Fendi Haute Couture/ Fendi Haute Fourrure

Vi kan ju inleda med att jag skriver några ord om Fendi. Karl Lagerfelds första Fendi-Haute Couture-kollektion även kallad ”haute fourrure”. Kollektionen bestod av päls. Alltså verkligen bestod av päls. Det fanns inte en endaste liten look som inte var pälsbelamrad. Jag förmodar att detta skulle vara något slags självdistansartat skämt, att driva med Haute Couture-pälsklyschan. Men det var inte kul. Inte alls kul. Det är tragiskt. Riktigt jävla tragiskt. Jag vill inte ens veta hur många djur som har slaktats specifikt till detta tillfälle.

 

Haute Couture är ett intressant begrepp. Det betyder (direktöversatt från franska till svenska) hög sömnad, vilket syftar på den högsta mest avancerade varianten av sömnadskonst- och innebär att modet (plaggen) är konstruerat för hand från början till slut av proffsens proffs.

Couture veckan, till skillnad från “de vanliga” modeveckorna, har ett extremt sellektivt utbud av modeskapare som får visa under den. Det är liksom ytterst få som kvalificerar för att få medverka och officiellt skapa Haute Couture. Plaggen produceras sedan efter direkt efterfrågan från kund- alltså skräddarsys dem och kostar löjligt löjligt löjligt mycket pengar. Kunderna skulle jag gissa på är oljeshejker, diplomater och kungligheter.

I och med denna exlusivitet tänker en kanske att plaggen ska vara något slags utomordentligt, overkligt magnifikt, något som ger en rysningar från lilltån till hårtopparna. Eftersom att en kan skapa just det, om en besitter den sömnadskunskapen, och produktionen är så snäv. Men så är inte fallet särskilt ofta? Det verkar mer handla om högt pris än hög modegrad.

Därav finner jag Haute Couture-mode som ganska tråkigt mode. Det finns inte så mycket mer att analysera än ”undra varför de valde pärlor istället för kristaller”.

Så, nedan följer en fåordad sammanfattning av den gångna Haute Couture veckan:

Atelier Versace

Törnrosa möter 70-talshippie.

Christian Dior

50-talets Dior möter nutida Zara.

Chanel

Det stereotypa Chanel-modet möter det stereotypa Chanel-modet.

Armani Privé

Liza Minelli går på 80-talsdisco.

Maison Margiela

Galliano möter Margiela och skapar magi. Vem vill inte gifta sig i den där brudklänningen?

Jean Paul Gaultier

Något riktigt fult möter något riktigt fult och skapar- något riktigt fult.

Valentino

Romersk goth-prinsessa möter nutida europeisk prinsessa.

Att detta händer i ett modesammanhang är helt ofattbart oväntat och underhållande. TACK för detta Valentino. TACK för detta Anna Wintour. TACK för detta Ben Stiller och Owen Wilson. TACK. TACK. TACK.

Derek Zoolander och Hansel stängde alltså, till hela världens förtjusning, dagens Valentino-visning. Det här måste vara den mest optimala formen av marknadsföring, inför den kommande Zoolander-uppföljaren.

Möjligtvis modeårets bästa bild?

Här kommer en liten sammanfattning av Paris herrmodevecka dag ett och dag två i form av mina visningsfavoriter, varsågoda att likt mig andas häftigt och få gåshud av följande kollektioner:

Valentino SS15

Raf Simons SS15

Louis Vuitton SS15

Issey Miyake SS15

Dries Van Noten SS15

Paris modeveckor är alltid någon slags given favorit för mig, men jag kan inte hjälpa att jag dras till- och inspireras av det där italienska douchebagmodet. Jag har sett ut som en italiensk douchebag hela veckan med v-ringat och löjligt stora guldfärgade solglasögon och kan liksom inte sluta att se ut så, är omedvetet (nu medvetet och accepterande) jätteförtjust i douchebagmode. Paris kanske representerar någonting som endast är visuellt tilltalande för mig just nu, jag njuter så mycket av att titta på ovanstående kollektioner men jag vill liksom inte se ut så. Vill alltså se ut som ett lyxlirar-douche- inte svalt cool, seriös och intelligent.

En liten analys kring det hela: jag som modern kvinna kanske känner att det är mer ok att klä mig stereotyp doucheigt, då det för mig blir rätt könsöverskridande. Samtidigt som en modern man kanske verkligen INTE drar sig till det, och hellre klär sig i Parisiskt herrmode som generellt är ”snällare” herrmode och betydligt mer könsöverskridande än det italienska herrmodet?

Den här kampanjen är helt fantastisk. Den är genial. Utöver att den är en ren estetisk njutning är det också någonting jävligt empowering med den. Jag tänker mig att jag ska spendera min sommar exakt sådär. Så det här kampanjinlägget får fungera som någon slags sommarinspiration. Varsogoda att också inspireras av den och leva ut den italienska douchedrömmen i sommar. Jag ska också hänga i ett lyxhus (som inte kostar någonting) med ett gäng asheta bossiga brudar iförd Valentino från topp till tå. Jag ska också ha några halvnakna heta snubbar som accessoarer, som kanske även kan få fungera som springpojkar (om en inte orkar gå och hämta en ny drink). Jag tänkte att en kan klämma dem lite på stjärten när de går förbi, och lägga något sexistiskt skämt som jag och mina brudar skrockar åt med läppstift på tänderna och en cigg i mungipan. Jag ska bara ha blodrött och olika nyanser av lila på mig, alltid perfekt hår och perfekt smink som jag bara råkar vakna upp med (alternativt att en av springpojkarna fixar det). Jag ska hela tiden prata i en sån där ”mobiltelefon” om viktiga saker och skriva ett filmmanus. Min sommar ska se ut exakt sådär, minus snubben i kostym, han ser verkligen trist och obehaglig ut. Jag tänker mig att jag ska vara helt Patsy Stone: snygg, full, och grov i munnen.