Den här kampanjen är helt fantastisk. Den är genial. Utöver att den är en ren estetisk njutning är det också någonting jävligt empowering med den. Jag tänker mig att jag ska spendera min sommar exakt sådär. Så det här kampanjinlägget får fungera som någon slags sommarinspiration. Varsogoda att också inspireras av den och leva ut den italienska douchedrömmen i sommar. Jag ska också hänga i ett lyxhus (som inte kostar någonting) med ett gäng asheta bossiga brudar iförd Valentino från topp till tå. Jag ska också ha några halvnakna heta snubbar som accessoarer, som kanske även kan få fungera som springpojkar (om en inte orkar gå och hämta en ny drink). Jag tänkte att en kan klämma dem lite på stjärten när de går förbi, och lägga något sexistiskt skämt som jag och mina brudar skrockar åt med läppstift på tänderna och en cigg i mungipan. Jag ska bara ha blodrött och olika nyanser av lila på mig, alltid perfekt hår och perfekt smink som jag bara råkar vakna upp med (alternativt att en av springpojkarna fixar det). Jag ska hela tiden prata i en sån där ”mobiltelefon” om viktiga saker och skriva ett filmmanus. Min sommar ska se ut exakt sådär, minus snubben i kostym, han ser verkligen trist och obehaglig ut. Jag tänker mig att jag ska vara helt Patsy Stone: snygg, full, och grov i munnen.

Jag gick igenom min garderob häromdagen i ett desperat försök att göra lite plats och rensa ut kläder. Insåg då att de flesta vintage-märkesplagg jag äger är från Versace. Jag kände att det var lite oklart. Jag associerar gärna Versace med någonting tacky, hysteriskt pråligt, hysteriskt tight, och lite sådär klyschigt sexigt- vilket inte alls känns som jag. Men tydligen lever det omedvetet en Donatella inom mig, och jag känner att det kanske är ok? Det kanske får lov att vara så? Efter min kortvariga personlighetskris bläddrade jag igenom lite gamla Versacevisningar och kampanjer för att försöka ”embracea” min inre Donatella och jag känner faktiskt att en inte kan göra annat än att älska gamla Versacekollektioner. Speciellt älskar jag verkligen ovanstående Versacekampanj från 2000. Hur mycket känns inte den som en härlig kombination av en sjukt bossig kvinna från 70-talet och Carmella Soprano? Och hur fantastiskt fint är inte det?