3:05 15 Sep 2019

På Wollmars i fredags hamnade vi i en diskussion om huruvida vi kunnat tänka oss vara kompis med en person om det framkom att denne tänder på barn men själv insett faran i sin sexuella avvikelse och istället för att agera på den försökt och försöker göra någonting åt den. Jag var snabb med att svara ja. Sedan funderade jag på om det är för generöst av mig, finns det vissa saker vi inte bör ha förståelse för? Vet ni vad, jag tror inte det. 

Jag har nästan aldrig varit arg på någon. Jag skriver nästan därför det känns för orimligt att jag aldrig varit arg på någon även fast jag inte kan minnas en enda gång jag varit det. Med ”arg på någon” menar jag blivit arg på en vän för att den betett sig på ett sätt mot mig jag upplevt felaktigt eller elakt. Jag har självklart snäst när jag varit irriterad eller stört mig på en främling online. Anledningen till att jag befriats från “riktig” ilska verkar ha med några olika saker att göra och jag skulle vilja dela med mig av dessa, eftersom det genom livet sparat mig mycket lidande.

Jag har alla mina tonår och många av mina vuxna gått till olika psykologer och därför tvingats lära känna mig själv på ett sätt som gjort det omöjligt för min personlighet att överraska mig. Jag tror en djup förståelse för sig själv och de egna många dåliga (och bra) sidor är det första steget mot att lyckas uppbringa samma förståelse för andras många dåliga (och bra) sidor. Jag tror det är i just det många brister, man har helt enkelt inte tillräckligt mycket självinsikt för lyckas se sig själv i andra, vilket jag också har förståelse för, det är ett privilegium att ha lärt känna sig själv på ett så kartläggande sätt jag varit tvungen till för att fungera som en person bland andra. Vi är mer benägna att se oss själva som bra människor som ibland felar och andra när de felar som dåliga människor, detta för att vi ju vet om våra egna intentioner på ett sätt vi aldrig fullt ut kan göra med andras. 

När jag pratar om min förståelse för andra människor har det inte så mycket med skryt eller koketterande att göra som med en egoistisk självbevarelsedrift. Det vore helt enkelt inte rimligt att jag, med mina egna många tillkortakommanden, skulle utkräva mer och bättre av mina medmänniskor. Hitintills i mitt liv har jag inte utsatts för något av en medmänniska jag själv inte har eller hade kunnat utsätta någon annan för. Och då har jag nog ändå utsatts för lika många “svek” som vem som helst. Mitt skuggjag är (om jag låter det springa fritt) en om inte lika stor så iallafall verklig del av min personlighet som mitt konstruktiva jag. Jag tror det är så för de flesta. 

Förståelse för mänskligt beteende för oss närmare varandra men också närmare konfliktlösning, som i sin tur leder oss bort från ett liv där vi tvingas bära det tunga som ilska är. Det blir enklare att komma fram till saker om den andres tillstånd på riktigt med en emotionell grund, går upp för en. Det blir enklare att komma med lösningar som tilltalar den andre och därför i slutändan även en själv eftersom det är dränerande att vara arg eller inte komma överens. Dessutom är det vårt ansvar att förstå andra människor, eftersom det är vårt ansvar att försöka vara så bra människor som möjligt även när den vi är det mot inte varit det mot oss. Kanske har du haft bättre förutsättningar.

Jag tror vägen till att inte såra andra först och främst inte handlar om att respektera den andra till varje pris, utan mer om att förstå sig själv. Bara när man lyckats identifiera sina egna brister och exponerat dem för den medvetna delen av personligheten blir de ofarliga och möjliga att bearbeta. En del av världen går bara att förstå genom andra och varför de agerar som de gör. Väldigt få människor bär på en vilja att skada, detta samtidigt som nästan ingen går genom livet utan att göra det. Är det möjligt att leva ett liv utan att skada en medmänniska? Jag tror inte det. Vad som däremot inte bara är möjligt utan nödvändigt är att ta ansvar när man gör det, och försöka sitt genuint bästa för att inte göra det igen. Att förstå sig själv är alltså det första steget, nästa steg är att ta ansvar för vad man hittat och inte med endast vetskapen om sina fel och brister göra anspråk på förlåtelsen. Bara när man tagit ansvar för sina fel kan man be om förlåtelse utan att skada den man behöver den från.

