Fendi Haute Couture/ Fendi Haute Fourrure

Vi kan ju inleda med att jag skriver några ord om Fendi. Karl Lagerfelds första Fendi-Haute Couture-kollektion även kallad ”haute fourrure”. Kollektionen bestod av päls. Alltså verkligen bestod av päls. Det fanns inte en endaste liten look som inte var pälsbelamrad. Jag förmodar att detta skulle vara något slags självdistansartat skämt, att driva med Haute Couture-pälsklyschan. Men det var inte kul. Inte alls kul. Det är tragiskt. Riktigt jävla tragiskt. Jag vill inte ens veta hur många djur som har slaktats specifikt till detta tillfälle.

 

Haute Couture är ett intressant begrepp. Det betyder (direktöversatt från franska till svenska) hög sömnad, vilket syftar på den högsta mest avancerade varianten av sömnadskonst- och innebär att modet (plaggen) är konstruerat för hand från början till slut av proffsens proffs.

Couture veckan, till skillnad från “de vanliga” modeveckorna, har ett extremt sellektivt utbud av modeskapare som får visa under den. Det är liksom ytterst få som kvalificerar för att få medverka och officiellt skapa Haute Couture. Plaggen produceras sedan efter direkt efterfrågan från kund- alltså skräddarsys dem och kostar löjligt löjligt löjligt mycket pengar. Kunderna skulle jag gissa på är oljeshejker, diplomater och kungligheter.

I och med denna exlusivitet tänker en kanske att plaggen ska vara något slags utomordentligt, overkligt magnifikt, något som ger en rysningar från lilltån till hårtopparna. Eftersom att en kan skapa just det, om en besitter den sömnadskunskapen, och produktionen är så snäv. Men så är inte fallet särskilt ofta? Det verkar mer handla om högt pris än hög modegrad.

Därav finner jag Haute Couture-mode som ganska tråkigt mode. Det finns inte så mycket mer att analysera än ”undra varför de valde pärlor istället för kristaller”.

Så, nedan följer en fåordad sammanfattning av den gångna Haute Couture veckan:

Atelier Versace

Törnrosa möter 70-talshippie.

Christian Dior

50-talets Dior möter nutida Zara.

Chanel

Det stereotypa Chanel-modet möter det stereotypa Chanel-modet.

Armani Privé

Liza Minelli går på 80-talsdisco.

Maison Margiela

Galliano möter Margiela och skapar magi. Vem vill inte gifta sig i den där brudklänningen?

Jean Paul Gaultier

Något riktigt fult möter något riktigt fult och skapar- något riktigt fult.

Valentino

Romersk goth-prinsessa möter nutida europeisk prinsessa.

Balenciaga AW15

Att Alexander Wang gör såhär bra mode för Balenciaga gör mig nästan lite arg. För att jag hade fel, så fel, ja- jag hade fel. Jag vill nästan ta en av de där geniala häftstifts-detaljerna och stämpla dem i mitt eget ansikte och säga ”skäms”, ”Alexander Wang är inte en trendslavstråkig, oinspirerade och icke-innovativ designer” för den här kollektionen var allt annat än det. MEN jag har lärt mig en läxa nu, en ska inte hålla på och vara överdrivet skeptisk och döma ut modeskapare i förtid. 

Christian Dior AW15

Okej, vi inleder med skorna. De där LÖJLIGT LÖJLIGT LÖJLIGT fina skorna som PLÅGAR mig för att min plånbok ekar tom. Kollektionen i det stora hela var som en vill att Raf Simons Dior ska vara- klassiskt, elegant, underhållande och lite oväntade skärningar eller material/färgval. Ingen kollektion är den andra lik, även om de alla är estetiska systrar, vilket kanske är definitionen av hur ett märke bör producera mode.

Givenchy AW15

Det är någonting med Riccardo Tisci, någonting väldigt speciellt. Han träffar rätt varje gång. Han får en att tänka och känna- fan vad RÄTT, som om en undermedvetet suttit och väntat på exakt den där kollektionen. Jag har nog inga fler kommentarer än: var god fortsätt producera såhär grymt mode.

 

Sen får vi inte glömma Maison Margiela-kollektionen, men den är alldeles för bra för att ens vistas på en lista bland massa andra kollektioner.

 

Alla bilder från Style.com