Anders Haal (foto: Märta Thisner)

Efter att han tagit examen från Beckmans 2009 började Anders Haal kort därefter arbeta hos den svenska modestjärnan Ann-Sofie Back, vilket han gjorde med stor framgång under några år. I höstas lanserade Anders Haal sitt eget (efterlängtade) modemärke HAAL och sin första kollektion. Idag lade jag vantarna på bilderna på hans andra och obeskrivligt fina kollektion. Här kommer den:

HAAL SS15 

Den första kollektionen (som jag konstigt nog inte skrev om när den dök upp) kommer här:

HAAL AW14

Anders Haal är definitivt vårt nya svenska modehopp med hans Ann-Sofie Back influerade men långt ifrån efterapande estetik. Kläderna känns väldigt kontrollerat innovativa och sansat utmanande.

Bette Davis & Joan Crawford i What Ever Happened to Baby Jane? 1962. Klänningar: Erdem & Givenchy 2014

Mia Farrow i Rosemary’s Baby 1968. Klänning: Bottega Veneta 2014

Judy Garland i The Wizard of Oz 1939. Boots: Saint Laurent 2014

Elizabeth Taylor i Cleopatra 1963. Topp: Stella McCartney 2014

Marilyn Monroe i Gentlemen Prefer Blondes 1953. Klänning: Moschino 2014

Catherine Deneuve i Belle De Jour 1967. Kappa: Dries Van Noten 2014

Jane Fonda i Barbarella 1968. Stövlar: Gucci 2014

Brigitte Bardot i Contempt 1963. Sjal och blus: Chanel 2014

Tippi Hedren i The Birds 1963. Collegetröja och jacka: Moschino 2014

Ursula Andress i Dr.No 1962. Tröja och örhänge: Louis Vuitton 2014

Audrey Hepburn i Charade 1963. Cape: Valentino 2014

Kirsten Dunst i Marie Antoinette 2006. Topp och kjol: Dior 2014

Liza Minnelli i Cabaret 1972. Klänning: Marc Jacobs 2014

Diana Ross i Mahogany 1975. Tröja och muff(?): Celine 2014 (den enda svarta filmstjärnan de använt sig av…)

Faye Dunaway i Bonnie and Clyde 1967. Tröja: Miu Miu 2014

Joan Crawford i Sudden Fear 1952. Kappa: Marni 2014 (OBS: trodde först att kappan var från 50-talet, vem fan gör en sådan pälskappa nuförtiden? Vidrigt)

Marlene Dietrich i Blonde Venus 1932. Topp och byxor: Balenciaga 2014

Gwyneth Paltrow i The Royal Tenenbaums 2001. Kappa: Valentino 2014. Väska: Hermès 2014

Gloria Swanson i Sunset Boulevard 1950. Jacka och body: Thom Browne 2014

Grace Kelly i Rear Window 1954. Topp och kjol: Tom Ford 2014

Fotografen Bobby Doherty har gjort något jag inte har sett tidigare, han har infogat kläder och accessoarer från de stora höstvisningarna 2014 i stillbilder från ikoniska filmer till New York’s Fall Fashion Issue. Han har klätt några av de mest välkända filmkaraktärerna (sedan spelfilmens uppkomst) i höstens dyraste mode. Jag tänker lite på när en var liten och klädde på klippdockor (finns de fortfarande?) alltså blir jag sjukt exalterat av det här. Det är liksom nostalgiskt på flera sätt för mig, 1: de gamla filmstjärnorna, 2: mina gamla klippdockor från 90-talet, 3: när jag fick min mammas gamla klippdockor från 70-talet, som hade likadana kläder som många av filmkaraktärerna ovan har. Sen tycker jag att det är intressant (och blir nästan lika uppjagad av det) hur bra de nutida kläderna passar in i de olika filmernas tidsepok. Vilket kanske är lite poängen med det hela? Att påvisa hur mode lever ett cirkulärt liv, att det alltid kommer igen.

