Brianna Wu är kvinna i spelbranschen. Det är hennes första brott. Hon leder en studio som består enbart av kvinnliga utvecklare – och släppte nyligen ett spel där alla karaktärer är kvinnor. Hon har också skrivit om kvinnosaksfrågor i spelmedia och slänger sig med uttryck som ”systerskap”. Allt det här räcker naturligtvis för att hon ska stöta på kvinnohatarnas dödspatruller.

Men aldrig har det varit så illa som när hon gav sig på Gamergate. De hot (och den doxxning, med mera) som fick Brianna Wu att tvingas ringa polisen och lämna sitt hem kom nämligen efter att hon publicerat en bild med skämt om Gamergate-ivrarna.

De gaters som det fortfarande går att diskutera med hävdar att en av rörelsens grundfrågor är den om censur. Om hur den feministiska konspiration som styr spelmedia tystar ”vanliga gamers” genom att radera kommentarer och trådar på forum där Gamergate diskuteras. Samtidigt som de själva allt för att tysta de röster som höjs mot dem. De ”välartade” gör det genom att försöka få elektronikföretag att sluta sponsra sajter där feminister får komma till tals. ”Rötäggen” gör det genom att skicka hot om död och våldtäkt direkt till feministerna. Metoderna är desamma. Och att de personer som utsätts är kvinnor – och feminister – är ingen slump.

I juli i år publicerade spelsajten Polygon en text av Wu. Texten heter ”No skin thick enough” och handlar om kvinnors situation i spelbransch och -media. I texten slår Brianna hål på myter som omgärdar bilden av spelbranschkvinnor. Om tanken att alla trakasseras, att det inte ska tas på allvar – och att kvinnor i själva verket har det lättare än män att klättra i hierarkierna. Hon intervjuar en rad mer eller mindre framstående kvinnor och länkar till en text, skriven av Leigh Alexander, som handlar om spelkulturen och sexismen. Briannas text inleds med ett citat från ett hatmail hon fått.

”Women are the niggers of gender. If you killed yourself, I wouldn’t even fuck the corpse.”

Hon berättar också att hon inte vågat gå ut till sin bil på kvällstid på ett halvår, på grund av de hot hon mottagit. Och det här var alltså ungefär en månad innan Quinnspiracy, och senare GamerGate, bröt ut. Wu var härdad – och hennes poäng är att alla kvinnor i branschen på ett eller annat sätt blivit utsatta – men ändå inte förberedd på det som skulle drabba henne den här hösten.

Under de senaste veckorna har jag blivit kontaktad av pro-Gamergate-personer i alla mina sociala medier-kanaler. De flesta är enbart intresserade av att peka ut mig som ett exempel på en SJW-journalist som är ensidig, ickeneutral och gör våld på mitt yrkes grundpelare. Jag är en av de där ur den feministiska grupp som konspirerar för att sänka hela gamer-kulturen (missa inte Morgan Ramsays storify om hur feministiska texter egentligen inte ALLS håller på att ta över spelmedia, i själva verket är inte ens en procent av allt som publicerats feministisk kritik eller analys).

De svenska gaters som jag blivit kontaktad av (däribland en av Sveriges ledande ”jämställdister”) menar att jag inte framställt GamerGate på rätt sätt. Att jag inte tagit upp det som startade allt – för dom. För dessa personer var Zoe Quinn-affären bara en bisak. Den riktiga stridsyxan grävdes upp när Leigh Alexander, med flera, började yrka på att begreppet ”gamer” är dött. De gaters som hör av sig brukar peka på hur Leigh haft mage att kalla alla gamers för ”källartroll”, och så vidare. Alexander skrev en opinion piece om vad hon tyckte om den gamerkultur som drev kreativa människor från spelindustrin med hot om våldtäkt. Och för det förtjänar hon – och alla som håller med henne – att tystas?

En av de mest intressanta meta-texterna om Gamergate skrevs av T.C. Sottek på The Verge. Enligt Sottek använder sig Gamergate av samma agitatoriska verktygslåda som den reaktionära högern i USA. Ett påhittat hot pekas ut – någon hotar ditt fritidsintresse eller din rätt att uttrycka dig – och sedan samlas en mobb kring det som identifieras som de faktiska fienderna. Budskapet skickas sedan vidare via nyckelpersoner med stora sociala nätverk. Typ Hollywoodskådisar.

