Har alla det? Alltså en sån grej som avgör att nu e vi vänner. Typ att gå på toa tillsammans eller dela mat eller få veta om några barndomstrauman. Har alla det?

Jag har åtminstone det. När någon kommer mig nära nog kommer det oftast upp, på något konstigt sätt, att min pappa har….ja, han h—….han har ett acapellaband. De heter “Tjoflöjters”.

De firar 40 år i år, och de har präglat hela min uppväxt. Mitt tidigaste minne över huvud taget (ett vagt sådant) är från Kosters Trädgårdar. Året är 2005 och jag går på toaletten. Jag hör Tjoflöjtersgigget utanför och hur de börjar låten med textraden “Var tog den söta lilla flickan vägen? Var tog den söta lilla flickan vägen? Ingen som vet? Ingen som vet?”. Det här var nog mitt första Tjoflöjtersrelaterade ångestpåslag. De har varit många sedan dess. Den söta lilla flickan, hon är JAG. Det här var hennes queue och hon, hon var på toan. Sedan dess har jag sett till att alltid vara på plats och i tid. Haha, nä.

Jag minns trettioårsjubileet 2009. Alla Tjoblöjers (medlemmarna i Tjoflöjters barn, såklart.) fick tröjor med texten “TJONIGHT”. I tio år har jag burit den med stolthet, och vuxit in i den i takt med att jag vuxit ifrån skammen av att ha en pappa som är med i ett acapellaband. Jag hade på den offentligt för första gången på ett decennium i lördags. Då var det slut på minnet av en förgången tid; jag kunde äntligen skapa ett nytt, gott Tjoflöjtminne.

Tjoflöjters. Mannen som står för halva mitt genanlag är längst till vänster.

Det kan inte vara ett sammanträffande att det här händer samma vecka som alla får koll på begreppet “ok boomer” innebär – Tjonight 2019 är “ok boomer” komprimerat. Det “minglas” innan showen som onekligen väntas 2010-talets höjdpunkt, och en annan Tjoblöjer nämner lite i förbifarten att han inte kan tänka sig i de bredaste ramarna av hans fantasi ett evenemang där man skulle kunna tänka att här behövs Tjoflöjters.

Den här tanken är inte en som slagit Tjoflöjters själva; de har uppträtt på flera 40- och 50-årsfester, företagsevent, vad det nu är, och nästan samtliga Tjoblöjers studentmottagningar. Det hände mig senast; de kom som de gjort så många gånger förut, för undantagets skull med instrument, och brast ut i studentsången. Pappa höll trumpeten, Perlan hade med marschtrumman, och jag minns inte om Svanis hade dragspelet eller inte men det ska inte uteslutas. Det var ju kanske inte ett sammanhang där Tjoflöjters behövdes, men när de ändå var där allihopa, liksom.

Nu när vi pratar om saker som kanske inte behövdes ska jag säga att när minglet är slut spelas en kort dokumentär om Tjoflöjters historia. Den instrumentala bakgrundsmusiken är det Tjoflöjtersliknande brittiska bandet Coldplays låt “Viva la vida”. Jag tänker på att jag läste något om att Coldplay skulle sluta turnera för klimatets skull. Jag tänker på om det inte vore nåt för Tjoflöjters, men jag kommer på att de gör nog för klimatet redan; fan vad de kan återvinna. De har använt alla samma låtar i 40 år nu! De har reduced, reused, recyclat sedan innan det ens var en grej.

De har upcyclat lite också; när jag var 10 minns jag att jag för första gången insåg att “Uti hatt och rock” egentligen är “All you need is love”, och “Var är Sixtens Ford?” egentligen är “When I’m Sixty Four”. Utöver the Beatles märks det även av influenser (stölder*) av Povel Ramel, Evert Taube, och ytterligare svenska idoler som förmodligen hade metooats om de levde 2017.

Vi Tjoblöjers kan alla dessa låtar utantill. Vi är trots allt 50% tjoflöjtare, rent genetiskt. De andra 50% är de som hållt oss rimliga. I Daily Mail, en tidning jag inte läser, beskriver de ofta “the Wags”, dvs the Wives And Girlfriends till kända fotbollsspelare. I lördags kväll var min mamma en wag igen. Hon och några till är Tjoflöjterswags. Det är fint hur de stöttar varandra så villkorslöst.

Några av barnen hade nog, någon gång, sagt upp tjoblöjersskapet om det gick, även om jag alltid sansat mig efteråt. Kosters Trädgårdar 2005 var en sådan stund för mig, inser jag i efterhand. När Perlan gör en jumpscare på mig under “Små grodorna”, på Tjonight 2019, är en sådan stund. Jag finner tröst i uttrycket “ok boomer”. Sedan tänker jag på Perlan och undrar om det var bra för honom att köra små grodorna. Det var kanske inte bra för mig. Jag fällde en tår eller två. Men det var skönt att få ut det.

Innan man ens kan ana det är det slut. De sjunger deras sista tjoflöjt och går av scenen, efter en liten “blomgate”, där vi barn (Jag säger barn. Jag är 18 och näst yngst. Snittåldern ligger någonstans runt 24.) skulle dela ut blommor till dessa legendarer till män. Men jag gjorde fel. Mamma fick hjälpa till. Som hon gjort så många gånger förr. Tjoflöjters, de brydde sig inte. De ville bara att alla skulle må bra. Och förutom blommorna och små grodorna så mådde jag bra. Jag fick tillbaka delar av min barndom, både bra och dåliga. En madeleinekaka i a capella.

Det var nog det om Tjoflöjters. Nu vet du det. Så nu vet du allt om mig. Välkommen till min blogg.