15:32 21 Jun 2019

FÖRBEREDANDET

Jaha, då var det dags för hemmafest dårå’! Mamma har farit iväg till Stockholm för att sälja sig, pappa har “åkt på affärsresa till München” och systern har man kört ut ur huset, den jäveln, “schizo apan”, “cream cheese arnault”, med Indiana Jones-piskan man köpte för 599 kr vid 9 års ålder, som vilket annat barn som helst och ingen ska säga annat.

Då blir det väl en lugn kväll med några kompisar man träffat i Kompisföreningen, alk*h*l förstås men också doftljus för att förhindra total urspårning (fyra kompisar, fem öl, jag säger inte för mycket).

Så man sitter där och planerar sitt event och bjuder in prick fyra kompisar, varefter alla klickar i att de kan, varefter man skickar ett handskrivet brev och tackar för den hjärtliga gesten. Vilket klockslag egentligen? 21:00… Nej, då sover grannen och man har en intim relation med henne som man inte vill förstöra, så det får bli 20:00 så hoppas man att festen är slut inom en timme!

Det är måndag. Klockan slår fredag. Halvtimme för halvtimme, vad händer?

 

FESTEN

 

19:00

Jag tvättar händerna och tänker tillbaka på tiderna då jag undervisades i tyska på slottet. Men nu måste jag ha fullt fokus på festen! Jag sätter upp girlanger i hela lägenheten, skrubbar fönster och tar ut de kinesiska lyktorna från förrådet “ifall ifall”, ser på hela Gudfadern-triologin och Avatar och grabbarna på IMDB:s mest populära filmer (hela 250-listan).

19:30

Jag har peptalk med mig själv i spegeln. “Du klarar detta, alla gillar dig, det finns ingen anledning till att exakt alla har brutit kontaken med dig förutom dessa fyra människor som kommer nu, så gör ett gott intryck så fixar det sig”. Jag hoppar in i duschen med MP3-spelaren och lyssnar på “Det löser sej” av Timbuktu som jag har planerat att se på Malmöfestivalen.

20:00

Jag går utanför dörren och väntar på att de ska komma och väntar och väntar och väntar och övar på att kramas “i luften” och övar på en broshake, främlingar undviker mig. Är det inte konstigt att ens komma en minut för sent? De varma snacksen jag har beställt från SF Bio håller på att kallna!

20:30

Jag börjar ana oråd och fryser något enormt, såpass att en främling sträcker fram ett mynt och säger “Take? You have cup?”. Om den här festen ska vara avklarad inom en halvtimme för de banne mig komma så att vi kan börja leka det jag har förberett, “Rita ritgubbar” och ”Hela havet stormar” för att nämna några!

(Nu måste vi börja sakta ner…)

20:40

Nämen, kolla där, ett gäng på fyra närmar sig i sina permobiler. Dialogen ser ut ungefär såhär:
– Tjosan hejsan, säger alla unisont.
– Tjabba tjena, svarar jag och lägger på en svängig östgötsk dialekt.
Också stannar de precis vid mina fötter och tittar upp på mig. Några sekunder passerar då vi alla tänker på hur vi ska hälsa. Men vi bestämmer oss för att inte göra det alls.

20:45

Alla kommer in i huset. Nej men… vad fan är det som luktar? säger Arne Weises ättling. Vad fan är det för doft som tagit över detta förskräckliga hus? Denna doft, som hade kunnat sänka en hel by och skjuta en häst endast med sin kaliber, vad är det för något? Denna hemska, hemska doft som nu till synes har fått en av permobilälskarna att ligga och dra sig i spasmer? VAD är det för doft?

20:50

En kille har fått en allergisk reaktion. Resterande kräker på golvet, febrila, skallrar tänder, feber; dallrar, skälver, önskar att plågorna tog slut, som om en djävul hemsökt dem. Den enda som inte har drabbats är jag.

20:55

Anledningen är kattskit. Kattskit och kattpiss i hela lägenheten, en stark doft som inte är borta, kattlådan är inte tömd, katterna markerar sitt revir överallt. Förskräckligt, förfärligt, hemskt. Detta hade jag inte tänkt på. Jag ville bara ha en bra fest!

21:00

Jag har kört ut alla på gatan och ringt en taxi. Nu åker de hem. Och kvar till mig är fem öl.

