3:45 27 Aug 2020

hej kära kompisar !!!

vilket piss år det varit. Jag vet inte hur ni är med ”sådanthär” (lol svårt att veta? Hur brukar DU hantera en global pandemi:D skriv i kommentarerna!), men för mig har det här året gjort världen till en plats min personlighet hm…. inte älskar. Ni vet när man gillar en film bara för att den värld man kliver in i när man ser den är så trivsam och mysig och härlig och ångestfri? Man vet att filmen egentligen är rätt dålig, manuset suger och regin med, men man tycker väldigt mycket om att vara där, på den platsen, med karaktärerna och i scenerna och i ljuset och i det som händer. Jag skulle säga att största anledningen till att jag konsumerar den typen av kultur (film, serier) är för att få spegla mig i trevliga världar och låta trevliga världar spegla sig i mig. Nu kanske nån argumenterar att det är därför jag sett om alla säsonger av Gossip Girl 10 gånger och… ja. Så är det VÄL (även fast jag 100/100 fall skulle argumentera tillbaka att Gossip Girl verkligen inte är DÅLIGT. Gossip Girl är ett shakespeareianskt mästerverk och alla som inte förstår det förstår inte kultur. Men på samma sätt kan jag inte kolla skräckfilm, ser jag en skräckfilm tränger den in i mig och är kvar dagar ibland veckor). Jag har alltid varit väldigt dålig på att separera världen från mig själv, jag har pratat mycket om det i samband med min borderline (vem är jag när jag inte är med andra, identitetsproblem, blabla) men det är inte bara de sjuka delarna av min personlighet som strugglar med att vara konstant i en värld som hela tiden erbjuder nya sammanhang, det är min friska sida också. Därför har det här året varit rakt upp och ner obehagligt, eftersom jag gång på gång drabbats av en värld jag inte känner igen, en värld som som känns hotfull och ”inte som den brukar”, jag har inte hittat till de platser som vanligtvis gör mig trygg. Jag tror pandemin är en av anledningarna till att jag idag behöver ställa frågan: Vad är det för fel på mig?

Så vad ÄR det för fel på mig då? Den här gången är det faktiskt inte borderline som är problemet, jag skulle faktiskt säga att jag är helt fucking frisk (i den mån man kan bli från en personlighetsstörning, stort grattis till mig), och det är ju just SNYGGT att så fort man blir av med en typ av psykisk ohälsa ska en annan direkt in och hålla på. Nåväl, mitt problem de senaste månaderna har varit nått jag inte skulle önska min värsta fiende (ungdomsliberaler på twitter), nämligen panikångest (som har blivit paniksyndrom<3). Det suger på sätt jag inte har nått språk för att ha panikångest. De flesta har nog haft panikångest nån gång, så jag behöver inte dröja evigheter vid vad det innebär, eller att panikångest inte riktigt är samma sak som Stark Ångest, men jag skulle i en ren sympatitörstande impuls vilja berätta lite om min erfarenhet: Den har antingen kommit från ”ingenstans” eller så har den triggats av så lite som spänningshuvudvärk eller ryggont, och varje gång sänker den mig fullständigt. Jag blir snurrig, illamående, darrig, kallsvettig, får hjärtklappning, känner kvävnings- och overklighetskänslor eller som att världen vilken sekund som helst kommer visa sig vara något annat än det jag trott, och allt detta stegras inuti, tills det tillslut känns som att, ja jag har varit helt säker på att jag alldeles alldeles strax kommer att dö. Ni vet när man är magsjuk, sekunderna innan man kräks, så känns det. Det är en otroligt humbling experience, att varje dag oroa sig för vad ens kropp och hjärna ska utsätta en för, att vara helt utelämnad till ens dumma dumma tankar och tillslut tvingas välja bort saker man egentligen gillar. Tex att dricka kaffe eller snusa eller umgås med kompisar eller köra bil. Det har varit en utmattande ond cirkel, tillslut har jag inte ens känt mig rädd för det som orsakade panikångesten till att börja med (min oerhörda dödsångest) utan för panikattackerna i sig.

Pandemin är en orsak tror jag, till att min ångest exploderat det här året, en annan är att jag slutat dricka. Det känns kanske kontraintuitivt, att jag skulle få mer ångest av att inte dricka alkohol. Men när jag tänker på det så har jag självmedicinerat med alkohol och mat och sällskap sen jag var 12. Utan att ha haft helt klart för mig vad jag behandlat har jag behandlat, försökt hantera något, och jag börjar nu misstänka att detta något är en neuroticism jag aldrig vänt mig om och mött, utan istället försökt se förbi och vägrat förhålla mig till. Sen är det ju också det att alkohol är avkopplande, och det suger att aldrig få den pausen från sig själv, att aldrig få vila.

Vet ni en annan galen sak? Jag har också börjat… Tänka? För första gången i mitt liv. Vilket låter helt sjukt, och självklart är det inte helt sant. Jag har tidigare TÄNKT TANKAR (get u a girl), men jag upplever att mitt tänkande tidigare varit automatiserat, ingenting jag kontrollerat så mycket. Typ som att, om jag varit Coop har mina tankar varit kunder i självscanningen. De har funnits där, och gjort avtryck, men de har mest skött sig själva. Det är först det senaste året som jag försökt ta mer kontroll över vad jag tänker på, hur jag tänker, när jag tänker. Och det är också ångestgivande, eftersom det när man bokstavligt talat tänker efter finns så mycket att vara rädd för och ha ångest över.

Det har iallafall äntligen börjat bli bättre, efter att jag läste på om paniksyndrom och insåg att det verkligen var det jag hade. Och igen lyckas jag känna någon typ av tacksamhet gentemot panikångesten (som räddade mig från min bulimi när jag var 18), eftersom den på nått sätt pushar mig i rätt riktning (från det destruktiva). (Gud vad priviligerad jag är som har förmågan att känna tacksamhet för min ångest, tror det är för att jag är en grundglad person som verkar ha närmre till lycka än vad som är ”normalt”. Det är intressant min mamma och syster är likadana.. Nåväl det är en diskussion för en annan gång.) Nu när jag får ”ångestkänslor” försöker jag istället för att bli rädd tänka att det bara är paniksyndrom, ett tillstånd jag verkar vara i nu men som kommer gå över. Och då blir det enklare. NU har jag babblat nog om detta ganska tråkiga, riktigt svag comeback:/ och vill avsluta på en positiv not (good vibes only Q3): jag älskar hösten, den är underbar, det är trevligt att känna nån sorts kreativ och social energi igen, det äger att få ha byxor och basker, jag älskar gula löv, jag älskar att det blir mörkt, kalla dig inte emo om inte osv. Och jag vill verkligen blogga mer, så det ska jag försöka göra.

