Jag skojade alltså inte om mina rädslor inför middagen i går. Klockan nio på morgonen påtalade vår chefredaktör Pelle att jag såg nervös ut. Sedan gick jag omkring och gav ifrån mig olika ångestläten hela dagen. Gick knappt att prata med.

Men all oro och all nervositet visade sig vara obefogad totales. Både Ola och Josie visade sig vara helt otroliga människor. Men det är inte meningen att jag ska berätta så mycket om middagen än i och med att det ska komma en fullständig redogörelse i artikelform.

När det blir vet jag inte riktigt än. Det var tänkt att den skulle publiceras samtidigt som en gbg-version och Malmö-version i det kommande numret av Nöjesguiden. Men det verkar som att lokalredaktörerna har latat sig och missat deadline. Lite trist tycker jag.

Det jag kan säga är att jag har bilder i telefonen som aldrig någonsin kommer att visas upp offentligt. Och att Josie missade planet hon skulle åkt med i morse. Och att jag har varit hög på livet hela dagen i dag. Kommer att tänka på den där memen där Timbuktu säger att man inte ska glömma bort hur fett det är att leva eller något sådant som killar i jeansskjorta delade flitigt för ett par år sedan. Känner verkligen så i dag. Tacksam över att få vara vid liv. Hur ofta gör man det?

Tack Simon. Tack Ola. Tack Josie. Tack Sonja. Tack Mauri. Rövgängens rövgäng.

Och tack Joel Ighe för att du bjöd på middagen på Arnolds.