Ok, på tal om första punkten i mitt förra inlägg, Orup. Alltså. Gud. Vet inte hur jag ska beskriva detta. Here it goes.

Var på lite events igår, vernissage för grymma Moley, Beckmansutställning på NK och sist men inte minst hem, jag menar Riche. När vi satte oss vid ett bord på Riche var vi helt stort tjejgäng, varpå en av dem sa ”titta, Orup sitter där”. Alla ba mhm aa kul. Utom jag. Som…. som….. BALLADE UR!!!! Asrin ba ”Kristin, du är inte femton och det är inte Backstreet Boys som sitter där???”. För ungefär så var min naturliga reaktion på Orup. Jag skrek, svettades och fnissade. Det var helt enkelt en INTE OKEJ reaktion.

Men asså Orup? Jag har varit dödskär i honom sen jag var sju år gammal och alltid sagt ”Daniel, om du lämnar mig så ska jag gifta mig med Orup”. Träffade honom en gång när jag var typ nio bast efter en GES-konsert. Han drack öl och jag hade ingen känsel i kroppen. 

Dock vågade jag inte gå fram för han var liksom med ett jättestort sällskap och satt längt in mot väggen så om jag hade gått fram hade jag måste ställt mig och snackat framför hela sällskapet. Och det gick ju fetbort. 

Åh, Oruporuporuporuporup. En dag ska vi mötas igen. Du och jag.