10:50 23 Sep 2021

(det här har inte något med något att göra men när jag skrev titeln kom jag å tänkapå stavningen: Djävel. Varför är den så rolig. din Djävel)

… Är en jättebra titel på en bok av Sven Lindqvist, som jag inte läst, men vet handlar om typ rasism eller nått sånt :P Är det osmakligt av mig att låna den till ett blogginlägg som kommer handla om hur trött jag är på dig? Ja, DIG. Nä jag skoja, kanske inte just dig, men människor i allmänhet, å en specifik Djävel i synnerhet.

I början av september bestämde jag mig för att ta lite tid från sociala medier (Älskar att ge Pål damp genom att skriva så)

Ja jag vet, förlåt. det enda som är värre än att trivas på sociala medier är att inte göra det. men jag kände mig så ”lack”. Så arg. Hela tiden så himla himla irriterad över vad som är accepterade sociala online beteenden

Jag som annars älskar hösten lyckas alltid glömma en liten detalj som gör den outhärdlig: Alla vänder blad. Alla gör nya grejer. Och detta bladvändande och nygrejgörande behöver Ofc frontas för allmänheten. Man lägger till på Facebook att man fått nytt jobb på den prestigefyllda content-byrån DDR ÖST. Man uppdaterar sin utbildning, å titta: 500 likes och 48 kommentarer som önskar mig grattis och lycka till på konstskolan Sara von St. Fack. Man lanserar sin nya podd, den heter kanske Handdisk, man postar om det på instagram, 700 likes och 14 kommentarer (trodde ni ja, 14 kommentarer skrivna av Daniel Paris ALONE).

Okok, ska väl sluta raljera… jag är nog bara bitter. Av flera olika anledningar men en e såklart att jag själv saknar talang. Det är sant. man kanske inte tror det (ni ba haha… nej absolut inte…. haha…) men jag är inte bra på en enda grej. Säg en endaste liten sak och jag lovar att jag inte är bra på den. Geografi? låt mig säga såhär: jag skulle inte kunna peka ut mexiko på en världskarta. blev tom osäker nu på ordet stavas mexiko eller Mexico. Historia? jag vet en enda historiskt händelse, stockholms blodbad, och inte ens pga intresse för dödandet av rika utan bara för mitt ex var väldigt intresserat. Jaha. Om jag är rolig då? en gång i tiden var jag kanske det lite, men internethumor kräver en integritet– och gränslöshet som inte klär någon över 25 (och jag fyller ju snart 27, så konstig ålder, man e lixom gammal för å va ung) så jag har blivit tvungen att sluta med det. Jag är inte allmänbildad, jag är inte duktig på att skådespela, jag kan inte sjunga, jag kan inte skriva, kan inte spela nån sport. Jag är inte intresserad av och därför inte kunnig inom populärkultur, och detsamma gäller de flesta andra ämnen man kan tänka sig. Jag har sett prick en film (Oceans 11) och jag lyssnar bara på The Weeknd. Jag kan för fan inte ens berätta en sammanhängande anekdot utan att tappa bort mig och göra den hemsk orättvisa. Det jag är, är kanske helt okej trevlig att umgås med (ibland obs!), men senast jag kikade efter tar det en inte märkvärdigt långt

Men… Kanske är det en blessing in disguise? eftersom min talanglöshet gör att jag inte har något med mig själv värt att lyfta fram, för det är själva framlyftandet som motbjuder mig så. Suck, ja jag hårddrar nu, det är väl eg inte framlyftandet som är mest äckligt, och jag ska försöka hata på spelet å inte spelaren; Det är spelet som förtjänar det även om spelaren väcker avsmaken. För status är en ekonomi i sin egen fulla rätt, och bygger lika mycket på spekulation som börsen (jag vet inte om detta e sant ens ville bara skriva ordet “börsen” tycker det är kul). Vi tycker dom är coola, som vi tror andra tycker är coola. Vi på egen hand har väl ingen Djävla aning om vem som e cool eller vem som har status, så vi sneglar på vad andra tror. Detta gör ju, som en miljon människor innan mig säkert konstaterat, den enskilda individen till ett varumärke som behöver underhållas. Iaf om man vill vara på en plats där det krävs status för att få vara. Det gör också att det blir mer angeläget att få andra att tro att folk tycker man är cool, snarare än att få folk att tycka man är cool? ? ? För att behålla sin status, behöver man va kompis med “rätt” personer, man behöver att “rätt” folk interagerar med ens sociala medier, man behöver på alla sätt bli associerad med dom som e “rätt”. (haha förlåt jag hör ju själv hur platt det e. nått sorts oerhört att jag inte fått den här insikten på riktigt känslomässigt förrän nu)