Det här är så sjukt jävla fint, och helt genialiskt- helt sjukt jävla genialiskt. Snälla kan inte alla framtida modeuppslag se ut på detta vis? Jag skulle bli en sådan lycklig modekonsument då.

Jag kom hem lagom till att alla andra avlägsnade sig från Stockholm, vilket kanske inte gör så himla mycket med tanke på att jag inte är en sån där som ser sådär fräsch ut efter en solsemester. Jag har fått finnar av solkräm, en liten lätt brännskada på läppen (som ser ut som herpes) och lagt på mig några fetaostkilon. Utöver att slippa visa upp solkrämsfinnar är någonting positivt med ensamheten här i Stockholm att en kan ägna sig åt massa mode, vilket är huvudingrediensen för denna modebloggs överlevnad- så tack till Way Out West för det. Vi firar med en TBT.

Idag får bloggen lov att ha lite Rita Ora-tema. Utöver hennes kommande samarbete med Adidas har en fått se henne i modesvängen en hel del och inte bara i uppseendeväckande outfits på röda mattan. Modehusen DKNY och Roberto Cavalli använde sig av den brutalsnygga Rita Ora i sina 2014-höstkampanjer. Jag vet inte om det räknas som en hundraprocentig TBT när de är så nysläppta? Men vi säger att det gör det, kanske att TBT borde ha en månads gräns? Eller en veckas gräns? Eller bara inga gränser alls? Det är så himla trist med regler. Hur som haver- hon är freaking striking i dem båda. Jag är ju över huvud taget löjligt förtjust i kändiskampanjer (så är kanske inte den mest objektiva när det kommer till saken) jaja subjektiv eller ej- ingen kan hävda annat än att Rita Ora är dödligt snygg på dessa kampanjbilder:

Rita Ora för DKNY AW14

Rita Ora för Roberto Cavalli AW14

En liten sidenote jag vägrar att inte ha med: Roberto Cavalli kampanjen är ett enda stort skämt för den som har genusglasögonen på.

Alexander Wang AW14

Så dök Alexander Wangs höstkampanj upp, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. The Cut kallar den för ”OITNB chic” under rubriken ”Alexander Wang’s Models Found Themselves in a Holding Cell”- vilket låter lite som namnet på någon riktigt lökig p-rulle bestående av lesbiskt sex till för att behaga heterosexuella män. Ja alltså, en kanske inte behöver säga så mycket mer, det kanske summerar känslan jag får av den här kampanjen rätt bra. Kollektionen är fin dock, det är himla konstigt att detta inte är vedertagna fängelseuniformer.

Efter tre nästan outhärdligt långa dagar dök äntligen KENZO:s kampanjbilder upp på kära WWW och jag är tillfreds med livet igen. Det är ju alltid så att om en ska säga A måste en säga B. Alltså: ska en hålla på och publicera kampanjvideon måste en liksom publicera kampanjbilderna också, annars blir jag till en toktant av vänteriet och all nyfikenhet som bubblar oavbrutet i hela kroppen.

Okej, vad kan jag tänkas tycka om den David Lynch-inspirerade kampanjen? Jag vet inte om kampanjen var mer Lynch-artad än vad KENZO:s kampanjer brukar vara? De senaste säsongerna har alla kampanjer varit lite surrealistiska, färgstarka, matchade, välretuscherade, lite kitschiga och awkward på det där icke-awkward mode-sättet. Det hade varit så himla himla himla fint om denna kampanj hade varit lite mer ”haunting” á la Lynch. Det röda rummet på översta bilden är i och för sig jätte Lynch:igt men kanske lite väl bokstavstolkat? Jag har inte bestämt mig än om jag tycker att det är superkul att KENZO har skapat ett eget ”red room” eller om jag tycker att det är störigt och inte alls innovativt. Jaja, snyggt är det.