Har känt mig rysligt frånvarande från världen på sista tiden. Typ fängslad i min hjärna och allt omkring är diffust och ofokuserat. Jag kan inte sluta tänka och fokusera på mig själv, utan är alltid medveten om allt jag gör. Närvarande. Redo att döma. Redo att kritisera. All fokus är på mig, och inte på ett positivt sätt.  Ibland är det helt tvärtom. Alla mina känslor och tankar stängs av. Jag finns men ändå inte. Det som tveklöst finns är känslan av tomhet. En bottenlös tomhet. Dagarna passerar genom ett färglöst filter, allt är svart och vitt. Inget kan urskiljas utan allt är en enda röra. Det är rätt jobbigt och jag längtar verkligen tills jag min behandling börjar och jag får hjälp. Orkar inte må såhär.

Under tiden får jag använda skrivandet som terapi. Och ja, jag vet att det kan vara rätt jobbigt/tungt att läsa om psykiskt ohälsa. Men detta är mitt sätt att hantera mitt mående, mitt sätt att inte försvinna och rasera.  Självklart kommer denna blogg inte centrera runt mitt mående, jag är mer än det. Men jag kan och tänker INTE låtsas som om allt är okej när det inte är det. Så ni får stå ut med såna inlägg ;*

Btw kan vi bara ta en minut och uppskatta hur snygga mina nya solisar är? wäääääähhhh. Synd att de endast är snygga på mig på bild :((