Hela den katastrof som är Quinnspiracy/GamerGate tog just en ny vändning.

Det här är en skitstorm som bara blir sjukare för varje dag som går. Och senaste vändningen är något som får alla konspirationsteorier att verka rimliga. Det vill säga alla utom de där som det skrikits allra mest om på speldelen av internet de senaste veckorna.

Det här är vad som hänt:

1. En man skriver ett blogginlägg där han beskriver hur han blivit sviken av sin ex-flickvän.
2. Flickvännen är en oberoende spelutvecklare och uttalad feminist. Hon heter Zoe Quinn och har bland annat varit med och skapat spelet Depression Quest.
3. Mannen menar att Quinn varit otrogen med en rad olika män. Bland annat speljournalister.
4. Quinnspiracy startar. Internetforum, både spelrelaterade och icke-spelrelaterade, börjar brinna. Här finns en konspiration, menar många, mellan korrupt PK-spelmedia och indiescenen.
5. Zoe Quinn blir doxxad. Hela hennes liv läggs ut för allmän beskådan. Hennes livsverk ifrågasätts, hennes sexualitet smutskastas.
6. Phil Fish, känd indiespelutvecklare som tidigare möts av enormt hat från vissa delar av internet, uttalar sitt stöd för Zoe Quinn. Fish doxxas, en 1,5GB stor fil cirkulerar med uppgifter om Fish – innehållandes bland annat Paypal-login.
7. Anita Sarkeesian släpper en ny video i sin Tropes vs Women-serie. Videon handlar, bland annat om hur mäns våld mot kvinnor porträtteras i spel. Sarkeesian och hennes familj mottar otroligt grova hot. Så grova att Sarkeesian får rådet att inte sova i sin egen lägenhet.
8. Tim Schafer, Joss Whedon och flera andra offentliga, populärkulturella storheter visar sitt stöd för Sarkeesian och hennes(/vår) sak.
9. #GamerGate startar. Här menas det att kärnfrågan i hela det som hänt fram till nu varit den om journalistisk integritet. Inget annat.
10. #NotYourShield hakar på #GamerGate. Här visar en rad icke-vita/icke-män hur de inte ställer upp på det PK-krigarna och deras medielakejer basunerar ut. De störs inte av hur kvinnor eller minoriteter visas upp i spel.

Det här har pågått under de senaste veckorna. Men det är inte allt som hänt. Varken i det offentliga eller bakom kulisserna.

Pojkvännen har till exempel tagit tillbaka vissa delar av det som skrivits. Quinn har blivit anklagad för våldtäkt. På fullständigt felaktiga grunder.

Och det allra viktigaste, ur vilken den här nya vändningen föds:

Zoe Quinn har infiltrerat det hemliga rum från vilken hela den här misogyna hatkampanjen startades.

Hon har samlat på sig massvis med chattloggar, som enligt henne ska finnas i den polisrapport som får hela 4chans mörkare vrår att darra. För den enda konspirationsteori som faktiskt stämde var den om ett hemligt nätverk misogyna män som hatade kvinnor. Zoe Quinn har fått tillgång till loggar från en privat IRC-kanal, kallad ”Burgers and fries” för att verka legit, där Quinnspiracy startade. Allting var ett orkestrerat försök från en mindre (liten vore att ta i, det ska enligt uppgift ha funnits uppemot 400 personer inne i ”Burgers and fries”-kanalen) grupp män.

Gruppens mål har från allra första början varit att komma åt i första hand Zoe Quinn – och i förlängningen Anita Sarkeesian och spelkulturkritiska feminister. Det är en noggrant planerad kampanj som byggts för att verka allmängiltig – men i själva verket handlat om att slå Zoe Quinn där det gör som ondast. Gruppen har kallat kampanjen för ”Operation Virtous Mission”. Till en början fanns också ex-pojkvännen med i kanalen och gav gruppen uppgifter om Quinn och hennes bekanta. De som uttalar sig i kanalen har uppenbarligen en anti-feministiskt politisk agenda. De skriver om hur de ”utkämpar ett krig” och om hur feministernas mål är att göra männen till en andra klassens medborgare.