21:05

Wow! Detta är en upplevelse jag aldrig kommer glömma :) Det här får jag göra om! tänker jag medan jag kollar på en dokumentär om Rowan Atkinson.

ps helt ärligt ovanligt mycket i den här historien är sant

17:30 14 Jun 2019

När jag gick i lågstadiet testades jag för dyslexi. Jag hade inte dyslexi men betraktades som slö. Jag ansågs slö för att jag ogärna räckte upp handen i klassrummet och när jag gjorde det tog jag min tid. Idag hade vi ställt en annan diagnos: Den introverta diagnosen.

Otaliga exempel av samma slag har jag hört från skolan, elever som förvandlas till ett likhetstecken med konstig på grund av denna preferens. Det är något som inte står rätt till med den som gillar att vara ensam! På rasterna deltog jag aldrig i lagsport eftersom jag uppfann egna lekar. Medecinen? Extraidrott!

Det här tankesättet är inte begränsat till skolans värld. Extroverta personlighetsdrag har tvingats på som ett måste i andra sammanhang. Att tala inför människor går inte att undvika, helst med ett leende och en Steve Jobs-PowerPoint; att socialisera närmast perfekt på jobbet är ett måste för den som vill klättra i rang; att “brainstorma” i grupper om fyra för att driva idéer framåt (helst med en tankekarta). Det är nästan så att egenskaper och talang inte räknas i en post-Navid Modiri-värld.

Är det inte farligt att göra god socialisering synonymt med extrovert? En introvert kan vara bra på att socialisera, skillnaden är att vi inte får energi av det, vi trivs lika bra i det egna sällskapet. Det är mänskligt förvisso men man vet åt vilket håll man är dragen. Om du är en “introvert extrovert” eller “extrovert introvert” är sannolikheten att du är extrovert (här ville jag skriva “ber jag dig fara åt helvete” men det var aggressivt haha). Det går att dra en skiljelinje.

Vissa vill inte använda termerna “introvert” och “extrovert”. Det vill jag! Man kan också se att svenskar upplevs som konstiga till följd av vår reserverade hållning, du vet, vartannat säte på tåget, sitta ensam, inget småprat i kön och inget “Hej!” på promenader (helst). Vissa tycker det är lustigt. Jag älskar det och jag älskar Sverige av den anledningen.

Jag orkar inte göra en analys så det får vara slut nu. Förhoppningsvis åstadkom jag något med den här texten, hoppas någon blev lättad. Sträck ut en hand till den introverta, ta hand om den som är tystast i sällskapet, var trevlig och inkludera alla. “Adiós”!

18:29 13 Apr 2019

Då var det dags igen. Känner ni till den här svenska serien: huvudkaraktären går runt och är tyst, hela tiden för att skapa stämning, är frånvarande och sorgsen och allmänt förvirrad. Tänker ni på Störst av allt? Sameblod? Nån som är upprörd i Bonusfamiljen kanske! Ja precis, det är varenda svensk produktion någonsin :(


(börjar tänka på den autistiska killen från ens mellanstadieklass som hade händerna som en kanin och numera är weeb)

Man spelar huvudkaraktär. Ögonen flackar. Stirrar ut i det tomma. Tittar ner i golvet. Går in på toa. Hör Happy Jankell göra ett telefonsamtal till en langare. Man går in på toan. Hör Happy Jankell gå ut och skriva nåt på spegeln. Man går ut. Ser att det står ”hora” med rött läppstift. Man försöker gnugga bort det. Man får psykbryt. Det är varje svensk filminspelning både i filmen och utanför inspelningen…………………..

Jag kan inte fatta hur varje manusförfattare fortsätter följa klyschor och att publiken FALLER för det, som med Störst av allt. Nu har jag visserligen bara sett knappt ett avsnitt, okej skoja tjugo minuter av det första avsnittet, men tycker dialogen är…hemsk? Som sagt är det den klassiska *psykade tysta karaktären* och nåt kärlekspar. Det enda jag kan känna igen mig i är att jag också är ihop med Felix Sandman :)

Jag kan däremot skriva dialog. Kolla nu. Det här är min serie Största foten i minsta skon.

