Livet på en kvällstidning kan vara absurt. Minns när jag var praktikant på nöjet på Aftonbladet och någon svensk kändis dog. Vem det var har jag glömt. Men det jag kommer ihåg är att Tobbe Ek förklarade för mig att nu sätter vi igång och ringer kändisens anhöriga.
– Vissa kommer inte veta om att personen är död. Då är det vi som ger dödsbeskedet. Eftersom du är ny slipper du den här gången. Men i framtiden kommer du också att behöva göra det här, sa han.

Som tur var dog ingen mer kändis under min praktik, så jag kom undan. Hur som helst. Anledningen till att jag kom att tänka på kvällstidningsjournalistikens natur är en rubrik jag såg i Aftonbladet i morse: ”Paradise Hotel-deltagarna avslöjar sina värsta tragedier”.

Jag tycker det är så roligt att tänka på hur det har gått till när det där knäcket har skapats. En intet ont anande Paradise Hotel-deltagare är på Ica och ska hämta ut några flak Nocco eller något sånt. Sen ringer telefonen.
– Hejsan, det är Fredrik Jönsson på Aftonbladet här. Har du en minut?
– Jodå, det har jag,
– Jag har egentligen bara en fråga: Vilken är ditt livs värsta tragedi?