”börsen”

Dessutom behöver man alltid visa att andra människor uppskattar en, dvs man behöver dela “skryt”. Om nån skickar ett dm till en som e så “fan vad bra det du skrev om Oceans 11 va” så måste man printa det och posta det för att visa, “titta, personer tycker jag gör bra saker, det betyder att ni också tänker att jag gör bra saker”. Å mer så om det e nån cool som tycker nått bra om en såklart 

Det e som å leva i sitt personliga brev :( ryser

ja men ni vet ju. För att bibehålla sin status i en grupp krävs det att man hela tiden säljer in sig själv. Gör sig själv lika eftertraktad som vilken annan vara som helst. Och det är nog lätt å tänka, att detta mest är i “mediastockholm”, och ja det är väl intensifierat där, eftersom spekulationer om status inte bara sker inom gruppen utan också av individer som står utanför, men jag e rätt säker på att samma tendenser finns överallt. Mäklare. Barnarbetare. Hippologer. Och jag menar, det är inte konstigt egentligen, det är bara outhärdligt. Jag orkar inte. Jag får panik! Jag vill inte behöva sälja in mig själv, jag vill framförallt inte behöva sälja in min PERSON (en legit yrkesroll känns väl mer ok), ingenting är så pinsamt….. Och ändå kan jag inte låta bli  ? 

Fin bild på mig

Allt det här e väl den största anledningen till att jag tänkt att jag inte vill försöka jobba med media, inte vill jobba med att sälja in mig själv, inte vill hamna i att mitt självaste lönearbete blir att vara en eftertraktad och cool person? Så ist har jag tänkt att jag ska utbilda mig till nått man säkert BLIR (personlighet avgör såklart hur framgångsrikt man får d vilket yrke man än väljer, men att iallafall få slippa hamna i att det 70% handlar om personlighet och 30% om talang). Jag orkar inte delta, orkar inte hävda min plats i en jätte tydlig hierarki. Så vad e ens mitt problem då 

Jag inser ju mer och mer, att den vidrigaste av alla i det här är jag. Jag är den människa jag är mest trött på. Alla andra deltar ju bara i ett spel med tydliga regler, man behöver sälja in sig själv för att komma någonstans, för att tjäna pengar herregud, vem är jag att kritisera något jag påstår mig inte vilja vara en del av? Eller jag menar, varför angår det mig då. jag kan väl dra åt helvete och hålla på med mitt vad jag nu vill göra utan att ägna tankar åt hur andra väljer å leva. Och det är ju såklart, som ni säkert fattar, för att jag inte lyckas ställa mig utanför helt. Lyckas inte skilja mig själv från det. Jag lyckas inte inte bry mig, och det är väl det som Egentligen väcker avsmaken, äcklet. Jag förfäras över mina egna känslor, lyckas varken förändra min attityd eller mina beteenden, fastnar i nån sorts limbo av kognitiv dissonans, för jag kommer inte härifrån. Dessutom blir det svårare och svårare att ställa sig utanför, det kommer ju till en punkt när man inte ens har kvar den befogenheten 

Jaha. Det var ju en hemskt deppig och otydlig not allt slutade på. Vet inte ens hur jag ska sammanfatta eller vad jag ens ville få sagt. Kanske va hela det här inlägget bara för att få tillfälle att pika Daniel Paris om hur jag ser hans namn i kommentarerna under varenda jävla person som “gör nått” i stockholms instabilder (han lär ju läsa den här bloggen). Kanske ville jag bara visa att min plats i hierarkin är så hög att jag kan unna mig ett helt stycke åt hur talanglös jag e. Kanske vill jag känna mig lite cool (Felfri taktik nöjsguiden är som alla vet internets coolaste plats). Kanske vill jag faktiskt på riktigt uttrycka min sorg över hur trist det är att en hel bransch delvis bygger på en status som sorterar bort människor som inte orkar sälja in sig själva. (Tro nu inte att jag syftar på mig själv, jag har ju som konstaterat ändå ingen talang). Kanske vill jag bara säga att ingen mår bra och alla blir vidriga människor av att behöva sälja in sig själva? Den som lever osv, kram