Gamergate var ett begrepp som myntades av Adam Baldwin. Ja precis, skådespelaren Adam Baldwin. En Baldwin som menar att han var liberal när han var ung och dum, men senare kommit på hur världen faktiskt ser ut. I en intervju förklarar han sin syn på de journalister som jagats av Gamergate så här:

”They teach you to “be the change you wish to see in the world.” So you get these game journalists, journalists in general, who want to change the world by invoking social justice, which really just means “have the government be bigger, take more money from people, and institute fairness quotas”— or whatever the hell they define fairness as that day!”

Baldwin ser Gamergate som en del av en större kamp. Det här är en kamp driven med konservativa högerideal. Mot en kraftfull stat, mot skatter och mot kvotering. Ur dessa värderingar kommer Gamergate. Att anti-feminister och kvinnohatartroll hakar på är en oändlig lågoddsare.

Och samtidigt får fler kvinnor smaka på hatet. Nyligen postades stulna nakenbilder på svenska, kvinnliga, speljournalister. Flera hotades.

Brianna Wu har hotats från sitt hem, men hon har inte givit upp. Det får inte vi heller göra. Det här måste få ett slut.

Hatmobben som driver #GamerGate långt bortom förnuftets sans – och ja, det är för sent att diskutera något annat än hatkultur och misogyni här – lyckades ju nyligen få Intel att dra tillbaka sin annonskampanj från Gamasutra. Och nu har det stora mikroprocessorföretag själva gått ut och officiellt meddelat varför de gjort som de gjort.

We take feedback from customers seriously. For the time being, Intel has decided not to continue with our current ad campaign on the gaming site Gamasutra. However, we recognize that our action inadvertently created a perception that we are somehow taking sides in an increasingly bitter debate in the gaming community. That was not our intent, and that is not the case. When it comes to our support of equality and women, we want to be very clear: Intel believes men and women should be treated the same. And, diversity is an integral part of our corporate strategy and vision with commitments to improve the diversity of our workforce. And while we respect the right of individuals to have their personal beliefs and values, Intel does not support any organization or movement that discriminates against women. We apologize and we are deeply sorry if we offended anyone.

Det korta svaret, tolkat genom Spelbloggens ”truthrayspecs” (som tidigare använts för att avkoda Gamereactor-meddelanden) ser ut så här:

”Vi är ledsna att vårt ställningstagande tolkats som ett ställningstagande. Nu ber vi om ursäkt men fortsätter samtidigt att ta ett ekonomiskt ställningstagande.”

Intel står alltså fast vid sitt beslut att dra tillbaka annonskampanjen från Gamasutra. Detta efter antifeministiska påtryckningar. PR-katastrofen är ju redan ett faktum, men kanske inser företaget att mängden hat de skulle få från de mest extrema Gamergate-trollen skulle göra mer skada än den position de befinner sig i nu? Men visst hade en önskat att Intel hade visat sig ha lite mer ryggrad?

Operation disrespectful nod.

Så kallas den senaste vändningen i den till synes aldrig avtagande skitstormen som är #GamerGate och Quinnspiracy. (För dig som inte följt med så här långt, kolla den här texten samt kolla tidslinje och länklista här).

Operation disrespectful nod går i korthet ut på att GamerGate-ivrarna sätter press på företag som köper annonser på spelsajter där skribenter med ”feministisk agenda” får komma till tals.

Igen, alltså: (1) journalist/krönikör/skribent skriver feministisk kritik på spelsajt, (2) Anti-feminister sätter press på annonsörerna i hopp om att (3) annonsörerna ska dra tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Rörelsen som är ute efter personer som Zoe Quinn och Anita Sarkeesian har insett att de bara kommer så långt med hot om död, våldtäkt och våld mot släkt och vänner. Det räcker inte heller med att sprida nakenbilder och login-uppgifter till Paypal-konton. Nej, nu vill de också se till att antingen sänka de spelsajter som vågar stå upp för orättvisorna i spelbranschen – eller ser till att de inte vågar anlita de skribenter som märkts som ”Social Justice Warriors”.

Det värsta? Att det funkar.

Mikroprocessormakarna på Intel har nämligen nyligen dragit tillbaka en annonskampanj från spelutvecklarsajten Gamasutra, efter att de tagit in en ”opinion piece”/krönika från Leigh Alexander. I krönikan kritiserade och dödförklarade Alexander den manliga gamer-kulturen.

Gamasutra bekräftade händelseförloppet. Intel har fortfarande inte uttalat sig i frågan.

