22 May 2018

Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

 

 

 

 

Break the Internet 2:07 23 Apr 2018

Vissa må rasa över att de inte blivit nominerade i årets upplaga av Guldtuben. Jag förstår dem. Trots min frånvaro i rörliga medier på internet så kan till och med jag känna mig underskattad. Men detta är i inte ett passivt aggressivt oöppet öppet brev till Guldtubens jury om att de har nominerat tråkiga personer. Nej! Det är ett väldigt öppet och ärligt öppet brev till Guldtubens hemsideutvecklare som tydligen tycker att det är roligt att göra mitt liv lite jobbigare.

Vart ska jag börja? Jo just det: HUR FAN KAN DET FÅ LOV ATT VARA SOM SÅ ATT MAN MÅSTE LOGGA IN MED SINA SOCIALA MEDIE-KONTON BARA FÖR ATT FÅ VETA VILKA SOM ÄR NOMINERADE? Nu kanske det otränade ögat tycker att jag överreagerar. Men det finns få saker i världen som gör mig så irriterad som när saker och ting inte bara är enkla. Jag vill ju bara läsa vilka som är nominerade, inte logga in med mitt Instagramkonto som har 3100 följare (följ gärna @fagelborg  heheheh ). Ska man behöva klara hela mattespelet Chefrens Pyramid för att få läsa om youtubers och poddare? Jag har full förståelse för om man skulle vilja rösta. Men det vill inte jag. För ingenstans i listan läser jag mitt eget, eller Karin Londrés namn och vi två är de roligaste jag vet så….skoja. Lite. Kanske.

Jag är medveten om att det säkert finns en vettig anledning till varför det är så här. Men jag kommer att fortsätta vägra att logga in. Även om jag vill så kommer jag inte att stötta denna galenskap. Nej, ni ska inte få vinna över mig. Inte idag!

(om någon kan kopiera de nominerade till mig och lägga namnen i DM på min Insta så skulle jag bli glad, är ju nyfiken)

Hejdå /Camilla

 

 

Jenny Nordlander 11:23 13 Apr 2018


Några nummer jag gjort.

Idag gör jag min sista dag på Nöjesguiden. Vi har precis skickat nästa nummer till tryck och med det avslutar jag som jag började: med ett extra mäktigt omslag.

Mitt allra första pappersnummer av tidningen, augusti 2015, hade temat HATET. Till det samlade vi ett tiotal icke-vita personer som i intervjuer och egenskrivna texter fick berätta om det som är symptomet på ett av våra största samhällsproblem – rasismen.



Till kommande nummer har vi samlat ungefär lika många kvinnliga artister för att pryda omslaget. I sommar kommer de att uppträda på festivaler runt om i Sverige och de allra flesta av dem på den nyinrättade Statement festival som är en reaktion på ett annat symptom av ett annat av våra allra största samhällsproblem – kvinnoföraktet.

Tidningen kommer ut nästa vecka, både på papper och på internet. Då kommer ni bland annat kunna läsa en intervju med Emma Knyckare, initiativtagaren till festivalen. Efter en intensiv festivalsommar 2017 med mängder av sexuella övergrepp mot kvinnor skrev hon en tweet på vinfyllan. Där ställde hon frågan om man inte skulle ta och starta en festival där inga män får befinna sig. Då skulle man ju slippa hela problemet.

Intresset från artister, folk som ville jobba med festivalen och människor som ville besöka den var enormt. Det var bara en tanke Emma slängde ur sig men i augusti blir festivalen verklighet och har som mål att så fort som möjligt lägga ned – men fortsätter tills alla män har lärt sig.

Tack för mig!

Bloggbevakning 6:00 15 Feb 2018

Idag flyttar bloggen från Nöjesguiden och den ENDA adress ni ska använda framöver är www.bloggbevakning.se

Men…
Den gamla bloggen kommer ligga kvar här på Nöjesguiden men alla gamla inlägg har flyttats med till www.bloggbevakning.se och jag kommer inte ha någonting med det som ligger kvar hos Nöjesguiden att göra efter idag.
Jag kommer inte vara här inne och svara på kommentarer utan all aktivitet kommer ske på www.bloggbevakning.se

FRÅN OCH MED NU ÄR DET BARA EN ADRESS SOM GÄLLER OCH DET ÄR:

WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE
WWW.BLOGGBEVAKNING.SE

We found Rihanna 10:20 18 Jan 2018

The time has come for We found Rihanna to go into archive. It’s been such a journey writing it. I’ve gotten to think, articulate and analyze the fangirl’s position while supporting Rihanna and her art. I’ve shared my thoughts and feelings on being a part of the fanbase and I’ve had the luxury of meeting amazing people thanks to that. A dream come true.

