5:01 4 Sep 2018

Framför den större scenen på Nobelberget, där Popagandas Efterfestival äger rum, står publiken tätt. Förväntningarna inför nattens polstjärna är så höga att det nästan går att ta på. Strax efter klockan slagit 01.00 tänds lamporna ovanför scenen och stavar ut de fyra bokstäver vi alla är här för. LOSO.

Lorentz glider ut till tonerna av sin senaste singel Wow Pow ackompanjerat av öronbedövande jubel från publiken. De kan varenda ord och det blir genast flera grader varmare i lokalen. Det verkar vara en önskad reaktion för redan vid nästa låt – Fiona – tar han sig ner i publiken, vilket visar sig vara den första av två gånger under kvällen. När han sedan river av Holiday känns det som att det brinner.

Vad är en Lorentz-konsert utan ett inhopp av Madi Banja? Som tur är får vi inte veta då han kommer upp på scenen i tid till tonerna av vackra 120 euro. Efter de tidigare fyrverkerierna till låtar fungerar 120 euro som en andningspaus – som tyvärr drar ner energin på resten av konserten. Under de kommande låtarna hamnar Lorentz ibland i otakt och det börjar bli svårt att hänga med. Mot slutet kommer hitsen som mest verkar spelas för att få det överstökat, innan det känns äkta igen med avslutande Demons. Och jag var nog inte den enda som blev positivt överraskad när han tog med sig Little Jinder för att köra deras låt Heartbreaker som extranummer.

Självklart finns det något inom mig som saknar Lorentz i flytväst anno Popaganda 2015 med de blödiga kärlekslåtarna och det oskyldiga uttrycket. Men på nåt sätt är det så SKÖNT att se honom såhär. Jag vill nästan svänga med ordet ”vuxen” här, för i så fall betyder det ändå att jag också växt upp. Flytvästen är nu en vit jacka och svart tshirt och nån gång under kvällen flyttar han de vita solglasögonen från huvudet till ansiktet medan mellansnacket är kortfattat med meningar som ”Mår ni bra eller?” och ”Kan ni den här?”. Även om hans energi växlar mellan att vara oengagerad till att springa nere i publikhavet, från att ligga före musiken med sången till att träffa alla toner rätt så går det ändå hem. För det spelar ingen roll. Kalla honom vad du vill -Loso, Yamamoto, Lorentz – publikens jubel är om möjligt ännu högre när de fyra bokstäverna ovanför scenen släcks.

Armani Maleh

8:35 3 Sep 2018

Under vilken vi slås av hur deppigt konfetti är sekunden efter det smällt. 

Det är dag två av Popaganda. Det har slutat regna och idag har stutterhem-regnjackorna bytts ut mot glitter på kinderna (tydligen den generationsöverskridande gemensamma nämnaren för Tove Styrkes och Veronica Maggios fanskaror.)

Med en av årets starkaste svenska popskivor i bagaget var jag taggad på Tove Styrke, och betedde mig 100% opassande för en recensent med någon som helst självrespekt. Jag stod ensam, längst fram bland 15 åringarna, och sjöng med för full hals.

Tove studsade runt på scen lookin’ like young Britney Spears, men med med en pop-anarkistisk energi, spontanitet och attityd som Britneys managers hade dödat på två röda.

Vi fick ögonkontakt och jag tror hon älskade mig tillbaks.

Sen vadade jag vidare i havet av två konserters samlade konfettiskräp. Jag skulle kunna dra en obscen liknelse, men låt oss bara säga att konfetti går från härligt klimax till omständig nedskräpning lika snabbt som 90talet dödade sina popstjärnors livsglädje.

Sophie Winberg

Läs även: Recap dag 1.

Kapitlet då vi träffar en ytligt bekant som vi brukade jobba med för fem år sedan, och dömer hen för att de är 30+ men använder tygpåse.

 

Det är något ganska tillfredställande med att se stockholmares besvikna ansikten när de gett upp, och dragit på sig en ful regnponcho över sina rodebjerkläder. Stadsfestivalernas sekundära (primära?) uppgift som nr 1 plats att påfågla sig inför ytliga bekanta är väl känd, men misströsta inte; inget ont som inte har något gott med sig. Varje chans att visa att du pungat upp för en stutterheimregnjacka är guld värd.Mitt stutterheim-gnuggande i publikhavet igår peakade hela tre gånger. En gång framför Jens Lekman; Sveriges enda trubadur utan snubbe-aura. Att se Jens live är bland det njutigaste jag vet, och spanade jag ut över publikhavet såg jag tusentals likasinnade som sken mot honom som om han var en hundvalp med festlig huvudbonad.