Ett externt, stort företag sätter nu alltså, indirekt, press på Gamasutra att sluta ge utrymme till personer som uttrycker feministiska åsikter. Läxan Intel vill lära oss är att idioti och människofientlighet är okej, så länge tillräckligt många ger uttryck för det. Och ”många” är ju, som tidigare bevisats, ett otroligt relativt begrepp. #GamerGate och #NotYourShield har bevisligen haft en stor mängd fejkade konton på sin sida.

Men det här är tyvärr ingen isolerad företeelse. När jag samlade hälsningar från svenska spelutvecklare var det flera som berättade att de absolut inte fick tillåtelse att berätta på vilket företag de arbetade. De stora företagen vågar inte ta ställning. Och detta i frågor som inte på något sätt borde vara kontroversiella.

I min bok går det inte att INTE ta ställning. Antingen är du för en mer jämställd bransch och en kultur som är till för alla – oavsett vem du är – eller så är du emot det. Intel har bekänt färg, och jag hoppas av hela mitt hjärta att alla vi gamers (eller vad vi nu väljer att kalla oss) som fortfarande har ett förnuft på alla möjliga sätt visar att det här är FEL.

Och till alla som fortfarande hävdar att GamerGate alltid handlat om pressetik och tveksamma journalistiska principer: hur kan ni läsa om allt det här utan att inse vilka ni spelar i händerna? GamerGate handlar inte om att föra en diskussion över huvud taget. GamerGate handlar om att tysta en viss sorts åsikter. De sajter och personer som nu blir utsatta för de här kampanjerna har inte bevisats ha oegentliga relationer med de som de bevakar. De har bara ett gemensamt: de ger uttryck för feministiska åsikter. Men det går inte att föra en diskussion när den ena sidan anonymt hotar och förföljer sina meningsmotståndare. Det går liksom inte ens att ta debatten när den ena sidan bara svingar sina järnrör i blint raseri.

Samtidigt som allt det här händer berättar New York Times att de fått en snabb chatstund med Zoe Quinn, kvinnan som befinner sig mitt i skitstormens öga. Hon berättar att hon couchsurfat de senaste två månaderna, eftersom hon inte känner sig säker i sitt eget hem. Hon har ingen aning om hur länge det kommer pågå.

Människor förföljs och hotas till livet för att de ger uttryck för sina personliga åsikter. Hur länge ska det här behöva fortgå?

Quinnspiracy spann ju tidigt långt ut ur kontroll, det vet vi. Men nu har den också nått nästa nivå inom akademien. Och den här gången handlar det om en forskare vid namn Christina Hoff Sommers, som uttalat sig angående framför allt Anita Sarkeesian. Enligt Sommers finns det inte fog för kritik av spelbranschen – eller ens den internetbaserade spelkulturen.

Dr. Christina Hoff Sommers har en PhD i filosofi från tidigt 1970-tal, och hon verkar ha gjort till sin livsuppgift att tänja på gränserna för vad begreppet ”feminist” kan inbegripa. Hon framstår som otroligt konservativ och som en fullfjädrad biologist. Sommers kamp är främst riktad mot den ”radikala” feminismen, den som hävdar att det finns ett faktiskt förtryck. En av hennes mest kända böcker heter ”The War on Boys: How Misguided Feminism is Harming Our Young Men”. Jag tror du fattar.

Sommers har uppenbarligen ingen insyn i spelkulturen eller -industrin heller. Och hennes forskardiplom på väggen gömmer inte på något sätt det faktum att hon använder sig av samma ihåliga argument som en alltid stöter på i sånna här sammanhang. ”Det där är ett extremt exempel!” skriker någon när jag visar bilder från en av världens största mainstream-spelmässor. ”Det är bara en liten grupp uttråkade 12-åringar” skriker en annan när jag skriver om det kvinnohatande trollnätverk som kampanjat mot Zoe Quinn.

Så är det inte. Sexism är ett omfattande problem för spelbranschen, precis som det är för hela samhället. Och de här männen som viger sina liv åt att hata på de som försöker göra något åt problemen, de är inte oskyldiga barn. Tvärtom.

Som tur är har Sommers fått svar. Bland annat från en man vid namn Jonathan Mann.

Tipstack till Marcin!

Feministisk kulturkritik är det största hotet mot USA sedan Hitler. I alla fall om en ska tro ett av de hot som Anita Sarkeesian får ta emot dagligen. ”Hon hittar bara på”, skriker någon som kränkts av Sarkeesians redogörelse för hur kvinnor framställs i tv- och datorspel. Och samtidigt framkommer uppgifter om att spelkonferensen GDC, som hålls i San Francisco varje vår, bombhotades när Sarkeesians skulle ta emot pris för sitt arbete.

