Kent har gått från att vara Sveriges största band till ”ett av Sveriges största band”. Skillnaden är kanske framför allt terminologisk, men icke desto mindre existerar den. Kanske är det därför de vågar vara obekväma inför 25 000 och inför framförandet av bandets egen nationalsång påpeka hur många på Gärdet som statistiskt sett är Sverigedemokrater, trots den oundvikligt tryckta stämning som infinner sig. Stämningsmässigt har de annars lyckats skapa en vuxentrevlig atmosfär i området som under två dagar tidigare stått värd för Summerburst. 

Köerna till baren är obefintliga, medan kön till Taco Truck (precis som all annan färgsättning även denna rosa) uppskattningsvis ligger på cirka två timmar. 

Setlisten är, förmodligen delvis på grund av det synkade ljuset, exakt samma som tidigare stopp sånär som på en låt. Och konserten följer således de utsatta 120 minuterna på pricken, med pliktskyldigt avslutande fyrverkerier i outrot till Mannen i den vita hatten (16 år senare). 

Några låtar har fått sig en uppdatering arrangemangsmässigt, däribland inledande Vi kan väl vänta tills imorgon. Och när introt till Musik Non Stop går igång tror jag under en skälvande hundradel att de bestämt sig för att riva av Stripped, men det är tackolov bara en DM-flört till basgång och inget mer med det. Allt som allt en habil insats av (ett av) Sveriges största band. No more, no less.

Kören, Petroleum, Din enda vän. 

 De rosa pappkronorna som delades ut? 

Läs också Gretas sammanfattning av hela festivalen i vår festivalblogg.

Setlist #kentfest 2014