Håll i er för nu går skryt-tåget: Jag har läst en bok. Inte vilken “kvinna hittades död i Tanumshede och sjubarnsmamman Ellinor som jobbar för lokaltidningen börjar nysta i det”-pocketskit som helst heller, utan Daniel Redgerts första självbiografi (han är 25 år nu så gillade ni den här kan ni lugnt vänta er 34 till innan Daniel har fyllt… 34).

Boken heter Vem fan är han?? och vi ska snart låta Daniel själv svara på den frågan men först – snabb recap: Ni vet han Hannah/Amanda-hantlangaren som ser ut som valfritt barn i “Min Stora Dag”? Jävlar vad det ser ut som att han vill träffa Martin Stenmarck innan cancern äter upp honom. DET är Daniel Redgert. Minus kräftan är vi faktiskt inte så långt ifrån sanningen ändå för är det nånting Daniel Redgert gillar mer än att klä sig som en Bondskurk så är det just att träffa kändisar.

Boken är väl värd besväret just eftersom det inte är något besvär att läsa den – det är en bilderbok, “läsning” är ett väldigt starkt ord i sammanhanget. Det är en handbok i hur man tar fram och gör sig ett namn bland Tack If-mupparna. Om ni inte orkar läsa resten av min text så är det korta svaret: Hjälp Hannah och Amanda att kränga vin för då kommer dom att lägga upp bilder på dig på insta och utropa dig till “geni” för det är tydligen GENIALISKT att lura tvåbarnsmorsor i Örebro att köpa rosévin.

Nåväl. Nu till boken.

Eftersom det är nån slags coffeetablebok för folk med Finest-bloggar i mellansverige så inleds den med rätt rötna bilder på Daniel Redgert med kändisar. Det är samma bildkvalle som på bilderna din faster lägger upp på Facebook när hon ska skryta om att hon dricker vitt vin och äter räkor med nån rödflammig kärring som heter “Marianne”.

Men här kvittar la bildkvalitén för detta är ändå riktig jävla likeraketforskning: det är Redgert och Sigge Steklund, Redgert och Gry, Redgert och Fredrik Steklund, Redgert och Martin Timells brorsa (han som ser ut som Karl-Ove Knausgård med downs syndrom). Filip Hammar kanske är med på nån bild också, eller om det bara är nån alkad proddass som råkat gå in i bild – jag kollade inte så jävla noga.

Det är bilddagboken för nån som verkligen älskade TV3 för sju år sedan.

Sedan följer olika halvjobbiga barndomstrauman för att rättfärdiga ett råfittigt beteende i framtiden: Daniel kommer inte in på den bästa skolan i kommunen, Daniels familj är inte ekonomiskt oberoende, Daniel har inte en miljon följare på insta… sånt som sätter spår. Han kände dessutom en person ur arbetarklassen! Den personen hette Martin och hade en mamma som… håll i er nu… rökte gula blend och lyssnade på… wait for it: Kicki Fucking Danielsson. Hur fan ska Daniel Redgert kunna ta sig in i medieeliten i Stockholm när dom runt honom har så dåligt smak. Det är ju som att dom inte ens försöker.

Det nämns förresten i förbifarten att när Daniel gick till Hannah och Amandas “andliga rådgivare” fick han höra att han och Martin varit bröder i ett tidigare liv. Att Hannah och Amanda tror på änglar, “goda krafter” och spår i mimosas, det fattar ju alla som inte var med i ett östtyskt experiment där amygdalan plockades ur hjärnan och ersattes med vilken skitserie Matthew Perry nu gör för tillfället. Men bra för Reggan att han åtminstone i ett tidigare liv varit bror med en som är arbetarklass. Det borde ju räcka för en Värvet-intervju åtminstone.

Sedan får vi en stark story om när Reggan gick på gymnasiet och alla tittade på en webbserie som hette Glamourama som följde tre bloggtjejer mellan botoxinjektioner och snefyllor. Alla på Daniel gymnasium älskade den skiten. Det är en mörk inblick i hur det är att växa upp i Västerås I guess. Bra att längtan efter B-kändisskap planteras tidigt för det är exakt dom i Västerås som suktar efter la dolce vita som i resten av sina liv kommer dricka kändisviner, och dom betalar ju Reggans lön idag så circle of life motherfuckers!!! (Bild på Amanda Schulman som håller upp Mini-Me mot solnedgången på savannen. Elton John vrålar).

