7:28 14 Nov 2019

fått många klagomål (noll) detta skulle va en ålderskris-blogg men i själva verket är det en feelgood-blogg som handlar om hur fantastiskt d e jobba m min tv-serie.

vad ÄR då en ålderskris? Jag skulle säga att nuet skaver. Ett blev det så här-läge. Och kanske jag har gjort fel läge. Jag borde gjort annorlunda.

det är så svårt att förlåta sig själv. Nej d e inte sant. Vissa förlåter sig själva på löpande band. Det är det de gör. Men jag vet inte. Kanske bara ångesthantering/ förnekelse från deras sida? Men att på riktigt förlåta sig själv? Inte ljuga inte fly? Har det hänt nån?

Igår när jag diskade tänkte jag på hur du diskade, med ena foten fastklistrad i knät, en slags folkloristisk manlig balett-pose som han i Jethro Tull alltid antog när han spelade tvärflöjt. Jag satte upp foten i knävecket så och tänkte på dig.

och imorse när jag och min 4-åriga dotter gjorde frukost på sängen till min kille för det e hans födelsedag och kaffet var slut och jag skulle öppna ett nytt paket Zoegas minns jag hur du ropade på mig varje gång det var dags att öppna nytt kaffepaket och precis efter du öppnat vakuumet sa du: kom lukta. Och det luktade så gott.

10:21 13 Nov 2019

Tror verkligen ingen kan  hjälpa mig för känns som folk som läser mig bor på landet och i kranskommunerna lol. För de är miniatyrer av vem jag var innan, är det så man gillar nån? miniatyrer betyder yngre i sammanhanget. Känner jag en enda riktigt jävla rik person???? Liv kanske men hon bor i Malmö, och antar hennes dricksande egentligen handlar om underkänt i matte. Men OM ngn jävel bor granne med NK högst upp i huset. maila mig på caroline.ringskog@gmail.com

Jag gör ju en dramaserie för SVT. den blir så jävla bra. gråtfärdig över det. lager på lager läggs på och nu är vi i ramberättelsen där NK-klockan spelar huvudroll. så OM!!! du har pull. help a brother out. TACKKKk

7:56 12 Nov 2019

Liv och jag höll på och bli vänner. Vi hade redan varit vänner ett år. Ett och ett halvt. Jag hade blivit ihop m hennes tvillingbror på nyårsafton. Det var ett magiskt dramatiskt år som följde som utmynnande i att Liv och jag blev otroligt starka vänner.

Jag förstår Livs framgång. Jag skulle säga Livs framgång är att förstå och kunna trösta tjejer. Tänk då att liksom ha en privat författare som förstod mig. Vi pratade. Det var nånting.

Men detta skulle inte bli en vänskapens dag-post utan måste skriva om en sak jag tänker på varje dag.

En sommar. Otroligt varm hälsade jag på henne där de bodde i backlandskapet på Österlen. Havet låg nånstans i närheten. Det här var en av de första ggr vi umgicks bara hon och jag och en av de första gångerna jag var hemma hos henne.

det var juli. 30 grader varmt. Skånsk högsommar. Hon frågade vill du typ bada eller gå ut eller…

vi stod i vardagsrummet

eller se film, sa jag.

av hennes reaktion förstod jag det va crazy. Hon ba visst fan gött göra det fast d värsta sommardagen.

vi såg cinema paradiso.

utanför var rosor stockrosor ett varmt hav. Gräset heden.

Det här har jag tänkt på varje dag sen 1996. Nej men jag har tänkt på det där för det säger nåt om min egen uppväxt.  Jag och mina syskon, iaf jag och min storebror, blev så extremt mkt lämnade i vår uppväxt till vårt eget öde. Liksom uppfinna allt själv. Uppfostra oss själva. Jag var 15 och det var första ggn i mitt liv jag hörde att man borde vara ute på sommaren.

På hösten flyttade jag hemifrån. Ensam. Till Lund. Där bodde redan min bror inackorderad hos en dam. Jag var aldrig där. Hemma hos honom. Men minns fåtöljerna vi hittade på myrorna till honom. Guldskimrande tyg, Bouclé.

Han fick aldrig sin första lägenhet. Eller sitt första barn. Jobbade han nånstans? Jag måste fråga mamma. Kan va att han jobbade på resturang Fellini i Lund, där han hängde hela tiden. Pratade italienska och drack rött vin på ett brådmoget sätt. Starry eyed. Som människor med bara hela framtiden framför sig kan va. Skrattandes.

