Den här las upp den 14 juni första gången men förtjänas att läggas upp igen.
Jag gillar att vrida och vända på saker och ting – dra lite sköna liknelser och skoja lite både om och med den jag skriver om.
Någon plockade för några dagar sen ut några stycken citat helt ur sitt sammanhang och kallade det för näthat.
Citaten här nedan kommer från en välkänd och respekterad skribent och recensent i musikbranschen som recenserat….något…
Jag tänker plocka bort alla namn så att bara själva innehållet finns kvar men ni kan nog gissa vad artikeln handlar om. =)
Är detta också näthat?
Hur kommer det sig att man får recensera film, musik, böcker, tv-program och i princip ALLT som någon tjänar pengar på men INTE blogg och sociala mediavärden?
Då är en dålig recension eller kritik näthat!
Så vad är skillnaden?
Jag fick inte ifrågasätta Nellie Berntssons beslut att hylla en dömd kvinnomisshandlare till skyarna för då var det näthat och jag hängde ut en 15åring OCH hennes föräldrar som tydligen inte såg något fel med det alls.
Tror ni unga Britney Spears, Christina Aguilera eller Zara Larsson fick den visade hänsynen då deras första skivor skulle recenseras? Eller Frans för den delen? Fick han extra bra recensioner och höga poäng i Melodifestivalen för att han är en ungdom och således måste skyddas från åsikter som inte är enbart positiva – alltså HAT?
Givetvis inte! Det är bara i blogg och den sociala mediavärlden som man SKRIKER näthat så fort allt inte är rosafluff, enhörningar och konstanta hyllningar.
Det är farligt att hela tiden ropa att vargen kommer för till slut kommer ingen tas på allvar som hävdar näthat då det kan vara allt ifrån att någon inte tycker att dina skor var värda pengarna till att någon vill skära halsen av dig..
Allt kallas näthat med exakt samma styrka – oavsett vad det handlar om.
Det blir inflation på näthatet och det är farligt. Vi kommer gå från överkänsliga till avtrubbade.
Från artikeln:
De framför inte bara sina egna låtar, mixade med en och annan tyngre technodänga, utan brölar också alla suputers nationalsång, den som märkligt nog inte har något namn men som alla kan utantill: ”Whööööö-hööuu-whööö-höööö!”
Efter att ha tryckt i gång den springer han ned till publiken och drar på sig en gycklarhatt som passar hans flamsiga sinnelag.
Kanske borde jag också sänka en shotsbricka eller två. Annars är det svårt att uppskatta den franska superstjärnan.
”xxxxx”, låten han gjort till xxxxx med xxxxx, är så bjäbbigt irriterande att den sannolikt bär en del av ansvaret för helgens kravaller i xxxx. Som finalnummer väljer xxxxxx sin egen ”xxxxxx”, en låt som utstrålar lika mycket erotik som en överkörd grävling.
Musikaliskt förlitar han sig lika mycket på ett klassiskt electrohousedunk som på såsiga allsångsrefränger.