Reggan åkte iallafall till Paris med sitt rövgäng och när han står i kön till planet hem så dyker ingen större än Michaela Forni upp. För Daniel är detta som att vara katolik och bli sexuellt utnyttjad av självaste påven. Här ser Daniel nånting som ska bli en ledstjärna i hans liv: Forni har solglasögon på sig INOMHUS och hon har glömt sin tvål på flygplatsen och kräver att planet ska vänta. Nu gör inte planet det eftersom planet, precis som vi, skiter i vem Michaela Forni är och ingen utanför Västerås kommer ihåg hennes webbserie MEN DET ÄR INSTÄLLNINGEN GOTT FOLK. Den inte så vagt fittiga approachen till sin omgivning. Det är den Reggan is going for.

Men det är inte bara trök i boken. Mini-Me skojar också. På gymnasiet utser han och en kompis “veckans Gunilla”… nån som är “typisk ute i landet som älskar livets goda fast dom jobbar på försäkringskassan som älskar att dricka för mycket vin framför Let’s dance och göra färgglada slingor i sina offentliga sektor-frisyr”. Ja det är ju en spaning från tidig Juraperiod men den kanske var ny i Västerås då, vad vet jag. Ironiskt att exakt den kärringen som Redgert hånfullt skojade om skulle bli den som finansierade hela hans imperium.

Boken eller foldern eller vad fan vi ska kalla det innehåller också handfasta “tips”… oftast i stil med: var ett rövhål, skit i andra, exploatera arbetarklassen… såna grejer. Ett härligt tips som jag fastnade för var att “det är härligt att låtsas vara någon annan”. Som jag till exempel: när jag läste boken låtsades jag vara en person som inte läste den. Jävlar vad bra det kändes.

D-Reg brukar låtsas att hans vänner är Säpovakter när han är ute och promenerar. Jävla kul att vara hans kompis. “Fake it until you make it” säger Daniel. Fejka att din vänner är anställda av dig tills dom faktiskt är det.

Daniel Redgert verkar vara en jävel på att utnyttja folk för att bli känd. I övrigt vet jag inte vad han är bra på. Han skriver som när man gjorde “boken om mig själv” i grundskolan. Basala grejer som tal och skrift är kanske inget man behöver när man jobbar på att stå på andras axlar för att kränga vitt vin.

Boken är allt som är dåligt med världen i fysisk form. “Jaha handlar den om kriget i Syrien kanske?” tänker du. Nä… ännu värre: den handlar om en 12-åring som ser upp till Gry Forsell och lyckas bli rik genom att vara ett as på hamsterpaj.net. En Mein Kampf för Pokémon Go-generationen. Nån ska ju skriva den med.

Efter att ha läst boken undrar jag inte längre “Vem fan är han??” utan mer: “Hur fan mår han??”

Nästa vecka: Kanske en essä om varför ingen har knullat den vita älgen än

Vaknade tidigt. Så tidigt att världen inte fanns. Jag reste mig upp som i ett töcken; en haschdimma av det östmarokanska slaget. Materia fanns inte. Allt var bara ludd. Tittade ner och såg att jag inte hade några ben.

Skönt, har alltid hatat dom jävlarna. Långa och seniga, går aldrig dit man vill (krogen). Varenda dag står man där mitt ute i Judareskogen i Bromma och en storvuxen tant som heter Claire eller Clarion bussar sin kinesiska nakenkatter på en. Vilket jävla pli hon har på dom små elaka asen och man bara va i helvete jag skulle ju till Krukan och dricka bärs jävla benhelveten.

Ganska snart såg jag inte att jag inte hade några ben längre för jag hade inga ögon att se med. SÅ TIDIGT VAR DET. Skönt att vara ögonlös ändå… nu kan väl Stevie Wonder-miljonerna rulla in. När jag var ett barn i Kungälv på 90-talet fanns det en blind kille i hela kommunen. Han hette Tor och det ryktades om att han var smart. Jävligt smart. 250 decimaler in i pi-smart. Det sades att Mensa ringde honom för att kolla att deras facit verkligen stämde. Det fanns inga belägg för han intellektuella överhet. Förmodligen var han bara blind. Men vilken rockstjärna! Tor. En gud bland människor.

