Underbara Clara skriver att hon inte tycker om fest och jag kan inte annat än att relatera.
En av anledningarna till att jag känner motstånd inför fest är att det är så svårt att få någon ro i festliga sammanhang. Det är nästan så att jag misstänker att det är meningen att fester inte ska vara rofyllda?
Här är några anledningar till att jag tycker att fest lätt blir jobbigt:
1. Ofta vill nån tjomme spela musik så att man inte hör vad folk säger.
2. Alkohol. Allt med alkohol som överstiger ett glas vin är negativt. Ju mer folk dricker, desto meningslösare är det att folk ens gick utanför dörren för att träffas.
3. Lekar. Jag är stark motståndare av uttrycket ”man måste ju kunna bjuda lite på sig själv!”, särskilt i samband med charader inför en skock främlingar.
4. På fest är det typ kutym att det ska förekomma blinkande lampor, rök och allmän oorganiserad röra. Hjärnan blir helt trött efter fem minuter. Att utsätta sig för denna miljö i flera timmar känns ungefär lika konstruktivt som att dunka huvudet i golvet konstant i 15-30 minuter.
5. Kombinationen musik + alkohol. Allt med den här kombinationen är dåligt. Ju mer av båda desto sämre är det.
Jag har sällan känt mig så mycket som en främling i vår kultur som när det nalkas till party/krogen/liknande.
När jag var på en @Sweden-fest en gång så var det en kille där (vi som känner såhär brukar ofta hitta åt varann) som uttryckte det så bra: ”det känns som att vara på ett museum”.
Exakt så känns det. Det känns som att vara på ett museum för att få inblick i hur människor har roligt. Men man tar sig liksom inte in det roliga själv. Man står utanför som en betraktare.
Sen är det klart att det finns festliga sammankomster som möjliggör ett meningsfullt mellanmänskligt utbyte. Trots allt så blir det mesta ganska lugnt och sansat om man utesluter fyllan från ekvationen. Fylla har en tendens att kunna röra till och förstöra det mesta.