KRAM<33333333333

2:35 17 Jan 2020

I julas bestämde jag mig för att i sann nöjesguiden-anda ge min rumskompis och bästis Ingrid en sk ”ironisk” (man vet hur ironiskt nått e när man ironiserar över ironin) julklapp. Eftersom jag e lat och dålig, generellt absolut men framförallt vad gäller julklappar, blev det en från min arbetsplats (Akademibokhandeln). OkEJ… Jag erkänner… om sanningen ska fram…… Jag köpte den lite till henne men mest till mig själv, just för att kunna göra det här blogginlägget (friend of the year).

Iallafall, det är en liten bok, men låt dig inte luras av dess storlek. Den e HEMSK. Och inte bara för att den egentligen mest e en förlängning av den kommersialisering av rörelser (i detta fall feminismen) som vuxit sig monstruöst stor det senaste decenniet, och inte bara för att den matar uppfattningen om att jämställdhet är nåbart så länge tjejer bara TyCkEr Om SiG sJäLvA tillräckligt mycket, och inte bara för att det är direkt farligt med kommersiell feminism eftersom den får framförallt unga tjejer att känna sig tillfreds i sitt behov av jämställdhet utan att samhällets strävan efter kvinnors missnöjdhet minskar (köpstark grupp).  Och inte bara för att den anspelar pissmkt på traditionella könsroller. OCH INTE HELLER BARA för att den är direkt nedlåtande eftersom innehållet verkar va skapt av nån som tror tjejers kognitiva kapacitet motsvarar den av en gurkas. Utan också bara för att den är sååååååååå himla töntig.

Såhär ser den ut. Ryser. Å nu tänkte jag gå igenom några av de sidor jag tyckte va mest patetiska. (Förlåt för att det e jättemånga bilder men va så svårt att välja, å sorry för bildkvalitén jag vet den e hemsk)

 

Vad fint det blir när man direktöversätter engelska citat såhär<3

Hur e detta relevant för nån modern människa som inte typ.. håller på med bdsm. När skulle man i en vanligt hederligt diskussion ge nån tillåtelse att få en känna sig underlägsen? hahaha

Omg. Lätt för nån som hjälpte till å avskaffa slaveriet att säga

Aaah. Den härliga insikten om att man bara måste va ambitiös, beslutsam å begåvad för att komma nånstans i livet:)

Tänk då vad FYRA tjejer kan göra. Total global dominans. För att inte tala om TIO tjejer?? Tio tjejer borde enligt Beräkningar kunna ta över hela solsystemet

Jag e säker på att det var precis såhär Simone de Beauvoir menade när hon skrev Det andra könet, som lite peppig girl power-kraft till alla tjejer där ute som vill ta sitt öde i egna händer, kvinnlighet som nått att sträva efter, typ inse att tjejer också kan starta företag! å inte alls som kritik mot de frihetsberövande könsroller samhället såg till att kvinnor infann sig i

Hihihi

Jag vill ha ett pisstort hus med en underbar trädgård. Och nu väntar jag eller?

– Hitler

– Hitler

Haha tjejer å deras satans choklad xD Sååå chockladtokiga hela bunten xD Haha h ååh tjejer xD

Det här piggade fan upp. Dina idéer e oftast SÄMST och du kanske ska lyssna lite på folk som har bättre koll din jävla Queen!

Jävla lätt för nån som dog med ett net worth på $10 million att säga

Omg epic winning om jag får be?? Okultiverade svin

Inte många vet, men det var det här citatet som låg till grund för häxprocesserna

 

– Hitler. HHAhahaha ok förlåt ska sluta m Hitler men. Dominera? Har det verkligen en så positiv klang?

En tyst minut för alla de 345 679 som genom åren fallit offer för dödskänslan tvivel!!!!

Alla andra kan fan dra åt helvete! Ni räknas inte!

Låt mig bryta karaktär för två sekunder och berätta att jag med ett gällt (tjejigt) skrik kastade boken från mig här

Och så just när jag samlat mig och plockat upp den igen möttes jag av dETTA. De blev en skamdusch på 30 goda minuter

Lärdomen här e å försöka va så fylld m blod att det blir ett avtryck om någon mosar dig mot ett vitt underlag. Känns spontant som en rimlig ambitionsnivå

– Hit hahaha nej okej

”… När jag e en egoistisk liten fitta som inte kan se bortom mina egna förmågor och förutsättningar och därför tror alla skulle dra lika stor nytta av en total individuell frihet som jag.”

hahahaahahahahahahahahahahahaahahdasldkjefaö

Åååååååå VAAAD ska det här betyda? Sunt å ha kompisar man vet aktivt VILL bli sedda offentligt med en

Jag… Va? Så nu behöver man också… Köpa nått coolt… Till sina fiender?

Ja, absolut, om man e helt dum i huvudet och satsar på att bli en osympatisk person ingen vill umgås med

Jag, ensam hemma, huvudet bankandes mot väggen eftersom mitt livs kärlek lämnat mig….. För mig själv mumlar jag om å om igen ”En tjej behöver ingen som inte behöver henne… Ett plötsligt skrik….: YAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSSSSSSS

Märkligt, det var precis vad min psykolog sa till mig också

SNÄLLA gumman. Var cool

Omg, varje interaktion? :( Okej :( Killen i kassan på ICA, vänta bara :(

Tack för mig!!!!

