Några av er har tjatat, finns det ingen lista med de låtar som varit med i vår adventskalender?

Jodå, nu finns den! Och inte bara det, den innehåller även några andra låtar som vi inte skrivit om men som är suuuuperbra.

Så är du trött på julmusik men suktar efter nya toner är det här listan för dig!

Tagga! Carpe! YOLO! <3<3<3<3 MUSIC

/ Filip

Yo La Tengo
Autun Sweater
Från I can hear the heart beating as one
1997

I går skrev Filip om Yo La Tengos Our way to fall. Jag är helt enig med honom om att det är en fantastisk låt. Blev lite grinig för att han knep den här på bloggen. Our way to fall är så vacker att det gör ont. Det är ju egentligen en låt som handlar om något positivt, att bli kär, men det smärtar mig ändå så mycket att lyssna på den. För det den beskriver är ju ändå så bräckligt och skört. Man har allt att vinna eller allt att förlora, och ofta förlorar man ju brutalt på det ena eller andra sättet, och då smärtar de där ljuvliga tonerna ännu mer.

MEN. Det är inte den låten jag ska skriva om. Dagens lucka innehåller nämligen en beskrivning av rakt motsatt känsla. Autumn Sweater handlar om kärlek som har tagit slut. Ni vet den här känslan när det inte finns något mer att hämta, men formella omständigheter gör att man måste TRÄFFAS OCH PRATA OM DET. Fast man inte vill, man är redan på väg bort, någon annanstans.

We could slip away
Wouldn’t that be better?
Me with nothing to say
And you in your autumn sweater

Så man sitter där på kaféet och rör i sin kaffekopp trots att man inte dricker med varken mjölk eller socker och väntar på den andre personen som dyker upp i sin… autumn sweater. Helst vill man bara slippa allt, för man orkar inte rota i gamla känslor, hitta förklaringar eller nån form av lösning. Man vill bara försvinna, fejda ut, precis som Yo La Tengos distanserade orgelackord.

Karin

Our Way To Fall
Yo La Tengo
Från And Then Nothing Turned Itself Inside-Out
2000

Vi gillar att skriva om kärlek här på Livets ord, precis som ”riktiga” Livets ord. Kanske är det för att kärlek är Livets ord? OHNO HE DIDN’T! Heh, sorry, kunde inte låta bli. Jag var alltså ironiskt, ta det lugnt.

Det finns däremot inget ironiskt med den här låten. Jag har skrivit förut om hur jag aldrig börjar med att lyssna på texten när jag hör en ny låt. Den här låten är inget undantag. Men den här låten behöver man inte ens läsa texten för att förstå vad den handlar om. Titeln är i sig avslöjande.

Det var länge sen en låt drabbade mig så hårt som Our Way To Fall. Den slänger en tillbaka till den ljuvligaste och mest brutala delen av kärlek – när man håller på att bli kär. När man har allt att vinna och allt att förlora.

FAN VAD JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN!

/ Filip

Sparks
When I’m with you
Från Terminal Jive
1980

Ofta när jag funderar på varför jag älskar eller tycker mycket om vissa personer brukar jag bli frustrerad eftersom jag inte kommer på tillräckligt bra argument.

Jag misstänker att det kan vara det där problemet med språkets begränsningar. Eller, jag kommer ju på saker som talar till fördel för de personer jag tycker om, men det känns aldrig som att det räcker.

When I’m with you
I never have a problem when I’m with you
I’m really well adjusted when I’m with you
I lose a lot of sleep when I’m with you

I meet a lot of people when I’m with you
I never feel like garbage when I’m with you
I almost feel normal when I’m with you, with you, with you, with you

When I’m with you är en fenomenal poplåt på det viset att den inte försöker förklara vad kärlek är eller beskriva det i misslyckade metaforer. Den gör inte anspråk på att bedöma huruvida kärlek är bra eller dåligt eller tillskriva en hjärterelation någon form av plats i kosmos. Vad den gör är helt enkelt att beskriva hur det är att vara med en person man älskar.

Sparks är ett fenomenalt popband, eller var i varje fall under deras new wave-period. När jag hörde No 1. In Heaven första gången fattade jag inte att skivan var från 1979. Hade lika gärna (typ) kunnat vara ett alster från 2010-talet. Kanske inte så konstigt eftersom albumet, precis som Terminal Jive, är producerat av Giorgio Moroder.

Framförallt är Sparks ett jävligt intelligent popband. Vet inte hur många gånger jag har garvat till Lighten up, Morrissey. Och sen är ju bröderna Mael jävligt snygga också.

Karin 

Depeche Mode
The Sun And The Rainfall
Från A Broken Frame
1982

A Broken Frame är inte Depeche Mode’s mest kända skiva, inte heller den bästa. Men det är Depeche’s första skiva där Martin Gore stod för textskrivandet. Vince Clark, som skrev hitten I Just Can’t Get Enough och i princip all musik åt Depeche innan 1981, lämnade bandet samma år för att han tyckte att han inte behövde ett band när datorer kunde göra i princip allt (MASKINERNA TAR ÖVER!!). Istället tog Martin Gore över sångskrivandet och etablerade ett nytt sound som skulle definiera Depeche under en lång tid framöver.

The Sun And The Rainfall är en låt om kärlek och tristess. Eller typ hur ett förhållande kan bli tråkigt. Martin Gore måste verkligen vara en mardröm att vara tillsammans med. Han verkar vara så jävla douchig.

Bevis? Här är ett exempel från kärleksballaden Somebody:
Though my views may be wrong
They may even be perverted
She’ll hear me out
And won’t easily be converted
To my way of thinking
In fact she’ll often disagree
But at the end of it all
She will understand me

Alltså. Det fullkomligt oooosar av douchigness. Won’t easily be converted implicerar typ att hon kommer att bli konverterad eller åtminstone förstå honom oavsett hur fel han har. Inget man skriver i en kontaktannons kanske…

Nåväl. Gore är en fantastisk låtskrivare. Jag älskar nog varenda Depeche Mode-låt som släpptes på 80-talet lika mycket.

Fast näe, jag älskar den här lite mer. 

P.S. Till alla Kent-fans: nu vet ni var Kent snott Ensammast i Sverige från.