Varför finns Espresso House fortfarande?

När jag var liten fanns det väldigt få platser som man som ungdom kunde vara på. Gud nu låter det väldigt mycket som jag var en sumprunkande jazzpjatt som la mina sista riksdaler på nöjespalatset Nalen samtidigt som jag försökte rädda tv-almarna men på min tid fanns det verkligen ingenstans att vara. Vi hängde på helgerna på Gröna Lund (detta kan ni läsa om här) och på eftermiddagarna efter skolan åkte vi antingen fram och tillbaka på olika tunnelbanelinjer (Norsborg – Ropsten är en gammal favorit) eller hängde på Espresso House.

Någon köpte en caramel Latte eller en mudcake så satt man där i någon nersutten soffa i 2 timmar och pratade om Lady Gagas könstillhörighet. Starbucks hade ännu inte kommit till Sverige så iden med en kedja där man hela tiden visste exakt vad man kunde få för utbud kändes fräscht  och amerikanskt. Min kompis Edvin började förövrigt gråta när vi var i Frankrike och för första gången testade starbucks, tror han har kvar takeaway koppen än idag. Nåväl, då är då och nu är nu och det är faktiskt dags att någon säger ifrån gällande det sämsta Sverige har, Espresso house.

Espresso House ser likadant ut överallt. År 2006 fick Jill Johnson och en trissvinnare från Uddevalla fria tyglar att inreda ALLA Espresso House och sen dess har de bara låtit det sakta men säkert förfalla till den Amerika-vurmande safari-älskande (väldigt mycket så världskartor och gamla kistor?)-dåliga ursäkt till cafe det är idag. ”Varför skulle vi behöva ha en riktig bokhylla när vi bara kan sätta upp en tapet som föreställer en bokhylla?” ”Varför har vi inte en enorm klocka som t.o.m hade fått Flavor Flav generad upphängd på väggen? Om den någonsin visar rätt tid? Absolut inte, en jättestor klocka ska inte vara praktisk, den ska vara quirky”. Sittmässigt kan man sitta i fåtöljer som får en att sjunka så djupt att man får äta vitaepro mot ryggproblem i 2 år eller sittpuffar med typ koskinn runt om eller om man gudförbjude behöver el på en sån svinhård bänk. 

Sen är gästerna alltid exakt samma, alltid någon grupp småbarnsmammor som inte längre orkar gå till typ snickarbacken eller ilcaffe och slåss mot osäkra ADs eller 19åringar som slipar på en känslomässig pilot, två ungdomar i lite för fina (läs nya) kläder som är på dejt (killen beställer in en vit varmchoklad men ångrar sig exakt sekunden tjejen köper in något mer moget) och sen en osäker tant som trott att detta var något hippt och coolt och nu känner sig helt borta i diverse kaffebeställningar och fyrkantiga kanelbullar. Det är liksom lite som att sitta i ett SL-center, folk är liksom bara där men inte för att de vill fika, utan mer för att de faktiskt inte har någon annanstans att vara (otroligt sorglig mening).

Anledningen till att jag skriver detta är nog faktiskt i grunden självhat. Jag väljer alltid att gå till Espresso House om jag behöver sitta någonstans i en timme. Varför inte gå till ett mysigt cafe eller ett ordentligt konditori? Jo för jag orkar inte göra fel, jag orkar inte bli granskad av varken Berghs-studenter eller gamla arga tanter. På Espresso House vet jag hundra procentigt vad jag får, hundra procentigt vad jag ska beställa, hundra procentigt hur fåtöljerna känns, hundra procent att alla ”baristas” är 18 år och snart ska plugga i Uppsala eller backpacka (känns som alla heter typ clara). Och det är verkligen genomgående när jag frågar runt bland mina ”kompisar” på Facebook om vad de tycker om EH (Ja det är EH nu, orkar inte skriva ut hela namnet, vet inte varför jag inte introducerade det tidigare i texten).

Espresso House ska bara finnas där, det är en plats som helt opretentiöst bara finns och som levererar helt ok kaffe goda bagels till ett för dyrt pris och arbetestillfällen till våra lillasyster till ett ok pris (de har ändå kollektivavtal) det är fan själlöst men vem fan bryr sig. 

Jo jag.

Därför ska du nu skriva i detta formulär här under som är för att demolera alla Espresso House och istället bygga bostäder av det.  Om vi får ihop 100 underskrifter skickar jag in det till det tyska ägarna. Tack.

/ Pål Ströbaek