Velvet Goldmine 1998

Toni Collette- Mandy Slade

Ewan McGregor- Curt Wild

Jonathan Rhys Meyers- Brian Slade

Nu tänkte jag att den absolut bästa filmen jag någonsin har sett, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, bara måste ha ett alldeles eget inlägg. Jag har väntat och väntat  på rätt tillfälle för att publicera ett hyllningsinlägg som kan förse er med en ordentlig filmkostymorgasm och idag kändes det bara så rätt. Kan det kanske bero på att kostymen är lite påskartad? Eller så är det kanske så att den känslan jag får när jag tittar på filmen är lite densamma som känslan jag fick när jag öppnade ett påskägg fyllt med mitt favoritgodis omkring 7-årsåldern, total lycka. Eller så är det inte alls påskrelaterat. Jag firar inte ens påsk. Den här filmen har i varje fall den mest fantastiska och godisartade kostymen jag någonsin har sett.

Filmen Velvet Goldmine utspelar sig på 70-talet och handlar om glamrockstjärnan Brian Slade (vilket är en David Bowie-tolkning) och rockstjärnan Curt Wild (som är en Iggy Pop-tolkning). Filmen berör David Bowies och Iggy Pops omryktade kärleksrelation och innehåller därav fett heta scener- alltså två sjukt heta skådisar i helt sjukt heta 70-talskläder som hånglar upp varandra.

Karaktären Brian Slade är en helt underbar Bowie-tolkning. Det kan möjligtvis vara så att Brian Slades kostymer är bättre än David Bowies egna scenkläder och kostymer var. Ewan McGregor som spelar Curt Wild gör nog sin bästa skådespelarprestation någonsin i den här filmen, och titta på hur fulländad han är i den där rosa/lila/silverbrallan på sista bilden. Dör. Utöver de två heta rockstjärne-karaktärerna och deras grymma kostym måste nog filmens främsta kostymorgasm-utlösare ändå vara Toni Collettes karaktär (Brian Slades ännu hetare fru Mandy Slade). Hon och hennes looks förtjänar fan ett eget inlägg för det är perfektion i VARENDA scen. Mandy Slade är definitionen av en 70-talsdiva, och en kan inte göra annat än dregla över henne och alla hennes outfits.

Slutligen, någonting som jag inte får glömma i denna lilla kärleksförklaring- det skulle vara lite skämmigt som uttalad skofanatiker: är alla hysteriska 70-tals platåstövlar i diverse material och färgkombinationer. Det är värt att se filmen bara för skorna. Seriöst.