Genres möts och blandas med nothing,nowhere, ett enigmatiskt kollektiv som gör emomusik för Soundcloud-generationen.

En av de mest fascinerande aspekterna med Soundcloud är just att hemsidan är ett musikdelningsforum, i den mening att den öppnar upp för utbyten mellan producenter och genres som kanske aldrig hade möts annars. Detta har under de senaste åren gjort att till exemplen rapparen Bones – vars karriär började i någon form av Yung Lean-dimension som vit kille med en kärlek för klassisk Cash Money-estetik – har vidrört allt från rå sydstatstrap till hardcore, eurodance och poppunk. En spännande blandning helt i linje med artistens utveckling, vilket även har sparkat upp dörrar för flera andra. 

Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi – PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

~

  Bild via Flux Magazine.   

Falls – Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

~

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) – All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.

Omvärldens bild av musikens Sverige är måhända insnärjd i klyschor. Alla hushåll äger hela ABBA:s discografi, herrarna i gruppen delar på ett diktaturliknande presidentskap, varenda klubb spelar Avicii tills öronen imploderar och Robyn är numera landets sanna drottning. Kort sagt: den ständigt växande musikexporten vi ofta stoltserar med är synonymt med ideligen trallvänlig och lättsmält popmusik. Vilket är lite underligt då vårat land är beläget i de nordliga breddgraderna med minst ett halvår av vinterdepression.

Men likt mycket annat gömmer sig något i periferin om du stirrar tillräckligt länge. Medan Max Martin och Shellback erövrar amerikanska topplistor har en annan svensk producent tagit den efterfrågade svenska svärtan till Soundcloud. Simon Wistrand är 22 år gammal från Ludvika och under pseudonymen GRXGVR har hans musik lyssnats på över en miljon gånger på det svenska musikdelningsforumet. Kanske är det därmed dags att öppna upp ögonen för den dystrare delen av Sveriges musikaliska spektra? För med den nya EP:n 4EVER YOUNG kan startskottet ha gått för en epok av gothklubbar i Stockholm.

Sen någonstans kring årsskiftet började detta arbete som idag kulminerar i fem spår där ljudbilden Grxgvr försöker förmedla ramas in perfekt. Med egetframtagna och säregna lo-fi-trummor ackompanjeras uppgivna synthmelodier utblandade med vida atmosfärer — melankoliskt betingade men ack så storslagna i sin gotiska galor. Kanske är detta vad som kan förväntas från en musiker vars tillvaro är belägen i Dalarna. Här inkasseras dock folkdräkter och midsommardans mot cyberpunkig estetik och rave längs ett strobeglittrande Siljan med detta gastkramande — men samtidigt fängslande — soundtrack. Musiken är för Soundclouds egenformiga trapyttringar vad postpunk var för punken — ett mer samlat och välutfört alternativ för den som gillar att hänga kring kyrkogårdar.

På första spåret finner vi även den amerikanska rapparen Bones som med sin nitiska arbetsmoral har vuxit till en av de största bland Los Angeles ständigt skiftande underground-scen. Bones framgångar har kommit genom hans fallenhet för att blanda Cash Money-inspirerade rapflows med emo-tyngd sång. Därför är det knappast någon överraskning att Scholar blir till en perfekt plattform där den självutnämnde Graveyard God återuppstår i ett dimmigt sceneri — som säkerligen innehåller en del narkotika — där han till skriande synthar propagerar för det självständiga artisteriet.

Dock är den stjärna som lyser starkast över detta vinterlika ljudlandskap avslutande Northbound. Här når 4EVER YOUNG:s röda tråd sin ände med Three Six Mafia-associerade Skinny Pimp. Men orden ”always dark never day” får en helt annan tyngd i Wistrands regi utvecklas till ett lustspel med ens innersta ånger, ett långsamt men omfamnande outro. Låten blir även till ett passande giftemål mellan producentens influenser från den amerikanska södern och den nordliga kylan han har vuxit upp i — en passande signatur på ett sammansvetsat kyligt arbete.

Shellback och Max Martin har måhända topplistorna i sitt grepp men bland Soundclouds hemsökta gränder frodas Grxgvr — något jag tror han är mer än nöjd med.

4EVER YOUNG finns att köpa här.

P.S. Huruvida Grxgvr är Dalarnas svar på Robert Smith i peruk och svartvitt smink är än så länge hemlighetsstämplat D.S.

P.S. 2 Här är en simpel och illustrativ summering av uppvaknandet denna ep bär med sig D.S. 2