En andra gång framför Sarah Klang som var lite nedstämd i och med turné-avslut, men ju lanserats som ”The saddest girl in Sweden” och bara blir bättre av en hälsosam dos melankoli. Med popagandas snyggaste band bakom sig och snusen under läppen kunde hon inte vart bättre.

En tredje gång framför First Aid Kit. Systrarna hade tagit headline’andet på fullt allvar, och tio år efter deras popagandadebut var de tillbaka med hits, gästartister och fyrverkerier. Delade scenen gjorde de med Sarah Klang, Seinabo Sey och Silvana Imam.

Honorable mention också till Cesars Palace, som bidrog med go fritidsgårdsstämning och lätt hade dagens mest euforiska publik.

Idag ska det inte regna, så vi kanske kan ha våra nyinköpta svindyra höstjackor för första gången? HÅLL TUMMARNA!

Sophie Winberg
4:51 24 Jun 2018

Sista dagen inleds med att konstatera att Wasp inte är vad de än gång var. Det har vi i och för sig sedan länge slagit fast och deras framförande må kännas något malplacerade på en sådan här festival då de hade passar betydligt bättre i mörker eller på en klubb, men till skillnad från många andra konkurrenter levererar de fantastisk livemusik. Blackie Lawless har gjort sig ökänd genom sitt användande av förinspelade körer (och även ibland leadsång) men här bevisar han att både han och bandet förmår leverera äkta vara. Finstämt och hårt, men dock ganska uddlöst.

Satyricon, Copenhell 2018

Satyricon har tagit sin black metal till oanade kommersiella höjder utan att kompromissa med sitt sound, snarare mer genom att finmejsla fram en skarp och igenkännlig karaktär. Ikväll är det ett set som är väldigt fokuserat på festivalpubliken, hårda röjiga låtar prioriteras och Satyr ser ut att vara på ett mycket gott humör även om hans röst ter sig väldigt begränsad. Som en bandinsats kan detta vara ett av de mest intensiva gig på hela Copenhell, Frosts trummande är helt fenomenalt, men Satyrs uppenbara saknad av tryck i stämbanden ger en lätt avslagen ton om vad som hade kunnat bli fantastiskt.

Ghost, Copenhell 2018

De svenska spökenas utvecklingskurva är galen. Sällan ser vi band växa i denna fart rent musikaliskt och samtidigt populäritet. I dag är Ghost ett band som äger scenen med ett koncept som är så fyllt av humor och hårdrock till dansanta rocklåtar att få kan undgå denna uppvisning i showmanskap. Tobias Forge var redan tidigt väldigt charmig på scen, men hans tolkningar av sina olika roller och nu som Cardinal Copia är makalöst rolig. Nog för att det är varianter på samma verktygslåda, men med den nya stora medlemsuppsättningen blir upplevelsen något helt nytt och även soundet. Det är pampigare och hårdare på samma gång. Utan tvekan det gig som verkligen satte tonen för hela festivalen och dominerade i att bjuda på en riktig show.

1:52 23 Jun 2018

Alice in Chains har ett otroligt arv i att vara en av de starkare korten i 90-talets grungevåg. Skillnaden var och är att bandet aldrig riktigt kunde mäta sig med konkurrensens simplare stilar. De är lite för bra helt enkelt och hade dessutom alltid ena foten kvar i hårdrocken vilket gjorde dem något mörkare och mer mystiska än Nirvana, Soundgarden och Pearl Jam. I dag frontar William DuVall bandet tillsammans med Jerry Cantrell och de gör ett fantastiskt jobb i att både framföra nytt material som det gamla. Den stora invändningen ligger i att musiken sällan matchar deras framtoning. Energinivån är helt enkelt för låg och även om Jerry Cantrell tackar publiken så blir denna konserten något antiklimatisk.

Kreator, Copenhell 2018

Kreator är det tyska thrashband som fortfarande än i dag har lyckats hålla sig mer relevanta än alla sina kollegor utan att egentligen tagga ner på aggressionen, utan att helt enkelt bara uppdatera sitt sound. Det är imponerande och märks sannerligen av genom inte bara deras höga intensitet men framöfr allt genom den imponerande scendekor de konkar runt på. Dock finns det en viss besvikelse i en bitter musikjournalist i att förnekas så mycket av deras låtskatt från 80-talet. Större delen av deras set ägnas helt åt låtar skrivna från milllenniet och framåt. Förståeligt, men ack så tråkigt för en annan.