 

1:18 12 Nov 2019

Ah, ni vet. Iallafall ni som är på twitter vet. Den här helvetes jävla tråktrenden som aldrig verkar försvinna helt, och varje gång den återuppstår lyckas den överträffa sig själv i snark. Det hjälper inte direkt att de enda som använder sig av den är nouwtjejer och tönthögertjejer (mira pak choi s/o t KaptenYnkrygg som myntade), den senare kategorin endast för att få spridning (sk clout), som twitter gång på gång ger. Lär ni er ALDRIG? Sätt på mute och gå vidare me era liv. Känns det lönt argumentera mot någon som tycker Sveriges situation är ”sämst”? Snälla håna henne för annat. Typ hennes töntiga personlighet, barnsliga utseende eller att hon är utbildad modekommunikatör, ge henne inte det hon vill ha. Vet inte riktigt vad som provocerar mig mest, tjejer som har på riktigt provokativa åsikter (å därmed alltid uttrycker sig i enlighet med ”unpopular opinions”-trenden och drf väl inte alls behöver kategorisera de som det), eller de som bara verkar tro det e helt jävla crazy tycka d äckligt m selleri i smoothies. Idag ramlade jag över ännu en tråd med ”unpopular opinions” och va tvungen scrolla tillbaka till huvudtweeten flera gånger för å dubbelkolla så det inte stod ”popular opinions”, aldrig har jag sett så vanliga åsikter samlade under ett anspråk till motsatsen. Ville dela med mig :)

Så nu har jag brasklappat min elakhet ish låt oss gå vidare.

 

:O Att det skulle vara osexigt med killar som håller på med traditionellt kvinnliga saker?

Finns det någon som inte tycker detta? Till och med de som dejtar någon för dens pengar tkr väl typ vad de ägnar sig åt är ”trash”?

 

Psykologi A va?

 

Jag har bestämt för mig att alla älskar dialekter.

 

Hahah detta e så jävla kul. Vem gör detta??

 

Det är för FAN en väletablerad MEME att androidtelefoner e sämre.

 

No offense t dig sauronlol, verkligen, men man kan inte direkt m dina 30k följare kalla dig indie.

Tkr du det e konstigt att folk vill supa som fan, röka cig och åka runt i bilar som dånar ashög musik hela dagarna? Hmm nu när jag tänker efter är det kanske en impopulär åsikt.

 

Hahahaahahahaha

 

Du och alla andra tjejer.

 

Jag fattar inte ens, vad betyder detta? Vad är åsikten? Att man ska skämmas om man har fult hår? Det lär man väl göra eller?

 

Nu har jag hört allt.

 

Ett tydligt tecken på att ens åsikt e impopulär e att den får 700 likes.

 

Ja det har du gemensamt med alla moderater.

 

 

Ja den här åsikten förekommer i prick varje romantisk komedi någonsin. Om det e nått populärkultur lärt oss e det väl att du alltid kommer sluta upp med en töntig ensamvarg (efter han tagit av sig glasögonen ofc).

 

Vem tycker knark är coolt? ???? ? Säg en person.

 

Ja den största rörelse som pågår i världen just nu baseras typ på detta.

 

Kan vi snälla lämna ”unpopular opinions” bakom oss? Det är inte coolt att ha på riktigt impopulära åsikter och har du inte det behöver du inte försöka låtsas som de är det. Twittra din skit rakt upp och ner som vi andra.

2:51 6 Nov 2019

För en stund sen hade jag frågestund på instagram, narcissistens yttersta webbdekal. :) Men kanske inte så farligt ändå, som det först låter, eftersom jag e mer intresserad av att svara på frågor om andras liv än mitt eget. Jag pratar så satans mkt om mig själv alltid ändå, men när det det uttalat ska handla om någon, föredrar jag att det handlar om någon annan. Nåväl. Jag ville fortsätta svara på era frågor iaf, dels för det e kul att försöka hjälpa men också för jag gillar att träna huvet m sociala pusselfrågor. EQ-test :P Skoja unless. Jag har valt de frågor som jag känt jag kunnat svara på bra, hoppas det hjälper er. Försökt hålla mig så kortfattad som möjligt för att inte sväva iväg för långt, e det gick sådär men bare with me pls!

 

Detta va den absolut vanligaste frågan jag fick, haha.  Tycker det e svårt å tipsa om böcker av nån anledning, får lite prestationsångest, men ska försöka ge er tips på några jag läst: Edith Södergran (all poesi med henne egentligen). Rainer Maria Rilke (brev till en ung poet, sonetterna till Orfeus bla, han e så jävla klok och välformulerad). Läste nyss Här ligger ett vatten med Louise Dubois, den va jättefin. Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Tool (tagit mig lång tid att läsa men den e jätterolig). Sidor tillägnade solen av Ivan Aguéli (svår, för mig, men spännande). Här är jag av Jonathan Safran Foer, Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, Kallocain av Karin Boye, Glaskupan av Sylvia Plath (tips även e novellen Johnny Panic och drömbibeln), har läst en del Marguerite Duras, jag älskar inte henne alltid, men många verkar göra, Sargassohavet av Jean Rhys, Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (grät!!!!!), Vid Grand Central Station där jag satt och grät av Elizabeth Smart, tyckte om Ålevangeliet av Patrik Svensson!!!! Som väl e aktuell nu. Läst och gillat (såklart) Strindbergs Lilla Katekes För Underklassen. Ok. Det va några. Kan försöka bli bättre på att berätta vad jag läser när jag läser också. Men detta e väl ganska klassiska, som jag tror alla tycker om.

 

Ja det tror jag verkligen. Det är i alla relationer svårt att hitta balans, jag tycker förvisso inte båda parter alltid måste känna lika mycket, men båda måste nog iallafall vara benägna till liknande starka känslor för varandra. Av någon anledning verkar folk oroa sig mer när det handlar om KK-relationer, men jag tror de bör behandlas mer som vilken relation som helst. Viktigt känna efter bara (som i alla relationer), att man mår bra. Och att den man delar relationen med mår bra. Man ska kanske inte ha en KK-relation med någon man är kär i eller med någon som är kär i en, om besvarade känslor inte finns. Men annars tror jag en KK-relation kan funka utmärkt, bäst funkar den såklart om båda vill precis lika mkt (trots det jag skrev i början, utopin lixom). Det är nog svårt att ligga regelbundet med någon utan att tillslut få romantiska känslor, men det behöver ju inte betyda att man vill va ihop.

