Gamergate. Jag har skrivit en del om det på den här bloggen. Faktum är att jag skrivit om det så mycket att jag fått frågan om det här ens är en spelblogg. Att jag skriver mer om hatet än om spelen. Men den senaste månaden eller så har det varit tyst. Inga upprop mot organiserad mansidioti. Inga upprörda känslor i kommentarerna. Det är nästan som att det blåst över nu, Quinnspiracy. Om det inte vore för de av mina (kvinnliga) vänner och kollegor som fortfarande regelbundet attackeras på sociala medier berättar om det skulle en ju kunna tro att det var slut nu.

Här om dagen var jag på väg att skriva något hoppfullt om hur saker och ting kanske ändå slutade på plus. Intel, ett av världens största elektronikföretag, gick i samband med CES-mässan ut och meddelade att de satsade stort på att få jämlik representation på sitt företag. 2013 fanns det 24% kvinnor på företag. Målet är att ha ”full representation” (här räknas också minoriteter in) till år 2020. Intel var ett av de företag som drog öronen åt sig när Gamergate-mobben började med sin systematiska mailbombning av företag som sponsrade sidor där ”feministiska” journalister skrev. Det var en av de första – och definivt största – segrarna för pro-gamergate-sidan.

Att Intel vill visa att de inte står för misogyna och hatiska åsikter är fantastiskt. Men Gamergate är inte över. För Zoe Quinn, personen som befinner sig mitt i skitstormens öga, har den där absurda augusti-månaden då allt startade aldrig slutat. Fem månader efter att hennes expojkvän drog igång allt blir hon fortfarande dödshotad. Hon kan fortfarande inte bo i sitt eget hem utan flyttar runt bland bekanta. Hennes familj och vänner blir systematiskt förföljda och doxade.

I blogginlägget ”August never ends” berättar Quinn om sin verklighet. Det är otroligt stark läsning. Om kampen mot de människor som – av någon märklig anledning – gjort till sin sak att driva korståg mot henne. Om de som försöker driva henne till att ta självmord. Om hur rättssystemet liksom inte förstår vad internet är – eller innebär – än. Om domare som tycker att det väl bara är att sluta vara på internet. Om försvarsadvokater som inte förstår ämnet. Om hur material som borde vara hemligt regelbunder läcker ut till Gamergate-mobben. Hur de framsteg som görs i rätten spinns till att vara ondskefulla planer från Quinn själv (restraining orders är ett hot mot yttrandefriheten, tydligen).

Zoe Quinns kamp är långt ifrån över, men i mobbens ögon är hon redan dömd – deras (självpåtagna) arbete är att utfärda straffet.

Gamergate är långt ifrån över. Och det spelar ingen roll att du och jag kanske inte blir utsatta längre. De finns fortfarande de som dagligen får motta dödshot. Och de strukturer ur vilka den här enorma hatvågen är sprungen ur finns fortfarande kvar. Så kan vi inte ha det.

Så här någon månad efter att de värsta skitstormarna lagt sig efter Gamergate kan vi väl alla försöka enas om att det sas en del rätt orimliga saker, visst? Även här, på ett rätt undangömt ställe av internet, nådde orimligheten. En hel del anonyma dudes försökte övertyga oss om att det är minst lika hårt att vara manlig gamer. Och på twitter blev jag kallad rasist, eftersom logisk kullerbytta.

Anita Sarkeesian har samlat ett gäng spelpersonligheter – allt från journalister och reklamare till oldschool spelutvecklare och indielegendarer – för att tala om de manliga privilegierna.

Det är så bra.

Idag följer Kulturnytt upp sitt omdiskuterade Gamergate-inslag från tidigare i veckan – och nu har de lyckats hitta en person som tar ställning för Gamergate utan att vara anonym. För Simon Strindberg är Gamergate en konsumentrevolt, riktad mot korrupt spelmedia. Tanken från SR:s sida är, precis som tidigare, att låta båda sidor komma till tals i frågan. Och den här gången upplevde jag det som att GG-anhängaren var en rimlig person, som inte bara ville utnyttja blåsvädret till att tjäna klick till en sunkig youtube-kanal. Så jag valde att ställa upp på intervju i programmet.

Sakerna jag säger är ju ingen nyhet för de som följt rapporteringen på min blogg. Jag välkomnar en diskussion om pressetik, men tycker att det är djupt problematiskt att göra det utifrån de grunder på vilka Gamergate vilar. Gamergate startade i en personlig vendetta mot en (kvinnlig) spelutvecklare som uttryckt feministiska åsikter. Gamergate-begreppet myntades av en avdankad skådis som hatar feminister och vill krossa staten – eftersom den inkräktar på hans individuella rättigheter.

Vad jag också kommer in på i intervjun, men som inte fick plats i inslaget, är att jag tycker att kritiken är gravt missriktad i det här fallet. Och inte bara för att de initiala anklagelserna (att Grayson skulle ha givit Quinn fördelaktig kritik efter att de haft sex med varandra) var felaktiga. Nej, som jag ser det är samma personer som försökt föra in genus i sin spelkritik också samma personer som hårdast drivit de pressetiska frågorna. Viljan att bedriva seriös kritik av spelmediet KRÄVER liksom att en är villig att seriöst granska också sina egna kanaler.