I vilken grad man bör förlåta blir väl en filosofisk fråga, när blir det skadligt att signalera medkänsla för människor som kanske inte förtjänar det? Är det nyttigt att förstå Hitler? Nej antagligen inte. Är det nyttigt att förstå en frånvarande förälder? Ja, antagligen. Behöver människor förtjäna förståelse eller är det något man kan skänka dem ändå? Jag antar att det inte går att svara på så enkelt. Men, att förstå någon är inte att benåda den från ansvar. Det är något som behöver balanseras, om man igen och igen blivit illa behandlad av en människa behöver man inte signalera “jag förstår, det är lugnt”, när det uppenbarligen inte är det. Det man däremot kan försöka göra är att säga “jag förstår varför du gjorde som du gjorde, om du tar ansvar för vad du gjort och jag märker att det med största sannolikhet inte kommer hända igen, kan jag så småningom börja känna att det är lugnt”. 

Att förstå andra är att förstå vad man inte förstår.  Även de mekanismer jag inte alls kan identifiera mig med, som att tända på barn, kan jag ändå inse (uppenbarligen) existerar hos andra. Eller för att ta ett mildare exempel kan jag absolut förstå att det finns förlopp som gör någon till en skolmobbare, även om jag inte var det själv. Jag kan förstå varför någon blir tungt kriminell, även om jag inte är det själv. När ansvar tagits är det såklart upp till var och en att välja vad som är sonbart, någon kanske kan förlåta den som utsatt en för övergrepp, vissa kanske inte ens kan se förbi en elak pik. Men förståelsen tror jag alla mår bättre av att sträva efter. 

2:19 8 Sep 2019

Det är konstigt att vara nykter, jag vet inte om konstigt är rätt ord men just nu har jag inget bättre att beskriva mitt tillstånd med. Allt jag vill prata om, tänka på, förhålla mig till blir plötsligt denna nykterhet, det kan låta religiöst och det är det nästan, men mer som ett övernaturligt väsen, en kraftfull insikt som skänks mig igen och igen. Ni som följt mig och ni som känner mig vet att jag försökt, lyckats och misslyckats med nykterhet flera gånger förut. Ibland stannar jag upp och funderar över varför jag, mer än mina vänner, “experimenterar” så mycket med nykterhet.

Tidigare när jag varit nykter har det alltid haft med något som hänt att göra, jag har på grund av min onykterhet satt mig i olika livspositioner i vilka jag inte velat vara. Onykterheten har i bästa fall gjort mig loj och i sämsta till en sämre vän, en sämre flickvän, den sämsta versionen av mig själv. När man lever i total onykterhet, och då menar jag på sättet som egentligen är extremt men som jag och min omgivning lyckats normalisera genom att bara förhålla oss till varandra, jag menar att dricka sig full fem gånger i veckan, har det för iallafall mig alltid kommit till en punkt där allt raserats. Där jag slutat bry mig om det som enligt mig egentligen är det viktigaste för ett gott liv, jag har slutat förmå bry mig om andra, jag har tagit beslut jag vetat varit fel och efteråt saknat förmågan att ångra dem, vilket lett mig vidare in i fler och fler felbeslut. När ens felaktiga handlande inte får känslomässiga konsekvenser går det endast att bryta när de får praktiska konsekvenser, alternativt med en rationell vilje(som fan)styrka som också ofta tycks försvinna i den destruktiva onykterheten. Det är detta som tidigare lett mig in i nykterhet, en sista utväg.

