All Hearts Day alltså!! Vi kom fram till Gbg igår, checkade in, letade rätt på ett ställe att käka på (Familjen!!! Ni MÅSTE testa deras potatisplättar med stuvad svartkål!!! Bästa vegon på länge!!!) och begav oss sen till Pustervik för att se självaste Kendrick Lamar! Obs kuriosa: vid detta laget hade jag druckit typ tre öl och var inte ens kissnödig?? Alltså har ingen poäng med detta men ville bara säga det pga tycker typ det va ganska sjukt/fett?
Aja. Kendrick gick på PRICK när de sa att han skulle *take THAT RiRi*. Så liten? Så mysig? Så ödmjuk? Typisk sån artist som inte fattar hur stor han är ”på andra sidan jorden”. Han var själv på scen förutom sin dj – som också var en major mjukost. Så mycket som jag älskar SHOW, alltså verkligen med hela mitt hjärta, och artister som blows your mind Lex Beyonce, kan jag verkligen verkligen beundra artister som lyckas vara helt alena på scen, no nuthin’ annat och ändå pull it off. Precis så var Kendrick! Han pratade massa med publiken – Pustervik var ju en helt fantastisk konsertlokal på det sättet, så litet och intimt att han liksom stod MED oss, kändes knappt som en scen! Han såg oss alla i ögonen typ. Han körde gammalt och nytt, han gick lite på känsla efter vår respons, sa han. Mjuuuuk. Och han gjorde det SÅ bra. Helt godlike flow. Jag blev helt tagen!
Apropå konsert. Inte pga nåt som hände igår utan en mer allmän iaktagelse…… varför är white dudes THE WORST på konserter? Oavsett genre? Från konsert med SHM –> Håkan Hellström –> Kendrick Lamar och allt däremellan – white dudes är ALLTID jobbigast, stökigast, bråkast, fullast, högast, odrägligast, vidrigast, hoppa jämfotigast, buffligast, muckigast. Jag är flickvän till en, dotter till en och bästa vän till flera – men i många sammanhang skulle jag fan helst slippa er. PUSS alla goa
