Gamergate. Jag har skrivit en del om det på den här bloggen. Faktum är att jag skrivit om det så mycket att jag fått frågan om det här ens är en spelblogg. Att jag skriver mer om hatet än om spelen. Men den senaste månaden eller så har det varit tyst. Inga upprop mot organiserad mansidioti. Inga upprörda känslor i kommentarerna. Det är nästan som att det blåst över nu, Quinnspiracy. Om det inte vore för de av mina (kvinnliga) vänner och kollegor som fortfarande regelbundet attackeras på sociala medier berättar om det skulle en ju kunna tro att det var slut nu.

Här om dagen var jag på väg att skriva något hoppfullt om hur saker och ting kanske ändå slutade på plus. Intel, ett av världens största elektronikföretag, gick i samband med CES-mässan ut och meddelade att de satsade stort på att få jämlik representation på sitt företag. 2013 fanns det 24% kvinnor på företag. Målet är att ha ”full representation” (här räknas också minoriteter in) till år 2020. Intel var ett av de företag som drog öronen åt sig när Gamergate-mobben började med sin systematiska mailbombning av företag som sponsrade sidor där ”feministiska” journalister skrev. Det var en av de första – och definivt största – segrarna för pro-gamergate-sidan.

Att Intel vill visa att de inte står för misogyna och hatiska åsikter är fantastiskt. Men Gamergate är inte över. För Zoe Quinn, personen som befinner sig mitt i skitstormens öga, har den där absurda augusti-månaden då allt startade aldrig slutat. Fem månader efter att hennes expojkvän drog igång allt blir hon fortfarande dödshotad. Hon kan fortfarande inte bo i sitt eget hem utan flyttar runt bland bekanta. Hennes familj och vänner blir systematiskt förföljda och doxade.

I blogginlägget ”August never ends” berättar Quinn om sin verklighet. Det är otroligt stark läsning. Om kampen mot de människor som – av någon märklig anledning – gjort till sin sak att driva korståg mot henne. Om de som försöker driva henne till att ta självmord. Om hur rättssystemet liksom inte förstår vad internet är – eller innebär – än. Om domare som tycker att det väl bara är att sluta vara på internet. Om försvarsadvokater som inte förstår ämnet. Om hur material som borde vara hemligt regelbunder läcker ut till Gamergate-mobben. Hur de framsteg som görs i rätten spinns till att vara ondskefulla planer från Quinn själv (restraining orders är ett hot mot yttrandefriheten, tydligen).

Zoe Quinns kamp är långt ifrån över, men i mobbens ögon är hon redan dömd – deras (självpåtagna) arbete är att utfärda straffet.

Gamergate är långt ifrån över. Och det spelar ingen roll att du och jag kanske inte blir utsatta längre. De finns fortfarande de som dagligen får motta dödshot. Och de strukturer ur vilka den här enorma hatvågen är sprungen ur finns fortfarande kvar. Så kan vi inte ha det.