 

Det gör man inte. Har svarat på den här frågan förut. Man kommer aldrig över nån, eller bör iallafall inte göra det i den bemärkelse vi brukar mena. Det kanske låter konstigt men man är en produkt av alla man träffat, man e framförallt en produkt av de man varit med romantiskt. Man bör därför inte sträva efter att komma över någon, det gör nämligen tiden åt en. Tid är det enda som funkar mot olycklig kärlek. Jag är inte över någon av mina ex, men jag kan leva utan dem, och jag saknar dem inte så det gör min vardag jobbig. Men de är fortfarande viktiga bitar av mig, och jag tror man mår bra av att låta sig själv känna vad man känner och inte stressa sig till andra tillstånd än de man har rätt att känna.

 

Jag tror rädslan för att aldrig lyckas nöja sig med tillvaron kan vara både produktiv och destruktiv. Om du är rädd för att aldrig vara nöjd är du säkert också en person som mer aktivt söker efter vad som gör dig nöjd. Men lär dig stanna där du hittar lycka! Och tänk att det inte finns något (nästan) som är permanent, att vara missnöjd med sin tillvaro är ingenting man behöver vara rädd för, för oftast går det att förändra, eller så förändras det av sig självt utan att man egentligen behöver göra någonting. Även om det är svårt eller tar tid har man faktiskt ganska mycket makt över sin tillvaro. Kanske är livet inte heller så att det är meningen att man ska vara helt nöjd. Eller vad innebär det att vara helt nöjd? Är det ens ett tillstånd som finns utanför idévärlden? Var inte rädd för att känna dig missnöjd, sånt är helt enkelt livet ibland bara.

 

Haha ja! Såklart!!! Nej men jag förstår kanske ändå att viss oro kan finnas, att känna sig rädd för den typen av för andra synligt ”underläge”. Men utseende är bara en egenskap (om än framträdande) som andra, och jag är säker på att den ”fulare” i förhållandet är bättre på andra saker. Man får väl också försöka lita på att den man är tillsammans med inte bryr sig mest om utseende, och om den gör det är det kanske ändå inte en person man vill vara med.

 

Aaah vad svårt. Jag behöver själv tips. Jag vet inte riktigt vad skrivande är för mig, jag ser på det lite som jag ser på fotografi, strävandet efter att lyckas fånga ögonblick och tankar och känslor, för att ha kvar dem till senare. Jag är värdelös på att skriva längre berättelser, jag saknar vad det verkar både tålamod och fantasi. Men mitt tips är nog att söka inspiration, och ta sats från den när du skriver. Inspiration kan man hitta både i sig själv och i det runt en, skäms inte för att hitta den. Mina enligt mig bästa texter har kommit när jag läst något någon annan skrivit som jag älskat och kunnat identifiera mig med. Leta efter det som påminner dig om varför du vill skriva!

 

Jag läste någonstans om borderline, att om man sätter en person med borderline ensam på en öde ö så upphör symptomen typ? Låter sjukt men. Jag tror det kanske varierar, men ändå ligger lite sanning i det för alla med diagnosen, borderline verkar mest vara något som existerar i förhållande till andra människor. Därför tycker jag ensamheten som singellivet för med sig är ganska befriande, att inte vara slav under en relation, och heller inte vara ständigt orolig för att såra någon på sättet man bara kan såra sin partner. Men lösningen på allt som har med borderline att göra e egentligen att hitta kärnan i sig själv, träna på att vara ensam och leta efter vad man gillar att göra med sig själv, då är man inte så känslig för relationer som man ju mycket är i borderline. Återkom gärna om du har följdfrågor så ska jag göra mitt bästa.

 

Yoga :) Bara. Hatar det pga hatar all träning men hatar den ändå mindre än vad jag hatar annan träning.

 

Våga ta dig själv på mer allvar. Det är inte farligt att vilja saker, det är inte pinsamt att försöka grejer. Eller ibland kanske det är det men det gör ingenting. Var ärlig mot dig själv. Var inte så rädd för ensamhet, det finns en person i dig med intressen och viljor även när den inte bekräftas av andra.

 

Jag har inte pluggat sen gymnasiet haha. Men jag tänker mig att det som funkar bäst är att lägga upp en tydlig plan som man sen bara följer, så man inte är så utelämnad till sin egna förmåga typ? Att man inte varje dag måste lixom övertala sig själv att plugga utan att man tar ett stort beslut i början av veckan sen bara GÖR DET. Typ: exakt de här timmarna gör jag exakt det här. Repetera saker e väl klassiskt? Skriv för hand och inte på datorn. Läs saker tills du förstår dem, om du inte förstår så se till att hitta den information du behöver för att förstå.

 

Jag vet inte riktigt, faktiskt. För mig har relationen till min kropp och relationen till mat alltid varit ganska åtskilda. I de perioder jag har svårt att äta ordentligt handlar det inte om att jag är missnöjd med min kropp utan mer om att vilja signalera till omvärlden att jag inte mår bra. Så ett tips, om du är som jag, är väl att må bättre generellt. Försök se mat som det som håller dig vid liv, en absolut nödvändighet, du måste inte ÄLSKA att äta men du måste äta. Du har lixom inget val. Och sök hjälp såklart, om du tycker det behövs. Det finns verkligen bra hjälp att få. Något som hjälpt för mig är tanken på att vara ”vuxen på riktigt” och inte ha en sund relation till mat, det känns inte alls kul, pinsamt rakt ut. Försök leka att du har en normal relation till mat typ? Vilket såklart kan vara svårt men. Försök kanske också hitta saker med livet som är så viktiga att mat blir oviktigt, typ? Och om du har modet kan du också sätta upp tydliga matrutiner, där du bestämmer kanske i början av veckan vad du ska äta och sen bara gör det. Och även inser att det inte är något farligt. Kram!

 

Bara gör det! Ta ditt skrivande på allvar, det är jättesvårt verkligen men våga vara så ärlig mot dig själv. Fråga dig själv, vad du vill med ditt skrivande, och utgå sedan från det. Börja med att dela med dig till någon kompis bara kanske. Sen kanske nån mer, sen kanske publicera någonstans. Ta det stegvis och ha inte bråttom över dina egna gränser, det brukar leda till ångest. Lycka till!