I want to say thank you to every navy who’s contributed. The Fan of the Weeks and the Fan Encounters – I love you all so much. And I love us. And I love being a fangirl.

A special thank you to Nöjesguiden and Jenny, who allowed us/I to have a platform where we/I could share our thoughts and experiences! It’s been great working with you.

To end this propertly, here are some of my favorite pics taken while fangirling:


My first night out stanning. New York. Rihanna walked out of the restaurang not so long after this pic was taken. I had never seen her IRL before and was shocked at the chaos and at the same time so indescribably happy.

And here she is! Tearing up thinking about it!

Rihanna leaving a club in NYC.

Melissa outside a club in NYC. I remember she recognized me while walking in but I got super nervous and shy so I looked away when she said hi. She came out and hung out with us while waiting for a car later though which was everything, obviously.

Me, London, Shawnté and Mel.

Rih leaving Jenn’s birthday party, heading towards the club (where Drake later also shower up).

This truly is the best picture ever taken of me. Look at my eyes hahahahhaa. I’M SO STARSTRUCK yet I remember I was thinking how cool and collected I managed to stay this time hahahaha.

AWT Oslo.

First time front row. 


Died many times this night.


Many, many times.


Something I wish every fan would be able to experience.

A memorih for life.

AWT Copenhagen. Standing in another part of the Golden Circle this time. Which also meant I got to experience the glass bridge like this:

SAUCY @badgalriri

A post shared by Loonin (@loonin) on

Work, AWT Stockholm:

AWT Stockholm.

A post shared by Loonin (@loonin) on

BBHMM from AWT Oslo:
https://www.instagram.com/p/BHYOc9EB_8r/?taken-by=loonin

Love on the brain, AWT Oslo:

Love,
Alex

Divalicious 4:27 18 Dec 2017

I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

 

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

 

 

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

Kristin Zetterlund 12:34 02 Nov 2017

BLOGGEN FLYTTAR TILL KRISTIN.BAAAM.SE MEN HÄNG MED!

Tack till NG för den här magiska tiden men nu är det dags för mig att shake things up! Följ med mig till Baaam, där kommer vi hitta på queengliga grejer ihop.

kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se
kristin.baaam.se

Hoppas verkligen ni fortsätter följa mig där, då ska ni få se på grejor <3

Clara Henry 5:08 23 Oct 2017

Hej om det fortfarande är någon som läser här! Jag har flyttat bloggen. Oklart varför. Tror att

  1. Jag vill börja skriva igen
  2. Jag orkar inte skriva med krav om att det ska vara bra och roligt
  3. Jag vill vara lite hemlig. Hihi

Så nu hittar ni mig på en annan plats. Fortfarande på clarahenry.se . Men annan plattform. Klicka så kommer ni dit. Ses där. Hej.

Amanda Mann 1:59 04 Sep 2017

Version två av den diviga bilden på mig från Grand Hôtel.

Nu har det blivit dags för mig (trots grov separationsångest) att ta farväl av kära Modebevakningen.

Det har varit fyra(!?) år av allt och ingenting. Upp och ner. Hit och dit. Bra och dåligt. De senaste två(?) åren har det lite för ofta ekat tomt här, av många anledningar, men primärt – brist på inspiration och motivation. Så, det känns rimligt och rätt att säga hejdå nu. Det kanske låter klyschigt men under dessa år har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv och utvecklat mitt sätt att se på, ja, det mesta. Så summa summarum – allt bra men också allt “dåligt” är jag tacksam över.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på konceptet – vara hundra procent ärlig orädd och rättfram som skribent – då jag från och med dag ett lovade att vara just det. Det är jag stolt över att jag hållit fast vid, jag har aldrig varit rädd för att trampa någon på tårna – och då riskera konflikt eller att inte kunna kindpussas med allt och alla. Men många gånger har min ärlighet varit likamed hänsynslös, vilket jag såhär i efterhand kan känna lite ledsamhet inför. Det handlar om balans det där, och det är lätt att glömma (varning för klyschigt igen) att alla människor är människor. Inklusive jag. Detta är nog vad jag främst bär med mig härifrån.

HUR SOM HAVER.

