På ett nattåg i Makedonien hamnade Astrid mitt i en människosmugglingssituation. Med människosmugglare, en konduktör som körde dubbelspel mot polisen och med polisen som vräkte alla flyende människor på ett otroligt våldsamt sätt.
“Det var så tydligt att vi som Européer, som åkte i den här 1:a klass vagnen, dels var vi fredade från allt våld men också att vi inte förväntades agera eller föröka ändra något. Det var så låsta positioner där inne. Den här berättelsen är en så tydlig bild av vad som händer med oss i Europa när vi börjar värna om våra egna saker snarare än andra människor. När vi offrar folk vid våra gränser. I ett litet tåg på ett fält skedde den politik som klubbats igenom av EU.”
Den här händelsen resulterade i pjäsen Nattpassage. Astrid Menasanch Tobieson är dramatiker och dramaturg och när jag frågade henne varför hon gör det hon gör fick jag det självklara svaret; ”Jag tror på teatern som förändringsarbete. Men jag ställer mig alltid frågan, varför jag inte gör nått mer direkt akut med min tid? Dagen jag inte kan svara på den frågan får jag tänka om och göra nånting annat”.
Astrid gör medvetna val och inget är en slump, därför ville jag veta mer om hennes kreativa process.
När får du idéer?
Astrid: När jag blir förbannad. När nånting är fel men det inte pratas om det, eller om det pratas om det på fel sätt. Då måste jag göra nånting åt det.
Vad är det första du gör när du får en bra idé.
Astrid: Det första jag gör är att inte göra nånting. Om jag får en idé, på en torsdag säger vi, då väntar jag i typ 6 torsdagar till, och tycker jag fortfarande att det är en bra idé bestämmer jag mig för att satsa på den. Det kan låta konstigt men om jag får gå runt och tänka så länge genererar det en kraft och en övertygelse kring projektet som gör det lättare att sälja in den till andra.
Jag har hört att shopaholics måste tänka så för att inte spårar ur helt, typ, vill du fortfarande ha den tröjan nästa torsdag får du köpa den.
Astrid: Får man för många idéer måste lära sig filtrera så att man hinner slutföra dom.
Så du skriver ingenting?
Astrid: Nej, ingenting. Inte förrän jag ska söka pengar eller pitcha, vilket är det första jag gör efter allt tänkande. Jag bullar inte upp idéen för mig själv innan jag presenterar den för nån annan, men då när det väl är dags att göra det har jag gått i sex torsdagar och ruvat så då jävlar.
Spännände metod…
Astrid: Funkar det inte så för alla haha?
Hahah! Nej, när jag får en idé blir jag typ manisk! Jag måste få ut den ur min kropp direkt. Jag skakar typ och skriver snabbare än en kanin knullar. Sen blir jag helt matt när jag fått ur mig allt, som när man kommer.
Astrid: Så är det för mig när jag är i min skrivperiod.
Hur länge skriver du på en pjäs?
Astrid: Olika, men oftast har jag super intensiv period i 3 veckor, sen låter jag det ligga i typ en månad och sen skriver jag i 2 veckor till. Men det beror ju på projekt. Men när jag skriver då jävlar skriver jag, som en kanin. Det är därför jag vilar en månad emellan. Men min rutin är att gå upp 5 på morgonen, sätta på Naturmorgon i P1, och skriva till typ 12 och sen kan jag softa resten av dagen.
Fråga, naturmorgon i P1, vad fan är det?
Astrid: Det är folk som är ute i skogen och fågelskådar och viskar för att dom inte vill skrämma djuren. Det är det sjukaste programmet, men nu e jag hooked! Och det grymma med att gå upp vid 5 är att allt är helt stilla då, jag har fått för mig att sånt påverkar en. Det är bara jag och brevbärarna uppe då. Och kanske folk som skiftar på sjukhus.
Från förestllningen Nattpassage. Fotograf är Matilda Landsberg.
Jag tänker att det viktigaste i skapandet är att ge sig själv rätt förutsättningar. Jag har tillexempel märkt att jag skriver bäst på tåg och tänkt att jag borde åka fram och tillbaka hela dagen och bara skriva. Men det känns för knäppt på nått sätt…
Astrid: Det är inte knäppt, det är klart att du kan göra det! Men jag tror att du kan påverka din omgivning. Jag hade en föreställning om att jag behövde vara isolerad för att skriva, men när jag skrev Nattpassage ville jag motbevisa mig själv. Jag ville ha ett normalt liv där jag jobbar på dagen och sen umgås med folk på kvällen istället för att isolera mig i en stuga. Det går, du måste bara se till att ingen stör dig. Tiffa, du kan skapa tåget själv! En gymnasielärare sa till mig: Astrid, fake it ‘til you make it, så det är det jag gör. Jag jobbar mycket bättre när jag vet att jag har konkreta datum tillexempel, då måste jag lägga upp ett schema för deadlines och följa det. Vet jag hur mycket tid och pengar som finns kan jag anpassa mig efter efter det. Jag behöver struktur.
Vilka är dom största utmaningarna för dig i din kreativitet?
Astrid: Tålamodet med mig själv. Jag måste påminna mig själv hela tiden. Chilla, ta det lugnt, låt det vara.
Är det torsdagsfasen?
Astrid: Nej, den är så av sig själv. Det här är i skrivfasen, när jag vill knulla som en kanin. Då måste jag säga till mig själv att det behöver få tid att växa. Jag måste påminna mig själv, du har skapat den här berättelsen men du vet inte allt om den så tagga ner, ta en bulle, gå en promenad och kom tillbaka sen. Ibland behöver jag separera mig i flera dagar. Det kan vara svårt men det är nödvändigt och det blir alltid bättre. Man måste våga ge upp en stud. Det är också bra att skicka texten till andra, men jag försöker jag att inte göra det för att få bekräftelse utan för att få reda på vart det finns hål eller otydligheter. Jag vill veta vad texten kommunicerar.
Vad drömmer du om med ditt skapande?
Astrid: Jag vill förändra världen. Jag vill ut i Europa och ha ett samtal som är större. Jag vill veta vad folk pratar om på andra platser. Jag vill ha mer historier, mer referenser och jag vill knyta ner dom stora berättelserna i en liten händelse, som berättelsen bakom Nattpassage. Den pjäsen ställer 2 frågor; vad är det som pågår, och när är det nog? Hur långt ska det gå innan vi säger; nu fan räcker det!
Men att säga ”nu räcker det”, Vad betyder det i praktiken?
Astrid: Vill du veta det måste du komma och se pjäsen.
Tack Astrid, nu ska jag leka tåg och skriva låttexter. Lycka till men Premiären av Nattpassage!
Från förestllningen Nattpassage. Fotograf är Matilda Landsberg.
Är du lika förvirrad som jag kring vad som händer i världen just nu kan Nattpassage kanske vara nått för dig. Den har premiär idag (7/10) på Stadsteatern. In och tjacka en biljett vettja’.
