Jag hamnade vid samma bord som skådespelerskan Karin Franz Körlof när jag var ute i går. Hon verkade inte minnas mig. Och det var bra. För första gången vi träffades gick allt snett.

Jag var ny på Nöjesguiden och skulle göra min första intervju. Jag var utsänd att intervjua Sverrir Gudnason och Pernilla August inför premiären för filmatiseringen av Den allvarsamma leken.

Först intervjuade jag Pernilla August. Det gick fint. Det var det enda som gick fint den där dagen.

Sedan sa en pressperson att det var dags för mig att intervjua Karin Franz Körlof. Panik. Ingen hade sagt till mig att jag skulle intervjua Karin Franz Körlof. Jag hade inga frågor förberedda. Så jag freestyleade. Jag höll mig över ytan ett par minuter innan jag sjönk som en sten. Det blev för uppenbart att jag inte var det minsta påläst om hennes rollfigur, så jag blev tvungen att säga som det var.

Hon blev förtvivlad. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon skulle bli så besviken som hon blev. Hon såg helt förstörd ut. Jag förstod då att hon hade sett fram emot att bli intervjuad av Nöjesguiden. Trots att det absolut inte var mitt fel, ingen hade ju sagt något om att jag skulle intervjua henne, bad jag om tusen gånger om ursäkt.

Sedan var det dags för Sverrir, som då var mitt uppe i inspelningen av Björn Borg-filmen. Vi gled in på ämnet. Och då sa jag det. Det dummaste jag har sagt i hela mitt liv. Jag har sagt oändligt många korkade saker under min tid på jorden, men det här tar fan priset.

– Det slår mig nu att du faktiskt är ganska lik Björn Borg.

– Ja… Det är lite meningen, svarade Sverrir.

AAAAAARRRRRRGHHHHHH. Hur kunde jag säga något sådant? Hur kunde jag berätta för en person som blivit stylad till att se ut som Björn Borg av Sveriges främsta kostymörer och stylister att han ”faktiskt” är ganska lik Björn Borg? Och dessutom säga det som att han skulle bli överraskad av den informationen?

Katastroferna var inte slut där. När jag gick från Scandic Anglais, skärrad av upplevelsen, upptäckte jag som lax på löken att jag glömt spela in intervjun med Sverrir. På ett sätt var det väl tur, för jag skulle inte vilja att den där sägningen finns på band, men just då kändes det som jordens undergång. Jag var för dålig för att vara journalist. Jag minns att jag nästan grät på vägen tillbaka till redaktionen.

Men allt sånt där går att reparera. Man skriver lite från minnet och så chansar man lite och så blir det någon form av text i alla fall. Vad som däremot inte går att reparera är att jag sa det där till Sverrir.

PS. Här kan man förresten läsa min gamla intervju med Pernilla och Sverrir. Så här i efterhand vill redaktören Frasse Levinsson ta avstånd från den obegripliga rubriken ”Jag måste förstå kvinnorna”.