Som final blev det en sista bevakning av Sthlms modevecka. Här kan ni läsa mina allra sista sanningssägande ord (med värdigt sällskap och förstärkning av tre genier – Haggy, Yummy och Gugga) på denna specifika plattform:

DIANA ORVING SS18

LAZOSCHMIDL SS18

EMELIE JANRELL SS18

BJÖRN BORG SS18

HOPE SS18

HOUSE OF DAGMAR SS18

IDA SJÖSTEDT SS18

SWEDISH SCHOOL OF TEXTILES

RODEBJER SS18

STOCKHOLMS AUKTIONSVERK FASHION VINTAGE SS18

BUSNEL SS18

WHYRED SS18

Sen,

som absolut sista avslut,

vill jag säga:

stort tack till Amat Levin och Parisa Amiri,

och ett särskilt tack till alla fina fina läsare<3

 

XOXO

yours truly

Tiffany Kronlöf 12:45 30 Aug 2017

Ta natten tillbaka är ett gammalt feministiskt slagord som betyder att kvinnor ska kunna vara trygga även på natten. Vi ska inte behöva gå med nycklarna i fickan, eller höra oroliga vänner och föräldrar säga ”ring mig när du har kommit hem, så jag vet att du är ok”. Vi ska kunna gå ute dygnet runt, utan att se oss över axeln och känna pulsen höjas. Det tror jag att de flesta kan hålla med om är ett rimligt krav.

Sexuellt våld och sexuella trakasserier är inget nytt. det nya är att offren vägrar vara tysta. Medvetenheten om vilka rättigheter man har ökar och anmälningarna ökar, inte en jätte komplicerad matematik.

Videon till den här låten är ett samarbete med Nattskiftet och alla som lyssnat på låten och stöttar budskapet. Det är en låt som vi hoppas att folk kommer lyssna på när dom går hem själva på kvällen och istället för att känna sig rädda, kommer känna sig stärkta och modiga. Vi vill att den här låten ska tillhöra och sjungas av alla.

Marcus Berggren 12:13 25 Aug 2017

Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Svante Allmungs 5:43 13 Mar 2017

Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.

När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.

Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.

Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?

Få lär väl ha gått miste om hur Yemi  förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.

Frans 8:07 01 Nov 2016

Nu är nya bloggen live HÄR så lägg in den som favorit i ALLA era webbläsare och paddor! Det är just nu problem med att kommentera på nya bloggen men jag hoppas på en lösning inom kort.

Fullt ös medvetslös och soliga hälsningar

Tramsfrans 

Vi som aldrig skrev prosa 11:10 20 Oct 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-23-08-13

hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm

eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås

det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men

jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan

hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig

hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt

hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram

vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”

det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose

det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen

det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,

men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors

du skrev en gång:

det är dags att publicera detta inlägg nu

det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else

det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge

jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll

att det ska handla om någonting, kanske livet

 

jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till

alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)

jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila

jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat

och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten

det får ligga där

här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:

varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)

vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed

en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl

en pjäs om ett panelsamtal och en kruka

vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka

det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden

men fan, vet du vad jag kom på nu?

tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?

Vi är livet, goodbye to everything else

precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev

ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll

tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö

(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)

och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”

sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet

men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning

men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död

vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet

till den vill jag säga:

de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri

det är inte jag som har skrivit det

och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset

nästan perverst

(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)

jag skrev:

Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.

Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”

Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”

Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”

Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”

Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”

Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.

1cp9xk

/Elis

Soraya 6:38 20 Aug 2016

Hej hörni. Det här blir mitt sista inlägg på Nöjesguiden. Från och med måndag ska jag göra annat.

Jag ville mest säga tack. Jag har varit en del av Nöjesguidenfamiljen sedan maj 2012 och att ha en så stor plattform att skriva på har varit skitfint på alla sätt och vis. Men det finns andra skäl till att det var det bästa som kunde hända mig när jag flyttade till Stockholm.

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 13.03.33

Så här:

När jag flyttade hit 1 januari 2012 så var jag riktigt deprimerad och utarbetad. Jag låg mest på mitt köksgolv och grinade de första månaderna. Men så hamnade jag på en Nöjesguidenfest där jag såg den förra chefredaktören Amat. Stärkt av fyllan klampade jag fram till honom och sa –Hörru, är det inte sjukt att vi inte jobbar ihop? Vi visste vem den andra var pga media, men vi hade aldrig pratat med varandra innan. Vi kom överens om att höras i nyktert tillstånd och det ena ledde till det tredje och jag fick börja blogga här.

