Varje gång jag pratar med någon som också har bott i Malmö brukar jag slentriansäga att det hade varit kul att bo där igen, men att det naturligtvis inte går eftersom det inte finns några vettiga jobb i mediabranschen.

Men mitt besök i helgen fick mig att inse att det förmodligen inte hade gått att bo i Malmö annars heller. Skottlossningarna och segregationen i all ära, men det som verkligen skrämmer mig är Malmöiternas oerhört långsamma gångtempo.

Ingen i Malmö har bråttom. Det är som att de har tolkat Karin Boyes dikt om att det är vägen, och inte resans mål, som är mödan värd bokstavligt. Det är som att varenda Malmöit är ute och undersöker hur långsamt det är möjligt att ta sig från punkt a till punkt b och att alla slår nya personliga rekord varje dag.

Bevisen för detta radade upp sig under helgen. När jag hamnade på en bar med ett gäng journaliststudenter som ville dra till någon svartklubb som låg en halvtimmes promenad bort var det inget snack om att vi skulle ta apostlahästarna dit. Ingen var det minsta intresserad av att åka taxi.

Ett annat bevis för att Malmöiterna helst tar sig fram så sakta det bara går är att jag inte såg en enda person använda elsparkcykel, trots att både Voi och Lime finns i staden. Det står precis som i Stockholm sparkcyklar i drivor överallt, men i Malmö är det ingen som får för sig att ta sig en åktur.

Det yttersta beviset för att absolut ingen i Malmö är intresserad av att ta sig någonstans fort fick jag stifta bekantskap med när jag skulle åka rulltrappa. Malmöiterna är nämligen ensamma i världen med sin åkstil. I Malmö står man på båda sidorna. INGEN går i rulltrappan, utan man ställer sig två och två och väntar till man är framme. Om lokalbefolkningen får syn på någon som promenerar i trappan skriker de ”Häxa!” och bränner vederbörande på bål på Lilla torg.

Detta resulterar förstås i att köerna till stadens rulltrappor blir otroligt långa. Men det spelar ingen roll för Malmöiterna. För det är vägen som är mödan värd.