Jag stal rubriken för jag orkade inte hitta på en egen rubrik. Jag vet inte varför jag stal en rubrik om just amning för det var åtta år sen som jag gjorde det. 

Det betyder å andra sidan att jag har haft gott om tid att skapa mig en distans till det här med amning. Jag är potentiellt en form av amningsorakel. Dom som är mitt uppe i amningsbesvären har inte samma klara bild av vad som pågår som jag har. Därför kan jag förstå om det finns en hel del människor som tycker att jag är en säker källa till goda råd på ämnet trots att jag har lämnat det bakom mig med tanken att aldrig återvända till det där träsket någonsin igen.

Detta inlägg är till alla ni hundratals av min läsarkrets som just nu sitter med mjökfylld byst och undrar hur ni ska tänka när ni beslutar hur ni ska göra med amningen. 

Here we go: 

Första barnet
Första barnet gick amningen jättebra. Den var mysig och fin men jag slutade ändå efter bara åtta månader för att jag hade lust. 

Andra barnet
Med honom fungerade det dåligt. Han smuttade tomt och hade kolik. Jag slutade efter fyra månader av jämna plågor. 

Sjuka rykten och konstiga forskningsresultat
När jag ammade minns jag att det gick helt sjuka rykten om amning. Det kunde till exempel vara forskningsrapporter som visade att amning är avgörande för hela barnets framtid på ett eller annat sätt. Typ ”denna forskning bla bla visar att barn som ammas är intelligetna atleter och übermench bla bla” vilket gjorde att dom som ammade blev väldigt stolta och dom som inte ammade fick kämpa i motvind för att inte skämmas. 

Så… amma eller inte amma? 
Jag har ingen aning men tycker att du ska ska prata med nån som bryr sig om dig om du är nedstämd, hallicunerar eller inte klarar av att se ditt barn i ansiktet. Det kan vara tecken på att du inte mår bra.

Enda bilden som jag har på mig när jag ammar.