Den enda jag kände på Nöjesguiden var Emelie som hade Popmorsabloggen. Vi kände inte varandra särskilt väl då, inte som vi gör nu, men hon hade varit med några gånger i mitt radioprogram över länk (vi satt alltså i olika städer och sände radio). Tre dagar efter jag börjat skriva här så bjöd hon in alla bloggare till en introtävling hemma hos sig. Thank God! Jag var jättenervös och kände mig liten eftersom alla andra verkade känna varandra. Men de var supersnälla och mitt bland alla nya vänliga ansikten hände något enormt (förutom att jag satte Sleeping Satellite med Tasmin Archer):

nemesis3

Där under en delad filt träffade jag Pelle. Idag är Pelle och hans fru två av mina allra bästa vänner, herregud vi är familj! Vi firar högtider ihop, träffas så mycket det bara går och pratar nästan varje dag. Vi har ett stort kompisgäng och hittar på massa dumheter hela tiden. Jag fick vara både bestman och toastmaster på deras bröllop. Men det visste jag ju inte då under filten.

Jag hade ingen aning om att detta skulle bli början på något helt nytt i mitt liv. Att jag skulle få vara del av ett sammanhang där jag kunde få bygga upp mig själv igen till den jag ville vara nu. Att det skulle leda till mängder med nya vänner, bekanta och vänners vänner som blir ens egna. Och oavsett om man bara ses ute ibland, hörs hela tiden eller bara får ihop det till en middagsklubb en gång i månaden så var det det bästa som kunde hända mig prick där och då. Detta, tillsammans med de vänner som jag redan hade här, öppnade upp tusen dörrar och gjorde Stockholm till min stad lika mycket som Göteborg är. För det är jag så tacksam.

Jag har aldrig tvekat om det var rätt att flytta hit, men att få allt detta på köpet gjorde det så vansinnigt mycket roligare.

Så tack!

På återseende,

Soraya <3

(hittas här på twitter och instagram)

anigif_enhanced-buzz-31824-1363178317-10

OBS OBS OBS  Här några av mina favorittexter som jag har skrivit på Nöjesguiden:

 

Om populärkultur:

Om hur män i män i populärkulturen kan bli ställföreträdande pappor

Paul Simon, en grundkurs (den här texten ledde till att jag fick gå på Polarpriset och se honom i köttet!).

Världens bästa musikvidero: Pray

När jag hittade Spice Girls-trappan

 

Rimliga tankar:

9 sätt som jag slutade hata min kropp

Om hur man övervinner sin rädsla för konst och ”finkultur”

Från min fitty till din, om menskoppen

 

Några gånger som jag har varit bråkig:

När Ken Ring och jag brevväxlade om homofobi. Del 2 och del 3

När Gomorron Sverige delade ut namnlappar till Panetoz och jag inte köpte deras ursäkt

Finns många fler exempel på när jag har varit bråkig… men Orka Mallorca.

 

Om saker som gör ont:

Om att göra slut och komma över det: del 1, del 2, del 3 och del 4

Om att vara utmattningsdeprimerad: del 1 och del 2

 

Greta Thurfjell 2:17 16 Aug 2016

Hej alla nyktra!

Inte så konstigt att ni är nyktra – klockan är i skrivande stund bara 12.18. Jag, å andra sidan, har varit full sen halv sju imorse. Och i rikstelevision, at that.

Ni undrar varför? Jo, med anledning av Aida Hadžialićs rattfylla & avgång blev jag och Mattias Svensson (!) inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon för att testa hur fulla vi blev på samma mängd alkohol – två glas vin. På tom mage. Halv sju på morgonen. Jag blev, you guessed it, dyngrak. Kan inte tala för @mattias_neo eftersom han lämnade mig vind för våg för att ”jobba” på lugnare plats, medan jag härjade runt och flirtade med Birgitta Ohlsson i frukostrummet, men…

Som vanligt har jag memeifierat min medverkan. Ingen fylla som inte för bloggmaterial med sig, som jag brukar säga.

hKLaOlzr

När man har tackat ja till något som lät kul i teorin och inser sitt misstag först i live-sändning.

egiJFG3q

I exakt den här stunden tänkte jag: ”lika bra att man gör lite reklam för sig själv när man ändå är här”. Sen kom jag på att jag ett, är nöjd med den kille jag har och två, hade lite svårt att wrap min gigantiska mun runt en så liten… Äh. Vi glömmer det.