Tillbaka till min morgon: jag stapplade in i köket som tydligen fanns, tiden gick ju, fipplade mig fram till frysen och plockade upp 20 kg barkis. Det ska man alltid ha hemma anser jag. Stekte det i sina egna safter och när det luktade brandkår i hela grannsamfälligheten klädde jag på mig hud, hår, rökdon samt paraflax och gav mig ut för att mata änderna.
Jag mötte brevbäraren i trapphuset. High-fivade honom rakt in i väggen det lilla kioskmongot. Räkningar, räkningar, räkningar… vart är mina kärleksbrev? Tor fick säkert bara kärleksbrev. Synd att han inte kunde läsa dom.
Nu fanns världen: bussar, bar, slem och en man som heter Gösta som spelade bas i stans bästa stretjazz band på 80-talet. Hela hans kropp var ett jam. Uh vad det svängde. Han kanske bara hade problem med höften?
Tyvärr hade någon halalslaktat alla ankor. Hatar när det händer. Jag grät en skvätt ner i ett vattenglas och spädde på med medhavd ouzo och sen var jag redo för dagen.

Trevlig helg!!!

Jag vaknade upp i morse med en stark känsla av mening och tänkte “detta känns inte som livet, detta måste vara nån slags psykos”. Jag har sedan en tid tillbaka varit en helgfarsa åt min egen blogg. Min förstfödde. Hemska scener: hur jag med tredagarsstubb aka Fred Flinta-skuggan runt munnen släntrar in, bakfull av livet, och plockar med mitt barn från en mamma som hatar mig och har en ny man som heter “Stefan” eller nått annat mellanchefigt och tar med mitt barn först på kinakrog där ungen äter friterad glass med banan eller tvärtom och jag glupskt dricker två starkpangare. Sen går vi på Monster Jam.

Jag kommer inte ihåg vad mitt barn heter men förmodligen “Rudolf” eller “Roland” eller nått annat vi tänkte skulle bli kul. Det blev inte kul.

Stackars bloggen. Den har legat här som en vante i upphittatlådan på förskolan Ekorren i Haninge. Den är ju nåns men ingen vill kännas vid den. Och det har inte funnits så mycket att göra åt det: jo, jag hade ju bara kunnat skriva. Slå mina fingrar mot tangenter till putslustiga kombinationer av ord. Tack för tipset assholes.

Men det måste ju finnas nån mening. Är det för mycket begärt med lite jävla mening här i livet? Svar: det är det. Det är därför man måste dra den själv ur röven som en Houdini Anal.

Imorse när jag vaknade hade jag kommit på det och det stavas L I F E S T Y L E.

Detta är numera en livsstilsblogg som handlar om vilken stil mitt liv har eller inte har. 

Jag kan inte sitta här och skrika på Clara Henry och valda delar av Schulmanfamiljen.

Jag orkar inte det. Och framförallt så måste jag spara det till scenen. Det är där jag är som roligast. Två meter lång, näsa som en jävla antilop, står och skriker saker om renässansmåleri. Det är otroligt.

Fredag. Ingen jävel borde behöva jobba på fredagar. Förutom möjligen sjukhus- och barpersonal. Gå hem. Följ med på den här rätt vanliga resan som turnerande komiker som mest gillar att vara hemma. Jag hoppas på en så ostark resa som möjligt. Inget Mark Levengood kommer hylla i teve.

På återseende

Har du märkt att dina favoritartister har börjat bete sig märkligt på sistone?

Håkan Hellström har dom senaste åren förvandlats till en jävla Pokémon som släpper emojis, mobilspel och bilderböcker om när dom gjorde bilderboken om Ullevi-spelningen. Han känns bara ett steg från att lansera ett vitaminvatten ”med smak av tjack och olycklig kärlek”. 

Hade någon sagt till mig för 17 år sedan att “i framtiden kommer Håkan Hellström att marknadsföras som en animerad Legofilm” hade jag flabbat så hårt att folk i Belgien hade kunnat måla porträtt av mitt tandkött PÅ PLATS.

För är det någonting vi inte vill ha av våra favoritartister så är det appar och gråtskratt-smileys i pophatt. Vet ni vad vi vill ha? Bra låtar.

*mind blown*

Någonting osar feltrummad gris i Håkan Hellströms hörna och någon ska fan stå till svars för det. Man pissar inte vår popfrälsares integritet i munnen hur som helst. Det är någonting med sättet som varan Håkan Hellström säljs på som luktar Mackedonken.

Jag unnar honom att tjäna alla jävla pengar i hela världen. Real Jönssonligan money. Herregud lägg ner Ronald McDonald’s barnsjukhus om ni vill och döna in pengarna på Håkans konto. Det har han förtjänat. Saken är den att han är en av få artister i Sverige som faktiskt kan tjäna alla pengar i hela världen utan att kränga appar som en 24-åring på Hyper Island. Det räcker att han går upp på scenen och spelar sina låtar så finns det en summa motsvarande ett mindre Afrikanskt lands BNP på hans konto inom två bankdagar. Så vadan denna bilhandlarmentalitet?