11:33 20 Nov 2020

Jag minns inte om jag hade några förväntningar på metoo, antagligen inte. Det var nice med en liten känsla av upprättelse, det var nice att killar i min omgivning började fundera över vilken deras roll i “allt detta” var, och även om jag inte var en av dem som tyckte uthängningarna i sig var “nice” förstår jag att de var absolut nödvändiga för att rörelsen skulle få den spridning den fick, bli det spektakel den blev. Ändå blir jag irriterad när jag tänker på metoo, att något som kändes så överväldigande mest tycktes resultera i att vi nu vet vilka kända gubbar som mer eller mindre kan klassas som förövare. Ingen faktisk politik. Inga debatter om hur vi som samhälle behöver arbeta för att undvika detta. Ingen väg framåt. Jag vägrar tro att skambeläggande är det enda effektiva verktyg vi har att använda i en strid mot “giftig maskulinitet” och patriarkala strukturer. 

Det händer att jag hatar killar. Det är ett svart förakt som blixtrar från hjärtat och ut genom ögonen när något sker som får mig att inse hur lite killar fattar av på vilka sätt jag är ofri, hur stor inverkan krafter jag har noll kontroll över har på mig och mitt liv. Hur mycket man som tjej böjer och snurrar på sig själv för att ta form efter andras behov, göra sig så enkel och liten som möjligt. Hur förnedrande det är att bli dömd efter hur man ser ut och ändå inte kunna låta bli att sträva efter just det. Hur läskigt det är att i intima situationer behöva lita på att den främmande mannen inte är en av dem man hört om. Hur sårande insikten om att ens killkompisar i många avseenden inte kan betrakta en på samma positiva sätt de betraktar sina manliga vänner är. Och detta är några de lättaste sakerna med att vara tjej, för jag har inte gått in på våldet, det sexuella och det som inte är det, det som kvinnor varje år dör av. Jag ser hatandet av killar som en nödvändighet, en sund respons på ett förtryck, som ett sätt att slå sig fri. Jag skulle aldrig tycka att någon borde försöka “jobba med” manshat. Ändå önskar jag mer av de som ser strukturerna. 

Det är märkligt, på ett sätt är alla som erkänner patriarkatet också överens om att det är något strukturellt, att det skär med sina vassa små knivar på en samhällelig nivå. Trots det behandlas många av de problem som uppstår till följd av patriarkatet som problem enskilda individer (män) har med sig själva. Ibland tänker jag att våra värderingar har sprungit om våra strukturer. För strukturerna är ju kvar, strukturerna uppfostrar fortfarande män till förövare, till okänsliga, empatilösa, våldsamma, maktgalna “monster”. Män lär sig att de behöver ta för sig för att få, framförallt i sexuella situationer. Där ska män vara självsäkra, veta vad de håller på med, inte tveka. Men så finns det också en annan röst, en som säger att de ska vara inkännande och försiktiga och veta precis var gränsen går. Jag menar inte att det är en omöjlig uppgift att balansera de två, många lyckas, men jag har sympati för att det för vissa är svårare än för andra. För många killar jag pratat med verkar sex vara en lika jobbig och (om än på andra sätt) skrämmande uppgift som för tjejer.

Detta betyder inte att killar inte ska hållas ansvariga för sexuella övergrepp; Ansvarsutkrävande är en självklarhet, det finns inga alternativ. Iallafall inte utan att ifrågasätta den fria viljan, vilket skulle kräva ett helt eget inlägg. Men vid förutsättningen att individer kan styra sina handlingar har vi alla en skyldighet att inte skada andra människor, just där spelar det ingen roll vilka ens anledningar är. Men samhället har också ett ansvar, ett större ansvar. Hur tar man sönder strukturer? Det är inte bara att vi behöver bestämma oss för att sluta upprätthålla patriarkala strukturer, även om enskilda individer kan “göra sitt” för att vi ska nå den värld vi önskar. Men mest av allt behövs en aktiv motrörelse, ett sammanhang att bygga förändring från, och för att nå framgång i en sådan rörelse behöver vi “alla” på vår sida. Vi behöver identifiera det som skadar oss, skadar de absolut flesta av oss, och sedan hitta strategier för hur vi tar oss bort.