2ypPNM7y

När man har the time of one’s life och sen inser att det är för att man just sänkt två glas chianti i skrämmande fart.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.49.37

Generad och uthängd (men överlycklig) som den som aldrig lyckades sänka sin promillehalt, trots två och en halv timmes (?!) väntan. Till och med Peter Jihde är chockad när han inser: de valde fel vinhagga.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 11.45.15

När en alkoholforskare och en polis föreläser om riskerna med drinking & driving men man är besatt av vin.

Ni undrar över resultatet? Det gick sådär. Å andra sidan la fyra främmande män till mig på Facebook bara under det första tvåminutersinslaget, så jag väljer att se på det här debaclet som en positiv upplevelse, all in all.

Skärmavbild 2016-08-16 kl. 14.07.44

/Greta, fortfarande full (tack TV4!)

Foliant 10:13 28 Apr 2016

goodbye

Vet ni vad, det här blir mitt sista inlägg. Har varit här nästan 1 år nu och försökt skapa lite mer intresse för bok och biblioteksvärlden och dela med mig av ris och ros och nyheter, men nu är det dags att gå vidare.

Johanna Fränden skrev nyligen i Aftonbladet om att vara intellektuell är vårens hippaste grej, och jag måste säga att ja fan märker av att det på ett sätt. Unga människor frågar mig på biblioteket vilken utbildning jag har gått och hur man blir en bibliotekarie, fler och fler av de jag känner som aldrig läst en bok är helt plötsligt med i debatter om Ebbas och Horace böcker och ungdomar vill ha ”smarta böcker som stärker deras språk” vilket är ett äkta citat. Man behöver ju inte vara intellektuell bara för att man läser många böcker, men det hjälper ju.

Vad händer liksom? Kommer vi börja se mer som läser på tunnelbanan och mindre mobiltittande?  Den senaste väsktrenden blir rejäla påsväskor med biblioteksloggor och i sommar på Trädgården sitter folk och diskuterar ledarna i de svenska dagstidningarna och visar upp sina nya böcker de införskaffat från antikvariat, kanske flyttar fler bokcirklar ut till pubarna och det blir tema att dricka och äta något från boken. Istället för se BACK överallt ser vi kläder med BOK.

Jag drömde faktiskt en natt att jag träffade min drömpartner på ett trångt dansgolv, vi båda hade likadana påsväskor från biblioteket. Två biblioteksnördar möts.  Men det var ju bara en dröm.

Så TACK för att ni läst!

Ser ni mig någonstans i Stockholm stad så kan ni alltid komma fram och diskutera litteratur, eller fråga mig om hur man blir en bibliotekarie.

Tack för mig hej! ❤

Hej Sonja 2:58 14 Mar 2016

Jag har ett announcement to make! Jag lämnar Nöjesguiden för att blogga här i stället.

”Why”, kanske ni undrar, ”hatar du nöjesguiden?”. Och på det kan jag svara bestämt nej!
”Hatar nöjesguiden dig?” kanske ni frågar då, men nej!

Jag känner bara att det är dags att gå vidare. Moving on moving on!

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig lite för gammal för nöjesguiden nu. Jag är som Oscar Zia med sin låt Humans. Jag vill inte ha kul längre. Jag vill i stället klä mig i svart, dra åt skärpet jättehårt och ställa mig i ett oväder.

Nä skämtar bara. Men jag är en 30+ tvåbarnsmamma och är inte särskilt intresserad av att rapportera kring krogen, musik, festivaler, restauranger, mode och Beyoncés superbowlframträdanden. Mina största intressen i livet är att läsa Bibeln och fila fötterna. Det fanns en tid när jag hade brunnit för att veta vad Zara Larsson gör på sin snapchat. Men nu orkar jag inte ens ta reda på vad snapchat är för nåt (dock att jag har periscope, heter hejsonja där, adda gärna).

Så jag tackar Nöjesguiden för de två år som jag har varit här och har fått vara del av deras fantastiska bloggteam. Faktiskt så var det i fredags exakt två år sen som jag började! Det har varit en *resa* som man brukar säga. Men nu får jag lämna plats till nån ny stjärna! Om nu inte nöjesguiden lägger pengarna på att köpa ett nytt bord i fikarummet i stället? Ja vem vet, det där får dom sköta hur dom vill!

moveon2
Take care!

Ni med bloglovin behöver inte göra nåt över huvud taget. Ni kommer att förflyttas till nya bloggen automatiskt. 
Ni övriga kan börja följa via bloglovin här, via RSS här, eller så kan ni enkelt komma ihåg att min nya adress är HEJSONJA.SE (ingen större skillnad mot förut med andra ord)

Vi ses kanske!