Den här nykterheten är annorlunda, jag har inte förstört mitt liv. Jag har inte gjort slut på ett förhållande, inte sårat en vän och inte utsatt mig själv för någon direkt fara. Det är något annat som gror i mig den här gången; längtan efter mig själv. Tidigare har jag inte sett mitt sällskap som speciellt mycket, jag har längtat bort och ansträngt mig ordentligt för att inte plötsligt finna mig själv på platser där jag inte har någon annan att spegla mig i. Varför jag nu väljer nykterhet har alltså inte med en förtvivlan att göra, utan med den enkla insikten om hur mycket tid och energi det tar, dels från att hitta mig själv (ett uppdrag jag bestämt mig ägnas åt den här hösten) och utforska min kreativa energi, men också från mer triviala saker som att hålla det rent hemma, orka bry mig om vad jag klär på mig, orka vara aktiv på sociala medier, orka svara på ett sms. Jag vill frigöra mig från valet, att behöva välja nykterhet eller onykterhet. Och när jag vaknade den första september var det precis vad jag kände, en stor stor lättnad. Nu måste jag vara nykter, nu behöver jag inte längre välja.

En vän frågar mig varför jag inte kan prova begränsa mig till fylla bara en gång i veckan. Jag har försökt det också, utan framgång alls. Jag läser i Allvarligt Talat, boken med de samlade frågor Lena Anderssons svarat på i radioprogrammet med samma namn: “Det är en viss typ av psyke, som verkar vara riggat så genetiskt: allt eller inget, på eller av, sköta sig eller missköta sig. Detta psyke lever av rus och kontraster. […] Detta psyke åstadkommer saker eller knarkar ihjäl sig, eller både och. Om man inte vill drabbas av det senare, och det vill man ju inte, måste man hitta motstrategier.” Jag vill hitta motstrategier, och det verkar som, att den enda motstategin som finns för mig är att vara nykter. I nykterheten kan jag gå hela vägen, precis som mitt enda alternativ för onykterhet tycks vara att gå hela vägen. Jag hittar aldrig lagom, jag hittar aldrig balans, jag hittar aldrig ett sunt förhållningssätt till livets godheter, och över det behöver jag för mig själv och andra ta ansvar.

Nykterhet gör mig lycklig, eller iallafall får det mig att känna hur jag strävar mot lyckan. Som väl kanske är det närmsta lycka man kommer då tillståndet “lycklig” omöjligt kan vara statiskt på det sättet. Men det är en balans, och det är inte helt enkelt. Att vara nykter är uppoffringar, och när jag tänker på vad jag offrar slår det mig att jag aldrig varit och antagligen aldrig kommer bli fysiskt beroende av alkohol. Mitt val av drog är en annan: Sällskap och relationer med andra människor. I det senaste avsnittet av En varg söker sin podd, “Nykter och tjock”, pratar Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli om just detta, och jag nickar engagerat instämmande för mig själv genom hela pratan. Vad det innebär att bli full och vad man missar när man bestämmer sig för att inte bli det. Vissa rum når man aldrig som nykter, inte fysiska rum utan rum inuti, omdömeslösa rum där man lyckas lura sig själv in i tillstånd att göra saker man kanske egentligen alltid velat men inte kunnat av respekt för den egna moralen. Vissa tillstånd av onykterhet gör det möjligt för en, för mig, att släppa sådant som håller mig tillbaka och tar mig till platser med andra människor som är underbara, platser man inte hamnat på tillsammans annars. En förhöjd tillvaro. För det är underbart att känna, jag gör vad jag vill, jag bryr mig inte om konsekvenserna. Det är vad jag är beroende av. Att hamna där med andra människor, där allt kan hända, där allt kommer hända. För när man är nykter kan ingenting hända, allt blir noga övervägt, på gott och på ont. Det är med sorg jag överger möjligheten att hamna där, men det hade varit mig en långsiktigt större sorg att aldrig lämna.