Jag fick också frågan om jag tycker att debatten om sexism i spelbranschen skulle vara överdriven. I den oklippta intervjun nämner jag hur vi under de senaste åren sett en, kanske inte stor men ändå betydande, förändring av spelkritiken. I Sverige inte minst. Det är fortfarande marginellt jämfört med hur mycket ”traditionell” spelkritik som bedrivs, men det syns allt oftare i krönikor, recensioner och bloggar. Det är ett friskhetstecken. Och kanske är det också en av anledningarna till att Sverige nu i dagarna fått stora rubriker både i spel- och gammelmedia för sina försök till att styra upp branschen. Till exempel arbetet med att jobba fram en sexism-märkning av spel. Det finns ju så klart en lång väg kvar att vandra, men kanske kan det här vara de första stegen dit.

Lyssna på inslaget här.

Jag blev kontaktad av Kulturnytt förra veckan. Samma Kulturnytt som för någon månad sedan intervjuade en rad spelmedieprofiler om GamerGate. Den här gången ville Kulturnytt också låta en uttalad GamerGate-anhängare komma till tals. Och tanken var att jag skulle bli intervjuad i egenskap av anti-GamerGate:are. Jag kände mig direkt lite tveksam till tanken. Men det skulle bli värre.

Det är inte helt enkelt att hitta verkliga personer att intervjua om ämnet, det har jag själv erfarit. Alltså ”verkliga” som i personer som faktiskt kan ställa sig upp och icke-anonymt förklara varför de är pro-GamerGate. Enligt Kulturnytt-personen jag var i kontakt med hade de talat med ett 20-tal GamerGate:are. Personen de valt ut att intervjua kallar sig för ”EnArgBlatte”.

Den här snubben, som inte vill gå ut med sitt riktiga namn men flitigt postar videoklipp på sig själv där han kommenterar aktuella händelser, hade nått mitt flöde redan några veckor tidigare. Anledningen till det var att han gjort en 20 minuter lång video där han kastade skit på en kvinnlig kollega – som kritiserat kända spelprofilen Pewdiepie. I samband med detta twitterfrågade EnArgBlatte också (”skämtsamt”) vem hon sugit av för att få skrivjobbet.

Personer med insikt i EnArgBlattes flöde menar att han ger uttryck för misogyna, homofobiska och öppet rasistiska åsikter – och börjat arbeta upp någon slags fame på högerextrema nyhetssajter. Och när jag pratar med Kulturnytt menar de att samtliga GamerGate-anhängare de talat med själva kommit in på att de röstade på SD – och att drevet mot GamerGate liknar drevet mot SD.

Jag valde till slut att inte medverka i inslaget. Jag välkomnar ambitionen att försöka få till en diskussion mellan representanter för ”båda sidor” i GamerGate-frågan, men nog måste det väl finnas bättre pro-GG-exempel än så här? I inslaget uttalar sig EnArgBlatte och säger:

– Jag försvarar inte trakasserier, men jag försvarar hatet. Det är de här extrema PK-feministerna som vill hitta sexism där det inte existerar. Det handlar om att de här människorna är idioter, inte att de är kvinnor.

Det här är alltså personen som får agera språkrör för en rörelse som säger sig fokusera på pressetik i speljournalistiken. Jag tror ärligt talat att det finns sansade, resonliga människor som är FÖR GamerGate. Som vill diskutera spelmedias relation till spelbranschen, till exempel. Människor som ser sitt uppdrag bli kapat av personer med högerextrema och misogyna agendor. Jag har liksom svårt att tänka mig att ens GamerGate-anhängarna kan vara nöjda med att få det här trollet som galjonsfigur. Och jag vill inte göra något för att legitimera troll.

När jag nu hör inslaget är jag fortfarande av samma åsikt. Jag ifrågasatte redan förra veckan valet av intervjuperson, men Kulturnytt valde ändå att köra intervjun. Nu kommer visserligen Jenny Brusk, från Diversi, till tals och får säga ett par väl valda ord. Och inslaget avslutas med att Staffan Björk, spelforskare från Göteborgs universitet, drar någon slags ”Lika goda kålsupare”-teori.

Jag har svårt att se vad som motiverar det här inslaget att sändas alls, faktiskt. Blev vi klokare av det? Inte nämnvärt. Framstår Kulturnytt som mer nyanserade, genom att låta en GG:are komma till tals? Möjligen, men i så fall på bekostnad av mycket annat. Var det värt det?

Här hör ni inslaget själva.

EDIT: Kulturnytt har nu publicerat ett svar på min kritik. Läs den här.

Anita Sarkeesian, den feministiska kulturkritikern som varit ett av huvudmålen för hat-/skitstormen #GamerGate får airtime i Colbert Report. Det här är så bra. Och ps, Gamergate handlar inte om pressetik. Det gjorde det aldrig.