 

Genom att inse sin fullkomliga meningslöshet. Att man är oviktig på det stora hela, men däremot viktig för sig själv och de runtomkring en. Fokusera på de platser du kan vara viktig, och ansträng dig för att vara intresserad av andra.

 

Man ställer hundra frågor. Varför hände det här och varför kände jag som jag gjorde och vad ligger egentligen till grund för att jag hanterade den här situationen som jag gjorde? Osv. Red ut det som du tycker behövs bearbetas ordentligt. Det kan vara en fin gräns mellan att älta och bearbeta, så försök också svara på dina frågor. Och om du upplever det är något du inte kan svara på, nöj dig inte. Utforska vidare tills du hittar svar. I svaren ligger förmågan att gå vidare. Och om det är riktigt tunga saker kan det såklart behövas professionell hjälp.

 

Mycket svår fråga. Jag har själv varit i situationen där jag varit den som ”släppt allt” för att hjälpa mitt ex, eller försökt iallafall, i mitt fall var det absolut nödvändigt och faktiskt misslyckades jag, vilket fick allvarliga konsekvenser, av det har jag lärt mig. Jag förstår att man kan känna sig oroad och hotad. Kanske är det bäst för dem båda att exet hittar någon annan som kan hjälpa hn? Iallafall som mer eller mindre långsiktigt mål. Om du ej är rädd för att din pojkvän ska lämna dig för sitt ex kanske du bara ska försöka känna dig trygg i det och att du är tillsammans med någon som har den emotionella förmågan att hjälpa sitt ex, det är kanske något du kan dra nytta av i framtiden. Men det kan vara värt att prata med din pojkvän om, hur han ser på det i framtiden. Är detta permanent? Är detta något just nu bara? Förklara hur du känner angående det men försök att vara öppen. Kanske är det livsnödvändigt att din pojkvän hjälper sitt ex, kanske är er relation inte lika viktig i förhållande? Det låter kanske hårt, men jag säger det utan värdering. Om det handlar om liv och död är det faktiskt kanske legit viktigare. Försök ha förståelse för situationen men känn också vad din intuition säger och var rädd om dina egna gränser, du behöver inte stå ut med allt, om han måste hjälpa sitt ex just nu och du inte står ut med det kanske ni inte ska vara tillsammans just nu? Om du känner att din pojkvän ofta prioriterar sitt ex på bekostnad av dina behov (du kanske också behöver hans stöd), så är det såklart något du (med viss försiktighet för att inte skapa onödig konflikt) bör ta upp med honom. Eller involvera dig själv. Kan du hjälpa till på något sätt? Haha, det låter kanske absurt men jag tror ändå det är det ”bästa” man kan göra som medmänniska, och förhoppningsvis får dina uppoffringar avkastning, även om det ”bara” är i form av vetskapen att du gjort något viktigt för en annan människa.

 

Du hittar dig själv. Det är inte enkelt men ansträng dig! Försök hitta den trygghet du letar efter i andra, i dig själv. Det är en lång process som tar tid men det är verkligen värt det. Jag vet inte hur gammal du är, men för mig var det en sak som kom med åldern ganska mycket. Som att kroppen tillslut lär sig att separationer inte är något farligt i sig, och att den ångest man kan känna alltid går över ändå, även fast det känns som man ska dö när det sker.

 

Kul fråga. Jag har inget emot tro, däremot är jag anti religion som maktinstitution (som de flesta i Sverige antar jag?). Är glad för att leva i ett sekulärt samhälle men kan också verkligen se allt fint tex svenska kyrkan gör. Jag är dock starkt emot tron på religion som ensam moralisk vägledare, moral bör man klara av att ha utmärkt utan religion, gör man inte det tycker jag man ska undersöka varför och hitta mer stabila grunder att placera sin moral på.

 

Känns som detta är mitt svar på det mesta men, var ärlig mot dig själv och vad du gillar att göra. Känner du dig depressiv, sök professionell hjälp, för det är ingenting man kan eller ska hantera på egen hand. Iallafall är det onödigt svårt. Men försök söka efter vad du gillar med livet, eller vad du har gillat med livet, eller vad du hade kunnat tänka dig gilla med livet. Försök ta reda på om det är något specifikt som gör att du känner så, eller om det bara är ”som livet är ibland”. Oavsett är det inte ett tillstånd man behöver acceptera. Prata med någon du litar på, som kanske kan hjälpa dig göra upp en plan för hur du hittar tillbaka till livet som meningsfullt. Ibland kan det kanske hjälpa att göra något som är objektivt meningsfullt, som att signa upp för läxhjälp eller som gitarrlärare eller volontära för SFI eller demonstrera för nått du bryr dig om.

 

Jag tror det börjar med att inte definiera sitt egna värde utifrån saker som ”coolhet” eller ”brahet”, haha. Ditt egenvärde är intakt oavsett hur ocool eller ”dålig” du är. Du behöver inte gilla dig själv för att inse att du har ett värde som människa. Försök för dig själv lista saker du gillar med dig själv, saker som inte har med vad andra tycker att göra, utan egenskaper som lixom tillhör dig. Du kanske är jättebra på att lyssna eller är bra på att hjälpa folk när de mår dåligt? Eller något helt annat. Hitta saker andra inte kan ta ifrån dig.

 

 

Har bara använt atarax, så nja knappt. Experimentera med försiktighet! Sömn är så pass viktigt för hela apparaten, så tror ändå det verkligen kan vara värt att testa om du tycker det behövs.

 

Hmm. Det är nog bara att samla mod och våga. Vad är det värsta som kan hända, att personen säger nej? Och varför är det så hemskt då? Det är ju inte som att man får en endaste chans till kärlek hehe. Jag skulle vilja föreslå en gemensam syssla där ni ändå har annat utanför er själva att hänga samtal på, som att typ gå på museum. Ni kan prata om det ni ser tillsammans, det blir en naturlig väg för konversation att föras utan att man behöver vara sjukt aktiv och personlig i det hela tiden. VARFÖR vetifan helt ärligt, jag tror mycket på att hitta kärlek i vardagen. Men om du känner att du vill dejta någon, våga! Om den säger nej är det bara att lunka vidare.

