Jag vill inleda med att säga att jag vet mycket lite om ser-ut-som-goth-låter-som-pop-duon Strawberry Switchblade, eftersom det alltid har varit ett sånt band som folk med coolare musiksmak än jag lyssnar på. Min kille och min bästis Björk, alltså. Men!

Idag har jag läst en så fantastisk men alldeles för kort intervju med Rose McDowall, alltså ena halvan av Strawberry Switchblade, i The Guardian. Angående att det är det där fåniga Record Store Day nu på lördag.

Jag tänkte helt enkelt lista de finaste sakerna hon sa i texten, mest för att jag ska få en anledning att titta på/visa jättemånga bilder av dessa magiska åttiotalshäxor.

”I’d love somebody to one day say: ‘She’s the female Leonard Cohen’. People say: ‘Oh, it’s music to kill yourself to’. But I love melody, and the beauty of melancholy.” Ah, klassikern, att tjejer aldrig får göra vemodig konst utan att vara tonårigt suicidala! Tröttsamt då, lika tröttsamt nu.

(Hur jävla söta!!!)

“I don’t believe in slagging people off. I like Jill, she’s a nice girl. But there were certain problems that were beyond anybody’s control.” Hur konstigt att säga så om någon man har gjort musik med i fem år? ”Nice girl”? Jill är alltså Jill Bryson, andra halvan av duon. Sån mardröm för henne att få höra.

”What happened, Rose? ‘The dark side, you mean?’ she laughs. ‘I was always a strange little girl. I believed in magic. I had a lot of experiences that were just so outrageous, so wildly weird, that I knew something else was going on.” *identifierar mig*

“My mum said I used to speak in tongues, and I used to have nightmares that would continue while I was awake.” Okej, jag identifierar mig inte så mycket längre. Men skulle vilja läsa en bok om hennes barndom.

Varsågod för enorma mängder eyeliner, häxkraft och tygstycken i håret, hörni.

/Nöjesguidens eviga (och ärligt talat enda verksamma, va?) gothreporter (bevis I & II)