I lördags gjorde gänget bakom P3 Spel en slags översikt över det här som kallas Quinnspiracy och GamerGate. Eftersom jag skrivit om det hela här på bloggen ringde producent-Anton upp och intervjuade mig om läget. Här kan du lyssna på programmet. Under lördagen fick jag sedan ett gäng mentions på twitter, där engelskspråkiga anhängare av #GamerGate och #NotYourShield uppmärksammades på och varnades för mig. Enligt dem var jag  en av de där konspirerande speljournalisterna som ville sopa undan den faktiska skandalen här och enbart måla upp indieutvecklaren Zoe Quinn som ett offer. Mitt ställningstagande i den här frågan har, från dag ett, varit att det är omöjligt att diskutera den journalistiska integriteten och pressetiken utifrån det här fallet. Dels för att det grundar sig i en svartsjuk och sårad ex-pojkväns utsago. Dels för att det helt uppenbart, väldigt tidigt i händelseförloppet, kidnappats av manliga internettroll som ser det som sin främsta uppgift att krossa alla försök till feministisk analys i spelkritiken.

Så här är det. Jag har jobbat heltid som speljournalist i åtta år nu, och har skrivit om spel på olika sätt sedan ännu längre tillbaka. Under hela den här perioden har jag varit en av de som försökt föra en diskussion om vad svensk speljournalistik egentligen är – och vad det borde vara. I forum, på mer eller mindre obskyra bloggar, i tidningar. Jag är inte ensam, vi är ett litet gäng. Vi som VILL tala om speljournalistisk etik. Och vi är samma personer som anser att vi som kritiker har ett större ansvar – en spelrecension är inte bara ett ändlöst rabblande av tekniska specifikationer. Vi är i minoritet i vår bransch. Och faktum är att vi stundtals får ta oändliga mängder skit för det vi försöker göra. Vi vill att vi som speljournalister ska bli tagna på allvar, men framför allt vill vi att spelen ska bli tagna på allvar. Vi kritiserar föråldrade könsstereotyper i spel. Vi diskuterar vad våldsförhärligandet har för effekter. Ibland tar vi kanske oss själva vatten över huvudet, sätter oss på en lite för hög häst – men ambitionen att bidra till något större finns alltid där.

Och för det här får vi alltid skit. I varierande grad, förstås. Hur mycket skit du får beror på var dina texter publiceras. Och, som vanligt, om författaren är kvinna eller man. Majoriteten av alla kommentarer är hatiska. Vi har inget med spel att göra så länge vi inte tycker och gör exakt som alla andra. Faktum är att det till och med händer att vi får skit från våra chefer och beställare. Vi gnäller FÖR mycket, är FÖR kritiska. Det beror på att vi har en journalistisk ambition, att vi inte helt köpt tanken att vi bara är gravt underbetalda PR-personer. Men vi fortsätter ändå. Eller försöker i alla fall. Jag har en handfull otroligt talangfulla kollegor som ofta ger uttryck för att de snart inte orkar mer. Jag förstår deras känsla. Och jag förstår också att spelkritiken – och i förlängningen spelmediet – skulle förlora så otroligt mycket om de här personerna slutade skriva.

Mina kollegor överväger att sluta arbeta som speljournalister för skiten de får. Anita Sarkeesian mottar dödshot av folk som vill att hon ska knäckas. Samtidigt slutar Phil Fish att utveckla spel för av samma anledning. Markus ”Notch” Persson säljer Mojang för att han inte orkar med ansvaret och skitstormarna. Det finns massvis att diskutera när det kommer till speljournalistik. Ett av de största problemen just nu är att journalister, forskare och utvecklare hotas till livet – för att de gör sitt jobb.

Så, min fråga till alla de som hört av sig, oroliga för speljournalistikens framtid (eftersom vi försöker förhindra häxjakten på kollegor som Sarkeesian, eller utvecklare som Zoe Quinn och Jennifer Hepler) är: var har ni varit de senaste tio åren? Varför vill ni diskutera pressetik NU, när ett par utpekade kvinnor ligger på huggkubben? Var var ni när vi diskuterade köpta recensioner, mutor och fester med glamourmodeller inhyrda för att socialisera med (manliga) speljournalister? Var var ni när vi försökte problematisera förhållandena mellan speltidningar och spelföretag?

Var var ni när speljournalistiken behövde er?