4:28 14 Maj 2019

Jaaaa hej. :) Hur mår ni? Jag mår såklart piss. Hade en otroligt obehaglig upplevelse inatt med nån sån där ”sömnparalysis” eller vad det heter, som jag såklart drabbades av sekunden efter att nånstans online malligt deklarerat hur jag aaaaaldrig e med om sånt trams:) Ni vet hur det känns som en person typ sitter på en eller är i rummet. Jag upplevde det fast att ”personen” var mysig och försökte skedade mig? Oönskad intimitet fr nån mitt drömjag uppfunnit… Så jävla 10/10 grymt att mitt huvud utsätter sig självt för övergrepp. Love it,<3

På tal om övergrepp;) Idag tänkte jag prata lite om killar… Män… Love them….hate them…can’t live with them…can maybe with some effort live without them…. Nvl. Jag har ju ganska nyligen (lol ett halvår e verkligen inte nyligen?) blivit singel, och nått som tyvärr! Kommer med singellivet (trots att jag försöker undvika det som bara den, men ni vet hur det är, det drabbar en..väl? eller? hallå:)..) e liggandet med mer än en person. Förlåt jag vet att det är vidrigt och vulgärt och jag tar största möjliga avstånd från mig själv. Detta har iallafall fått mig börja tänka på hur killar är, hur killar faktiskt är. Och jag har landat i att ryktet stämmer, det är sant som det sägs, sägnen visar sig vara real… Män ÄR djur.

Inte för å va särartsfeminist eller så, jag tycker bara tjejer har fler medfödda OCH inlärda positiva egenskaper än killar vadårå??? Nej men ärligt. Jag vet att gemene feminist ofta pratat om män typ såhär ”vi förväntar oss mer av er! bevisa att ni inte är monster! jag TROR på att män klarar av att inte våldta”, och jag börjar försiktigt med små nätta försök till tankar undra om vi i feminismen kommit tillräckligt långt för å iallafall liiiite leka med den om att män helt enkelt är sämre varelser? Mer biologiska, mer underordnade sina instinkter och sämre på att ta kontroll över sina ”luster” (euw). Sen kan det ju säkert va så att de låga krav män alltid fått ställda på sig gjort dem oförmögna att separera sig själva från sina biologiska väsen, att det kanske handlar om både biologi och sociala strukturer.

Något jag med stigande förundran märkt och även fått bekräftat fr flera tjejkompisar är just det, hur killar kan bli under sex. Eller för att vara mer exakt kanske precis innan sex. Även de som in the streets är rimliga, vettiga, feminister, vänster (lol skoja), har en analys, är roliga, på riktigt faktiskt ÄR bra killar… Blir annorlunda ”in the sheets”, de får nått dimmigt i blicken, blir sämre på att höra vad man säger, sämre på att uppfatta en öht? Blir mer… Biologiska? Som att det plötsligt bara finns en grej i hela världen som spelar roll och det är att få ligga. Som att instinkten drabbar dem, vilket faktiskt är något jag kan relatera till. En gång tex när jag körde bil efter en 14 timmars jobbdag var jag så trött att jag helt på rikto tänkte ”jag bryr mig inte om jag krockar, då får jag iallafall vila”. Att jag inte menade det rationellt hjälpte tyvärr inte den oändliga känslan av att jag just då hade kunnat göra vad som helst för att få sova, till och med dö:)

Om vi nu leker att jag har rätt i att killar (kanske pga nån typ av evolutionär fördel det tidigare haft, en som egentligen inte är relevant i vårt moderna samhälle men ändå fortsätter prägla oss, ev att likna med hur besatta vi än idag är av socker?) är mer utelämnade sina instinkter, kan det kanske vara därför så många killar ”råkar” begå övergrepp, fast de egentligen inte vill, fast de egentligen är bra killar? Att de föds med sämre förutsättningar att vänta på samtycke i intima situationer? Och att de när anklagade har så otroligt svårt att ta till sig anklagelsen? För att de ju ”vet” att de är bra killar eftersom de i teorin är bra killar, och har svårt att interagera sitt spontana känsloliv med sin hela personlighet?

