Jag skulle beskriva mig själv som en ensamvarg. Jag älskar att vara ifred. Det är bland det bästa jag vet. Jag drömmer om att bo i en husvagn i skogen och när barnen vuxit upp tänker jag ibland att jag ska söka mig upp mot nåt kloster nånstans i alperna. Detta får dock bero eftersom mycket kan hinna hända i livet. Kanske nöjer jag mig med Småland.

Många många gånger har jag känt mig fel och dum för att jag känner såhär. Jag har känt mig dålig då jag dragit mig undan och jag har bannat mig själv när jag inte har velat umgås på fest eller på nåt fullsatt café (eller annat sk ”socialt tillhåll”). 

Men mer och mer har jag börjat släppa detta frätande självförakt. Jag har börjat acceptera min smak, vad jag föredrar och vad jag gillar. Jag har börjat acceptera mig själv. Och jag inser hur mycket levnadsglädje och energi det tagit när jag har använt så mycket krafter för att bekämpa mig själv.

Jag är just nu i en fas i livet när jag lär känna mig själv. För hittills känns det faktiskt mer som att jag har försökt förneka mig själv i stället för att lära känna. Så nu när jag börjar förstå saker, som att jag till exempel är introvert och att det är något som jag verkligen trivs med att vara, känns det som att typ tusen tegelstenar lättar från min rygg. 

Tilläggas bör kanske att jag inte alls ogillar sällskap eller andra människor. Jag behöver mycket vila och stillhet bara. 

Källa till bilden (och lite bättre upplösning) (bildtips @DavidPhamp)