I förrgår bröt som sagt sexåringen armen. Igår tog han mig till platsen där det skett. Vi fick klättra över klippor, gå genom buskar, anstränga oss över stubbar och vingla oss ned för branter innan vi till sist nådde det ruttna träd med torra kvistar som han tydligen klättrat i.
Jag kan bara säga en sak: TUR ATT HAN BARA BRÖT ARMEN.
Hade han landat lite snett åt höger eller vänster hade han förmodligen landat på någon vass sten eller pinne så det var tur att han inte gjorde det. Han får absolut inte klättra i det där trädet mer. Jag skulle gissa att trädet var med vid heliga Birgittas helgonförklaring.
Jag är imponerad av kampen han fick genomgå för att ta sig hem till sin kompis och ringa efter hjälp. Hela vägen var ju fylld med taggbuskar, brännässlor och fallgropar. Jag förstår nu verkligen varför han var helt genomvåt av svett när jag hämtade honom hos kompisen. Han hade ju gjort en smärre världsomsegling under havet. Fast på land. I en skog.
Jag är imponerad. Själv hade jag sannolikt bara legat där och väntat på att att gråsuggor skulle bära mig hem.
Hur som helst var han ju hemma med mig från skolan igår och då passade vi på att nätverka på sociala medier.
Jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom chatten. Min slemmiga lilla bebisklump har börjat bli en riktig människa. Med jeansväst och svart hår.