 

Alla kommer att bli lyckliga, och olyckliga, och sen lyckliga igen. Det är så livet fungerar, tror jag. Det man kan göra är att sträva efter så stor del lycka som möjligt utan att vara rädd för olyckan. Kanske är det bättre att leta efter en grundtrygghet i vilken man har råd att vara olycklig utan att gå under, sen är lyckan mer en ängel som besöker ibland, förhoppningsvis ofta.

 

Jag har själv problem med detta, för mig funkar stenhård struktur. Köp en kalender och färgglada markeringspennor. Planera dina dagar i detalj. Känn av dina gränser dock, försök inte pusha över dem. Var inte rädd för att inte hinna allt, livet e långt, du hinner förr eller senare.

 

Försök lita på de i din närhet, varför skulle folk vara med dig om de hatade dig? Det bästa är såklart att försöka bli av med sitt självhat, men jag vet att det är svårt. Självhat är en parasit på hjärnan, du får försöka släpa ut den i ljuset och dissikera den, och på så sätt inse det orimliga i den. För självhat är orimligt, en person som hatar sig själv mycket skulle aldrig ge sig själv anledning att hata sig så mycket att det skulle vara adekvat. Om du förstår? Samma resonemang som att en galen person aldrig skulle fundera på om den blivit galen och den vetskapen kan vara en trygghet när man räds det. Jag har faktiskt lyckats se det produktiva i mitt självhat, för vissa grejer har man ju faktiskt rätt i att ogilla hos sig själv, alla människor har dåliga egenskaper. Om du vet att du har vissa beteenden som leder till självhat, försök ändra dessa!

 

Var inte rädd för att misslyckas. Det finns inget farligt med det, man lär så länge man lever osv. Lägg inte heller största delen av ditt värde i hur du presterar på jobbet, det finns annat i livet som är mycket, MYCKET viktigare. Jag försöker se på jobb som det jag måste göra för att överleva i samhället, jag vill inte vantrivas där men vägrar låta det definiera mig som människa. Om du lyckas omfördela insatserna kanske du inte är lika rädd för att misslyckas på jobbet? Utöver det tror jag bara det är att köra, tvinga dig själv, satsa! Det är omöjligt att säga om du misslyckats eller inte förrän du är död, haha, och inte ens då är det så binärt.

 

Man är helt ärlig mot sig själv! Det e svårt. Men gör en lista för dig själv bara, ingen behöver se, där du dels listar saker du e bra på men också saker du hade velat göra om du fick drömma helt fritt, saker du kanske ännu inte vågar erkänna för dig själv du tror du varit bra på. Sen ser du på grejerna du skrivit ner, och funderar ärligt på vilka av dem du orkar ta dig till. Asså tänk på vilka yrken som är värda den tid du kommer behöva lägga ner för att bli dem. Du behöver inte hitta ett yrke du DÖR FÖR. Försök tänka på nått att göra som du trivs med.

 

Man håller ut. Det är över snart. Ta en dag i taget! Du kommer verkligen att tacka dig själv om du håller ut. Men lyckas du inte är det heller ingen katastrof, det går alltid att hitta andra vägar till de mål man vill nå. Ha grejer att se fram emot. Ge dig själv belöningar när du klarar saker. Försök i den mån det går fylla livet med roligheter.

 

Jag ska försöka ge dig ett ärligt svar på den här frågan utan att vara moraliserande. Det är mer tydligt om du tar med dig mat och sen inte äter den, typ bara petar i eller skär lite. Eller varje dag äter nått litet som ett äpple typ. Jag rekommenderar såklart inte detta, eftersom att få uppmärksamhet för sina ätstörningar är det som håller dem vid liv, men jag förstår också att uppmärksamhet för dem behövs för att man ska kunna göra något åt dem, innan de kastar sig långt bortom ens kontroll. Det finns hjälp att få! Både professionell och från människor i din närhet, förhoppningsvis. Om du vill prata med en främling står mina DMs öppna!

Man gör det till en liten ritual. Kanske börjar med att säga ”jag behöver prata med dig om en grej”. Detta kommer göra personen du ska berätta för så pass nyfiken att den antagligen inte bara kommer släppa det, och kanske tvinga fram det ur dig, vilket faktiskt är bra eftersom man ofta behöver en liten (ganska rejäl) knuff i de flesta frågor vad gäller äs. Sen bestäm en tid typ, då du ska berätta. Säg det till personen innan. ”Kan vi ses och prata”. Gör det oundvikligt för dig själv och ta vara på varje våg av mod.

 

Det ligger lixom i framtidens natur att vara oviss. Såklart kan man styra över vissa saker, men mycket är man helt utelämnad inför. Försök kontrollera de saker du kan, och försök hitta stabilitet och trygghet i dig själv. Försök komma till en plats där utomstående faktorer inte är så viktiga, för du vet alltid var du har dig själv. Bygg på meningsfulla relationer som ger dig trygghet, vattna de intressen du tycker ger dig mest. Lär känna dig själv och försök förstå vad du vill göra, vad du mår bra av. Var också öppen för förändring, både att du som person förändras och i det även dina mål, men också att livet runt dig kan förändras, och att det ibland faktiskt inte finns något att göra åt saken.

 

Har nog skrivit lite om det förut men, man behöver inte älska sin kropp, begränsa skalan lixom, dra ytterkanterna på varje sida mot varandra. För att kunna hata sin kropp tror jag man behöver ha en föreställning om att man måste älska den. Och det, som sagt, måste man inte. Man behöver endast acceptera den för vad den är. Jag försöker se min kropp som något mest praktiskt, det som gör att jag kan gå, stå, sitta, äta, andas osv. Men också ett verktyg för kommunikation, om jag ger någon en kram lyckas jag kommunicera kärlek. Flummigt men. Jag tycker också träning hjälper, att bli starkare gör det enklare att se kroppen på ett annat sätt. Som något formbart man ”äger”, något man styr över. Mitt ex syster sa till mig att kroppen blir något annat när man får barn, och jag försöker tänka på det. Att se kroppen som det jag hoppas kunna se den ännu mer som när jag får barn. Ett verktyg.