Genom att skapa mängder av fejkade twitteranvändare har den lilla gruppen verkat större. De har piskat upp stämningen i hopp om att skapa en opinion mot bland andra Zoe Quinn och Anita Sarkeesian. Och inte bara genom att hota och hata på PK-krigarna. De har också skapat röster vars uppgift var att verka resonliga och vettiga. Röster som motsatt sig det Quinn blivit utsatt för (”ingen kommer ju tro att de som ställer sig på Quinns sida är de som ligger bakom hatkampanjen!”). Röster som på riktigt menade att det fanns en pressetisk och journalistisk fråga värd att diskutera här. Under hashtaggen #GamerGate har uppriktiga bekymmersrynkor samlats för att tala ut om det här problemet.

Under #NotYourShield har icke-vita, icke-män berättat om hur de inte ställer sig på den politiskt korrekta pressens sida. Många, om inte alla, av dessa var alltså låtsaspersoner skapade av en liten kärna kvinnohatare. Här är ett exempel på en fejkanvändare, kallad ”Blackgamernigga”, där någon gjort en avatar av en bild från en nyhetssajt. På det anonyma internet skapas folkstormar där majoriteten av de röster som hörs är påhittade trollkloner.

”If I show up in a blackface can I help #NotYourShield”

(Läs mer om #GameOverGate på Storify)

Det är så här hat sprids på internet. En mindre grupp galningar ljuger och duperar, får luft under vingarna – och försöker krossa sina mål. För de här männen är kriget mot dessa individer/kvinnor djupt personligt. De siktar på mjukdelarna (citat från en av loggarna) men försöker linda in allt i frågor som kan engagera en större grupp. De ickeorganiserade som under den här perioden förfärats över vilka goda kålsupare politiskt korrekta speljournalister är – är egentligen inget annat än spelpjäser i nätmobbens smutsiga spel.

Det är så här det ser ut, men det är inte alltid det går att bevisa. Att Quinn orkat stå emot – och få tag på den här informationen – visar på vikten av att kämpa. Och det visar att hon inte är ensam.

Men den där lille gruppen misogyna män har rätt i en sak. Det här ÄR ett krig. Det som händer i spelkulturen är inte isolerat från den övriga verkligheten. Och de noggrant orkestrerade lynchmobbarna mot feministiska spelutvecklare och -kritiker är bara en relativt liten strid i det kriget. Avslöjanden som det här borde bara göra det ännu lättare att välja sida. Att kämpa emot den ojämnlika, människofientliga och direkt livsfarliga ordning som råder.

Avslutningsvis: ett inlägg i debatten från en ungdomsförbundsmedlem till riksdagens brunaste parti.
 

Förra veckan var en mörk en för spelbranschen. På många sätt. Quinnspiracy hände. Sarkeesian fick hejdlösa mängder skit över sig. Phil Fish och Tim Schafer likaså.

Den här veckan har börjat lite bättre. Till exempel så har typ 600 pers skrivit under den här listan.

Och så har Deirdra ”Squinky” Kiai släppt det helt fantastiska Twine-spelet Quing’s Quest VII: The death of videogames släppts. En rosaglittrande kommentar på en spelkultur som kidnappats av kvinnohatande odjur. Och som skulle kunna vara så mycket bättre.

Duon (som ser HELT fab ut) som spelet handlar om är strandade på det rosamålade rymdskeppet Social Justice Warrior. De minns den tid som varit, och drömmer om allt det den kunde ha blivit.

De minns hur Misogynerds invaderade planeten Videogames och började kalla sig Gamers. Sedan försökte de övertyga alla om att de varit där sedan begynnelsen. Misogynerds skapade ett samhälle med ett kastsystem. I det systemet finns det två klasser. Den styrande klassen kallas ”män” och slavklassen kallas ”kvinnor”. Den styrande klassen avskyr öppet slavarna – men behöver dom ändå, pga något som kallas ”kärlek” fast mest kan liknas vid relationen en har med egendom.