Jag tycker sättet vi pratar om övergrepp på är binärt och lågtakat, alla män som begår övergrepp är dåliga människor men det är för att alla människor är dåliga människor. Detta är bara ett relativt vanligt (pga biologi, normer, whatever) sätt för killar att vara det på. Jag menar såklart inte att killar inte borde hållas ansvariga för hur de beter sig, enligt mig föds alla med olika förutsättningar men samma skyldigheter att vara bra människor. Jag menar bara att vi kanske kan ha en annan approach till hur vi löser denna hopplösa situation som är KILLAR. Uppenbarligen är det inte alla killar som är tragiska offer för sina drifter, det finns många (säkert 3 eller 4 heh skoja:P) som trots dimmig blick respekterar ett nej och det är flera som alltid väntar på samtycke eller till och med är så toppen att de lyckas uppfatta det utan att tjejen måste använda ord som en annan encellig organism.

Min erfarenhet är att de ”bästa” killar är de som hatar sig själv eftersom med självhat kommer självkritik. Inte de med djupast analys eller mest woke åsikter, utan de med ett brett känslomässigt register och bra självkännedom. De som vet riskerna med sig själva. Precis som med människor överlag, de bästa är de som fattar att de inte endast är bra människor som ibland råkar gör dåliga saker utan de som fattar att de är både bra och dåliga människor.

Vill återigen förtydliga att jag inte försvarar män som våldtar eller begår övergrepp. Min paradåsikt är verkligen att det är var å ens viktigaste jävla ansvar att kunna kontrollera alla sina egenskaper som på något sätt, överallt på skalan, kan vara skadliga för andra. Och lyckas man inte med det får man ta konsekvenserna:) Jag önskar bara att vi kunde prata om killars efterblivna sexualitet på sätt som inte är ”alla som tjatar om sex är monster”, börja fundera på och hitta strategier för hur killar ska lära sig emotionell intelligens på det sätt tjejer pga normer får mer ”gratis”. För jag tror verkligen det är där det börjar.

Tldr::::: hur ska vi göra för att killar ska bli lika bra som tjejer?

Det var allt för mig. Puss å kram å hejdå till alla förutom ni som kmr anklaga mig för att försvara våldtäktsmän.

4:47 13 Apr 2019

[svartvit vine m tjej som väcks av att ngn kastar ett glas vatten i ansiktet på henne-voice] hello

Ja nu var det ju två goda månader sen jag sist skrev nått på den här skitsidan (nöjesguiden i allmänhet min blogg i synnerhet) så det är väl så tvunget dax. Framförallt eftersom jag varje kväll mellan bön å sömn aggressivt attackeras av insikten ”jag inte bloggat på två månader” och får så starkt ångestpåslag att det tar kanske iaf 15 extra minuter innan jag somnar. Vilket e helt efterblivet egentligen eftersom totalt noll (0) personer bryr sig om den här bloggen. Trots det e jag alltså uppe i 900 förlorade sömnminuter nu!!!! Wow!!!!! a neuros! thanks!!!!!

