Har ni varit på krogarna där de stora feta affärskontrakten signeras någon gång? Där lunchtimmen omärkligt glider över i à la carte och där mattorna är mjuka som sandstränder? Sådan är stämningen på Sturebadet. Hade gjort vad som helst för att bli medlem. Förutom möjligen att betala de 30 000 kronorna det kostar i årsavgift.

Jag fick i alla fall följa med min kompis Simon dit och träna i går. Det skulle bli första etappen på resan mot min hämndkropp. Tyvärr gjorde jag bort mig direkt. Hade med mig ombytesstrumpor och hårgele. Man får träningskläder där, så mycket visste jag. Men jag visste inte att strumpor ingick. Och att det vid spegeln i omklädningsrummet står en orgel av Björn Axén-produkter. Det borde jag ha räknat ut, att man inte behöver kånka runt på strumpor och hårgele som en cro magnon-människa.

Det var hur som helst första gången jag motionerade sedan Stockholm marathon 2014. Man tror ju att man ska belönas för ett sådant hjältedåd. Men inte jag. Min belöning blev att jag drömde en mardröm. Och det var inte vilken mardröm som helst, kan jag tala om. Jag drömde att Kent skulle återförenas för tre spelningar i Storbritannien. I Storbritannien!!! Hemska tanke. Jag hatar Kent. Kent-fans är lika självgående och kritiska som cocktailbär, som CRB en gång skrev. Men det vägrar Spotify förstå. Trots att jag bläddrar förbi så fort en Kent-låt dyker upp fortsätter jag få Kent-låtar i min daily mix varje dag. Algoritmen har helt enkelt bestämt sig för att det, givet min musiksmak, är omöjligt att jag inte tycker om Kent.

Därför har jag nu bestämt mig för att aldrig mer träna. Jag kan inte riskera att det här händer igen.