De minns hur Misogynerds tog makten över planeten och tvingade alla att skapa ”phallic-shaped eyesores for their entertainment”.

Och nu sitter de båda i sitt rymdskepp och tittar ner på planeten Videogames. Och undrar om den ens är värd att rädda längre.

Spela igenom Quing’s Quest VII. Det tar typ fem minuter. Och jag älskar det.

Det har varit en hård vecka, det här. Angrepp på Zoe Quinn och Phil Fish. Hot mot Anita Sarkeesian (Sarkeesian har senare publicerat en bild på de hot som gjorde att hon inte kunde sova i sitt eget hus, OBS för triggervarning här). Idioti som kokar över i så många mörka hörn av gamercommunityt att det liksom inte finns hejd. Men med hatet kommer också hopp. Det finns de som kämpar emot. De som inte ger sig.

Och Tim Schafer bara fortsätter att vara awesome.

En anonym (så klart) hatare har satt ihop en lista över PK-krigande Social Justice Warriors, med meningen att vi ska sky dessa som pesten (listan finns längst ned i detta inlägg). För alla som har någon slags insyn i indiescenen – och de mer progressiva spelutvecklarna där ute – är det här så klart ett skämt. Till exempel:

Fullbright Company gjorde till exempel ett av förra årets absolut bästa och mest berörande spel i Gone Home. Spelet är intressant på många sätt, bland annat för sitt sätt att diskutera sexualitet och svårigheterna i att komma ut.

Anna Anthropy är en pionjär inom twine-scenen, men också känd för sitt Dys4ia – ett spel som handlar om hennes sex månader långa och svåra hormonbehandling.

Bioware är ett på många sätt traditionellt spelföretag – men som vid flera tillfällen haft LGBT-karaktärer (och tillåtit samkönade relationer) i sina spel.

Företagen och personerna som listats är inte i majoritet i spelbranschen. De är ingen egentlig maktfaktor. Men de gör avtryck, och de pushar mediet framåt. Men det uppskattas inte av alla. Och effekterna av detta kan bli förödande. En av manusförfattarna på Bioware, Jennifer Hepler, lämnade företaget för ganska precis ett år sedan. Detta efter att hon mottagit dödshot mot sig själv och sina barn. Hennes brott? Hon hade, i en 6 år gammal intervju, uttalat sig om att hon inte uppskattade strider i spel. Det, och Biowares öppna förhållningssätt till ”avvikande” sexualitet, gjorde att bägaren rann över för det på många håll otroligt inskränkta och ignoranta spelcommunityt. I en intervju med spelsajten Polygon ska Hepler senare ha sagt, angående angreppen från communityt:

”It’s something that comes up in almost every conversation with female developers”. ”Overall, people seem to try to shrug it off publicly and fume privately, and younger women contemplating the field are reconsidering whether they have the stomach to handle what it currently asks of them.”

Spelutvecklare, och kvinnliga spelutvecklare i största utsträckning, måste ta i beaktande att de – och deras familjer – kan bli hotade till livet för att de gör spel. Eller åtminstone om de gör spel på sitt sätt, och det sättet inte överensstämmer med en arg internetmobb. Hepler fortsätter:

”That’s the biggest risk in my opinion: that we will lose out on the talents of people who would make fantastic games that we would all be the better for playing, because they legitimately don’t want to make themselves into targets.”

Phil Fish har för andra gången tagit avsked av spelbranschen just på grund av det här. Och Jennifer Hepler menar att många kreativa och skapande människor har känsliga personligheter. Avståndet mellan den känslige kreatören och den evigt uppjagade internetmobben är oändlig. Så länge det är idioterna som hörs mest kommer spelföretagen ha svårt att ha kvar den kreativa talangen. Varför ska någon offra sin tid och energi på att skapa något eget när de bara får skit för det? Det är liksom inte värt det. Och vad händer när de som försöker göra något annorlunda försvinner från branschen? Vi blir kvar här med Candy Crush och Call of Duty 17.

