… var skittråkig.

Lady Gaga & Brandon Maxwell.

Under Brandon Maxwells debutvisning igår i New York infann sig x antal creddiga personer. Bl a Lady Gaga (som han stylat i tre år), Alexander Wang (hans tidigare chef), Steven Klein, Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin. Alla kreatörer som designern i fråga känner personligen. Att en ”nykomling” får crème de la credd att dyka upp på sin första visning, samt får den creddigaste av dem alla att grina av glädje, hör inte till vanligheten – därav blir en givetvis genast exalterat intresserad av att se vad kollektionen kan tänkas ha att erbjuda.

Brandon Maxwell SS16

Svart, v-ringat, vitt, v-ringat, lavendel, v-ringat, svart, t-shirt och kostymbyxa, vitt, kjol med slits, lavendel, ärmlös topp och byxa, svart, bandeauklänning, vitt, assymetisk topp och vid byxa, lavendel, ärmlös klänning, svart, axelbandslös klänning, svart, lite menlös couturedramatik. Ja, det hade Maxwells första kollektion att ge.

Kollektionen som tydligen fick Lady Gaga att brista ut i tårar, och modenyhetsplattformer att skriva om det, bestod alltså av det tråkigaste en finner i en Versus Versace-kollektion, eller på Zara. Det känns alltså helt obefogat att en av världens främsta ”galna” stilikoner öppnade tårkanalerna vid tillfället, och säger nog en hel del om hur privata relationer väger så mycket tyngre än kreativitet i sig självt, samt att miss Gaga bör satsa på skådespeleri.

Eller så innebär bölandet att konceptet Lady Gaga är som en fake Fendi, att kreativiteten bakom henne egentligen finns att hitta någon helt annanstans. Att hon egentligen är lika tråkig som vilket H&M-plagg som helst. Att hon tillsammans med diverse stylister eller stilrådgivare rakt av kopierat någon annan stackars sate sedan 2008.

Namilia SS16

Bakom varumärket Namilia hittar en de två nyexaminerade modestudenterna (från Royal College of Art) Nan Li och Emilia Pfohl som under VFiles visning i New York presenterade en sociala medier-inspirerad feministisk kollektion kanske främst bestående… av kukar.

Deras SS16-kollektion ”My pussy, my choice” tar avstamp i populärkulturen och genusklichéer. Den utforskar och hyllar hur dagens kvinnliga pop ikoner och/eller ”celebrity activists” som Arvida Byström, Miley Cyrus, Nicky Minaj, Rihanna, Kim Kardashian o.s.v. porträtterar sig själva via sociala medier (främst Instagram) och därigenom utmanar vår uppfattning om hur kvinnor bör se ut, bete sig och klä sig.

Varje outfit menar fungera som ett ironiskt och överdrivet porträtt av ”one of those female leaders of pop culture based on their own approach to femininity”. Alltså representerar exempelvis Anaconda-outfiten på bild nummer två Nicki Minaj.

Konceptet bakom kollektionen är givetvis super, ett feministiskt koncept som (mode)världen garanterat är i stort behov av. Men ibland undrar jag om provokation av detta slag verkligen är det bästa sättet att nå ut med ett budskap? Om det kanske snarare gör budskapet illa. Att, i detta fall, de där kukarna inte fyller en egentlig funktion, att de istället bara ”provocerar”.

Jag förmodar att de kukbaserade plaggens syfte är att förstärka kollektionens budskap och lyfta texten ”think outside the cocks”- men att det kanske blir tvärtom? Eftersom att kukar ändå dominerar kollektionen, bokstavligt talat.

JAG VET INTE.

Sen kan jag inte riktigt avgöra om exempelvis den där kuktoppen på bild nummer tre (som jag därmed älskar och hatar på samma gång) fungerar som en kuktrofé, att en bär kuken, utövar makt över- eller ifrågasätter kukens makt, eller om det bara  är en topp med två kukar som kommer på en.

Alexander Wang AW15

För mig känns allt som Wang gör så himla oäkta, det är alldeles för trendkänsligt på något vis. Trend utan stil, alltså utan en egen stil.

