Vakna (check), fixa sig (check), stressa till bussen och jobba (check). Mina morgnar ser likadana ut. Senare, medan solen fortfarande står mitt på himlen passar jag på att promenera. Oftast går jag i skogen. Det är min nya, eller egentligen återfunna, fristad. Jag beundrar de åldrande träden, njuter av att höra fåglarna kvittra, andas in den friska luften och tänker hur synd det är att jag inte går på denna ojämna mark oftare.

Vissa dagar skippas promenaden och jag sover istället. Bara en liten stund, intalar jag mig själv. En halvtimme blir till tre timmar, och jag vaknar till det varma och sköna kvällsljuset. Jag ligger kvar i sängen, tittar på serier, läser böcker, planerar i huvudet att jag behöver köpa växter och fixa skrivbordsytan. Ibland är skymningsljuset ännu vackrare och jag kan inte motstå behovet av att dokumentera det. 12 bilder senare, öppnar jag dörren till vår lilla lilla balkong och förlorar mig själv i den sockervadsfärgade himlen. Jag andas in den friska kvällsluften och tänker ”jag kanske klarar det här ändå”.

Jag ställer mig på kopparfärgade bönemattan. Försöker dra all min fokus åt bönen och avskärma allt annat. Ibland går det, för det mesta inte. Men det gör inget, jag får bara försätta försöka. 00:30. Vänder mig om, har svårt att somna. För ljust. Drar täcket över ansiktet. För varmt. Drar ner det. 02:15. Går upp, tar ner den svarta sjalen från kroken, knyter den om ögonen och tänker ”jag måste hitta min ögonmask imorgon!!!”. Finally. Mörker. Försöker somna igen, lyckas denna gång. Om tre timmar upprepas denna rutin igen.