STÖRSTA FOTEN I MINSTA SKON

Handling: En tjej på 13 vårar, spelad av Bianco Ingrosso med pippilotter och en väldigt fin vårig kjol, namn ”Signe Sutt”, blir mobbad ömsom hemma av sin pappa Mikael Persbrandt, ”Hondura Sutt”, ömsom i skolan av lärare och elever. Varför? Hennes fötter, åtminstone storlek 46, är alldeles för små för hennes Nikes, storlek 26. Hon går runt och är helt tyst, gråter för sig själv. Till sist ger hon efter för den grymma mobbningen och byter till ett par Adidas.

Moral: Om du blir mobbad behöver du antagligen ändra något med dig själv. Fundera på det. Det är sant.

MANUS

Scen 1

Signe ligger vaken i sängen på natten och tänker på de alldeles för små skorna och hennes mobbare.

Signe [frånvarande]:

Andreas *knackar*: Sover du?

Signe:

Andreas: Jag sa. Sover du fattar du trögt eller?

Signe:

Andreas: Är det skorna!?

Signe:

Andreas: I know you’re in there!

Andreas bryter ned dörren med ett knytnävslag.

Andreas *ser Signe ligga vaken*: I knew it bitch!

Signe: PAPPA UT DET HÄR ÄR MITT TERRITORIUM DET HÄR ÄR STÄLLET DÄR JAG KAN LYSSNA PÅ MUSIK, HÄNGA MED VÄNNER, TA BILDER AV DJUR OCH BEUNDRA MINA PLANSCHER!

Andreas: PMS? Vilka vänner?

Signe *lång suck*: Pappa bara för att en kvinna är arg betyder det inte att denne har PMS. Det kan betyda att hon helt enkelt är arg. Det är verkligen en gammal tanke som tillhör patriarkatet och en dag ska vi riva ner det jävla patriarkatet!

Andreas: Nu passar du dig jääävligt noga. Tänk på dina skor. Har du sett hur små de är? Din sko är typ, storlek 26, din fot är mycket större än det. Planerat att köpa nya någon gång eller.

Signe: Ja kanske Adidas!

Andreas håller på att riva ner planschen av Freja Lindberg. Han stannar tvärt. Han vänder sig om och ler.

Andreas: Du skämtar?

Signe: Nej!

Andreas: Så mycket bättre!

Andreas och Signe kramas och Signe somnar om med hjälp av atarax.

Nån som vill finansiera?

21:20 8 Feb 2019

Syntolkat. Greta Thunberg: “For fear of being deemed mad, Musical Ear Syndrome is a condition that is hugely underreported.”
Det är inte hennes citat men tyckte det såg fint ut bredvid henne!

(Musical Ear Syndrome (MES) är alltså att man hör musik i ljud som inte är musik) 

Jag lever med Musical Ear Syndrome (MES). Och ja, det finns. Vi finns. Det betyder att jag var som helst kan höra en trollbindande flöjt – eller ett skrikande spädbarn eller kanske lätet av en rubiks kub som flippar – there’s no in between, så jag bara lämnar mitt i en konversation och lämnar åhöraren helt blixtstilla med en chockad min. “Hallå, hallå, ska du inte komma tillbaka!?” jag låtsas inte höra och vänder på klacken, går min väg för att utforska ljudkällan. Men jag har råd att förstöra vänskap för jag är väldigt, väldigt populär som ni förstår. :)

Fast… skillnaden är att det inte finns någon källa. Allt var bara i mitt huvud. Och nu har jag förstört ännu en vänskap, fan också, det förstör mitt liv! Fan vad jag hatar mina vänner. De är alltid så taskiga mot mig som ber mig gå iväg för att utforska källan när jag säger: Jag vet att det bara är i mitt huvud, kan jag snälla få stanna kvar? Vad är deras problem!

Det här beskriver livet med Musical Ear Syndrome ganska bra. Man är vanligtvis väldigt populär men det gör en väldigt impopulär och DET är det stora problemet. Status. Solglasögon. Daim i bägare med strössel utan glassen.

Jag minns när jag reste till Naxos 2014. Och nu i efterhand förbannar jag min familj för att ha bokat den där resan, tänk på alla utsläpp bara för att vi ska ha det lite skönt i solen– SKOJA! Jag var på flygplanet. Plötsligt trodde jag att någon satte på Classic av MKTO (min favoritlåt då!) och tänkte, fan vad sjukt, det är också min favoritlåt. Men det var bara inuti hjärnan, insåg jag i efterhand. Det var bara för det repetitiva lätet i flygplansmotorerna som min hjärna försökte omvandla ljudvågorna till någonting begripligt.

