Min hjärna mottager stora mängder information varje dag. Det gör din också, även de dagar när du bara ligger och stirrar håglöst in i väggen. Ibland tänker jag på hur absurt det är att viss information biter sig fast, medan annan aldrig fäster utan fladdrar iväg som en fjäril för att slutligen vittra sönder mitt i flyktförsöket. Framförallt tänker jag på det tröttsamma i att det ofta tycks vara menlös information som biter sig fast, medan saker som när min respektive fyller år eller hur man fyller i deklarationen osvikligt förpassas till medvetandets mörkaste vrår.

Till exempel minns jag i princip inget av det jag lärde mig under mellanstadiet, med två saker undantaget: Att Östergötlands landskapsdjur är knölsvan och att det, på den tiden, fanns hundrafemtio gånger fler grisar än människor i Danmark. Nu är det väl ännu fler kan jag tro.

Det här är ju egentligen en blogg som handlar om mat, så för att knyta ihop den här säcken tänkte jag berätta om en onödig fakta som jag ofelbart alltid kommer att tänka på när jag hackar någonting på en skärbräda. För många år sedan tittade jag på ett eftermiddagsprogram på TV4 som hette något i stil med Emmas Kök eller typ Hemma hos Emma (någon som minns? Berätta inte det i så fall, för då kommer det absolut fastna). En slags lifestyleig talk show där en kvinna som hette Emma hängde runt i en studio som var uppbyggd som ett vardagsrum och kök och intervjuade folk eller utförde olika pyssel. I köksdelen stod en TV-kock och lagade något gott. En gång när jag kollade var det en TV-kock med osedvanligt monoton röst som stod i köket. Jag minns att han finhackade en halv gul lök för att sedan lyfta skärbrädan och tippa den mot en stekpanna med upphettad olja, varpå tog han knivens blad, vände det så att den slöa sidan låg mot skärbrädan, och föste ner löken i pannan. Sedan sa han att man alltid skulle använda knivbladets oslipade sida för att göra denna manöver, annars kunde kniven bli slö.

I och med detta skedde en kronisk förändring av min hjärna. Jag kommer för evigt att minnas detta, lika självklart som knölsvanen och grisarna, eller för den delen vad min bästa vän hade för hemnummer när vi var små. Det är inget särskilt bra tips, det är bara ett vanligt helt okej tips, inget man behöver implementera eller leva sitt liv efter, speciellt inte om man är en kulinarisk lekman. Likväl står jag där och vänder på knivarna. Och det kommer jag väl göra tills jag en dag dör.