De säger till mig du är fri

Ändå kollar jag bakom axeln

De säger till mig du är fri

Men de slutar aldrig jaga

Mina fötter har aldrig fått vila

Mina lungor har fått kollapsa

De säger till mig du är fri

Men när som kan de komma

Redo för att förstöra och plundra

Redo att använda och slänga

De säger till mig du är fri

Jag har aldrig varit fri

Min kropp har aldrig varit min

Jag är trött på det här. Trött på äckliga gubbar som tar sig friheten att sitta bredvid en på bussen, trots att det finns fullt med andra lediga platser, och startar konversationer. Trött på att skrika på de, och trött på att ibland hålla tyst för att inte göra situationen värre.  Trött på att bli förföljd på väg hem. Trött på att stötta på män som dröjer när de går förbi mig med blickar som är allt annat än vänliga. Trött på inte bli trodd. Trött på att mina systrar inte bli trodda. Trött på att inte kunna berätta pågrund av skam.  Trött på att aldrig känna att min kropp är min. Trött på ständigt vara på min vakt. Trött på att vi som kvinnor ska behöva anpassa våra liv kring våra kön. Trött på att vi inte ses som människor.

Men jag är mest trött på att det ska ligga på oss att säga ifrån. Att skuld läggs på oss oavsett om vi berättar eller inte berättar. Vi kan aldrig göra rätt. Säg inte till oss hur vi kan undvika att utsättas för övergrepp, istället kan du som man granska dig själv. Granska dina bröder, vänner, kollegor och alla andra män i din närhet. Blunda inte när du ser dina vänner gå över gränser,  acceptera ett nej, vissla inte efter tjejer på gatan, säg ifrån när män i din närhet kallar kvinnor för horor eller andra nedsättande ord. Skratta inte när män i din närhet drar sexistiska skämt. Och Sluta ifrågasätt kvinnors upplevelser och berättelser. Ta ert jävla ansvar. Och lämna oss ifred.