6:43 11 Nov 2019

Visste fortfarande inte att d va farsans dag när jag äntrade tekniska museet med mina döttrar och min kille – normy som jag e – deras farsa,  då jag slungades tillbaka. Stockholm 1989. Jag är 8 år och vi åker till tekniska museet. Jag min 10-åriga storebror Christopher, som skulle omkomma i en bilolycka 8 år senare, och min lillebror Nicholas, känd från musikkritik i Dagens Nyheters kulturdel. Iaf. Mina barn e 4 och 1 år. Jag vet hur sinnessjukt jobbigt d e göra NÅT. Alltså vi gör ju nåt, grilla korv, har kalas, parken, resturang, bageri, hela tiden, men då är det mer att jag följer med. Jag, ensam, orkar nästan aldrig göra nåt, förutom bidra med mitt varande, tröstande, lyssnande. Jag vet inte. Det här handlar inte om mig. Var var jag. Jo. Därför är det så sjukt att tänka på att min farsa själv, orkade göra NÅT? ATT han gjorde nåt? Jag vet inte. Men det är en annan grej med min pappa. Det finns, fanns ett annat motstånd. Ett äckligare motstånd. Jag kan nästan inte tänka på min pappa utan att tänka på invandrare, för han är invandrare. Och jag kan inte tänka på invandrare utan att tänka på Sverige. Jag kan inte tänka på min pappa utan att tänka på Sverige. Och hur ser jag Sverige framför mig? Jag skulle säga: Ungefär som SVT-huset. Hermetiskt slutet. Grått. Solitt. Obehövande av nån. Vit dimmig himmel som omsluter bunkern. Vit mjölk. Grå stängd dörr. Sverige var stängt redan då. 1989. Vart man än vände sig som länning så slöts väggar upp framför en. Allt var koder. Och  jag vet inte. Men jag kan bli så jävla rörd över min pappa. Att han bröt genom det där jävla valvet och förstod att vi skulle tycka det vore kul att någonstans på Gärdet i Stockholm lyfta vår egen vikt med  hjälp av nåt rep och sandsäckar. Tekniska var mitt favoritmuseum som barn. Vi var där hela tiden. Vi tre barn och han. Samma med sommaren. Min pappa. Min jävla invandrarpappa kodade av , ensamstående med tre barn, tog han oss till Grönan. Tittade på oss när vi gick upp i trappan i lustiga huset. Antagligen med galopperade dödsångest. Eller det vet jag, han trodde alltid vi skulle dö. Han bodde i Huvudsta en sommar. Har ni vart i Huvudsta? Bara namnet e så sinnessjukt? Och så fort man vart i Huvudsta  faller det i glömska. För det går inte kmma ihåg Huvudsta, man vill inte komma ihåg Huvudsta. Men det ligger nånstans ut mot Solna. Han tog oss till utomhusbadet där den sommaren. Har ni vart på badhus med barn? Att vi åkte dit säger nåt om hur det var att vara i lägenheten. Men jag minns det som underbar. Vi åt sånt som ingen annan åt, hemmagjord pesto, proscioutto, handpressad apelsin juice, färska morötter stekt i riktigt smör och herbs de provence. Hos mamma åt vi bara light produkter. Men det var inte det jag skulle berätta. Var var jag. JO. Har ni vart ensam förälder med tre barn på ett badhus nån gång? Med ångesten som är att barnen kan drunkna och dö eller bli bortrövade eller vad som helst? Allt gick bra och jag tyckte det var så jobbigt han så extremt orolig alltid. Sen dog ju hans son. SÅ jag vet inte.

7:37 10 Nov 2019

2 saker. Båda från Alex Schulmans pod.

Korthetsminnet försvinner om man Inte beskriver sin barndom som enbart ljus straight utan frågetecken? För att man e tvungen att blockera ut det omedelbara nuet? Det stämmer för mig. Och samtidigt totalt konsumeras av detaljrikedomen i ett minne som tog plats för 20 år sen. 30 år sen.

Vart ett problem nu under min 6-veckor långa förkylning. Jag tar en Ipren o sekunden efter tar jag Ipren igen. Eller så tar jag d första ggn jag vet ju inte.

ett av minnena som verkligen rest långväga för ta plats och ta sin tid. Sparka av sig skorna o breda ut sig var det om köpa glass till de äldre tjejerna i hamnkiosken i Simrishamn. Det höll på varje dag hela somrar. Jag hittade inget sätt in till dem. De var suveräna. Varje dag cyklade jag till Tobisborgs bad. Det låg bredvid stranden men med betalande entré och tre coola bassänger. Genom gallret kunde man se Österlens stränder, Östersjön och miljondollarvyerna som Ulf Lundell älskar. Men om man e 9. Om man e 11 då gick man till poolerna och badet. I bastun hamnade jag med de här tjejerna. Eller gick efter. Jag visste alltid var de var. Som liksom, de var också mina kompisar? Vi umgicks varje dag men det kunde vända så snabbt. De var ett, två år äldre och det fanns inget krav på lojalitet mot mig. Att köpa glassbomber och strutar m hallonsås och grädde var ett sätt att hålla fast dem. Pengarna var som ett lasso. Och jag ville så gärna va med de äldre. De har jag alltid velat. De i min ålder som ville vara med mig blev jag otålig av. Stod och stampade och stressade över bristen på coolhet så jag gick in i risk. I bastun retade de mig genom frågor som inte lät elaka på rösten men på den passiva innebörden. Sen gick alla ut ur bastun och klädde om. Då gick Jag med. Sen släntrade alla över till asfaltparkeringen och låste upp sina cyklar , jag med efter. Var det där? Eller cyklandes på strandpromenaden jag frågade är det nån som vill ha glass?

jag hade alltid råd för jag stal pengar av min mamma. 100 lappar. 500-lappar. Det var ett dubbel svek. Svekets orangea färg stod i himlen i solnedgången och vi var där i hamnkiosken vid 19.30-tiden och jag tog beställningar och gick och ställde mig i kön. Alla fick sina glassar o sen skingrades gruppen. Cykelkaravanen blev oregelbunden och upplöst och alla hade nånstans att cykla.

och känslan att jag gjort fel. Svikit min mamma så fruktansvärt fortplantade sig i mig. Jag hade svikit mig själv också. Men det sveket var som ett eko. Jag hade inte kunnat beskriva vad som hänt där och då och att det var jag som svek mig själv. Jag bara var i det.  Ett ordlöst oformulerat kölvatten där liksom jag bara var ensam igen.