Den amerikanska independent filmskaparen Gregg Araki, främst känd för sin 90-tals triologi ”Teenage Apocalypse Trilogy” bestående av filmerna Nowhere, Totally Fucked Up och The Doom Generation, har nu regisserat kortfilmen Here Now– Kenzos höstkampanj.

Gregg Araki är känd som en del av ”The New Queer Cinema” vilket gör att en kanske hade hoppats på att det skulle vila någon slags queerhet över den här Araki-regisserade Kenzo-kampanjen (som dessutom är menad att vara i samma anda som Nowhere), men jag finner ingen direkt queerhet eller apokalyptisk vibb.

Filmen består av två heterosexuella par, 1- det hamburgarehånglande paret, 2- ”glass half full” paret och Elissa som blivit nunna efter att hennes pojkvän blev arresterad. Sedan sker en snabb indikation på att en av snubbarna har haft någon slags relation med den kajalsminkade Bart som svischade förbi i en convertible.

Jag är så besviken. Det är liksom bara en rätt basic modefilm, som dessutom är (förklarat med bebisord) ful, tråkig och töntig.

Här kan en se töntfilmen:

My Little Rick Owens Pony

I samarbete med Luisa Via Roma har ett antal stora modehus designat varsin My Little Pony- som nu auktioneras ut på eBay till förmån för Rädda Barnen och deras pågående arbete med de barn som utsatts i samband med jordbävningen i Nepal.

Jag tycker alltid att det känns lite skevt (blir ofta lite lätt illamåeende) när barnkläder eller leksaker kostar mer än gemene hens månadshyra- ett barn är knappast i behov av en My Little Goth Pony för 10 lax för att ha kul. Det är en sån obehaglig del av konsumtionssamhället.

Men, denna leksaks syfte är att kosta mycket- för att kunna ge mycket till de som verkligen behöver hjälp, så då är det väl toppen att kunna utnyttja rika ytliga föräldrar?

I och med detta uppstår dock någon slags förlängning av den där konsumtionsbaserade skevheten- ett barn leker med en My Little Versace Pony, samtidigt som att ett annat barn precis blivit av med sitt hem. Det säger en hel del om hur världen ser ut.

My Little Fendi Pony

My Little Versace Pony

My Little Roberto Cavalli Pony

My Little Emilio Pucci Pony

My Little Balmain Pony

My Little Kenzo Pony

My Little Marni Pony

My Little Missoni Pony

Efter tre nästan outhärdligt långa dagar dök äntligen KENZO:s kampanjbilder upp på kära WWW och jag är tillfreds med livet igen. Det är ju alltid så att om en ska säga A måste en säga B. Alltså: ska en hålla på och publicera kampanjvideon måste en liksom publicera kampanjbilderna också, annars blir jag till en toktant av vänteriet och all nyfikenhet som bubblar oavbrutet i hela kroppen.

Okej, vad kan jag tänkas tycka om den David Lynch-inspirerade kampanjen? Jag vet inte om kampanjen var mer Lynch-artad än vad KENZO:s kampanjer brukar vara? De senaste säsongerna har alla kampanjer varit lite surrealistiska, färgstarka, matchade, välretuscherade, lite kitschiga och awkward på det där icke-awkward mode-sättet. Det hade varit så himla himla himla fint om denna kampanj hade varit lite mer ”haunting” á la Lynch. Det röda rummet på översta bilden är i och för sig jätte Lynch:igt men kanske lite väl bokstavstolkat? Jag har inte bestämt mig än om jag tycker att det är superkul att KENZO har skapat ett eget ”red room” eller om jag tycker att det är störigt och inte alls innovativt. Jaja, snyggt är det.

Kenzos David Lynch-inspirerade AW14-kollektion får givetvis leva ut i en äkta David Lynch-anda med säsongens kampanj. Toiletpaper och Kenzo har likt förra säsongen team:at ihop för att skapa en färgsprakande och surrealistisk värld som matchar kollektionen. Jag vill så hemskt gärna se alla kampanjbilderna också, men det verkar som att jag får hålla mig till tåls lite och nöja mig med den iögonfallande videon de skapat än så länge. 

Kenzo, det nypopuläriserade gamla modemärket gör allting rätt just nu. Det är numera (sen några visningar tillbaka) ungefär lika trendigt och creddigt som Wes Anderson och hans filmer. Det är underhållande, det är lagom udda, det är genomtänkt in i minsta lilla detalj, det är lekfullt men ändå stilrent och det är bara rent av snyggt. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det känns lite själlöst. Det är liksom lite för hippt med plagg som gör sig lite för bra på typ instagram. Kollektionerna är lite för lättsålda på något vis.

Det känns nästan som att märket använder sig av fula knep för att enkelt locka en. Klassiska knep som en massa linjer och cirklar och lustiga tryck och text och kontrasterande färger och fan hans morsa. Utöver de där klassiska knepen är Kenzo också lite allt på en gång vilket gör det svårt för någon att inte dras till det. Kenzo är sportigt, det är nördigt, det har hiphopinfluenser och det är Alexander Wang-hipster-mode. Vilket gör det rätt opersonligt, men typ helt genialt.

Huruvida Kenzo är själlöst eller inte så är det ett vinnande koncept. Kollektionerna skapar ett direkt habegär hos mig och (enligt sociala medier) resten av alla modeslavar och trendslavar. OCH jag tror att vi kommer att få se typ allt från denna visning med nashville-effekt inom snar framtid.