När jag berättar för mina vänner att jag har Musical Ear Syndrome möts jag av oförståelse, fientliga blickar och slag på fingrarna med linjal. De tror att jag är schizofren. Det har i och för sig med min personlighet att göra. Okej men. Och då säger jag nej: Jag är bara en kille med öronproblem! Och jag skrattar, de skrattar, hunden bredvid skrattar. Vi kramas hårt och länge. Aldrig mer. Aldrig. Ska vi få låta detta ske.

Att ha Musical Ear Syndrome är att ha ett handikapp. Så vad får vi av staten? Ingenting! Inget bidrag, ingenting handikappanpassat. N A D A som en tjej hette i min parallellklass på högstadiet. Trots att vi lider minst lika mycket, både av syndromet och för diskrimineringen. Tror de jag har VALT att leva med Musical Ear Syndrome? För det är inte fallet, konstapel.

Dᵘᵘᵘᵘᵘ Dddᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘ

Vad? Vad är det? Vad? Berätta? Va? Va? Va?

Dᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘᵘ………

Michael Jacksons Billy Jeans? Är det den sången som spelas? Det var längesen. Men jag tänker hitta ljudkällan. Jag bara tänker.

Så för att sammanfatta, jättemånga med Musical Ear Syndrome lider varje dag för det gör de impopulära och inte får de bidrag för det.

Hoppas du lämnade mindre klok än vad du kom in… Mystiskt, verkligen.

12:49 21 Dec 2018

Ni vet vem han är, John Ausonius, Lasermannen, mannen av laser, kärt barn har många namn. Jag sa till honom: ”You’ve been all the buzz lately!”, så svarade han: ”Yeah, haha” med glimten i ögat. Nu har han spått 2019 från fängelsecellen.

Vad var det roligaste som hände 2018?
– När jag sa till min advokat ”Om du inte hjälper mig, dödar jag dig” och han såg helt rädd ut haha. Men jag har bytt advokat nu, fast vill hänga med honom nån gång igen, han verkar skön.

Vem gjorde oss stolta ute i världen 2018?
– Gandhi!

Vad ser du fram emot mest 2019?
– Jag har blivit inbjuden till samtal med Navid Modiri, så det ska bli kul.

Vad slutar vi med 2019?
– Förhoppningsvis alla dessa miljöutsläpp som förbannar vår jävla jord, att människor inte har fattat det är bortom mig. Greta Thunberg gör ett dunderjobb.

Vad blir trendigt?
– Laserpenna. Men guuuud jag skoja Django, haha, älsklingsdjango, fan vad snygg du är.

Vad blir årets stora skandal?
– John Henrik Fjällgren dör. Det vore så synd, för han har så vacker röst. Och återigen Django, du är verkligen jättesnygg, dina ögon verkligen tindrar.

Vem/vad har satt sin sista potatis?
– I Skåne, väldigt bra jord där kan verkligen rekommendera, så har de börjat bygga där på områdena… I alla fall, nån bonde där antagligen. Hehe. I am kidding you fool.

Vem/vad kommer att få aningen för mycket utrymme i massmedia?
– Den andra lasermördaren, vad heter han, Peter Mangs? Störig och äcklig. Och media ba: Åh, åhh, gud vad bra och fin och söt och snäll du är, Peter.

Vem/vad kommer få aningen för lite utrymme i massmedia?
– Ser det ut som att jag kan spå framtiden din häxa?

Vem skulle du vilja byta liv med 2019?
– Pippi Långstrump? Lever hon? Hon verkar leva ett så oskyldigt liv.

Vad kommer vi låtsas gilla?
– Islamiska staten som verkar tagit över här.

Vems klädstil vill vi sno?
– Försöker tänka på nån stylish tiggare men kan inte komma på nån. Annars Daniel Redgert.

Vem kommer vi att störa oss på?
– Gatubarn har ju alltid nåt S i rockärmen.

Har du något nyårslöfte?
– Rätt och slätt: Aldrig igen.

Älskar du mig?
– Åh, trodde aldrig du skulle fråga, ja…

Vill du bli tillsammans med mig?
– Funkar långdistans?

Ja.
– Då är det avgjort.