Ni som har följt min blogg ett tag minns kanske när jag skrev det här inlägget om min depression.
Ja jag vet inte var jag ska börja men inte länge efter att jag skrev det där inlägget så blev jag kristen.
Jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag var trött, slut och utan hopp. Jag kände mig förlorad och förtappad. Jag var rädd för allt och det kändes som att den här världen höll på att rasa över mig och sluka mig helt och hållet. I hela mitt liv har jag känt att jag haft en gnista inombords som fört mig framåt även i jobbiga tider men vid det laget kunde jag knappt ana den gnistan längre.
Även fast jag på många sätt klarade vissa saker bättre än jag gjort tidigare, så kändes allting så himla meningslöst.
Och på nåt sätt så blev det så illa att jag bad. Jag hade läst nånstans att ”there is power in the name of Jesus” så jag tänkte ”jaja kan jag prova setralin så kan jag väl prova det här med” och så bad högt för mig själv typ så här: ”Jesus ta bort det onda” och ”Jesus nu lägger mig själv i dina händer, jag klarar inte mer själv”. Jag tyckte till och med själv att det kändes skitkonstigt, men jag gjorde det ändå.
Och det var i princip som att jag la mig som vanligt på kvällen för att vakna till en helt ny sorts dag. Det är svårt att beskriva. Jag har berörts i mitt innersta och det har förändrat allt.
I början var jag jättejätteförvånad för jag är inte den ”kristna typen” (vad det nu är för typ?) men plötsligt ville jag gå till kyrkan. Jag ville läsa bibeln. Jag ville prata med andra som känt och känner samma sak. Jag ville förstå vad som hände och jag kände ett nästan desperat behov av att dela det med nån.
Så jag gick till kyrkan och njöt och jag läste bibeln och blev helt varm i hela hjärtat.
Samtidigt har jag varit osäker. Inte osäker i tron, nej, den är det vackraste som hänt mig och jag vill aldrig någonsin vara utan den igen. Nej jag har varit osäker på hur jag ska typ.. föra mig kring den. Den kom så hastigt och mitt liv var inte anpassat. Hur skulle vänner reagera? Och skulle jag till exempel kunna be bordsbön utan att familjen fick sitta där och lida av förvirring och obekvämlighet?
Jag har funderat en hel del kring om det går att vara kristen lite grann i smyg, utan att säga nåt. För jag har själv tyckt i typ hela mitt liv att kristna är rätt stora töntar som lägger alldeles för stor vikt på en bok och jag förstod rätt snabbt att nu kan ju jag också anses vara en av dom där töntarna. Och jag har funderat på om jag verkligen är okej med det, för jag bryr mig rätt mycket om vad andra tycker om mig.
Så till sist kom jag fram till att det är bäst att jag håller min tro för mig själv. Skojar bara.
För att sammanfatta så mår jag mycket mycket bättre nu. Och kanske viktigast av allt så känner jag hopp. Men jag tar det inte för givet. Jag tar det dag för dag, ett ögonblick i sänder.
Fast det är inte så att jag går omkring i nån knasig eufori eller lyriskt tillstånd konstant nu. Så är det definitivt inte. Vissa saker ändrades ögonblickligen, till exempel min lust och vilja att leva (nu vill jag aldrig dö hehe) men andra saker kommer och får ta längre tid, kanske rent utav mycket längre tid. Rädslorna, oron och problemen finns liksom fortfarande där, men dom välter inte ständigt omkull hela min värld längre. Mitt hus är inte längre byggt på grus.
Du kan även läsa inlägget: ”En ny näringsrik kost”och ”5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen”
Jag har skrivit det här inlägget för att jag ville skriva det. Men Nöjesguidens tema ”Hur mår du” gav mig en bra anledning.
NG har samlat massa texter där människor berättar om sin psykiska ohälsa.
Ni kan läsa dom här.