Vi vet att kvinnors roll i ett patriarkalt samhälle är otacksam, avhumaniserande och farlig. Det kommer många fördelar med att vara man, vara den som bär på makten, men inte heller med mansrollen kommer frihet. Den är mindre otacksam, mindre avhumaniserande och mindre farlig än kvinnans, men den är fortfarande alla dessa saker, och att den inte är lika skadlig för de den tvingar sig på, gör inte att den inte är värd att behandlas som ett problem, för den är ett problem, ett stort problem. Kvinnorollen är hemsk på flera sätt, men det den iallafall gett mig är förmågan att ifrågasätta den, jag har lärt mig tänka på ett visst sätt som givit mig verktygen att kunna ta avstånd från den, medan själva ifrågasättandet av mansrollen fortfarande är att inte leva upp till samma roll, att vara feg eller svag eller feminin, vilket blir till en svårbrytlig paradox. Nästan alltid känner jag stor tacksamhet över att inte vara kille, inte bara på grund av min könsidentitet, utan också i detaljerna, som när min pojkvän berättar om våldet som tar sig en stor bit av många pojkars(!) liv. Hur det smög sig in redan på lågstadiet, kanske till och med tidigare, när de fortfarande var barn, och sedan egentligen aldrig lämnade. Hur uppfostrar man en pojke, när man både vill förbereda honom på världen som den är, och samtidigt lära honom vara en “bra person”?

Konflikter mellan män beskrivs ofta (av män) som mer “tacksamma” än de mellan kvinnor. Mellan män ligger det inget under ytan, aggressiviteten är direkt och inte passiv, män snackar inte skit om varandra utan löser det direkt, med våld eller för höga röster. Det låter fruktansvärt! Alla dagar i veckan tar jag passiv aggressivitet framför direkt. En verkligt sorglig sak med mansrollen är att den sätter män i en situation där de för att leva upp till den också måste fortsätta försvara den. 

Världen är hård, för nästan alla. Inte bara på grund av patriarkatet. Vi befinner oss också i en rasande kapitalism som mer och mer alienerar oss från verkligheten och varandra. För mig är kapitalismen oerhört maskulint kodad: den är hård, våldsam och hierarkisk. Med det menar jag inte att ett feminint språk eller en feminin blick skulle “lösa problemet med kapitalism”, inte ens jag är så naiv, men jag tror att det blir svårare för oss att se andra sätt än det kapitalistiska, på grund av hur högt det maskulina värderas. För att ta oss vidare behöver vi bli av med en viss typ av maskulinitet och idéen om att den är värdefull, vi behöver sammanhang där den inte är värdefull. 

Att kunna älska och knyta ann till människor är avgörande i en värld som är kall som vår, och ur det hemska föds gemenskap. Det är lätt att hitta sin identitet i hur mycket samhället nekar en. Det är enkelt att känna närhet med människor som på exakt samma sätt som man själv upplever att världen skadar och bryter, det är befriande att få ta del av andras identifikation. Få sådana sammanhang finns för män, för dem att kunna prata om på vilka sätt de lider av samhället. Att inte kunna delta, att ibland till och med aktivt stängas ute från gemenskapen kring känslan av alienation och offerskap, skulle jag tro påverkar den som upplever sig också lida av dessa saker, även om han inte har språket att kunna beskriva det för sig själv. För den som påstår att män inte lider av samhället saknar både klassperspektiv och förståelse för patriarkatet. Vi behöver varandra så mycket, vi behöver nära, intima och kärleksfulla relationer med andra människor. 

På grund av hur mansrollen är utformad är det många män som aldrig på riktigt lär sig älska, för den enskilde är detta en tragedi. Till och med (eller kanske just därför) bland mina mest medvetna vänner är det många killar som beskriver hur svårt de har med viss typ av intimitet och hur mycket kunskap om relationer de känner att de gått miste om. Och även om det blivit bättre i vuxen ålder är såren från långa perioder av liten eller ingen riktig närhet med andra människor ännu ömma. Inte konstigt. Mansrollen är inte bara farlig för de kvinnor som kommer i kontakt med män som drabbats av den, utan också för männen själva. Hur mycket en individ påverkas av mansrollen varierar givetvis till följd av andra omständigheter, och hur svårt det är att lära sig saker som kodats som feminina beror med stor sannolikhet på graden av variation. Men bara för att det inte är omöjligt för vissa män att lära sig älska kan det ändå vara så pass svårt att många misslyckas. 

