I slutet av Oktober åkte jag till London för att hälsa på familjen och ha en mini semester, då jag kände att jag behövde byta miljö/en paus. London välkomnade mig med värme, bokstavligen, det första jag gjorde var att packa ner min vinterkappa längst ner i väskan. Mina två veckor där spenderades på att upptäcka platser jag tidigare missat, äta god mat och hänga med människor jag tycker om.

Som ni ser, i served looks varje dag.  Alla ögonskuggor jag använde är från morphe 35B paletten, en ganska färgglad palett. Något jag inte är vann vid. Kände mig som ett litet barn igen när jag testade alla olika möjliga färger och matchade de med mina kläder.

Sådant jag hann med var att besöka House of Minalima. En liten konstaffär/museum som hade en Harry Potter utställning. Fanns allt möjligt från tidningsklipp av the daily prophet, Hogwarts brev utspridda vid en eldspis (gissar på att det är där mina brev hamnade) posters som gick att köpa samt en liten del av rekvisitan som användes under filmningen av harry potter filmerna. Lätt värt ett besök dit om man har tid! Det var lite som att befinna sig i en förtrollad värld när man inte hörde ljudet av bilarna/människorna utanför på Londons trånga gator.

Efter mitt besök på House of Minalima tog jag bussen vidare till Somerset house. Där hade Hassan Hajjaj sin utställning ”La Caravane”. Aldrig hört talas om honom innan, men vart kär i hans konst från första ögonkastet. Bilder på grymma kvinnor i traditionella marockanska kläder poserande på motorcyklar. Konservburkar fungerade som ramar runt bilderna. En visuell utställning på olika personer varav några sjunger, någon rappar och någon trummar.  Det var lätt det coolaste mest inspirerande jag sett på länge. Ändå fint att få vittna något så vackert och kunna relatera till det.

Det bästa med resan var all god mat jag åt. Hann äta på Dishoom, säger bara W O W. GODASTE INDISKA MATEN!!! Ni måste äta där om ni har vägarna förbi London! Hann även bocka av Nandos (det första jag gjorde typ) samt Domino’s pizza, deras  vegetariska pizza med vitlöksdressing är A L L T.  Sen upptäckte jag världens godaste falafel från Magic Falafel i camden stables. Helt sjuk. Samt att Pret a mangers chai latte och scones från Sainsbury är en perfekt kombo.

Annat som jag hann med var ett besök på kentish town farm med familjen,  stanna och dokumentera fina halloween dekorerade hus på mina promenader, mumsa på våfflor och sambus köpta från camden stables och njuta av londons höst väder. 15 grader i oktober tänk er det.

Denna resa var verkligen en väl behövd paus som utnyttjades till fullo. Utöver att jag hann göra massa roligt insåg jag även hur mycket jag har utvecklats och växt. Att min ångest inte har lika mycket makt över mig längre. Jag håller på att bli frisk och det känns bra! Ibland behöver man komma ut ur sin lilla bubbla för att kunna se saker så som de är.

De säger till mig du är fri

Ändå kollar jag bakom axeln

De säger till mig du är fri

Men de slutar aldrig jaga

Mina fötter har aldrig fått vila

Mina lungor har fått kollapsa

De säger till mig du är fri

Men när som kan de komma

Redo för att förstöra och plundra

Redo att använda och slänga

De säger till mig du är fri

Jag har aldrig varit fri

Min kropp har aldrig varit min

Jag är trött på det här. Trött på äckliga gubbar som tar sig friheten att sitta bredvid en på bussen, trots att det finns fullt med andra lediga platser, och startar konversationer. Trött på att skrika på de, och trött på att ibland hålla tyst för att inte göra situationen värre.  Trött på att bli förföljd på väg hem. Trött på att stötta på män som dröjer när de går förbi mig med blickar som är allt annat än vänliga. Trött på inte bli trodd. Trött på att mina systrar inte bli trodda. Trött på att inte kunna berätta pågrund av skam.  Trött på att aldrig känna att min kropp är min. Trött på ständigt vara på min vakt. Trött på att vi som kvinnor ska behöva anpassa våra liv kring våra kön. Trött på att vi inte ses som människor.

Men jag är mest trött på att det ska ligga på oss att säga ifrån. Att skuld läggs på oss oavsett om vi berättar eller inte berättar. Vi kan aldrig göra rätt. Säg inte till oss hur vi kan undvika att utsättas för övergrepp, istället kan du som man granska dig själv. Granska dina bröder, vänner, kollegor och alla andra män i din närhet. Blunda inte när du ser dina vänner gå över gränser,  acceptera ett nej, vissla inte efter tjejer på gatan, säg ifrån när män i din närhet kallar kvinnor för horor eller andra nedsättande ord. Skratta inte när män i din närhet drar sexistiska skämt. Och Sluta ifrågasätt kvinnors upplevelser och berättelser. Ta ert jävla ansvar. Och lämna oss ifred.

Jag vet hur svårt det har varit. Att du skulle komma så långt som du har gjort nu fanns inte i dina tankar. Du har legat alldeles för många gånger i fosterställning, gråten i halsen, armarna runt om dig själv medan tankarna spökade. Alldeles för många gånger för att du skulle börja tvivla på allt. Alldeles för många gånger för att vela försvinna och sluta existera. Och varje gång krympte ditt hjärta lite mer och en del av dig försvann. ” Jag vill inte leva’’ har du tänkt hundratals gånger. ’’Kommer jag överleva detta?’’ Ja du har överlevt hittills. Om, och om. Det gör du alltid.