Vi får de spel vi förtjänar, sade en cynisk spelutvecklarbekant till mig för inte så längesen. Så är det kanske. Men jag ser det bara som ännu en anledning att kämpa ännu hårdare emot den dumma och högljudda skaran hatare. Fortsätta att visa att vi som förtjänar bättre faktiskt är i majoritet.

De som listas här gör det för att de gått ut och visat offentligt att de har ett samvete. Och samtidigt gör de bra och intressanta spel. Frågan är bara hur länge till de kommer orka göra det.

Attityden hos den som skrivit detta är vad vi behöver mindre av i spelbranschen. Alla lista ovan är friska fläktar i en unken verklighet.

I den evigt återkommande följetongen om ”Personer som påpekar orättvisor och sedan får utstå oproportionerligt mycket hat” har turen återigen kommit till Anita Sarkeesian. Ingen skulle nog höja på ögonbrynen om någon kallade Sarkeesian för en av de mest hatade populärkulturella personligheterna. Hennes brott? Hon påpekar att Marios jakt på det ständiga prinsessoffret följer den strukturella könsmaktsordningen. Bland annat. Hon lägger fram sakliga bevis på att det finns ett kön som konsekvent prioriteras högre än ett annat i spelmediet. Det är inga konstigheter. Egentligen. Som gamer behöver en inte rannsaka sig själv så där jättehårt för att inse att mycket av det vi vuxit upp med – och spelar nu – är skevt, på flera sätt. Och det behöver inte ens handla om extrema 80-talsexempel som Custer’s Revenge, där spelaren styr general Custer – vars mål är att våldta en fastbunden ursprungsamerikan.

”Swedish erotica”

Sarkeesian släppte i alla fall en ny video igår. Den handlade bland annat om hur mäns våld mot kvinnor visas upp i spel (toppbilden är reklammaterial för spelet Hitman: Blood Money). Jag länkade till den, och visade på hur Tim Schafer fick utstå smädelser för att han tyckte att alla i spelbranschen borde se videon. Schafer var inte den enda som uppskattade och uppmärksammade videon. William Gibson, cyberpunkens fader, gjorde detsamma. Joss Whedon likaså.

Men när kända (manliga, i det här fallet) kreatörer uppmärksammar sådant här gör internet, det vill säga okända (förmodat manliga) destruktörer, som det brukar. Slår bakut.

Sarkeesian delade också med sig av ytterligare ett av många hatfyllda meddelanden hon fått riktat mot sig.
 

Frågan är ju om det kommer bli värre innan det blir bättre. Blir trollen farligare ju närmare en lösning vi kommer?

Tim Schafer (till vänster) är en av spelbranschen allra största älsklingar. Han var med back in the day och knåpade ihop klassiska äventyrsspel som Full Throttle, Day of the Tentacle och The Secret of Monkey Island. Han fick en hel generation gamers att lära sig älska det där som kallas ”peka och klicka”-spel. Han tog genren till perfektion med Grim Fandango. Han skapade Psychonauts, ett missförstått mästerverk i mångas ögon. Och när han skulle kickstarta Broken Age, ett spel som lovade skulle ta oss alla tillbaka till Schafers absoluta storhetstid som speldesigner, bad han om 400 000 dollar – och fick 3,4 miljoner.

Tim Schafer är som en blandning mellan Tim Burton och Bill Murray. Han är rolig, underfundig, har kanske tappat sin kreativa edge – men är chef över en av världens just nu kanske mest spännande spelstudior, Double Fine.

Men Tim gick just över gränsen. Tim gjorde något du inte får göra. Tim tipsade om att alla borde se Anita Sarkeesians senaste video. Och hälften av alla som hörde av sig till Tim var fruktansvärt besvikna. HUR kunde deras hjälte vara så PK?

Det fanns de som ställde sig på Tims sida också. Och i själva verket har ju Tim så klart rätt. Alla borde se videon. Från början till slut. Gör det. Nu, till exempel: