Gucci SS16

Gucci. Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci. Gucci Gucci Gucci Gucci. Åh Gucci, vart ska jag ens börja?

Gucci, älskade Gucci, är så himla bra nu. Det är det enda stora modemärket som (nu) verkligen vågar ta ut herrmodesvängarna. Som verkligen vågar röra vid det där som ofta kallas feminint.

Med den föregående herrkollektionen skedde någon slags indikation på hur märket skulle ändra på sig och komma att se ut. Vilken riktning det skulle ta framöver. Den här kollektionen, med hjälp av den nya chefsdesignern Alessandro Michele- totalbekräftar den indikationen. Och den här kollektionen. Den här kollektionen. Den här kollektionen är exakt så Gucci ska vara OCH är rakt av det finaste jag någonsin har sett i herrmodekollektionsväg.

En får se de mest perfekta silhuetterna i form av accentuerad midja- ni vet den där som män faktiskt också äger och har (midjan glöms så lätt bort i det lilla herrmodet) i kombination med stadigt klockat nertill. Snäva bootcut byxor med snäva toppar eller skjortor och romantiska blusar samt slimmade klassiska kostymer eller kostymer i pyjamasform vandrar längs med visningspodiet. Bländande rött möter ljusrosa och ljusblått som sedan idkar samlag med turkost, oranget och brunt. Det är glittrigt, broderat, blommönstrat, batikmönstrat och fullt med spets- en massa spets. Allt detta i äkta 70-tals anda.

Ja, kollektionen är gudomlig- den gör en ateist troende.

Men om jag släpper den lilla kärleksförklaringen nu, så måste jag säga skäms Gucci- inte en enda rasifierad modell hade castats till denna visning. Sen skulle det (i vanlig ordning) vara trevligt att se de där kläderna på en manskropp som gemene man faktiskt kan relatera till. Inte endast på den där taniga pojk-kroppen. Jag tänker mig att det i detta fall skulle kunna bli en slags skjuts för män att våga klä sig i det där ”kontroversiella” herrmodet, om de mer direkt kunde se sig själva och sin kropp i de där kläderna.

Ps. 70-talet var modemässigt generellt ganska feminiserat- modet domderades av de där tighta byxorna och de där tighta små tröjorna som ofta anses kvinnligt. I och med det kan en fundera lite över om det är 70-talsprägeln som gör det här Gucci-modet ”androgynt” eller om det är (som jag hoppas på) Guccis nya koncept- att det kommer att finnas med i Guccikollektioner framöver med eller utan 70-talsvibb.

Jil Sander SS15

Under milanos modevecka blev det dags för Rodolfo Paglialunga att visa sin första kollektion för Jil Sander och vilken besvikelse det blev. Kollektionen känns bara som ett hopplock av de allra tråkigaste plaggen Jil Sander gjort genom åren- det är INTE mode. Jag hade först tänk beskriva kollektionen som ett magplask, men det är inte ens ett magplask, det här beskrivs bäst som någon som har gett upp totalt och bara lagt sig platt på rygg. Lite såhär:

Versace SS15

Åh, Versace Versace Versace. Inget triggar igång min passion för lekfullt lyx och schablonartat sexiga italienska skor som Versace. Nu kommer jag inte kunna tänka på något annat än de rosa lackskorna med plexiklack eller de överdrivet glittriga klänningarna.

Likt Moschino-kollektionen känns Versaces SS15-kollektion något barbieartad, den är så hyperfeminin- alltså väldigt stereotypt feminin. Det känns lite som att SS15 säsongen och dess flesta kollektioner är någon slags hyllning till det stereotypa kvinnliga modet, vilket genast utlöser mitt moderelaterade funderingsflöde. Detta hyllningsmode av det ”feminina” får mig att undra om det hämmar eller främjar utvecklingen av utsuddningen av könsgränserna? Om vi med det flyttar genusuttrycken (med hjälp av mode) för kvinna och man längre ifrån varandra eller om det fungerar som ett fuck you till att det ”könsneutrala” modet ofta rör sig mot de stereotypt manliga estetiska uttrycken och att det alltid är det kvinnliga som måste ruckas på och anpassas? Om det då skulle kunna uppmuntra herrmodet att våga röra vid det ”feminina” eller om vi bara går tillbaka i evolutionen och säger hej till 50-talet igen?

Det är frågar som en omöjligt kan besvara, möjligtvis att Philip Warkander kan komma med ett bra svar, men det känns som att det bara är en oändlig cirkel av problematik. Jag vill älska denna ultrafeminisering av det kvinnliga modet, för det stämmer väl överens med min egen relation till mode- men jag tänker att det kan komma att bli lite problematiskt i det stora hela.

Jaja, nu till kollektionens mer enkla (men högst relevanta) fråga: vad fan vill en inte ha från denna kollektion? Det här är Versace när det är som bäst. Queen Donatella kan sin grej- lyx, lyx och åter lyx.

PRADA SS15

Vem hade trott att 1700-talet skulle få komma tillbaka i en Spring/Summer 2015 kollektion? Absolut inte jag.

Inte för att vara den som är den, men jag brukar kunna ha någon slags aning om vilka färger, silhuetter, årtalsinfluenser osv som kommer att dyka upp de olika säsongerna- men ja, alltså inte denna gång. Jag är dock knappt förvånad över att jag är förvånad eftersom att Prada alltid lyckas överraska mig och garanterat många många fler modenarkomaner säsong efter säsong.

Hur som haver, 1700-talet är tillbaka. Det är tillbaka via de små prins/prinsess skorna och de blommiga silkestygerna. Men det är inte bara 1700-talet en kan se i Pradas SS15 kollektion, en kan även se influenser från 30, 50, 60, 70 och 90-talet. Så i en och samma SS15-kollektion får en alltså avnjuta 1700-talstyger som möter 30-tals lapptäcke konstruktion, som möter 50-talets hemmafrukjolar, som möter 60-talets silhuetter som möter 70-talets hippie färgkombinationer och slutligen paras ihop med 70 och 90-tals inspirerade skor. Alla dessa årtalsreferenser är ihopkokta till ett ytterst modernt och progressivt mode- att hon lyckas med det är inget annat än genialt. G E N I A L T.

Jag säger det som jag sagt så många gånger och aldrig kan säga för ofta: jag älskar dig Miuccia.

FENDI SS15

Hittills har Milano levererat genomgående BRA mode, det är generellt skitsnyggt och underhållande. Fendis SS15-kollektion var inget undantag, den erbjöd intressant och nytänkande konstruktion av plaggen (vilket är rätt väntat av Fendi), övergripande bra silhuetter, spännande materialval, tilltalande färgval, underhållande små detaljer osv- jag skulle vilja kalla det för en trevlig kollektion. Det är en sjukt trevlig kollektion. Den är dock inte så värst nyskapande och den triggar heller inte igång några direkta känslor hos mig, mer än ”fan vad snyggt”- vilket kanske är ett rätt dåligt betyg? Jag vet inte. Mode kanske bara får lov att vara trevligt ibland.