Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — ”Heineken? Fuck that shit!” Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.

Bild via LA Times.   

Händer det igen eller inte? Så lyder den världsomspännande diskussionen bland Twin Peaks-fanatiker i detta nu. Som de flesta säkert känner till blev det klart i höstas att den gamla kultserien skulle återvända efter 25 år med nio nya avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch samt regisserade av den sistnämnde excentrikern.

För just en excentriker är väl vad Lynch är och han visade prov på det tidigare i veckan. Filmskaparen gjorde det då klart för oss att det inte kommer bli någon återkomst till de dimmiga skogarna för hans del pågrund av bristande budgetförhandlingar. Fans och skådespelare —  som såg en gammal dröm gå i kras — var självklart förkrossade. Men kanske är det inte försent att ge upp hoppet, enligt Variety är nämligen Showtime — som producerar denna nya miniserie — nu redo att kompromissa. 

Vad betyder detta för tv-seriens framtid? Är Lynch nyckeln till the Black Lodge eller skulle vi kunna finna Laura Palmer bland de röda skynkena utan honom? Låt oss se över möjligheterna.

Ett Twin Peaks helt utan David Lynch 

Dale Cooper är ingen utan sitt kaffe eller metafysiska trippar till drömmar och denna stad är inget utan David Lynch. Även ifall Mark Frost alltid har bärt på en talang för berättelser — förutom när han författade denna film — så är det Lynch själ som har gett Twin Peaks liv. En man vars tankegångar är nästintill omöjliga att sätta sig in i går inte att ersätta så enkelt. Om en modern fortsättning av Twin Peaks ska fungera krävs David Lynch, men i vilken kapacitet?

Ett Twin Peaks med David Lynch

Låt oss säga att regissören får igenom sin vilja och återvänder för alla nio avsnitt — kommer han klara av det? Nog för att jag vill tro på denna surrealistiska mästares storhet men nästa år markera inte bara Twin Peaks uttalade återkomst, utan det har även då gått tio år sen Lynch — som debuterade 1977 med Eraserhead — regisserade något längre än en kortfilm. Att ta sig an detta projekt på nio timmar är en utmaning även för de bästa av filmskapare vilket sätter en monumental press på en nästan pensionerad regissör. Resultatet — om det hela går vägen — skulle kunna bli till det fantastiska vanvett vi älskar, frågan är dock om det finns tillräckligt många timmar till meditation för att det ska gå vägen.

Ett Twin Peaks med men ändå utan David Lynch

Oftast talar man om den första — något korta — säsongen av Twin Peaks som den bästa, med all rätt. Många verkar dock ha antagit att det hela var David Lynch och Mark Frosts egna bedrift som de åstadkom före tv-cheferna tröttnade på deras dimtäta mysterier. Det är inte helt sant, eller visst sista delen om sviniga tv-chefer ja men första säsongens storhet är inte bara skaparnas bragd. Av åtta avsnitt regisserade faktiskt Frost endast två och skrev fem varav tre var tillsammans med Lynch som bara regisserade två av säsongens — kanske flummigaste — passager.

Men en bra tv-serie är alltid mer än skaparen och grundidéen — det är en gruppinsats där kameramän, regissörer, manusförfattare och producenter alla är beroende av varenda. Twin Peaks kan måhända inte fungera utan en direktlänk till det så kallade Lynchian inre. Låt därför David Lynch skriva alla avsnitt, regissera första avsnitt och använd honom sedan som en rådgivare med som kan överse produktionen. Nio avsnitt är ändå en monsturös förväntning, ta därför istället tillbaka American Horror Story’s Tim Hunter eller Homelands Leslia Glatter — två regissörer som gjorde ett fenomenalt jobb med kultserien när den förbryllade tittare i början av 90-talet.

Visst är Twin Peaks en värld vi kan tacka David Lynch för, men det är även en värld där fantasin kan frodas likt ingen annan plats. Därför är seriens framtid inte beroende av dess skapare, den är beroende av filmskapare med förståelse för hans vision som sedan kan tillföra deras inviduella styrkor för att göra något värdigt den serie där rollfigurer förvandlades till dörrhandtag. Lynch är ändå 69 år gammal med skapliga röklungor så vad kan vi egentligen förvänta oss?