Nåväl. Just nu e ja på ett försenat tåg fr Lund till Stockholm. Jag och ingrid har varit på minisemester vilket vi har lyxen att unna oss bara sådär en vanlig vecka mitten av april eftersom jag jobbar med att ****** ********* och Ingrid e arbetsbefriad. Med två toppentimmar sömn i baggelurran å gårdagens King Calzone (yes, it’s true, jag är inte ätstörd längre) halvvägs upp t hjärnan tog jag mig äntligen i min inte tillräckligt hårt åtsittande krage och loggade på wordpress. Förvisso skriver jag nu ca en halv mening åt gången innan jag tar 10 minuters välförtjänt scrollpaus så snabbt går det inte och framåt går det kanske egentligen inte heller men. :). det… går (typ inte?).

jag tänkte blogga lite om miljön idag. det är så viktigt, för mig, att vi alla hjälps åt. att vi iallafall varannan workshop/cava-onsdag tar varandras händer stänger ögonen ler överklasslugnt. sen ÖNSKAR RIKTIGT HÅRT att allt kommer lösa sig. typ verkligen föreställer oss en framtid utan miljöproblem och sen bara jobbar vi allihopa mot den inre bilden! också känt som blondinbella-metoden. det må kanske så va, att de största företagen står för typ allt som e dåligt för/med miljön (källa sunt förnuft) men det är ändå viktigt att vi alla hjälps åt att clean up this freaking mess *snett leende uppdragna axlar armarna utslagna* I’m just the messenger!! här under följer några konkreta tips på saker DU, ja DU! kan göra för att rädda planeten.

 

1. Ta kanske 5-6 servetter när du fikar istället för 7-8. Det kanske inte låter som mycket skillnad och det är det inte heller men fik å sånt kan iaf låtsas som att de bryr sig när de får sätta upp sånna små lappar vid hållaren ”ta inte fler än nödvändigt” å man ba Hah PHEW!!! Det var nära att jag ensam gjorde mig skyldig till säkert 10 framtida klimatflyktingars död vilken osannolik JÄVLA cptur att jag hann se lappen!

 

2. E så ”slänga saker på marken e renaste form av miljöondska vi har” fortfarande en grej? Känns som d va största problemet när vi va små. Minns alla elevkårare i ens närhet som alltid så ”DU TAPPADE NÅTT” efter en när man slängde ett typ glasspapper på marken. Så roliga å sympatiska. U know what, för säkerhetsskull kan ni väl strunta i det. Inte fimpar och sånt såklart men annat ”riktigt skräp”.

 

3. Odla ditt Carl Bildt-hat. Folkrättsbrott går väl att förlåta men riktigt jävla ofräscht att va så ”involverad” m olja…

 

4. Källsortera. Eller lägg iaf allt i olika kärl uppe i lägenheten. Sen kanske du inte orkar göra det helhjärtat väl nere i miljörummet, stället där man slänger tidningar kanske e en bit bort så de råkar hamna bland kartongen ist osv. men jag tänker att det ändå typ e fine? Kärldelen uppe i lägenheten e nog ändå viktigast.

 

5. Reagera positivt när Greta Thunberg kommer på tal ett leende räcker typ.

 

6. Leta kläder på second hand. Man hittar ju sällan nått eftersom det krävs en viss typ av dedikation samt tid i skeppsmassor för att hitta på riktigt  fina second hand-grejer (och man vill ju ha fler fina grejer, sluta konsumera ska man väl lixom inte behöva bara för att det e nån halv grad som spökar hit å dit). Men man kan ju leta iaf. Och kanske ta en bild i Emmaus blomtrappa.

 

7. Ibland måste man ju såklart flyga inrikes men kanske inte varje gång! Prova ha några flygfria dagar varje vecka och innan du vet ordet av kommer det kännas helt naturligt.

 

det var alla mina tips. annars kan man ju bara sätta sig ner å vänta också, på grönare teknik å smarta lösningar! Tycker detta e en rimlig förväntansnivå att ligga på ändå. jag älskar inte att ha höga krav på er. sen e det ju också så att vi här i fina Sverige inte kan göra vårt sånt där biological footprint lr va fuck d heter tillräckligt litet även om vi slutade konsumera prick allt å levde helt självförsörjande (källa lilla drevet). så that’s just fucking GREAT!!!! nu ska jag köpa nån mat. eftersom det e sånt man sysslar med när man inte har ätstörningar.