Anledningen till att någon blir “incel” är inte för att just den personen föds med en inneboende tro på att kvinnor är skyldiga dem sex, och att denna tro leder till ilska och frustration, som leder till mer utanförskap, utan på grund av att samhället lär honom det. Det är mycket begärt att människor ska möta dessa inte bara själviska och sexistiska utan också potentiellt farliga människor med värme och förståelse, och jag “kräver” (som att jag skulle kunna kräva något av någon) det lika lite som jag kräver att folk ska sluta hata män. Det är sunt och viktigt att call out beteenden hos människor som skadar andra, eftersom det socialiserar om en individ och i förlängningen individer. Men jag önskar ändå ett annat fokus, från den enskilda till det samhälle som format henne, eller ja, honom. Hur häver vi dessa strukturer och hur får vi män att engagera sig i sin egen frigörelse? Vi behöver att rimligare grupper tar vara på de negativa känslor män upplever på grund av vårt skeva samhälle, annars är vi fast i en evig loop av Jordan B Petersens-besatta killar med märkliga idéer om att det är kvinnors och feministernas fel att de mår som de gör. För män är, som jag nu sagt flera gånger, inte heller fria. Patriarkatet tvingar in dem i roller av förövare, in i en viss sorts maskulinitet där de vaktar varandra och gemensamt tvingar utvecklingen i en riktning som är destruktiv för alla. Vilket typ av uppvaknande behöver vi för att något ska förändras på riktigt? 

3:45 27 Aug 2020

hej kära kompisar !!!

vilket piss år det varit. Jag vet inte hur ni är med ”sådanthär” (lol svårt att veta? Hur brukar DU hantera en global pandemi:D skriv i kommentarerna!), men för mig har det här året gjort världen till en plats min personlighet hm…. inte älskar. Ni vet när man gillar en film bara för att den värld man kliver in i när man ser den är så trivsam och mysig och härlig och ångestfri? Man vet att filmen egentligen är rätt dålig, manuset suger och regin med, men man tycker väldigt mycket om att vara där, på den platsen, med karaktärerna och i scenerna och i ljuset och i det som händer. Jag skulle säga att största anledningen till att jag konsumerar den typen av kultur (film, serier) är för att få spegla mig i trevliga världar och låta trevliga världar spegla sig i mig. Nu kanske nån argumenterar att det är därför jag sett om alla säsonger av Gossip Girl 10 gånger och… ja. Så är det VÄL (även fast jag 100/100 fall skulle argumentera tillbaka att Gossip Girl verkligen inte är DÅLIGT. Gossip Girl är ett shakespeareianskt mästerverk och alla som inte förstår det förstår inte kultur. Men på samma sätt kan jag inte kolla skräckfilm, ser jag en skräckfilm tränger den in i mig och är kvar dagar ibland veckor). Jag har alltid varit väldigt dålig på att separera världen från mig själv, jag har pratat mycket om det i samband med min borderline (vem är jag när jag inte är med andra, identitetsproblem, blabla) men det är inte bara de sjuka delarna av min personlighet som strugglar med att vara konstant i en värld som hela tiden erbjuder nya sammanhang, det är min friska sida också. Därför har det här året varit rakt upp och ner obehagligt, eftersom jag gång på gång drabbats av en värld jag inte känner igen, en värld som som känns hotfull och ”inte som den brukar”, jag har inte hittat till de platser som vanligtvis gör mig trygg. Jag tror pandemin är en av anledningarna till att jag idag behöver ställa frågan: Vad är det för fel på mig?