 

Fan vad svårt. Hur mår du i relationen? Hur mår personen som är otrogen med dig? Är du kär? Är personen kär i dig? Det är en väldig massa aspekter som spelar in. Men generellt kan jag väl säga att försök väga de potentiella händelseförloppen mot varandra. Hur, efter din förmåga, kan du hantera situationen så att så få människor som möjligt far illa? Om du och den här personen är kära i varandra bör du nog förr snarare än senare ställa krav på att den ska lämna sin partner. Om ni inte är kära i varandra utan det är en rent fysisk relation kan det ju fortgå om ni båda är övertygade om att det aldrig kommer komma fram. Men det finns ju såklart alltid stor risk för det, så det är nog inte det alternativ jag rekommenderar. Känner du personen som blir bedragen? Såklart är det alltid den som är i förhållandet som bär det största ansvaret men även du riskerar ju att hamna i en jobbig situation, så min rekommendation är nog att försöka förändra den på något vis. Jag försöker gärna hjälpa dig men behöver fler detaljer, skriv i dm om du vill!

 

Promenera! Är mitt bästa. Även helt hjärndöda saker som att bara scrolla mobilen i flera timmar eller kolla på en dålig serie. Bläddra bland gamla bilder brukar funka för mig. Sömn. Sen tycker jag det brukar funka att bara försöka helt överväldigas av känslan, ta så mycket av den så snabbt som möjligt. Och inse att den inte är något att vara rädd för, egentligen. Se den som något som passerar genom dig, eller kanske över dig. Och inte något som tvunget måste landa i dig.

 

Att personen är din klasskompis gör det ju såklart extra svårt eftersom det då uppstår situationer där ni kommer behöva träffas vare sig du vill eller inte. Men jag tror väldigt mycket på den vita lögnen, det finns inget egenvärde i sanningen, och sanningen bör undvikas om den bara skadar. Försök dra dig undan bara. Om du blir konfronterad säg att du inte mår så bra, att du inte orkar umgås, att du behöver lägga tid på annat typ. Försök göra det tydligt men smärtfritt.

 

Leta i de rum du rör dig. Finns det personer på jobbet eller i skolan som är potentiella vänner? Ibland behöver man anstränga sig lite för att hitta gemensam mark. Om det ej finns där, hitta nya rum. Kanske börja på någon sport som utövas i sällskap av andra, engagera dig i nån förening eller gör annat där du träffar nya människor. Svaret på hur man trivs är det svar jag ger på det mesta. Hitta dig själv, hitta saker att göra med dig själv, detta låter så pretentiöst men, upptäck allt som går att göra med hjärnan som enda redskap. Man behöver såklart sällskap för att inte känna sig ensam, men det kan vara klokt att ta vara på ensamhet också.

 

Jag brukar försöka inte låtsas om att folk dricker, alternativt låtsas som att jag själv blir full. För mig har det alltid varit ganska enkelt eftersom jag får mycket energi av att bara vara med människor. Försök kanske landa i det överläge du ändå är i som nykter, du riskerar inte att göra nått pinsamt eller konstigt, du kan enkelt glida runt och va dig själv utan oro. Prata med de du hade pratat med även som nykter, försök ha kul åt saker du hade haft kul åt om alla andra också va nyktra typ? Att va nykter ute kan verkligen vara roligt, om du försöker se det som att du umgås med folk mer än att du festar. Men pusha inte dig själv att typ mingla eller dansa som du hade gjort om du var full, försök se situationen för vad den är. Du är nykter på fest, ha inte samma förväntningar på dig själv som du hade haft om du drack.

 

Det beror på hur ens tillvaro ser ut. Jag tycker inte det är sunt att aldrig vara nöjd, livet är vad det är lixom, och någonstans där måste man hitta känsla av tillfredställelse även om allt inte blev som man ville. Men finns det legit grejer att vara missnöjd över tycker jag man ska försöka förändra dem, om man kan. Det finns inget farligt i sig med att nöja sigom du har en tillvaro som förtjänar din nöjdhet ge den det! Dock ska det sägas, att det är väldigt lyxigt att låta bli ställa höga krav på sig själv, och på så sätt enklare hitta ”nöjdhet”.

 

Jag antar att du fortsätter finnas där eftersom du trots allt bryr dig om personen, eller iallafall blir ledsen av att hn är ledsen. Att fortsätta finnas där för en person som svikit en kan vara väldigt osjälviskt, men det kan också vara för att man överskattar sin egna viktighet för personen. Vad blir konsekvenserna om du slutar finnas där för personen? För både dig och den andra. Är det endast en börda för dig eller får du också något av det? Försök svara ärligt för dig själv. Försök också lita på att den andra personen kommer klara sig utan dig, för på något sätt kommer den det, och gör den inte det kanske det inte är rätt tillfälle att bryta just nu. Kanske kan du hjälpa till att hitta andra verktyg för personen, så du kan vara säkrare på att den klarar sig utan dig. Såklart kommer det även till en punkt där du måste se till dina egna behov framför den andres, även om det är svårt.

 

Jag tror att du behöver gå vidare från den här personen. Människor kan vara motstridiga, som den här personen verkar vara. Det kan säkert vara så att den här personen till viss mån är intresserad av dig, men mest verkar det som att den vill ha kvar dig som en intressant del av sin vardag utan att behöva offra något. Det kanske till och med finns en möjlighet att den här personen med tiden skulle få så pass starka känslor för dig att den lämnar sin nuvarande partner för dig, men sannolikt inte. Och, hade det ens varit värt mödan? Även fast det är svårt, nästan omöjligt, att sätta gränser gentemot någon man är intresserad av på det här sättet tror jag ändå det är vad du kommer må bäst av att göra.

 

Var otrogen. Om du inte kan det av samvetsskäl så får du bara bestämma dig. Livet i allmänhet men relationer i synnerhet handlar om att offra saker. Om du är säker på att han är pappan till dina barn, att det är personen du vill vara med för resten av ditt liv, så är det andra kanske värt att offra? Jag är annars en stark förespråkare för öppna relationer (i de fall det beroende på parternas personligheter är möjligt). Inte kanske främst för att kunna ligga med andra, om det är det enda man är intresserad av med människor som inte är ens partner tycker jag man får skärpa sig och suck it up. Men, att ha öppen relation för att man ska få bli lite kär i andra, och också agera på det. Detta är kanske något ni kan jobba fram med tiden, den tilliten till den andres känslor ett öppet förhållande kräver. Annars får du bara ta ett beslut, det låter spontant som att det går att offra viljan att vara med andra killar för den trygghet jag tycker du verkar ha med din pojkvän.

