Idag är det nio år sen som denna bild togs: 

Det har alltså varit min förstföddas födelsedag. 

Minns när jag skulle föda henne. Hur ont jag tyckte att det gjorde. Tid och rum upphörde (jag såg ingenting, jag svävade fritt i mörker) och jag trodde på allvar att jag hamnat i helvetet. Jag minns att jag blev chockad över hur fruktansvärt hemskt helvetet var. Det var värre än min värsta fantasi. 

Men nånstans i helvetet kom ljuset. Det kom till mig och jag förstod att jag inte var ensam . ”Se in i ljuset och du kommer få svar på alla frågor” var det någon som sa, typ telepatiskt? För vi hade inga kroppar. Jag såg in i ljuset, och mycket riktigt fick jag svar på alla frågor som någonsinn ställts. Jag minns att jag skrattade ”inombords” (hade som sagt ingen kropp). Svaret på alla frågor var så vansinnigt komiskt minns jag att jag tyckte. Det var så enkelt att minsta småbarn kan förstå det. Ändå fattar ingen! 

Efter jag vaknat till kunde jag inte komma ihåg vad svaret på alla frågor var, tyvärr, för det var större än ord, det var större än kroppen, det var en upplevelse, men skulle jag sammanfatta det till ord så var det: ”allt är allt, och allt är ett”. Vad betyder det ens? 

Kom tillbaka till förlossningen. Tror ingen ens märkte att jag var ”borta”.  Sköterskan sa åt mig att känna i skrevet för ”barnet är nästan ute nu!”. Jag sträckte ner handen mot skrevet och kände där en mjuk, hårig fontanell och jag blev så förskräckt att jag ryckte till mig handen igen. Så äckligt!

Och efter ytterligare utdragna minuter av brännande smärta runt det sprickande fitthålet rann hon ut. 4035g och 51 cm lång (tror jag hon var).

Mitt liv var förändrat.