Så vad ÄR det för fel på mig då? Den här gången är det faktiskt inte borderline som är problemet, jag skulle faktiskt säga att jag är helt fucking frisk (i den mån man kan bli från en personlighetsstörning, stort grattis till mig), och det är ju just SNYGGT att så fort man blir av med en typ av psykisk ohälsa ska en annan direkt in och hålla på. Nåväl, mitt problem de senaste månaderna har varit nått jag inte skulle önska min värsta fiende (ungdomsliberaler på twitter), nämligen panikångest (som har blivit paniksyndrom<3). Det suger på sätt jag inte har nått språk för att ha panikångest. De flesta har nog haft panikångest nån gång, så jag behöver inte dröja evigheter vid vad det innebär, eller att panikångest inte riktigt är samma sak som Stark Ångest, men jag skulle i en ren sympatitörstande impuls vilja berätta lite om min erfarenhet: Den har antingen kommit från ”ingenstans” eller så har den triggats av så lite som spänningshuvudvärk eller ryggont, och varje gång sänker den mig fullständigt. Jag blir snurrig, illamående, darrig, kallsvettig, får hjärtklappning, känner kvävnings- och overklighetskänslor eller som att världen vilken sekund som helst kommer visa sig vara något annat än det jag trott, och allt detta stegras inuti, tills det tillslut känns som att, ja jag har varit helt säker på att jag alldeles alldeles strax kommer att dö. Ni vet när man är magsjuk, sekunderna innan man kräks, så känns det. Det är en otroligt humbling experience, att varje dag oroa sig för vad ens kropp och hjärna ska utsätta en för, att vara helt utelämnad till ens dumma dumma tankar och tillslut tvingas välja bort saker man egentligen gillar. Tex att dricka kaffe eller snusa eller umgås med kompisar eller köra bil. Det har varit en utmattande ond cirkel, tillslut har jag inte ens känt mig rädd för det som orsakade panikångesten till att börja med (min oerhörda dödsångest) utan för panikattackerna i sig.

Pandemin är en orsak tror jag, till att min ångest exploderat det här året, en annan är att jag slutat dricka. Det känns kanske kontraintuitivt, att jag skulle få mer ångest av att inte dricka alkohol. Men när jag tänker på det så har jag självmedicinerat med alkohol och mat och sällskap sen jag var 12. Utan att ha haft helt klart för mig vad jag behandlat har jag behandlat, försökt hantera något, och jag börjar nu misstänka att detta något är en neuroticism jag aldrig vänt mig om och mött, utan istället försökt se förbi och vägrat förhålla mig till. Sen är det ju också det att alkohol är avkopplande, och det suger att aldrig få den pausen från sig själv, att aldrig få vila.

Vet ni en annan galen sak? Jag har också börjat… Tänka? För första gången i mitt liv. Vilket låter helt sjukt, och självklart är det inte helt sant. Jag har tidigare TÄNKT TANKAR (get u a girl), men jag upplever att mitt tänkande tidigare varit automatiserat, ingenting jag kontrollerat så mycket. Typ som att, om jag varit Coop har mina tankar varit kunder i självscanningen. De har funnits där, och gjort avtryck, men de har mest skött sig själva. Det är först det senaste året som jag försökt ta mer kontroll över vad jag tänker på, hur jag tänker, när jag tänker. Och det är också ångestgivande, eftersom det när man bokstavligt talat tänker efter finns så mycket att vara rädd för och ha ångest över.

Det har iallafall äntligen börjat bli bättre, efter att jag läste på om paniksyndrom och insåg att det verkligen var det jag hade. Och igen lyckas jag känna någon typ av tacksamhet gentemot panikångesten (som räddade mig från min bulimi när jag var 18), eftersom den på nått sätt pushar mig i rätt riktning (från det destruktiva). (Gud vad priviligerad jag är som har förmågan att känna tacksamhet för min ångest, tror det är för att jag är en grundglad person som verkar ha närmre till lycka än vad som är ”normalt”. Det är intressant min mamma och syster är likadana.. Nåväl det är en diskussion för en annan gång.) Nu när jag får ”ångestkänslor” försöker jag istället för att bli rädd tänka att det bara är paniksyndrom, ett tillstånd jag verkar vara i nu men som kommer gå över. Och då blir det enklare. NU har jag babblat nog om detta ganska tråkiga, riktigt svag comeback:/ och vill avsluta på en positiv not (good vibes only Q3): jag älskar hösten, den är underbar, det är trevligt att känna nån sorts kreativ och social energi igen, det äger att få ha byxor och basker, jag älskar gula löv, jag älskar att det blir mörkt, kalla dig inte emo om inte osv. Och jag vill verkligen blogga mer, så det ska jag försöka göra.