 

Alla säger inte sanningen när de är fulla, vissa säger, uppslukade av situationen, saker som är lite sant, men egentligen inte tillräckligt sant för att egentligen spela någon roll för verkligheten. Jag tror det bästa är att fråga henne, det behöver inte vara dramatiskt, men typ ”du, har funderar lite på det du sa för jag tycker det var lite märkligt, vad menade du”. Något sådant? Jag skulle nog ändå gissa på att det inte betyder alltför mycket, tyvärr(?).

 

Det var allt. Min hjärna e tyvärr trasig nu. Kommer inte kunna tänka en enda tanke på nån vecka. Men det var kul att få försöka hjälpa er! Jag hoppas ni kan använda er av det jag föreslår. Puss o kram, och tack för att ni typ verifierar mig med så så fina frågor!

2:46 21 Okt 2019

Ja, vad fan är självhat? Jag har alltid haft problem med att fatta vad självhat är, även om jag alltid känt mig olyckligt hårt drabbad. Jag vet inte exakt när jag började förstå att självhat är något annat än ångest, något annat än depression, något annat än olycka, något annat än skam? Egentligen. Att prata om självhat just i förhållande till depression tycker jag är spännande, för även om jag förstår att man kan känna båda parallellt tycker jag de verkar vara varandras motsatser på flera sätt. Jag skriver att det verkar så eftersom jag är så lyckligt lottad att aldrig ha drabbats av en äkta depression. Jag har väl känt mig stundvis depressiv, men alltid flyktigt, alltid med den lyxiga vetskapen om att det strax är över. Självhat däremot… Mm självhat.

Till skillnad från det depressiva som lamslår livsgnista och raderar kraft ur oskyldiga människors vardag är självhat en mycket stark och aggressiv känsla. Mitt självhat ger snarare än tar energi, det gnistrar som myrornas krig, och väger lite, depression är bly. Det är ett explosivt och effektivt väsen som skriker åt en, “skada dig själv!!!!!!!!!!” när det är som värst, och ibland skriker den lite snällare saker som “fyfan vad du är dum i huvudet!!!!!!!!”. Men, oavsett, det väcker en alltid, det spärrar upp ens ögon, det får hjärtat att slå, det gör en utåtagerande och skapar en strävan efter nya situationer på nått sätt? Även om dessa nya situationer handlar om att förinta sig själv.

När jag gick till psykolog, det gör jag inte längre, eftersom min psykolog tyckte ett av mina problem var att jag alltid gått till psykolog, pratade vi mycket om det. Vad är skillnaden mellan ångest och självhat? För mig har det alltid känts självklart. Jag har alltid älskat att leva, det har aldrig varit livet jag varit missnöjd med, bara mig själv i det. Att leva har alltid bedårat mig. Jag tycker världen är mycket vacker och jag har nära till känsla av upphöjdhet i mitt vardagliga liv. Trycket vid självhat sitter lixom inte över bröstet utan surrar vid tinningarna. Jag älskar verkligen att leva, alltid gjort, och detta känner jag samtidigt som jag också en gång efter att en kompis snäst lite åt mig varit tvungen springa in på toaletten för att slå min hand mot väggen i oförmåga att ta “kritiken” som snäset kändes som. Jag sa iallafall till min psykolog att jag inte har ångest, att jag typ aldrig haft ångest, mitt problem är bara att jag inte står ut med mig själv. Han ba “och varför är det så tror du?” (exakt så såg alla våra samtal ut och det finns ingenting som hjälpt mig mer).

Saker man kan känna utan att känna ångest eller depressivitet:
Olycka, den känner jag svart. Jag brukar tänka på den som hur det är för killar när de råkar döda varandra utanför krogen, jag kan se svart av olycka.
Självhat. Ja, självhatet är som ett jävligt ambitiöst, ivrigt hånskratt som får en vilja skrika rakt ut och dra av sig håret och springa hundra varv runt en byggnad. Ibland den absoluta känslan av galenskap.
Skam. Vissa av er tycker säkert skam är lika med självhat, men jag håller inte med, för jag känner aldrig skam. Det kan förvisso vara för att alla negativa känslor jag har omvandlas till självhat förr eller senare. Men jag menar det, jag skäms aldrig. För mig är skam mer någonting som uppstår ner i bordet, medan självhat sträcker ryggen.

Det är som att, man inte kan bli deprimerad om man är tillräckligt extrovert. Om man har tillräckligt mycket energi i kroppen, och jag har det. För detta vet jag inte om jag ska vara tacksam, fast jo jag tror nog ändå det, men ibland (ganska ofta) önskar jag att jag hade problem med depressivitet istället för med självhat. För över depressivitet lägger människor varma filtar och mjuka ord, över självhat mumlar folk “galning” innan de tar rimligt avstånd. ”Rimligt” skriver jag för det är sant, man blir osympatisk och skitjobbig av självhat, man inbillar sig saker om hur man är som man hela tiden försöker få bortbekräftat av de i ens närhet, för att orka sig själv. Man blir krävande och man gör skit man inte vill, skadar sig själv, ibland genom att faktiskt skada sig själv och ibland genom att skada andra.

Så vad vill jag egentligen säga med allt detta? Jag vet inte. Jag är bara fascinerad av självhat. Och på ett sätt kan jag känna mig tacksam gentemot den. Iallafall nu när jag har släpat ut den i ljuset och lämnat den där, jag vet typ alltid var mitt självhat kommer ifrån, det går att spåra ganska enkelt med de strategier jag skaffat mig, och där jag står nu, lutad över den, lyckas jag se det produktiva i den. Jag lyckas ändra på mycket av det jag ogillar med mig själv tack vare den, och den håller mig vid liv. Eller vetefan om det är den som håller mig vid liv, men om man sätter den mot depressivitet så är jag iallafall glad att jag har den istället för att vilja dö. För en grej är jag helt övertygad om, jag har aldrig velat dö och jag kommer aldrig vilja dö.