Bild via The Line of Best Fit.    

Senast vi hörde hans produktioner spirade den musikaliska romansen med Julia Spada i form av duon Breakup — nu tycks dock den briljant konstellationen ha tagit paus vilket inte skadar för vi finner då Ludvig Parment återigen under pseudonymen Saturday, Monday. Tillsammans med Despotz — en uppstickare att hålla koll på bland de skandinaviska skivbolagen — släpper han nu en ep vid namnet Late. Sen en månad tillbaka har flera delar av detta projekt luckrats upp och med låten Don’t Say It kan vi nu ta del av den elektroniska uppvisning i dess helhet.

Här beblandar sig vemod med pop-eufori när pianon möter frenetiska synthar på ett excentriskt vis distinkt för Parments musik. För vare sig det handlar om bubblande basslingor som tagna från 80-talet eller marcherande och triumfartade melodier så blir deras samexistens över dessa tre spår medryckande. På Brolin-assisterade Marble Coast blir musiken lekfull likt barndomens glaskulor titeln kanske syftar på, medan Newtimers och Ji Nilsson fungerar som graviditet när titelspåret pendlar mellan balladmässig liv och död — i all dess positiva benämning.

Som mest unik är dock Saturday, Monday ensam med keyboarden på redan nämnda Don’t Say It. En sprudlande visselmelodi blir till egensinnig disco filtrerad genom kaotiskt sprackande atmosfär. Addera lite reverb och helt plötsligt har vi en filmisk särart perfekt för en skakig dokumentering av kanske den sista festen före Jordens undergång. Vilka som sedan skulle kunna ta del av detta found footage vågar jag inte spekulera i. Dock kan vi i alla fall ta del av ep:n i sin helhet nedan, vilket förmodligen kommer göra sitt bästa för att bromsa in vår personliga ände.

Okej detta kommer måhända med en viss kontrovers, för ett år sedan hade man väl knappast placerat Big Sean i facket bra och spännande rappare — men som han själv säger i nedanstående video så kan mycket hända under ett år. Sedan kan jag även medge att en singel producerad av DJ Mustard där premissen egentligen bara är att svära grovt över en opålitlig tjej knappast går att placera i något hedersfullt fack heller. 

Men med det ur vägen kan vi konstatera att Detroit-rapparen aldrig har varit större och han verkar rappa markant bättre. Med hitsingeln — älskad av både barn och vuxna — I Don’t Fuck With You släppte han även 4th Quarter som erbjöd fem minuter bättre än allt på senaste albumet Hall of Fame. Kanske är vi redo att förlåta Big Sean för alla de kepsar han har låtit vila halvt runt hans tinning? För nu när nya albumet Dark Sky Paradise har blivit officiellt med en diffus promovideo och en rad gästartister kan jag endast konstatera att ja detta ser tämligen spännande ut.

Förutom den omåttligt överskattade — och en gång våldtäktsanklagade — Sverigevännen Travis Scott kommer flera av våra favoritrappare gästa. Genom diverse Instagram-konton blev det igår klart att bland annat Torontos sköraste Drake och PARTYNEXTDOOR kommer gråta ut över produktioner av antingen DJ Dahi, Vinylz eller Boi-1da — jag gissar på sistnämnda. Även Lil Wayne sägs ha en vers på albumet där han förmodligen kommer angripa faktumet att hans pappa vägrar låta honom leka med sitt nya album. När det kommer till andra fadersgestalter så har även Seans mentor och frälsare Kanye West en vers vilket lär vara det autotunade gospel ni antingen har lärt er att hata eller älska vid det här laget.

Har vi en eftertappning av My Beautiful Dark Twisted Fantasy här halvvägs igenom 2010-talet? Den mörka och smått evangeliska ljudbilden — utblandad med amerikanska progg-samplingar — vi har erbjudits hittills hintar om det. Big Sean borde förmodligen vara nöjd ifall Dark Sky Paradise är ens hälften så välgjord — och så även vi då detta kan bli en duglig start på vad som sägs bli ett stjärnspäckat år för rap.

14 år, hörni — 14 år har gått sen Craig David släppte sitt debutalbum Born To Do It. När vi ser tillbaka är det lätt att tro att det var ett maktskifte på gång inom RnB med D’Angelos till synes sista, Grammy-vinnande album Voodoo. Men nu är vi här — 14 år senare — och det är inte Craig David som har släppt ett nytt album. Nej, för han har redan släppt fyra album sen dess, där kvalitén har stagnerat.

Det gick hursomhelst väldigt snabbt igår, så snabbt att ingen nog ens kunde ljuga ihop att hen var D’Angelos största superfan. Först en singel som sedan inte var en singel, tre låtar från ett tidigare osläppt livealbum, en smyglyssning i New York där bland annat de exalterade fansen Q-Tip och Questlove deltog i världens första intagande av svart musiks Apocalypse Now — ett faktiskt citat från Questlove. Ja, ifall du finns på Twitter så var det antingen lika bra att svälja stoltheten och medge att du aldrig har hört en låt från RnB-legenden, eller bara ljuga ihop något om att du har gråtit dig själv till sömns i väntan på en uppföljare till Voodoo.