Hejdå till alla förutom individens ansvar mh förbjud_tillväxt94

4:09 14 Feb 2019

Jaaaaaaaaaa så var det dags igen. Alla. jävla. hjärtans. dag. Jag har egentligen ingenting emot den här dagen. Tycker den är mysig å fin och blir glad av ”kärleken”. Däremot.., något som stör mig töntigt mycket…. är att det inte finns någon cool rolig eller egen hållning att ha gentemot Alla hjärtans dag? vilket ju är det enda jag lever för lol xD, att ha en rolig och egen hållning till saker.. Haha skoja eller. :)          Är man ”pro” är man tråkig.  Är man anti är man tråkig (”bara ett kommersiellt jippi” man ba ja herregud Du måste va så kul på fest). Är man likgiltig är man tbh också ganska tråkig och ev snudd på psykfall? Jag har en endaste liten AHD-tradition och den är….. att jag retweetar mig själv.

Så otroligt tråkig tweet dessutom? Men har blivit som en märklig tvångstanke jag lixom inte blir av med. :( 

Det här året ska bli annorlunda, tänker jag naivt och historielöst, det här året ska jag lyckas göra innehåll av alla hjärtans dag. Jag ska bli DEN, den första som lyckas GÖRA NÅTT av det tråkigaste som finns. Jag började med att fråga mina mest innehålls-besatta vänner. Det gick.. inte så bra.

 

Mkt man relaterar till ”thank you, next”

Eftersom Thomas är en tråkig fitta, bestämde jag mig först för att göra det ensam. Men sen slog det mig att jag också är en tråkig fitta som ”börjat träna”, så tyckte det kändes ”ovärt” att missa torsdagsmorgonens ”träning” för att göra ett… blogginlägg. Gud jag håller verkligen på att bli vuxen (haha så låg ribba). Nåväl,…… ;The show must go on.

Jag brainstormar vidare… Tinder (no judgement during brainstorm)… Hm. Att försöka göra nått typ av innehåll med Tinder är ju ooäändligt platt, inte bara på AHD utan alltid, alla dagar, hela tiden prick varje liten sekund.  Det finns inget jag blir mer irriterad på än människor som envist fortsätter försöka göra kul saker med  Tinder, som ba ”haha kolla här vad tokiga vissa människor är” eller ”haha kolla här vad larvigt jag svarade den här personen”.     Trot s detta… hahah…. kände jag mig typ redo att go there, så desperat var jag.  Men sen kom jag på att jag inte ens kunnat om jag velat (wow ovärdigheten), eftersom… Jag är … Bannad från Tinder. :) Så jag får väl börja i den änden? Kanske är det dags för ett sista dödsryck vad gäller mitt Tinder-konto? Om de inte häver bannen nu, på årets mest romantiska högtid (hahaha), kommer de väl aldrig göra det. Jag bestämde mig för att iallafall prova!.

ljust!!!

Eftersom tinders kundtjänst verkligen ÄR efterbliven insåg jag fort att jag inte kommer hinna få nått svar/mitt konto av-bannat innan jag ”måste” (Haha man ba honEy No one is forcing you…. just let it go….) publicera det här pissinlägget. Jakten på innehåll fortsätter…. Jag bestämde mig för att fråga ”mina instagramföljare” om deras planer, kanske skulle jag hitta nått kul där? ?

.. :) mina härligA följare

Så ja. Nu har jag gett upp. Avslutar med den här printen på Linda Lindorff ska fira!!!

Varit sjuk HAhaha. Hon har alltså… opererat bort blindtarmen. Nej gud nu är jag elak, sådan tur att det finns medicin mot blindtarmssjuka: kärlek och fina hälsningar…:)          . . .    kvinnor i den åldern är verkligen sjuka i huvudet. Nåväl. Hoppas ni får en underbar alla hjärtans dag <3 Älskar er tbh