KRAM<33333333333

2:35 17 Jan 2020

I julas bestämde jag mig för att i sann nöjesguiden-anda ge min rumskompis och bästis Ingrid en sk ”ironisk” (man vet hur ironiskt nått e när man ironiserar över ironin) julklapp. Eftersom jag e lat och dålig, generellt absolut men framförallt vad gäller julklappar, blev det en från min arbetsplats (Akademibokhandeln). OkEJ… Jag erkänner… om sanningen ska fram…… Jag köpte den lite till henne men mest till mig själv, just för att kunna göra det här blogginlägget (friend of the year).

Iallafall, det är en liten bok, men låt dig inte luras av dess storlek. Den e HEMSK. Och inte bara för att den egentligen mest e en förlängning av den kommersialisering av rörelser (i detta fall feminismen) som vuxit sig monstruöst stor det senaste decenniet, och inte bara för att den matar uppfattningen om att jämställdhet är nåbart så länge tjejer bara TyCkEr Om SiG sJäLvA tillräckligt mycket, och inte bara för att det är direkt farligt med kommersiell feminism eftersom den får framförallt unga tjejer att känna sig tillfreds i sitt behov av jämställdhet utan att samhällets strävan efter kvinnors missnöjdhet minskar (köpstark grupp).  Och inte bara för att den anspelar pissmkt på traditionella könsroller. OCH INTE HELLER BARA för att den är direkt nedlåtande eftersom innehållet verkar va skapt av nån som tror tjejers kognitiva kapacitet motsvarar den av en gurkas. Utan också bara för att den är sååååååååå himla töntig.

Såhär ser den ut. Ryser. Å nu tänkte jag gå igenom några av de sidor jag tyckte va mest patetiska. (Förlåt för att det e jättemånga bilder men va så svårt att välja, å sorry för bildkvalitén jag vet den e hemsk)

 

Vad fint det blir när man direktöversätter engelska citat såhär<3

Hur e detta relevant för nån modern människa som inte typ.. håller på med bdsm. När skulle man i en vanligt hederligt diskussion ge nån tillåtelse att få en känna sig underlägsen? hahaha

Omg. Lätt för nån som hjälpte till å avskaffa slaveriet att säga

Aaah. Den härliga insikten om att man bara måste va ambitiös, beslutsam å begåvad för att komma nånstans i livet:)

Tänk då vad FYRA tjejer kan göra. Total global dominans. För att inte tala om TIO tjejer?? Tio tjejer borde enligt Beräkningar kunna ta över hela solsystemet

Jag e säker på att det var precis såhär Simone de Beauvoir menade när hon skrev Det andra könet, som lite peppig girl power-kraft till alla tjejer där ute som vill ta sitt öde i egna händer, kvinnlighet som nått att sträva efter, typ inse att tjejer också kan starta företag! å inte alls som kritik mot de frihetsberövande könsroller samhället såg till att kvinnor infann sig i

Hihihi

Jag vill ha ett pisstort hus med en underbar trädgård. Och nu väntar jag eller?

– Hitler

– Hitler

Haha tjejer å deras satans choklad xD Sååå chockladtokiga hela bunten xD Haha h ååh tjejer xD

Det här piggade fan upp. Dina idéer e oftast SÄMST och du kanske ska lyssna lite på folk som har bättre koll din jävla Queen!

Jävla lätt för nån som dog med ett net worth på $10 million att säga

Omg epic winning om jag får be?? Okultiverade svin

Inte många vet, men det var det här citatet som låg till grund för häxprocesserna

 

– Hitler. HHAhahaha ok förlåt ska sluta m Hitler men. Dominera? Har det verkligen en så positiv klang?

En tyst minut för alla de 345 679 som genom åren fallit offer för dödskänslan tvivel!!!!

Alla andra kan fan dra åt helvete! Ni räknas inte!

Låt mig bryta karaktär för två sekunder och berätta att jag med ett gällt (tjejigt) skrik kastade boken från mig här

Och så just när jag samlat mig och plockat upp den igen möttes jag av dETTA. De blev en skamdusch på 30 goda minuter

Lärdomen här e å försöka va så fylld m blod att det blir ett avtryck om någon mosar dig mot ett vitt underlag. Känns spontant som en rimlig ambitionsnivå

– Hit hahaha nej okej

”… När jag e en egoistisk liten fitta som inte kan se bortom mina egna förmågor och förutsättningar och därför tror alla skulle dra lika stor nytta av en total individuell frihet som jag.”

hahahaahahahahahahahahahahahaahahdasldkjefaö

Åååååååå VAAAD ska det här betyda? Sunt å ha kompisar man vet aktivt VILL bli sedda offentligt med en

Jag… Va? Så nu behöver man också… Köpa nått coolt… Till sina fiender?

