Det blir allt varmare ute. Lämnar jackan hängande på sin krok när jag går hemifrån. Ser människor som cyklar i fladdrande kläder, människor som går runt på gatorna och äter olika glassar. Babblar och gestikulerar. Jag rakar benen och tar på mig shorts, när jag sitter på bänken vid busshållplatsen ser jag gamla krigsskador och märken i skarp kontrast på den förvirrade vinterhuden. Benen har inte förstått att dvalan är över. Hjärnan har inte heller förstått, den är i chock över världens plötsliga förändring. Vad är det som händer? Överallt sitter människor och kisar i solen. Suger i sig öl ur glasflaskor eller spiller rosé på sina nyinköpta volangblusar. Hägg. Syren. Sedan varken hägg eller syren, istället pioner i åtminstone varannan tjugo-nånting-årings hem. Man ringer jobbsamtal och plötsligt är folk ”på semester, tillbaka i mitten av juli”. Det är sommar.

Den enda som begripit sakernas tillstånd är magen. Varje år vid precis den här tiden kastar aptiten in handduken. Mat blir bränsle, slutar vara inspirerande och det som avverkar anteckningsblock efter anteckningsblock. Laga mat blir ett nödvändigt ont, lever på yoghurt och stenhårda finska rågbröd. Hetsäter socker. Dricker massor av vin. Orkar inte laga mat.

Vad är det med den här tiden? Mailar aptiten. Frågar: Hallå, hoppas allt är fint. Jag skulle behöva bolla några grejer med dig – kan vi ta en kaffe och gå igenom? Aptiten mailar tillbaka. Ett autosvar: Jag har gått på semester och är åter i augusti. Vid akuta ärenden, kontakta tarmsystemet. Tarmsystemet, där finns inget att hämta. Visst, de kan hålla ställningarna, se till att verksamheten rullar på, men inte mer än så.

Vem gav aptiten semester? Kom tillbaka.