Har han fått en hiss i huvudet och slagit ut integritetscentrat?

Nej, han har bytt skivbolag. Hans nuvarande skivbolag heter Woah Dad och är ett hittepå-indie-bolag som kränger indie som om det vore Miley Cyrus och tvärtom.

På deras wiki står det att dom är “fristående” men dom är lika fristående som dom som plockat kakaobönorna som sedan blir KitKat. Det är typ Nestlé som äger dom. Och det verkar som att det är många på huvudkontoret som är sugna på att köpa sommarhus i Frankrike.

Det som stör mig mest är att Henrik Berggren; den sista indie-aposteln som jag trodde var omutbar in i döden, ska släppa sin nya skiva genom nämnda bolag. Och redan efter en singel vankas det barnkalas. Henrik Berggren har skaffat Instagram. Jag upprepar: Henrik Berggren har skaffat INSTAGRAM. Ursäkta mig men vem tror ni att ni lurar? Henrik Berggren har lika mycket Instagram som en utter har åldersnoja: NADA.

En medelsmart orangutang fattar ju att det sitter någon obetald praktikant och lägger upp lite halvdassiga bilder på regntung asfalt #shoreline.

Henrik Berggren ska spela på Gröna Lund i sommar! Skriv in det datumet in kalendern för den dagen dör svensk indiepop och blir ett jävla Snapchat-filter där man får svarta stjärnor under ögonen.

Henrik Berggren kommer snart sitta där och ha panikångest i Så mycket bättre och tvingas göra en svinstel cover på After Darks “La Dolce Vita” medan tre giriga skivbolagsägarpappor i Göteborg har börjat vika lustiga pappershattar av tusenlappar för att dom inte vet vad som ska göra av alla. Kul med mycket pengar. Jättekul. Tråkigt att man bara kan sälja sin integritet en gång. Må dom aldrig lyckas signa The Knife för då lär det inte dröja länge innan dom lanserar egna halstabletter ”med smak av hora och skivbolagsbossens nya sommarhus”. 

Foto: Oskar Karlin

Nästa vecka: Femton skäl att inte ta livet av dig med en bandsåg

Vänner, livskamrater och framförallt: katter. Det är trögt att skriva detta inlägg till er för min dator laggar som en tjeckisk basketmatch. Det är inte ens min dator! Det är min flickväns. Jag köpte en Macinsson för några år sedan för att jag hade hört att ”man inte kan få virus på en Mac”. Tillåt mig att snedflabba! Tji fick dom jävla poloprettona som går runt utan strumpor i öppna kontorslandskap och “visualiserar framtidens mediebibliotek”. Jag behövde en knapp månad så hade jag virus.com som startsida och min mail skickade Nigeriabrev till alla mina kontakter mot min vilja och inte en jävla spänn fick jag för mina kontakter var inte lika lättlurade som mig.

Så nu hamrar jag på min flickväns dator men snart kommer även den att dö av cyberklamydia. Vad har min flickvän för dator nu då? Hon kör mest röksignaler.

Jag skriver det här inlägget för att jag har goda nyheter! Jag har blivit med föreställning. Den heter “Marcus Berggren håller låda” och är i dagsläget planerad att gå i Göteborg och Stockholm. Kanske även Malmö. Den som inte tar livet av sig får se. Det är bara asrolig stand-up. Inget allvarligt parti på mitten eller nån sån skit.

Biljetterna är redan släppta så ni är inte först på bollen. Jag ville fylla stolarna med gapskrattare från vischan innan innerstadsmaffian får nys om det för att säkra god stämning i lokalen.

I Göteborg sålde både första föreställningen och extraföreställningen slut snabbare än oregano i en redlinepåse på Öland Roots men vi har nu släppt en EXTRAEXTRAföreställningen torsdag 30 mars. Det är på Taket vid Järntorget.

https://billetto.se/events/tjta-presenterar-marcus-berggren-haaller-laada-ba7c2c-0e2622

Sedan kör jag i Stockholm 31 mars på PSB och då har jag även med mig min kompis Carl Stanley som skojar lite innan och sedan spelar vi en Tombola Podcast första och kanske sista livepodd. Det hade varit skitroligt om ni ville komma och kolla. Det finns ganska få platser och är ganska billigt så snabba er att haffa tix.

https://billetto.se/events/marcus-berggren-haaller-laada-i-stockholm-tombola-podcast-live

Ha en underbar vecka!