Ja, absolut, om man e helt dum i huvudet och satsar på att bli en osympatisk person ingen vill umgås med

Jag, ensam hemma, huvudet bankandes mot väggen eftersom mitt livs kärlek lämnat mig….. För mig själv mumlar jag om å om igen ”En tjej behöver ingen som inte behöver henne… Ett plötsligt skrik….: YAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSSSSSSS

Märkligt, det var precis vad min psykolog sa till mig också

SNÄLLA gumman. Var cool

Omg, varje interaktion? :( Okej :( Killen i kassan på ICA, vänta bara :(

Tack för mig!!!!

 

1:18 12 Nov 2019

Ah, ni vet. Iallafall ni som är på twitter vet. Den här helvetes jävla tråktrenden som aldrig verkar försvinna helt, och varje gång den återuppstår lyckas den överträffa sig själv i snark. Det hjälper inte direkt att de enda som använder sig av den är nouwtjejer och tönthögertjejer (mira pak choi s/o t KaptenYnkrygg som myntade), den senare kategorin endast för att få spridning (sk clout), som twitter gång på gång ger. Lär ni er ALDRIG? Sätt på mute och gå vidare me era liv. Känns det lönt argumentera mot någon som tycker Sveriges situation är ”sämst”? Snälla håna henne för annat. Typ hennes töntiga personlighet, barnsliga utseende eller att hon är utbildad modekommunikatör, ge henne inte det hon vill ha. Vet inte riktigt vad som provocerar mig mest, tjejer som har på riktigt provokativa åsikter (å därmed alltid uttrycker sig i enlighet med ”unpopular opinions”-trenden och drf väl inte alls behöver kategorisera de som det), eller de som bara verkar tro det e helt jävla crazy tycka d äckligt m selleri i smoothies. Idag ramlade jag över ännu en tråd med ”unpopular opinions” och va tvungen scrolla tillbaka till huvudtweeten flera gånger för å dubbelkolla så det inte stod ”popular opinions”, aldrig har jag sett så vanliga åsikter samlade under ett anspråk till motsatsen. Ville dela med mig :)

Så nu har jag brasklappat min elakhet ish låt oss gå vidare.

 

:O Att det skulle vara osexigt med killar som håller på med traditionellt kvinnliga saker?

Finns det någon som inte tycker detta? Till och med de som dejtar någon för dens pengar tkr väl typ vad de ägnar sig åt är ”trash”?

 

Psykologi A va?

 

Jag har bestämt för mig att alla älskar dialekter.

 

Hahah detta e så jävla kul. Vem gör detta??

 

Det är för FAN en väletablerad MEME att androidtelefoner e sämre.

 

No offense t dig sauronlol, verkligen, men man kan inte direkt m dina 30k följare kalla dig indie.

Tkr du det e konstigt att folk vill supa som fan, röka cig och åka runt i bilar som dånar ashög musik hela dagarna? Hmm nu när jag tänker efter är det kanske en impopulär åsikt.

 

Hahahaahahahaha

 

Du och alla andra tjejer.

 

Jag fattar inte ens, vad betyder detta? Vad är åsikten? Att man ska skämmas om man har fult hår? Det lär man väl göra eller?

 

Nu har jag hört allt.

 

Ett tydligt tecken på att ens åsikt e impopulär e att den får 700 likes.

 

Ja det har du gemensamt med alla moderater.

 

 

Ja den här åsikten förekommer i prick varje romantisk komedi någonsin. Om det e nått populärkultur lärt oss e det väl att du alltid kommer sluta upp med en töntig ensamvarg (efter han tagit av sig glasögonen ofc).

 

Vem tycker knark är coolt? ???? ? Säg en person.

 

Ja den största rörelse som pågår i världen just nu baseras typ på detta.

 

Kan vi snälla lämna ”unpopular opinions” bakom oss? Det är inte coolt att ha på riktigt impopulära åsikter och har du inte det behöver du inte försöka låtsas som de är det. Twittra din skit rakt upp och ner som vi andra.

Andra bloggar