Jag blev så jävla glad när Simon fick loss Ola Rapace till kvällens utgång. Gick runt och visslade hela dagen. Firade med att bläddra förbi 40 sidor i Pascal Engmans nya bok Råttkungen.

Men det behövdes en kändis till. Så jag ringde Nordic Entertainment Group och frågade om de kunde lösa någon sköning från årets säsong av Paradise Hotel. Det kunde de. Josie Capllonch ska med oss ut.

Sedan messade Joel Ighe att vi kan få middag på Nosh and Chow och drinkbord på Spy Bar om vi vill.

Glädjen över att jag styrt upp mitt livs konstigaste kväll höll i sig ett par timmar innan den övergick i total ångest. Vad ska vi prata om? Kommer Ola Rapace ha kul? Kommer Josie ha kul? Det är så mycket som kan gå rakt åt helvete. Och om det gör det är allt mitt fel.

Minns någon gång i början av gymnasiet när jag föreslog för mitt nya kompisgäng att vi skulle gå på bio. Det var en stor grej för mig att välja film. Väldigt olikt mig, eftersom om en film som jag har valt är dålig så tar jag på mig hela ansvaret för att den är det. Först är det mitt fel sedan kommer ingenting sedan kommer ingenting sedan kommer regissören.

Filmen var usel. Ett haveri. En två timmar lång plåga. Redan efter 10 minuter märkte man att det skulle vara en skitfilm. Efter det har jag aldrig varit på bio.