Men nu kan vi torka tårarna, för Black Messiah är här i hela sin härlighet. Albumet är inspelat analogt med bandet Vanguard, så du vet att det är äkta med denna frälsning kommen nio dagar före jul. Visst, du kan köpa spektaklet på 12 spår genom iTunes men nedan finns en Spotifystream för dig som verkligen vill stoppa lite pengar i vår frälsares, tillika den musikaliske Walter E. Kurtz, ficka. Låt oss nu höra vad han har skapat för något inne i djupet av Vietnams skogar under de senaste 14 åren, och kom ihåg: ifall detta nu skulle vara en flopp så finns alltid Craig Davids debut på Spotify också.

Ifall att!
 

Komiker, skådespelare, rappare – den något excentriska Donald Glover besitter många talanger och som Childish Gambino har han vuxit till en av rapscenens mest intressanta namn. Efter år av kamp för att bli tagen på allvar och inte bara vara snubben från Community verkar han nu mer självsäker än någonsin tidigare. För några dagar sen gav han oss första delen i sitt Hawaii-influerade projekt med mixtapet STN MTN bestående av egna produktioner och baxade beats från bland annat Outkast. Nu fortsätter berättelsen med andra och sista delen Kauai EP.

Likt förra årets album Because The Internet är Gambinos ambitioner inte begränsade till ett klassiskt ihopplock av ett gäng bra raplåtar. Här är varje sång en del av en historia han försöker berätta där ingen annan än sociala mediers mest prominänta filosof Jaden Smith spelar huvudrollen. Den ackompanjerande musiken tycks sträva efter en ljudbilden liknande en psykadelisk resa längsmed Kauais stränder. Gambino låter inte heller en specifik genre hålla honom tillbaka när han pendlar mellan rap och sång – en utmaning riktad mot Drake för titeln bäst sjungande rappare kanske? Resultatet är förförande som årets första sommarvindar och säkerligen det mesta botemedlet för söndagsångesten.

Rapmusik har stått för en del rejäla utsvängningar under de senaste åren, från den dagen att Lil B var based tycks inget ha varit detsamma. Nu ser vi rappare som svenska Yung Lean turnéra igenom USA och hänga med Justin Bieber medan han sprider sitt nedstämda gospel. Gemensamt för Based God och Sad Boys de facto är att de båda har stått på ett minst sagt stabilt fundament byggt av producenter. Bakom några av Lil Bs mest omtalade låtar stod till exempel Clams Casino som även skulle ge A$AP Rocky ett enormt lyft med sina molnbaserade beats. Kring Yung Lean finns ett helt gäng av beatmakare från Stockholm men även utanför vårat lands gränser har han funnit talanger, en av dem är Suicideyear som nu släpper debutalbumet Remembrance.

Baton Rouge-producenten har de senaste åren cirkulerat kring vad som kan liknas med en underground-scen uppbyggd på internet. Genom samarbeten med rappare som postpunk-konnässören Antwon och evangeliska hymner till remixer på större namn som Future har hans momentum vuxit för varje uppladdning på Soundcloud. Det har varit en resa på några förföriska år då Suicideyear verkar ha förberett sina lyssnare för något större och nu med sitt nya album verkar vi äntligen ha nått destinationen.

Ljudbilden tycks vara klarare än någonsin medan jag tar mig igenom bilderna i Pitchforks mediaspelare. Vyer från Louisana till Florida, gifs skildrande sömniga kvarter, nedsläckta rum och kalla nätter – allt detta känns som en resa genom den unge James Prudhommes tankar under skapelseprocessen av dessa låtar. Även ifall han inte är den mest tekniskt slipade av denna nya generation producenter så verkar Prudhomme ha ytterst nära till ett känslomässigt gap redo att förtära omvärlden. Resultatet är hopp och förtvivlan kompat av igenkännbara trummor med medryckande nostalgiska synthmönster från ett 16 pixlat universum. Remembrance tycks härstämma i en plats där ungdomlig melankoli möter eufori – en samlevnad värd att förälska sig i.

Var denna fäbless för tunga snares och trippande SNES-esque synthar kommer ifrån är inte svårt att föreställa sig. Jag skulle inte förvånas ifall det var i pojkrummet, med en spelkontroll i handen och den brusande bilden av Zelda framför ögonen medan ljudet av Master P – hemstadens mest kända rappare – ekade utanför fönstret som framgångsreceptet skänktes till Suicideyear likt en gudagåva. Sista komponenten var förmodligen en skiva av Slowdive och nu några år senare har vi den fantastiska låtsamling ni kan ta del av här.