Det ”hårda” arga modet har verkligen varit på kartan denna säsong, vilket enligt ovanstående bilder tydligen fick Alexander Wang att göra någon slags goth-punk-rock kollektion á la Givenchy eller Saint Laurent. Ja, den är skitfin men den är inte Alexander Wang. Den är inte Alexander Wang. Den är någon slags kopiering av ett helt annat modemärkes estetik.

Alla modemärken följer givetvis trender (mode handlar ungefär 80 procent om det) men som sagt- Wang jobbar bara med trend, vilket för mig känns fullständigt ointressant/oinspirerande och helt ärligt inte som designerskap. Att ha ett eget språk är väl kanske vad som utgör (eller borde utgöra) att vara en designer med ett eget märke. Kan herrn snälla börja jobba för något massproducerande företag istället? Exempelvis Zara skulle bli överlyckligt av hans närvaro.

Så, Kanye Wests samarbete med Adidas Originals presenterades igår under New Yorks pågående modevecka, och jag känner inget annat än irritation. Brännande irritation.

Nu är jag helt säker på att x antal personer som läser detta kommer tycka att jag är en jävla gnällkärring som läser in alldeles för mycket i ingenting osv, men det är ingen slump att männen under denna visning är helt påklädda och kvinnorna är halvnakna/nakna(?). Visst, vissa av de kvinnliga looksen inkluderar en oversize:ad tröja eller jacka men den är givetvis inte ihopparad med en oversize:ad bralla som- varenda snubbe är iklädd. Nej, för den är ihopparad med… en strumpbyxa.

Jag blir så ofantligt frustrerad. VI LEVER I ETT PATRIARKAT- för de som glömde eller tänkte att det magiskt försvunnit för att någon offentlig snubbe bestämt sig för att han är feminist. Kanye och Adidas verkar i varje fall helt missat det. Eller totalt struntat i det och tänkt något i stil med att ”kvinnor klär ju bäst i inga kläder alls, så är det bara”.

För de som inte sett visningen, såhär såg männens utstyrslar ut:

Såhär såg kvinnornas utstyrslar ut:

Förövrigt så tyckte jag att själva kollektionen var skitful.

Ximon Lee

Under stockholms nyligen avslutade modevecka presenterades detta års vinnare av H&M Design Award. Vinnaren, Ximon Lee, fick då visa sin vinnarkollektion som såg ut såhär.

VFiles hade igår/idag (det är lite svårt det här med tidsskillnaden) sin visning, varpå Ximon Lee återigen visade en egen kollektion (förmodat samma). Inför kollektionen känner jag att boxigt, överdimensionerat och dekonstruerat är rätt gjort- det känns inte så innovativt. Under en ganska lång tid nu har Ximon Lees typ av kroppsdistanserat mode ansetts progressivt då det utmanat ”klassiskt” skräddat och kroppsnära mode men eftersom att det gjorts under en ganska lång tid nu blir det givetvis inte lika nyskapande längre. I mina ögon, i denna stund, blir det där mer ”klassiska” modet på något vis det som är banbrytande. Ett exempel skulle vara Lamijas AW15 kollektion, där det leks med hantverk och den fysiska kroppens faktiska form.

Som ett litet ps. så är jag väldigt förtjust i att Ximon Lees initialer blir XL- vilket kläderna verkligen är.

Julia Seemann

Denna kollektion kändes som någon slags spännande och underhållande blandning av intressant Balenciaga konstruktion, den där eleganta Yohji Yamamoto dekonstruktionen samt en liten släng av typiskt ”trendigt” Alexander Wang mode- vilket blev till ett alldeles alldeles eget mode som jag vill se jättemycket mer av.

Andrea Jiapei Li

HUR många gånger har en inte sett EXAKT de där plaggen?- är ungefär allt jag tänker och känner inför den här kollektionen. Jag vet, det är så svårt med mode för vad är egentligen originellt? Allt inspireras alltid av någonting (mode skapas inte i ett vakuum) men denna uppenbara copy paste-känslan är bara för tröttsam.

Di$count Univer$e

Detta ser ut som att Jeremy Scott, Betsey Johnson och Hyein Seo (tidigare VFiles designer) bestämt sig för att skaffa ett modemärkesbarn. Vilket, mot förmodan, var en riktigt katastrofal idé. Det mest tilltalande med kollektionen var pudeln som gled fram på catwalken.