Förlåt. För att jag tvivla på dig. Inte trodde på dig. Förlåt till den 10åriga du, som grät sig till sömns varje natt och trodde allt var hennes fel. Förlåt till den 15åriga för att jag inte tog hand om dig. Förlåt till den 19åriga du, för att spenderade timmar, dagar och mängder på att hata varenda del av dig. Förlåt att jag var grym mot dig, för att jag försökte dämpa ner dig, trycka in dig i en mall, för att jag försökte tysta ner dig. Förlåt. För att jag inte fanns där för dig. För att jag inte trodde på dig. Jag borde ha skyddat dig. Älskat dig.

Det har tagit dig allt att börja läka. Så jag tackar dig. För ditt mod. Tack för din styrka men också din svaghet. För att du vågar och tillåter dig att känna trots att du mest vill slippa. För att du låter dig falla, misslyckas och lyckas. Tack för alla gånger du tvingade dig själv att göra saker du tyckt var jobbiga, tack för de gångerna du lät dig slippa det jobbiga. Tack för att du alltid söker kunskap och försöker utvecklas. TACK FÖR ATT DU GER UPP IBLAND OCH TACK FÖR ATT DU INTE GER UPP FÖR DET MESTA. Du är min hjälte.

Var inte hård mot dig själv, det gör inget om du inte når dina mål idag. Du har morgondagen. Skratta mer, du har det vackraste leendet jag sett. Våga drömma och dröm stort. Jag är så så så stolt över dig. Överrösta dig själv med snälla tankar. Unna dig då och då med sådant som gör dig glad. Omringa dig med människor som får dig att känna dig trygg. Jag har sett dig utvecklas och blomma ut till denna otroligt omtänksamma, starka och kloka personen och jag kan inte vara annat än stolt. Tillåt dig själv att läka, att älskas och älska andra. Låt inte din rädsla för misslyckande stoppa dig, gör allt du vill göra. Jag tror på dig, vi kommer komma långt. Din resa är inte över. Du har en lång väg att gå men jag vet att det inte skrämmer dig längre. Du kommer vara okej.

Vakna (check), fixa sig (check), stressa till bussen och jobba (check). Mina morgnar ser likadana ut. Senare, medan solen fortfarande står mitt på himlen passar jag på att promenera. Oftast går jag i skogen. Det är min nya, eller egentligen återfunna, fristad. Jag beundrar de åldrande träden, njuter av att höra fåglarna kvittra, andas in den friska luften och tänker hur synd det är att jag inte går på denna ojämna mark oftare.

Vissa dagar skippas promenaden och jag sover istället. Bara en liten stund, intalar jag mig själv. En halvtimme blir till tre timmar, och jag vaknar till det varma och sköna kvällsljuset. Jag ligger kvar i sängen, tittar på serier, läser böcker, planerar i huvudet att jag behöver köpa växter och fixa skrivbordsytan. Ibland är skymningsljuset ännu vackrare och jag kan inte motstå behovet av att dokumentera det. 12 bilder senare, öppnar jag dörren till vår lilla lilla balkong och förlorar mig själv i den sockervadsfärgade himlen. Jag andas in den friska kvällsluften och tänker ”jag kanske klarar det här ändå”.

Jag ställer mig på kopparfärgade bönemattan. Försöker dra all min fokus åt bönen och avskärma allt annat. Ibland går det, för det mesta inte. Men det gör inget, jag får bara försätta försöka. 00:30. Vänder mig om, har svårt att somna. För ljust. Drar täcket över ansiktet. För varmt. Drar ner det. 02:15. Går upp, tar ner den svarta sjalen från kroken, knyter den om ögonen och tänker ”jag måste hitta min ögonmask imorgon!!!”. Finally. Mörker. Försöker somna igen, lyckas denna gång. Om tre timmar upprepas denna rutin igen.

Hade man frågat mig för tre år sen ”honeyy vad vill du göra efter gymnasiet?” Hade jag svarat: bo i London ett tag, flytta hemifrån, plugga till psykolog och bo utomlands. Jag hade tråkat ut er med mina livsplaner, för jag hade många. Nu två år senare har inget av allt jag planerat skett och det känns som om jag fast. Som om jag inte kan röra mig, min kropp har frusit till is och min hjärna hemsöks av en storm. Tankarna växer till kraftfull orkan som sköljer bort allt hopp.  Det känns som om någon har tryckt en paus knapp och stoppat mitt liv. Jag kämpar för att ta ett steg fram, men det går inte. Jag är frusen, stel, fast. Hur hamnade jag här?

Jag vet att min depression är anledningen till jag befinner mig i detta tillstånd. Jag vet att det är okej att inte veta vad man vill göra när man är 20. Det är ingen stress. Jag försöker trösta mig själv med att jag en dag kommer må bättre. Att jag en dag kommer kunna göra allt jag vill. Att livet kommer erbjuda mig mer. Jag försöker att inte jämföra mig med andra.  Men det är svårt att komma bort ifrån den känslan.

Alla omkring mig lever, lever på riktigt. Deras liv flyter på, de reser, pluggar, jobbar. De vet vad de vill med deras liv. Medan jag sitter här, helt oförmågan att klara av något så enkelt som att gå till affären. Jag vill plugga, jag vill resa, jag vill jobba. Jag vill klara av min vardag. Jag vill vara lycklig. Men vart börjar jag ens? hur kommer jag dit? Är det såhär mitt liv ska vara? mörkt, hopplöst och tråkigt. Ett enda röra av meningslösa dagar spenderandes i mitt rum. Jag vill bara reda ut det här. Reda upp denna röra som är mitt liv.